Det är oförskämt dyrt att ta bort kroppsprickar

De flesta har en eller ett par bruna eller svarta prickar på kroppen. Har man som jag - hela kroppen full av dem - är det en oftast ärftlig hudåkomma som heter "seborroisk keratos". Det är en sorts ofarlig hudtumör även kallad mjällvårta eller mer vanvördigt "gubb- eller gummossa". Jag har fått hundratals prickar borttagna och betalat flera tiotals tusen kronor för att få det gjort.  

Mina keratosprickar kom smygande, främst på ryggen där jag inte hade koll på vad som hände. Men plötsligt såg hela jag ut som en Dajmglass. Det var inte kul, dessutom fult och väckte negativ uppmärksamhet. Jag såg mig själv som närmast äcklig. 

Det störde mig psykiskt och jag undvek offentliga badplatser både inom- och utomhus. Min familjeläkare tog mina problem på allvar och skrapade för hand i olika omgångar bort flera hundra av dem på ryggen mot vanlig patientavgift.

Men sen nekade han att göra det. Jag förstod sen att det berodde på direktiv uppifrån då det betraktades som "skönhetsoperationer" vilket inte vårdcentralerna ska syssla med.

Detta ägde rum för 25 år sedan. Några år senare var jag hos en laserklinik vid Hötorget i Stockholm och tog bort några prickar till och det kostade några hundralappar per prick. Det blev därför inte många som försvann då. 

Till min hemkommun Sollentuna hade det kommit en fot- och hudklinik som enligt min dotter kunde ta bort kroppsprickar. Den kanske man skulle testa tänkte jag.

När jag gick förbi den en höstdag i oktober för tre år en fick jag ett infall och gick in och togs emot av en trevlig kvinna i dryga 30-årsåldern. Når jag undrade om de kunde ta bort prickar på kroppen och om man måste beställa tid för en sån "operation" sa hon att det kunde hon göra direkt.

Jag tvekade inte, frågade inget heller utan tog av mig skjortan och satte mig tillrätta i den stol hon anvisat mig. Hon berättade att hon skulle frysa mina fula prickar på ryggen med flytande kväve. Det skulle inte göra ont alls. Den frysta pricken skulle skrumpna ihop, bilda en sårskorpa som skulle ramla bort av sig själv efter två veckor¨. Ingen efterbehandling eller återbesök krävdes.

Hon körde igång med det lilla instrumentet som liknade en tjock eldriven penna och började. Det kändes inget alls. Hon höll på drygt två timmar med avbrott ett par gånger för att byta ut den tömda kvävepatronen. 

Jag njöt av behandlingen och av varje prick som eliminerades och såg framför mig en prickfri vacker rygg. 

När hon slutade sa hon att jag skulle få en kraftig rabatt eftersom det var så många prickar, som hon tagit bort. I stället för 400 kr per prick skulle jag få betala 160 kr. Ojdå, tänkte jag, det blir säkert minst tiotusen eller mer. Men att få en snyggare rygg kunde vara värt det.

När jag såg ryggen i den spegel hon räckt mig blev jag besviken. Det var många prickar kvar. Hon sa att hon tagit bort flera hundra prickar och tagit de största. Ok, tänkte jag. 

När jag sedan skulle betala kom den stora chocken. "¨Med rabatten blir det 40 000 kr", sa hon utan att tveka.

Fan, tur att jag har dom pengarna, men detta vågar jag aldrig berätta för nån, var de första tankar som flög  genom mitt huvud. 

Då jag bara hade 15 000 tillgängligt på mitt kontokort, betalade det och fick ett kvitto. Resterande belopp kunde jag swisha henne hemifrån och fick en lapp med hennes mobilnummer. Tanken att inte betala de 25 000 kr som saknades flög genom mitt huvud men då jag alltid (ja, nästan alltid?) vill göra rätt för mig slog jag bort den direkt.

Jag swishade 25 000 direkt när jag kommit hem. Hon ringde och tackade mig för pengarna. Förmodligen hade hon inte räknat med att jag skulle betala det som var kvar.

(Ni som läser detta tycker att jag är en idiot som slängt ut så mycket pengar på något så trivialt som prickborttagning. Och att jag är en komplett idiot som berättar om det!! Dessutom för hela världen.)

Kommer man inte överens om priset innan man gör sin affärstransaktion blir man skyldig att betala det pris säljaren begär. Även om jag frågat vad det skulle kostat att ta bort 250 prickar så skulle jag ändå säkert ha låtit henne göra det.  

För mig var inte pengarna viktigast, utan att jag blev av med prickarna på ryggen.

Långt senare kollade jag vad en "skönhetssalong" i Sollentuna centrum tar för att frysa bort enbart en hudprick. Tusen kronor! Min prickborttagning skulle hos dem ha kostat 250 00 kr. Det är ju helt galet.

Detta fick mig att kolla vad en sån "penna" med flytande kväve kostar att köpa. Företaget som säljer sjukvårds- och skönhetsutrustning svarade att en väska med en en Cryopen-penna kostar ca 20 000 kr och att en patron flytande kväve 800- 1000 kr beroende på storleken.

Vid min behandling av ryggen gick det åt tre patroner. Det blir 3 000 kr. Hon höll på i två timmar. De kostade kanske 500 kr/tim med sociala avgifter plus en tusenlapp till för lokalen m.m. Av de 40 000 jag betalade gjorde hon en vinst på 35 000 kr!

När jag googlade på hennes företag som består av Svenska Fot- och Hudkliniken i Sollentuna plus två till (vid sjukhusen i Jakobsberg och Upplands Väsby) så hade de en omsättning på åtta miljoner förra året och med en vinst på 2,5 miljoner kr. 

Nu fattar jag varför hon kör omkring i en röd Tesla som kostat minst 1,7 miljoner i inköp.

För en månad sen tog jag bort prickar på halsen. Det skedde på en riktig hudklinik (Diagnostiskt Centrum Hud inne i city). De skulle ha 1 995 kr för att skrapa bort 15 stycken. Men det blev i praktiken ca 40 stycken. 

Billigare går det nog inte att få sin seborroiska keratos behandlad. Dessutom kollad så att inga var farliga, vilket inte skett vid Svenska hud- och fotkliniken i Sollentuna (som numera bytt namn och heter bara Hud- och fotkliniken i Sollentuna. Undrar varför?).

"Är det du eller jag som är läkaren här?"

Internet har medfört att vem som helst kan läsa om olika sjukdomar och själv ställa sin diagnos. Det gjorde jag en gång och berättade för min läkare vilken åkomma jag hade. Det var då han ställde frågan som är rubrik på detta inlägg, som handlar om att även läkare kan ha svårt att ställa rätt diagnos. Men jag har lärt mig att knipa käft och låta läkaren sköta sitt jobb.

Doktor var förr ett fint kall; de var nästan som gudar och fick inte ifrågasättas. Deras ord var lag. Det var bara att lyda, bocka fint och gå ut baklänges från deras mottagning med det oläsliga handskrivna receptet i handen.

När Riksskatteverket i början av 1970-talet gjorde sin första stora skatterazzia, som var riktad mot landets läkare rasade de i drivor med fladdrande vitrockar ned från sina pedistaler, "Hur vågar ni skattebyråkrater ifrågasätta vår heder" dundrade läkarkåren.

Flera läkare tog livet av sig. De klarade inte skammen som skattefuskare och att de inte fick vara ofelbara gudar längre.

Sedan jag fyllde 70 för drygt fem år sedan har jag blivit en stor kund hos sjukvården. Frikort både för läkarbesök och piller brukar jag snabbt nå upp till.

Jag har tre livslånga och obotliga men ej dödliga sjukdomar, jag har blivit opererad i olika organ sju gånger och käkar dagligen elva piller. I övrigt mår jag bra!

Jag brukar därför säga till mina barnbarn: "Vad ni än gör. Bli inte gamla!" Men alternativet är ju sämre, så jag tar genast tillbaka min uppmaning.

För drygt sju år sen fick jag ont i ryggen med smärtor ned i vänster ben. Det gjorde väldigt ont och till slut kunde jag knappt gå. Doktorn ställde diagnosen "slemsäcksinflammation" och gav mig i omgångar kortisonsprutor i höften. Det hjälpte inte ett dugg.

Då ordinerade han mig sjukgymnast och jag fick rörelser att utföra dagligen i hemmet. Det gjorde jag duktigt i några veckor, men det förvärrade mitt onda. Vid återbesöket hos den sjuke gymnasten sa han - när jag berättade hur jag mådde - att jag "förmodligen hade spinal stenos".

Det var en åkomma jag aldrig hade hört talas om. Nåja, jag blev sedan opererad och blev bra i ryggen.

Nu har jag sedan en tid åter ont i ländryggen och ned i vänster ben. Jag fick först en vanlig slätröntgen för att kolla att skelettet inte var skadat, eftersom jag hade ramlat ett par gånger och dunkat i ryggen. Det var inget fel på skelettdelarna utan jag ordinerades Alvedon och Naproxen, som är piller mot smärta.

De käkade jag i ett par veckor. Värken minskade knappt märkbart. Vid återbesöket fick jag en remiss till en koll av ländryggen med magnetröntgen och ett telefonnummer till en sjukgymnast. 

När jag gick in på 1177 och läste den journalanteckning läkaren hade gjort stod det "ischias". Det hade han inte berättat för mig.

Jag röntgades snabbt men struntade i att kontakta sjukgymnasten. Först ville jag vet vad det rygg- och benonda berodde på. Det kändes väldigt likt spinal stenos. När jag sedan kollade på nätet om ischias respektive spinal stenos kunde jag direkt utesluta ischias.

Resultatet från magnetröntgen visade - precis som jag trott - att det är spinal stenos.

Varför ska det vara så svårt för en läkare att börja med en magnetröntgen vid ryggont i stället för att börja med sprutor, smärtpiller och sjukgymnastik? 

En magnetröntgenkamera kan kosta från sex-sju miljoner och upp till flera hundra miljoner. De används i stort sett dygnet runt, vardag som heldag. Att ordinera piller eller sjukgymnastik kostar samhället mindre än en röntgenkoll.

Kan det vara så krasst att det är pengarna det handlar om?

Nästa gång jag har ont i ryggen och ned i benet ska jag berätta direkt för doktorn att det är sannolikt är spinal stenos och att jag vill ha en koll med magnetröntgen. Sen får han tycka vad han vill om det!

Men ställer då även den läkaren samma fråga "År det du eller jag som är läkaren här?" kommer jag ge denna kommentar "Vet du inte det? Då får jag nog byta vårdcentral.."

(Varför kommer man alltid på såna svar långt i efterhand?)

PS om nåt helt annat..

Detta får mig att tänka på några andra tillfällen, ett där det kom en dräpande motkommentar i  retur och ett där jag borde ha sagt något.

Jo, jag anställde två utbildade språkkonsulter på Skatteverket när jag jobbade där. De skulle gå i clinch med juristerna och deras byråkratspråk, vilket inte alltid uppskattades. 

När en jurist sa så här fick han svar: "Varför behövs språkvårdare? Det finns ju ordböcker."  Omedelbart kom denna kvicktänkta replik från språkkonsulten: "Varför behövs jurister? Vi har ju lagboken."

Och här det andra tillfället där jag borde ha varit lika snabb i repliken:

Min farsa var fanatiskt religiös och medlem i en sekt som hette Efraims Budbärare, värre än Jehovas Vidttnen, Då förstår ni säkert. Farsan hade fått för sig att jorden skulle gå under 1955 och då ville han inte ge några pengar till morsan så hon kunde köpa vinterkläder åt mig om min bror. Då skulle jag givetvis ha sagt "Men vadå, farsan? Om jorden ska gå under kan vi ju lika gärna göra av med dom pengar vi har nu?"

Men som 11-åring var det inte lätt att slänga käft med sin farsa. Jag ville ju då ha ett elektriskt tåg...

"Döden, döden, döden!" pratar man inte om

Det sägs att när Astrid Lindgren inledde ett telefonsamtal med en väninna började hon med att säga ungefär så här: "Döden, döden, döden! Såja nu har vi klarat av den." Alltså behövde de inte prata mer om den. Man pratar inte särskilt mycket om döden och rädslan att dö, inte ens när man som jag inte har många år kvar innan det statistiskt sett blir dags, bara en handfull år kvar.

Jag ska i det här inlägget skriva om döden. Om du tycker det är obehagligt, läs inte mer.

Att dö är inget kul. Jag skulle vilja vara kvar och se min egen begravning och kolla vilka som deltar och vad man säger om mig. Det är ju inte möjligt såvida jag inte fejkar min egen död.

Om jag blir sjuk och får en utmätt tid kvar att leva kan jag ordna ett rejält avskedsparty och sedan gå bort utan någon begravning. Om det blir nån begravning så ska den vara borgerlig. Kistan ska var så billig som möjlig och täckas av Bergslagsflaggan. 

Blommor är inte nödvändigt, men beroende på årstiden så passar blomsterlupiner eller kanadensiskt gullris  perfekt.

Jag ska eldas upp och det som blir kvar ska grävas ned på Ramsbergs nya kyrkogård. Där ligger redan min hustrus morföräldrar och hennes föräldrar och det är den enda grav vi sköter själva.  Det blir enklast och billigast.

En nekrolog i tidningarna i DN, SvD och NA-NT vill jag ha införd. Jag har redan ett utkast klart som bara innehåller fakta men inga omdömen. De får andra stå för. Men jag vill ha en ärlig nekrolog, där även mina dåliga sidor tas med.

Jag tycker nekrologer är intressanta och även viktiga, bl.a. för släktforskningen. Själv har jag skrivit ett tiotal sådana över avlidna släktingar samt arbetskamrater och chefer på  Skatteverket.

Jag är 75+ och har inte många år kvar, statistiskt sett. Snittåldern har dessutom sjunkit på grund av pandemin. I bästa fall fem-sex år. Då hinner jag i alla fall uppleva äldsta barnbarnens studentexamen.

Det som jag har ogjort måste jag hinna med. Det är bl.a. att skriva klart romanen jag har påbörjat och har de första hundra sidorna klara. Ett annat skrivprojekt är mina minnen - kalla det gärna memoarer - där jag kommit fram till år 2005. Tyvärr är inte minnet vad det har varit så det blir ganska sporadiskt för de sista åren.

Nu undrar "vän av ordning" vem som kan tänkas vilja läsa om just mitt liv? Tja, säg det. Jag hoppas mina barnbarn och deras barn kan vara intresserade; i alla fall något av dem.

Jag är intresserad av släktforskning. Tänk om jag, när jag höll på med det för många år sedan, hade hittat en dagbok, skriven av min farfars farfar - eller av hans morfar. 

Farfars farfar var den som tog sid det efternamn jag bär. Han blev tidigt föräldralös och växte upp hos sin morfar, som varit indelt soldat, deltagit i tre krig och suttit i rysk fångenskap vid Svarta havet!

Jag är inte rädd för att dö. Visserligen tror jag inte på något liv efter döden och på nåt tusenårsrike eller nån himmel eller nåt helvete att hamna i. Den som gör det borde definitivt inte vara rädd för döden om  vederbörande levt ett anständigt liv.

Men det jag är rädd för är att bli sjuk och ligga i ständiga plågor innan liemannen kommer. I ett sånt läge kan jag tänka mig dödshjälp.

Jag hoppas min död sker snabbt och smärtfritt. De av mina närmaste som dött har gjort det ganska snabbt, med ett undantag. Min farsa dog i cancer när han var 65 år och plågades. Han var dock extremt och fanatiskt religiös och såg fram mot att hamna i tusenårsriket.

Min äldste bror dog när har var 60 år på Gran Canaria, där han var bosatt större delen av året. Han sa "Blir jag sjuk och plågas simmar jag ut till hajarna, som får ta mig. Aldrig att jag ligger på sjukhus och lider!" Han fick som han ville. Han dog knall och fall när han precis avslutat sin måltid i närvaro av den kvinna han till slut fann. 

Plötsligt reste han sig från bordet med cigarren i ena handen och konjakskupan i den andra och sa "Nä, nu djävlar!". Så ramlade han ihop och dog. En önskedöd, fast på tok för tidigt.

Svärfar blev sjuk en julhelg när han var nästan 81 år och las in på sjukhus över natten för observation. Han dog i sömnen under natten. Också en önskedöd. Svärmor blev  92 och avled efter bara ett par dag på sjukhus

Min morsa sa alltid att hon bara skulle bli 72 år för det hade hennes mamma, dvs. min momor blivit. Men hon hann fylla 90. Fast de sista tio åren var hon sjuklig av och till och sa de sista åren "Varför måste jag leva?"

Hon var på slutet delvis dement, rullstolsburen och hade ständig hosta m.m. Alla hennes vänner var borta och hon satt ensam på ett äldreboende med sin söner och barnbarn bosatta långt bort. Nu så här efteråt när jag själv är gammal så ångrar jag att jag inte spenderade med tid hos henne.

Jag var inte alltid snäll mot henne. Både min bror och jag retades med henne ibland. När vi skulle skjutsa ut henne till sommarstugan på slutet tog hon i mitt tycke väldigt lång tid på sig att plocka samman nycklar, handväska och det hon skulle ta med sig. 

"Snabba på! Vi ska åka nu", sa jag med viss irritation. "Åja, vänta bara. Du blir gammal du med nån gång", sa hon till mig. 

Så sånt, så sant. Nu är jag där själv.  Hoppas bara att mina barn och barnbarn behandlar mig bättre?

PS. Min mor dog i sömnen efter bara ett par dar på sjukhus. Trots hennes allmänna sjuklighet på slutet så hade hon inga smärtsamma plågor.

I söndags hade Mr P sin dag, som även var min

För några dagar sedan var det "Gin-och-tonicdagen", vilket jag missade helt. Tog en GT i söndags i stället, när det var den internationella Parkinsondagen. Det tyckte jag att jag var värd då jag haft Mr James Parkinson som min ovälkomne följeslagare sedan 2016. Ja, jag har Parkinsons sjukdom. Det bekräftades året efter då det visade att de piller jag matar Parkinson med hade effekt.

Parkinsons sjukdom har kommit i ropet tack vare filmen "Uje spring Uje" där artisten Uje Brandelius spelar sig själv och berättar hur han fick Parkinson. Filmen är regisserad av Henrik Schyffert. Man kan säga att sjukdomen  fått ett ansikte tack vare Uje och hans film 

Jag har drabbats av den obotliga sjukdomen som fått sin namn efter den engelske kirurgen, apotekaren, geologen och paleontologen m.m. James Parkinson (1755-1824). Han var den förste som beskrev sjukdomen 1817 som ca 60 år senare fick sitt namn av den franske neurologen Jean-Martin Charcot.

Uje Brandelius tyckte det var viktigt att berätta att han hade fått Parkinson. Därför skriver jag dessa rader trots att jag aldrig dolt min sjukdom. Snarare tvärtom.

I mitt fall började mitt ena ben att skaka, vilket jag berättade för min läkare på vårdcentralen. Han remitterade mig till neurologen på Danderyds sjukhus. Det var 2016. Läkaren där var väldigt försiktig med att ställa diagnosen Parkinson.

Först året därpå gjorde hon det eftersom de piller jag fått tog bort mitt skak i benet. Att pillren hade effekt på mig var det bevis hon behövde för att till slut slå fast att jag hade drabbats av Parkinsons sjukdom.

Mr Parkinson har många ansikten och förklädnader. De som fått sjukdomen drabbas på många olika sätt och det kan ta lång tid eller gå snabbt att utveckla Parkinson.

Mitt benskakande håller jag i schack med en sorts piller och de övriga symptomen med ett annat piller. 

Jag är stel i kroppen, tar små steg och närmast staplar fram, högerarmen hänger stel, är vinglig, snubblar på matkanter, kan inte skriva läsligt för hand, har svårt med knappar och dragkedjor och sluddrar i bland när jag pratar. 

Det finns dom som drabbats mycket värre än jag. Att bli deprimerad är ganska vanligt. Där är jag inte ännu, i alla fall inte på grund av Mr Parkinson.

Det är bara att gilla läget och ta det som det kommer. Men bra kommer jag aldrig att bli, snarare sämre och sämre.

Men det gör i alla fall inte ont. Alltid ett plus.

Hur klarar regeringen nästa stora kris?

Vårt land har drabbats av några stora nutida kriser. Regeringen har då visat att krisberedskap har saknats i statsrådsberedningen. Det har påtalats av olika utredningar, som i efterhand utvärderat vad som gjorts och inte gjorts. Borgarna byggde visserligen upp en krisberedskap i regeringskansliet men den skrotades när Löfvén et Cie trädde till. 

Den största naturkatastrofen i modern tid inträffade annandag jul 2004 när den tredje kraftigaste jordbävning som uppmätts inträffade i Indiska oceanen utanför Sumatra. 

Den medförde en tsunami med vågor uppåt tio meter som välde in över stränderna i bl.a. Indonesien och Thailand.

Tsunami blev ett ord som kom på allas läppar; innan var det knappast någon som visste vad det betydde. Senast när naturen skapat en stor tsunami var 1883 när den indonesiska ön Krakatau exploderade i ett vulkanutbrott. Då dog drygt 36 000 människor i tsunamin.

Men tsunamin 2004 skördade många fler, nästan 330 000 döda och många miljoner hemlösa. Sverige var det västeuropeiska land som drabbades hårdast med nästan 450 döda och 1 500 skadade i turistlandet Thailand. 

Nästan varenda familj i Sverige hade någon eller kände någon som drabbats.

Sverige togs på sängen. Regeringen och myndigheterna sov länge. Här hemma diskuterades vilken statlig instans som hade ansvar. Var det UD eller någon myndighet? Timmarna och dagarna gick.

Andra länder var snabbt på plats och flög hem såväl offer som överlevande. I Sverige var det reseföretagen som tog initiativ när regeringen sov. 

Den utredning som tillsattes konstaterade att regeringen hade brustit i sitt ansvar. Resultatet blev en krisorganisation  i regeringskansliet som numera är nedlagd

Nu när den dödliga pandemin drabbat även oss har regeringen och även Folkhälsomyndigheten fått kritik för bl.a. senfärdighet och att man underskattat problemen. Och då handlar det bara om de äldre, som har hemtjänst eller är satta på ett äldreboende. Där finns 90 % av de drygt 7 500 som dött. 

Man erkänner inte att man gjort fel och skyller på regionerna (f.d. landstingen), kommunerna och de som drivet äldreboendena. 

Kritiken mot regeringen är hård. Den kommer säkert få fler smällar när ytterligare rapporter kommer från den kommission som utreder hanteringen av pandemin.

En kommande stor kris kan var att vi drabbas av krig. Försvarsberedningen kan inte utesluta det. Vårt försvar klarar av att hålla ut en vecka på endast ett ställe sa en f.d. ÖB och fick skit för sin öppenhet.

 Nu är det straffbart att berätta hur illa ställt det är. Fast Putin vet det i alla fall.

 Vi har även lovat att hjälpa våra grannländer om de drabbas av krig. Fast vad det löftet är värt vet vi inte förrän det blir allvar. Vi kanske på sin höjd lånar ut ett fältsjukhus, som vi gjorde under Koreakriget på 1950-talet.

Hotet står Putin för. När den inhemska kritiken mot honom blir tillräckligt stark kan han börja visa musklerna genom att börja ett utökat lågintensivt krig mot t.ex. länderna i Baltikum. Då tystas den interna kritiken och blickarna riktas utåt. 

Att byta fokus är ett känt trick av makthavare som vill tysta intern kritik.

I ett sådant läge blir Gotland högintressant. Innan Putin slår till mot Natoländerna i Baltikum måste han ha kontroll över vår största ö innan Nato får det. Sker detta när Trump eller en figur som är lik honom är president i USA, t.ex.  2024 och Nato har försvagats ytterligare blir det kris i Sverige.

Ett angrepp sker inte med stora landstigningsfartyg och bombflyg. Det sker smygande och stegvis. Hot, sabotage, utslagen it-teknik och annan infrastruktur, angrepp med drönare. Några stora panslarslag på Gotland är inte att räkna med.

Det blir en smygande kris i vårt land. Med en regering som saknar krismedvetande och har svårt att ta snabba beslut är vi sålda. 

Precis som vi idag vet att den pandemindrabbade äldrevården misskötts i decennier så kommer vi också när Gotland tagits över av Putinland att veta att även vårt försvar misskötts i decennier.

Putin kommer att ställa krav på Sverige att låta hans militär placera materiel och folk - små grön män - på Gotland. Eftersom svenskarna mitt i vintern varit utan vatten och elektricitet i ett par månader tvingas statsministern av sitt eget folk att gå med på de ryska kraven.

Putin har lovat att Sverige får ha såväl sin medeltids- som Almedalsvecka som vanligt i Visby. Han har dessutom lovat att Gotland ska bli ett frihandelsområde. Färjorna får sälja skattefri sprit. Svenskarna jublar.

Länderna i Baltikum och deras innevånare jublar inte. De har blivit en del av det nya Storryssland som Putin håller på att återskapa.

Vad bör göras i Sverige idag?  1) Inrätta ett krisorgan i regeringskansliet med statsministern som ordföande. Koppla flera expertgrupper med duktigt folk till detta organ.

 2) Förstatliga sjuk- och äldrevården. Då finns det bara en huvudman och inte flera som idag. 

3) Gå med som fullvärdig medlem i Nato och öka anslaget till Försvarsmakten till minst 2 % av BNP. Under Kalla kriget på 1950-talet var procenten ca 3,5.

Inget av detta kommer att ske, var så säker. Men däremot kommer vi få se fler kriser.

TILLÄGG  den 5 juni 2026.  Jag fick fel. Vi är med i Nato - pga Putins krig mot Ukraina - och försvaret ska få mer pengar - pga att Trump sagt att vi får  klara os  utan  USA:s stöd när kriget kommer.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

 

Eftersom jag inte får gå på gymmet så har gjort mitt eget hemma med hantlar och min damcykel

 Vi gamlingar ska hålla oss hemma i dessa coronatider. Det innebär att vi inte ska gå på gymmet eller besöka köpcentrum. Men vi får handla mat och piller om vi håller avstånd och spritar händerna.  Jag är multisjuk (Parkinson, Menière, artros i ena knäet och spinal stenos) och behöver röra på mig. Det tar dock emot och gör ont. Helst ska jag göra cykelturer, vilket jag inte klarar längre. Det gick ju att cykla på gymmet men den möjligheten är borta. Vad gör jag då?

Det är bra för oss 70+ att gå regelbundet på gym och stärka våra leder. Att man får starkare muskler samdtidigt är bara en bonus. 

Jag har gått på Friskis & Svettis i min hemkommun Sollentuna i över 30 år. Jag gick på jympapass och stod längst bak så ingen såg att jag inte alltid gjorde rörelserna rätt och i rätt takt. Det var skittråkigt men nyttigt. (Men man kunde ju alltid spana in nån fräsch kvinnlig motionär.)

De senaste tre åren har jag skippat jympan och i stället nyttjat Friskisjymmet i stället. Det är mycket roligare och passar mig bättre. Jag brukar vara där en timmer två gånger i veckan och jag brukar nyttja ett 20-tal olika maskiner. Jag har blivit starkare och ökat vikterna från 20 till 40-50 kg. Ett resultat av min träning.

Men nu får jag inte vistas på gymmet. Den eländiga pandemin hindrar mig. I ställer försöker jag jymma hemma, fast i mindre skala.

Hantlar brukar jag sitta och lyfta när jag ser på TV. Det jag saknat är spinningen då jag inte ens kan cykla utomhus på grund av min vinglighet.

Nu har jag dock hittat på en lösning. I stället för att köpa en dyr motionscykel har jag tagit min egen damcykel och gjort en ställning till den så att jag kan sitta i källaren, kolla en film på paddan och träningscykla.

Små extrahjul ger ett variabelt motstånd när jag växlar upp eller ner och kan på så  sätt välja hur jobbigt det blir.

Jag är riktigt stolt över min enkla "uppfinning" av spillvirke, två hjul från Jula för en 100-lapp och några skruvar. Kanske något att ta patent på?

Svensk sjukvård: Bra, när man väl är där

Svensk sjukvård är bra. Man blir väl omhändertagen och får den vård man behöver. När man väl har fått komma dit, vill säga. Men vägen dit är ofta lång och ibland även krånglig. De väntetider som redan var långa är nu ännu längre på grund av pandemin. Tiotusentals operationer och andra behandlingar har skjutits upp. Det kommer ta många år att beta av.

Annat var det förr. På 1950-talet när jag var liten och sjuk kom doktorn hem till oss. Och detta trots att jag växte upp i en arbetarfamilj med mamma som hemmafru i en HSB-etta där vi bodde fyra personer.

När jag fått feber och var sjuk i t.ex. halsfluss eller nån barnsjukdom gick mamma in till grannen och lånade telefonen. Vi hade ingen. Hon ringde till doktor Palm som några timmar senare eller dan därpå kom hem till oss och undersökte mig och kanske skrev recept på nån medicin.

Men innan doktorn kom släpade mamma ut mig i badrummet och tvättade av mig så gott det gick. Sen bäddade hon i stora soffan i rummet med nya lakan. Där fick jag lägga mig i en ren pyjamas. Detta var viktigt. Doktorn skulle ju komma!

För trettio år sen fick jag kontakt med en läkare som i de kommande 25 åren blev min så kallade "husläkare". I början mejlade jag honom och fick en tid direkt.

När  åren rullat fram en bit var jag tvungen att ringa en sköterska och boka en tid. Någon dag senare var jag hos min doktor. Administratioen ökade successivt och det blev svårare och svårare att  få kontakt med min doktor som gick i pension för fyra år sedan.

Sedan dess har jag haft fyra nya "husläkare" varav tre varit utrikesfödda.  Visserligen pratade de korrekt svenska men med dialekt, som var svår att förstå ibland.

När jag nu behöver läkare får jag ringa min vårdcentral och knappa mig fram och lämna namn, personnummer och telefonnummer.  En röst lovar ringa mig några timmar senare. Det funkar oftast. Ibland ringer man senare eller nån enstaka gång inte alls.

När jag blir uppringd av en sköterska får jag en doktortid som ligger 4-5 veckor längre fram. När jag sedan träffat doktorn har han max en kvart för mig och tid att diskutera enbart en åkomma, i bästa fall två.

Under de veckor jag väntat kan jag ha drabbats av en ny åkomma, men den finns det inte tid för. Jag får boka en ny tid som ligger flera veckor fram. När doktor Palm var hemma hos oss 1955 tog han den tid vi behövde. 

Är åkomman jag lider av akut har min vårdcentral akuttider. Men då måste jag ringa prick kl. 8. Har jag tur kan jag få en doktorkvart samma dag. Men inte alltid. Då får jag göra om proceduren nästa dag och hoppas på bättre tur.

Ringer jag Landstingets närmaste Närakut blir jag kopplad vidare till 1177. Där ställs jag i kö eller också kan jag välja att bli uppringd. När jag får kontakt och sköterskan som jag pratar med bedömer att jag nog måste träffa en akutläkare så tar jag mig till Närakuten.

Där är dörren låst. Ingen knapp att trycka på eller nåt anslag som talar om hur jag ska bete mig. Ingen stol att sitta på. Efter några minuter får en sköterska på andra sidan glasväggen syn på mig och vinkar och mimar "Vänta, jag har sett dig". 

Efter ytterligare minuter öppnar hon dörren och frågar vad jag vill. Jag berättar det och får komma in och betala. Sen får jag en tid 2,5 timmar senare. 

Ja, så går det till idag. Man måste vara nästan frisk för att orka ta sig till en läkare.

Men en sak är bättre nu än på 1950-talet. Hade man då en läkartid kl. 13 kom man i bästa fall in 2-3 timmar senare. Så är det inte idag. Är det sagt kl. 13 så gäller det. Även i den av Landstinget bedrivna vården.

PS. Tyskland har samma läkartäthet som Sverige. Men där är väntetiderna mycket kortare och en tysk läkare hinner ta emot fler besök per dag. Vad beror den skillnaden på? Sannolikt den svenska byråkratin och administrationen. Jag säger bara det: lägg ned landstingen/regionerna och låt staten sköta sjukvården!  

Stämmer beskrivningen på någon du känner till?

Det här är en beskrivning av en person, som är ganska avskräckande. Tyvärr finns de sådana mitt i bland oss. De har en klar sjukdomsdiagnos men saknar själva sjukdomsinsikt. Om du har en chef som uppvisar ett sådant beteende har du inte en chans att klara dig. Det enda du kan göra är att säga upp dig. Känner du till någon som beskrivningen stämmer in på?

Han anser sig vara viktigare och mer betydelsefull än alla andra i sin omgivning. Vilket omgivningen ständigt utsätts för på olika sätt.

Han drivs av rikedom, framgång, makt eller kärlek, oftast allt på en gång, vilket till största del endast är fantasier och rena lögner om dess olika framgångssagor. 

Han speglar sig i andra för att kunna dupera omgivningen om sin egen förträfflighet, och därmed duger enbart andra "viktiga" och "betydelsefulla" personer som sällskap.

Han har ett överdrivet behov av att stå i centrum. Vill du boosta hans redan uppblåsta ego kan du inte ge nog med bekräftelse. Men förvänta dig absolut inget tillbaka.

Han har orealistiska uppfattningar om sina egna rättigheter.  Eftersom anser att allt kretsar kring det egna jaget, sätter han upp helt egna spelregler som han dessutom förväntar sig att andra ska spela efter helt utan att ifrågasätta.

Han utnyttjar skamlöst andra för att uppnå sina egna mål. Han tar till exempel gärna åt sig äran för andras framgångar och saknar empati och har därmed ingen som helst förmåga att sätta sig in i andras känslor. Detta är ett av de starkaste personlighetsdragen som ofta leder till kraschade relationer och allmän förstörelse.

Han tror att andra är avundsjuk på honoom, men är ofta själv avundsjuk på andra vilket leder till sociala konflikter där hans  enda mål är att förstöra för dem som han är avundsjuk på.

Han har ett högfärdigt och/eller arrogant beteende som är olidligt att utsättas för.

Personen i fråga är charmig och karismatisk, för att i nästa sekund utöva diverse härskartekniker. Det är flytande och motsägelsfulla övergångar mellan att lyfta upp och trycka ner, vilket skapar stor förvirring.

Personen i fråga kan aldrig någonsin ha fel, har ett stort behov av att vara i centrum och som utan att blinka tar åt sig äran för andras framgångar.

Vem kan detta vara?

Jo, jag skulle gissa att du tror att detta är en beskrivning av Donald Trump. Nä, det är det inte. Det  är i själva verket en beskrivning av en narcissist.

 

"Låt dem dö. De kostar bara pengar"

Vi har över 4 000  döda i coronapandemin. De flesta är gamla och har dött på äldreboenden där en majoritet dessutom är dementa. Det är givetvis ett underkännande av äldrevården i vårt land, en vård som var undermålig och kritiserad innan pandemin. Ett eftersatt område, trots allt tal om en värdig vård för våra gamla som byggde landet. Jag tror tyvärr  att "man" tänker så här: "Låt dom dö då dom bara kostar pengar och inte bidrar med något".

En gammal dement människa är äcklig. Ful och skrynklig, dreglar, har blöjor och liggsår, går inte att komunicera med, blir våldsam, elak och lyder inte. Skapar bara problem. Dessutom kräver hon vård och omsorg som är en stor utgiftspost för kommuner och regioner.

Så kommer pandemin! De gamla, multisjuka och dementa dör som flugor. Ge dem bara pallitativ vård så dom inte har ont så blir vi av med dom på några dagar. Skönt, vi får budgeten att gå ihop.

Sant eller inte? Det finns givetvis bra äldreboenden med hängiven och kunnig personal som gör allt för att de gamla ska ha det så bra som möjligt. Men jag undrar om det inte lite varstans hos dem som har hand om pengarna tankar åt det här hållet finns.

Coronan har gjort det möjligt att inte göra det man borde göra. Låt dom gamla och sjuka dö. De kostar bara pengar och bidrar inte med något. Ok, jag medger att det låter cyniskt. Men, men...

Det pratas om att man ska tillsätta en kommission som ska undersöka och utreda hur vi har agerat i dessa pandemitider. Har landets "strategi" varit framgångsrik? Gjorde vi rätt? Vad kunde ha gjorts annorlunda? Vem hade ansvaret?

Ja, det är många frågor som kräver svar. Men varför vänta med utvärderingen tills pandemin klingat av om ett år? Då är mycket glömt och raderat. Nä, kör igång med uppföjningen nu!

För övrigt ser jag en risk att vi - dvs. våra politiker, myndigheter m.fl. - inget lärt. När detta sattyg är borta återgår nog det mesta till det vanliga.

Risken är att sjukvården vid nästa pandemi saknar munskydd, förkläden och respiratorer. Och att äldrevården fortsatt bara är ett dödens väntrum för vi som då är inlagda där.

MSB:s annonser kan vara tydligare och rakare

MSB har fått 75 miljoner kr för att informera oss medborgare om coronapandemin. Nu har jag sett flera av deras annonser i dagspressen. De är typisk myndighetsinformation, snudd på kungörelser. Då är de annonser som Region Stockholm/1177 producerar bättre. Det tycker i alla fall jag (se mitt inlägg den 11 mars i år).

När jag visade den senaste annonsen från MSB för min fru och samtidigt lade fram en av Region Stockholms coronannonser fick jag kritik. "Det är ju inte samma budskap", sa frun (snus)förnuftigt. "Kan du göra MSB:s bättre själv då?" snäste hon till med rösten fylld av skeptisk kritik.

Lätt som en plätt, tänkte jag, men sa inget. Tre minuter senare visade jag henne mitt alster. Se bilden nedan.

Det får inte vara för många budskap i en annons, helst bara ett men absolut inte fler än tre. MSB:s annons har tre budskap, som kommer långt ned i texten. Jag vände helt enkelt på texten i deras annons och la in budskapen i rubriken och gjorde rubriken till text.

En stor del av MSB:s annons är fylld av avsändarinformation. Jag förstår att respektive myndighet bakom Krisinformation.se vill synas, men är det nödvändigt?

Vilken variant som är bäst vet jag inte. Jag tror bara att min version vid en mätning skulle få fler plus än MSB:s när det gäller att snabbt få fram budskapen. (Men jag har haft fel förr. Det kan vara så även nu.)

När det gäller vilka som drabbas av coronaviruset skulle man kunna tro att det - om man är religiöst lagd - är någon gud eller naturen själv som ligger bakom utbrottet. Varför då, undrar ni?

Jo, när man ser vilken som är i värsta riskgruppen: en äldre, rökande, fet och multisjuk manlig diabetiker med högt blodtryck, cancer, dåligt immunförsvars, ALS, MS och Parkinson från Syrien som bor trångt i ett utanförskapsområde och jobbar deltid på ett äldreboende.

Jordens befolkning är stor och bara ökar. Det i sin tur belastar vår miljo och natur. Därför bör befolkningen minskas, tycker Moder Jord och ser till att kapa de som är minst nyttiga.

Jag tror inte att det är Moder Jord själv som ligger bakom detta. När Spanska sjuka härjade 1918 och 1920 var det framför allt yngre män som strök med.

Det var redan många unga män som gått bort och dött i Flanderns leriga skyttegravar åren innan. Det borde ha räckt för Moder Jord den gången.

Han som flydde i taxi från Italien

Världen, Europa och Sverige är snart helt lamslaget på grund av Coronaviruset. I USA har Trump stängt flyget dit och den mexikanska ölen Corona har tappat i försäljning. Här hemma får statens epidemiolog och folkhälsans egen myndighet kritik för senfärdighet. Man vill undvika panik. 

Enligt sagan ska man inte ropa att vargen kommer när den inte gör det. Men jag tycker nog att man ska vara extra försiktig när man har att göra med ett riktigt vargavirus som det här pilsnerviruset, vad det nu hette? Var det Budweiser eller Corona? (Man kanske inte ska skämta om det som är allvarligt?)

Trots allt det är bättre att vara för försiktig och ta till extraordinära åtgärder och få kritik för det i efterhand än tvärtom.

Hela Italien är i karantän och avstängt. En svensk chefsperson som varit på skidsemester i Alperna blev fast där när gränserna stängdes. Men han kom på råd.

Han mutade en taxichaufför att köra honom över gränsen och in i Schweiz. Där tog han sig vidare med buss till en flygplats och kunde flyga hem till Sverige.

Vad gör han här? Jo, han åker till jobbet direkt och i ett lönesamtal med en medarbetare sitter han och skryter över sin flykt från det virusdrabbade Italien.

Det är inte säkert att han är smittosam, men han borde ha stannat hemma i bostaden i ett par veckor för att få besked. Dåligt omdöme till 100 %.

"Försökskaniner" borde uppmärksammas bättre

Jag har deltagit i ett forskningsprojekt, vars syfte är att se om träning kan förbättra balansen och talet hos personer som har Parkinsons sjukdom. Min medverkan började i augusti förra året och avslutades i december. Två gånger i veckan fick jag ta mig till Karolinska institutet i Huddinge och dessemellan träna hemma. Det var som att ha ett jobb och tog mycket tid. Och som ni vet har vi pensionärer ont om tid...

Jag fick diagnosen Parkinson för ett par år sedan. Mina skakningar, främst i benen, hålls i schack med piller morgon och kväll.

De symtom som stör mig mest är att jag ibland har svårt att prata och att finmotoriken försämrats, vilket bl.a. gör att jag inte längre kan skriva läsligt för hand. Men det gör inte ont så det är synd att klaga.

Forskare sökte försökspersoner

Jag fick ett mejl på sensommaren förra året från Parkinsonföreningen där ett forskningsprojekt sökte personer med Parkinson som ville vara med som försökspersoner. Man kunde antingen hamna i en grupp som jobbade med språkträning eller en grupp som jobbade med balansträning. Man fick inte välja grupp utan lottades. Jag hamnade i språkgruppen. Det var perfekt för mig.

Det innebar att jag fick åka pendeltåg 26 gånger under hösten från Sollentuna till Flemingsberg. Dessutom fick min hustru göra det också då hon var med som min "personliga assisten". Jag drabbas ibland utan förvarning av yrsel och illamående och blir helt hjälplös. För att klara mig i ett sådant läge var hon med för att ta hand om mig.

Tid är pengar

Det innebar att även hon fick åka pendel 26 gånger tur och retur till Flemingsberg. Eftersom vi inte har månadskort kostade resorna oss drygt 1 300 kr. Vi åkte vid 9-tiden och var hemma vid 13-tiden.
Lägger man ihop alla timmar och räknar en timpenning på 120 kr så blir det bortåt 20 000 kr.

120 kr i timmen är vad försäkringsbolag brukar betala för eget arbete, t.ex. städning, när man har haft inbrott. Jag tyckte det var ett rimligt beräkningsunderlag.

Nu vill jag skjuta in en viktig brasklapp: Jag tycker det är självklart att man ska ställa upp som "försökskanin/mänsklig laboratorieråtta" om man kan. Lika självklart som att lämna blod eller bli organdonator. Det är en plikt! Och att göra det utan krav på ersättning.

När man lämna blod får man ofta något. Tidigare var det vinglas och liknande men hur det är nu vet jag inte då jag inte får lämna blod. Hur det är att lämna organ vet jag inte då man ofta är ett lik då.

Öronmärkta pengar

I det forskningsprojekt jag var med i i höstas är det två doktorander som leder det. Det är även många andra olika specialister involverade. Man har fått pengar från bl.a. Vetenskapsrådet, Landstinget och andra. Pengarna är snålt tilltagna och det finns inte utrymme för extravaganser, som att t.ex. harangera "försökspersonerna" på något sätt, t.ex. att skicka en julhälsning som tack för att de ställde upp.

Jag tycker att de som ger pengar till forskningsprojekt, t.ex. Vetenskapsrådet, ska öronmärka en liten del till att ge ev. försökspersoner någon form av uppskattning eller återkoppling för att de ställt upp.

Det kan t.ex. vara att de får en begriplig sammanfattning på svenska när projektet är klart där de får reda på resultatet. Eller det kan vara att varje försöksperson får en kort muntlig redovisning av sitt eget resultat. Eller att de får ett tackbrev med en inbjudan till doktorandernas disputation.

Jag ska kontakta Vetenskapsrådet och föreslå det.

-----------------------------------

Tillägg den 7 februari 2019: Svar från Vetenskapsrådet:

Jag vill tacka dig för att du lämnar synpunkter till oss. Jag kommer framföra dina synpunkter till de organ inom vår myndighet som finansierar kliniska forskningsprojekt. Det är möjligt att Vetenskapsrådet ser en anledning att framledes tydliggöra att medlen kan användas för ersättning av forskningspersoner som tackar ja till att delta i en forskningsstudie.

Vänlig hälsning,

Tanja Nilsson, PhD

Koordinator, kommittén för klinisk behandlingsforskning och kommittén för kliniska studier

Enheten för styrning och samordning

Den svenska sjukvården - bra eller dålig?

Den svenska sjukvården som våra landsting och regioner har hand om är ju så himla bra, säger de flesta som varit i kontakt med den. Väntetiderna är långa, men alla tycker dock inte det. Det beror nog på att vi vant oss vid att vänta. Men hur står sig Sverige i dessa avseenden, jämfört med andra jämförbara länder?

För en tid sedan råkade jag i dispyt (diskussion) om den svenska vården med några av mina närstående när jag hävdade att väntetiderna är långa. "Nä, tänk på E som fick komma till operation redan efter 1,5 månad", sa en av mina samtalspartner.

"I t.ex. Tyskland hade E fått sin operation redan inom en vecka", sa jag då. "Det beror nog på att Tyskland har fler läkare än vi i Sverige", blev motsvaret.

Nu behövs lite fakta, tänkte jag och började googla.

Sverige är inte alltid bäst!

Då framkom följande. I stort sett alla andra EU-länder har kortare väntetid för vård än Sverige och många har ingen väntetid alls. Sverige har lika många läkare per 100 000 invånare som t.ex. Schweiz, Tyskland och andra länder.

Sverige har nästan lika många sjuksköterskor per 100 000 invånare som andra länder. Den stora skillnaden är antalet vårdplatser, där Sverige ligger sämst till.

Lägg ned landstingen!

Sen har ju Sverige sina landsting med byråkrati och tung administration där politikerna i toppen styr. Det tror jag är den främsta anledningen till bristerna i sjukvården, jämfört med omvärlden. Det är stora skillnader i väntetid och vård mellan de olika landstingen. Dessutom konkurrerar landsting och kommuner i vissa fall om vem som ska slippa ansvaret för den sjuke.

Lägg ned landstingen och låt staten ta över sjukvården och se till att den blir jämlik - och koncentrera specialistvården till färre platser.

Bra vård när man väl får den?

En sak har dock förändrats. När jag gick till doktorn för femtio år sedan och fått en besökstid kl. 13 var det självklart att jag kom in först kl. 15 eller ännu senare. Så är det inte nu för tiden. Det är nog de privata alternativen i vården som drivit fram denna förändring vilken även nått landstingsvården.

Min upplevelse är att den svenska sjukvården är bra men när man väl köat och nått fram. Men å andra sidan har jag inget att jämföra med då jag aldrig vårdats utomlands. Det som inte är bra i Sverige är byråkratin i vården. Här är några exempel.

Onödig sjuktransport

En 92-årig kvinna - som var vid sitt fritidshus på en ö utanför Söderhamn - ramlade och skadade ena axeln. Det var sent på kvällen. Efter samtal med 112 kom en sjöräddningsbåt med sjukvårdspersonal och hämtade henne till fastlandet utanför Söderhamn. Sen blev det ambulans in  till sjukhuset i Hudiksvall.

Där togs hon emot av en arrogant läkare som inte ens kollade hennes axel. Han beordrade ambulansen tillbaka med henne till Söderhamn och sjukhuset där. Anledningen var att det var sent på kvällen och att röntgenavdelningen i Hudik var stängd över natten.

"Kan jag inte få stanna kvar här?" klagade kvinnan. "Jag kan ligga var som helst; i korridoren, fikarummet..". Läkaren vägrade och ambulansen tog henne tillbaka till Söderhamn. Där hade läkarna inte den kompetens som krävdes utan dagen därpå forslades hon tillbaka i ambulans till Hudiksvall.

Tack och lov var det andra läkare där som tog emot henne nu. "Var det du som var här i natt och fick åka tillbaka?" undrade en av sköterskorna. 92-åringen berättade då att hon fick göra det på grund av den stängda röntgenavdelningen i Hudik. "Men vi hade ju jour på röntgen i natt! Varför ringde man inte in nån av oss?" blev svaret.

Om denna fadäs beror på landstingets regelverk eller den arrogante läkaren vet jag inte. Men det är ett exempel på att allt inte står rätt till i vården. Så får det inte bara gå till. Läge för en Lex Maria-anmälan, tycker jag.

Krångligt att få ett sjukintyg

Här är ett annat exempel där byråkratin i vården är häpnadsväckande.

Samma E som i inledningen ovan hade fått diagnosen Alzheimer av minnesmottagningen. Hon skulle nu få stöd av hemtjänsten och kommunens biståndshandläggare behövde ett intyg som visade att E var dement.

E:s syster - som hjälper E med det praktiska - ringde minnesmottagningen och bad dem skicka ett intyg. Men se det gick inte. Mottagningen svarade att det är E:s vårdcentral som ska utfärda det. Nytt samtal. denna gång till vårdcentralen.

"Jo, det kan vi ordna men då måste E hit och  personligen träffa en av våra läkare. Annars kan vi inte utfärda något intyg" blev svaret.

Mycket märkligt. Varför kunde inte minnesmottagningen som grundligt undersökt E och konstaterat med sin expertkunskap att det handlade om Alzheimers sjukdom skriva intyget? Vårdcentralen har ju inte den kompetensen.

Dessutom står det i E:s journal att hon har diagnosen Alzheimer. Då kunde väl läkaren på vårdcentralen läst i journalen och skrivit ut ett intyg?

Detta kallar jag onödig byråkrati.

PS. Nu löste sig intygsfrågan på annat sätt. E hade nämligen tidigare lämnat ett intyg till den som skötte färdtjänstfrågorna hos kommunen. Det intyget nöjde sig biståndshandläggaren med. Alltid något.

En smart pillernasare på apoteket

Hur gör man när den medicin man ska hämta ut inte finns i rätt mängd på apoteket? Går till ett annat apotek. Sedan ytterligare ett annat. Slut överallt.  Sen då? Jo, träffar en smart och serviceinriktad receptarie som har en lösning.

Min doktor hade skrivit ut Betapred-piller som jag ska ta om en uppretad geting angriper mig med sin gadd. Jag är överkänslig när det gäller getingstick. Receptet var på trettio piller. Men just den dosen var slut på mitt apotek i Sollentuna.
 
Jag gick till ett annat apotek. Slut även där. "Be din läkare skriva ut en burk med 100 piller. Dom har vi i lager men inte förpackningar med bara 30 piller" var beskedet jag fick.

En smart receptarie

När jag var i Bergslagen passade jag på att besöka apoteket i Lindesberg. Där hade man inte heller 30-pillerburkar. Men receptarien var smart och fann på råd. Hur gjorde han då?

Jo, han tog fram en burk med 100 piller, hällde ut pillren på ett A4-ark och räknade fram 30 piller som han hällde tillbaka i burken och lade undan de övriga 70. Vips hade jag fått min rätta förpackningsstorlek. Smart.

Jag fick givetvis betala för alla 100 pillren.

Barnsjukdomar skulle ungar ha förr

Nu för tiden verkar mässling vara en farsot som är jättefarlig, nästan som digerdöden. Det larmas titt och tätt. Dessutom finns det föräldrar som inte tar den på allvar då man tror att en vaccinering mot den är farligare än själva sjukdomen. Annat var det förr. Då var det naturligt att ungarna hade mässling och andra barnsjukdomar.

När vi 40-talister var små barn för 60-70 år sedan var det enbart naturligt att vi skulle ha alla så kallade barnsjukdomar så att vi slapp dem som äldre. Det var inte bara mässlingen utan även påssjuka, röda hund, vattkoppor, scharlakansfeber m.fl.

Anledningen var att sjukdomsförloppet var mindre allvarligt om man insjuknade som liten än när man var vuxen. Det gick ibland så långt att föräldrar med flit såg till att ens ungar smittades. Man tog med sig de små till en grannfamilj där någon av ungarna hade en pågående barnsjukdom, t.ex. mässlingen.

På den tiden kände man inte till de allvarliga följdsjukdomar, som de här barnsjukdomarna kunde leda till. Och något vaccin fanns inte.

Dubbelt drabbad av mässlingen

Jag är (som alla andra individer) unik i flera avseenden. Ett är att jag har haft mässlingen två gånger. När jag berättar det för en läkare tittar han på mig som om jag vore en idiot och säger "Det är omöjligt. Det går inte". Men han har fel. Så här ligger det till:

Min mamma hade inte mässlingen som barn utan drabbades av sjukdomen i vuxen ålder då hon var 38 år och och höggravid. Dessutom hade hon lunginflammation och var inlagd på Epidemisjukhuset i Örebro. Där och då föddes jag 1946. Dessutom ett par veckor för tidigt.

Eftersom min mamma hade mässlingen föddes jag med sjukdomen. Det medförde att det inte bildades några antikroppar hos mig. Därför kunde jag få mässlingen ytterligare en gång, vilket också skedde några år senare.

När jag berättar den storyn för läkaren håller han tveksamt med mig. Det skulle vara kul att få veta hur många som - jag - har haft mässlingen två gånger.

Kronisk D-vitaminbrist är allvarligt

Då och då får vi höra att vi behöver extra av det mesta och i dyr pillerform för att leva vidare eller för att slippa värk. Så kallade naturmediciner rekommenderas liksom extra intag av vitaminer. D-vitamin får vi från solen men under det mörka halvåret kan vi behöva ett tillskott i form av piller. Den som är mörkhyad tar inte upp solens D-vitaminer lika bra som vi som är vithudade.

Så fort man blivit panschis måste man ha piller! Läkarna är pigga på att förskriva piller till oss. Det är få av mina panschispolare som inte käkar piller. Själv tar jag tre olika varje dag. Det gjorde jag inte för tio år sen.

Men förutom de som doktorn förser oss med rekommenderas vi på olika håll att ta ännu fler piller. Har vi ont nånstans så ska vi käka naturmediciner av olika slag. Eller vitaminpiller, då vi tydligen inte får rätt mängd vitaminer via vår dagliga vanliga kost. Nu behöver vi även extra D-vitaminer.

Därför behöver vi D-vitamin

Normalt förser solen oss med D-vitamin, men inte under hösten och vintern. Solen lyser bara 3-4 månader om året då vi nås av UVB-strålarna som ger oss D-vitaminer. Vi kan behöva ett extra tillskott av D-vitamin under den mörka årstiden.

D-vitamin är nödvändigt för ett väl fungerande immunförsvar. D-vitaminbrist kan ge upphov till värk, muskelsvaghet och annat elände. Bristen på D är nämligen överrepresenterat vid MS, Alzheimerdemens, Parkinsons sjukdom och barndiabetes.

Mörkhyade behöver dubbelt solljus

Nivåerna hos barn följer deras etniska ursprung. De lägsta nivåerna fanns hos personer med rötter i Afrika och Mellanöstern. Mörk hy hämmar bildningen av D-vitamin avsevärt.

I Sverige har i en stor undersökning svår brist på D-vitamin uppmätts hos över 90 % av gravida kvinnor födda i Somalia. Många led också av svår muskelförsvagning så att de inte kunde resa sig från huksittande. Forskare tror att det beror på D-vitaminbrist.

Forskning här i Norden visar att ansiktet, armarna och händerna (som utgör en fjärdedel av kroppsytan) hos en ljushyllt person borde utsättas för starkt solljus 6-8 minuter åt gången 2-3 gånger i veckan för att få en viss dos D-vitamin. Den som är mörkhyad måste vistas i solen dubbelt så lång tid för att få samma mängd D-vitamin.

Gratis D-vitaminpiller?

Många av våra mörkhyade kvinnliga nysvenskar med rötter i Afrika och Mellanöstern brukar året om gå klädda i svarta heltäckande kläder som effektivt döljer huden och ofta även ansiktet. Genom att deras hud hindras från solljuset riskerar de att få allvarliga och obotliga sjukdomar.

För att undvika detta finns två vägar att gå. Den ena är att förbjuda klädsel som hindrar solen att nå huden. Det andra är att frikostigt förse dem med gratis D-vitaminpiller i stora doser.

Vilket alternativ tror ni våra politiker skulle välja?

Varför behöver panschisar en sparad slant?

Vad ska man med pengar till när man är gammal? Är det inte bättre att ge bort det man har till barnen (om man nu har några) och eventuella barnbarn. De behöver dem bättre när de är i aktiv ålder med stora utgifter än en gammal panschis som inte orkar göra så mycket.

För fler år sedan var det - tror jag - en finansminister som tyckte att alla borde ha en sparad slant, minst motsvarande en årslön. Detta som en buffert inför oväntade utgifter.

Vilka oväntade utgifter kan man möta när man är panschis sedan länge, bor skuldfritt och har en bil som räcker återstoden av livet samt har små utgifter i övrigt och tröttnat på att resa utomlands?

Tja, bor man i egen kåk kanske taket börjat läcka och måste läggas om. Man kan somna vid ratten och köra av vägen. Resultatet blir en kvaddad bil och man måste skaffa en ny (eller en bättre begagnad) som ersättning.

Man kan bli sjuk

Men man kan ju bli sjuk och måste opereras. Vi har ju så bra sjukvård i Sverige, säger kanske du som är vän av ordning. Jodå, vår sjukvård är bra, av toppklass. Men köerna till den är långa och mycket längre hos oss än i motsvarande utvecklade länder i Europa.

För en tid sedan visade statstelevisionens nyhetsprogram ett inslag om en man som fått diagnosen allvarlig prostatacancer. Han fick vänta drygt ett halvår på operation med de kval som det innebar. Inte kul.

För att i stället kunna få prostatan bortopererade utan lång kötid kan man alltid betala kalaset ut egen ficka. Då behöver man ha en rejäl slant på sparbanksboken! Minst ett par hundratusen, sa jag. Nä, sa min kompis.

Vad kostar en operation?

Han menade att det bara tar ett par timmar för en läkare att ta bort prostatan och med en timtaxa på några tusen kunde det inte kosta mer än max 10-15 000 kr, menade han. Jag höll inte med. Alla overheadkostnader då ? Som sköterskor, utrustning, röntgen, för- och eftervård m.m.

Jag kontaktade därför ett privat sjukhus och frågade. Svaret blev 150 000 kr för ta bort prostatan. Om även lymfkörtlar måste bort blir kostnaden 190 000 kr. Väntetiden var 1-2 veckor.

Dröjande offentlig vård

Det är ju för jävligt att den offentliga sjukvården har så långa kötider. Så trots att man varit skötsam skattebetalare under hela sitt yrkesliv och levererat många miljoner i skatt kan man inte räkna med att i vettig tid få den vård man vill ha när det väl krävs.

Därför kan det vara bra att ha en slant kvar.

PS. Jaja, jag vet att många panschisr har skral ekonomi och inte har någon buffert alls. De senaste siffrorna visar att ca 17 % av alla svenskar över 65 år lever under gränsen för fattigdomsrisk. Det är en högre siffra än i våra nordiska grannländer. Suck!

Onödig landstingsbyråkrati

I mitt blogginlägg den 18 mars i år berättade jag om hur jag till slut lyckades få en hörapparat via landstinget. Det normala är att man behöver två, en till varje öra. Behöver man bara en apparat måste landstingets experter vid Rosenlunda sjukhus säga sitt först och göra en "second opinion". Det tycker jag är en onödig byråkrati som borde kunna slopas eller i vart fall ändras.

Min audionom sa "att alla får i alla fall sin apparat. Detta är bara byråkrati". Hon hade helt rätt. Även jag fick min subventionerade hörapparat, dock med några veckors fördröjning. Det är landstinget som har bestämt dessa regler, sa hon till mig.

När jag kollade med Rosenlunds sjukhus (som inhyser Karolinska sjukhuset hörselavdelning) fick jag veta att man avgör ett 100-tal sådana här "second opinion"-ärenden per år. I princip alla får okej och min sagesperson kände bara till två fall där vederbörande inte fick någon apparat.

Om både en öronläkare och en audionom konstaterat att jag behöver en hörapparat borde det räcka för landstinget. Omgången via Rosenlund känns helt onödig. De som handlägger dessa ärenden på Rosenlund har samma utbildning som alla andra audionomer;  de är alltså inga specialister.

Riktlinjer med riktvärden

Jag kontaktade då ansvarigt landstingsråd och fick till slut följande svar från en underhuggare till landstingsrådet:

"Tack för ditt brev. Du ställer en fråga om handläggningen av utprovningen av hörselhjälpmedel för den som har nedsatt hörsel bara på ett öra. Som vid all vård och när det gäller förskrivning av hjälpmedel följer Stockholms läns landsting Socialstyrelsens riktlinjer.
        Regelverket som vi har att rätta oss efter finns beskrivet i Hjälpmedelsguiden som du hittar under Vårdgivarguiden. - - - "Riktvärde vid förskrivning av hörapparat är att hörselnedsättningen har ett tonmedelvärde på >25 dB HL på bästa örat mätt vid fyra frekvenser, 500, 1000, 2000 och 4000 Hz (M4). Om tonmedelvärdet är mindre ska ytterligare behovsbedömning utföras av Hörsel- och balanskliniken, Karolinska Universitetessjukhuset innan förskrivning sker".

        Eftersom hörselnedsättningen och dess konsekvenser är individuella kan hörapparater förskrivas även om hörselnedsättningen har ett tonmedelvärde mindre än 25 dB på bästa örat, men då måste behovsbedömningen bekräftas av Hörsel- och Balanskliniken.

        Vi eftersträvar alltid bästa möjliga vård och behandling för våra patienter och medborgare inom Stockholms läns landsting, och att vården ska ske efter evidens och riktlinjer. 

        Vi ligger i mätningar mycket högt gällande patientnöjdhet i en nationell jämförelse och vi arbetar alltid för att detta ska bli ännu bättre."

 

Reglerna borde ändras

 

Då skrev jag följande svar:

 

         "- - - Sen när det gäller min grundfråga så får Rosenlunds sjukhus ca 100 ärenden om året för "second opinion". Av dessa beviljas nästan alla. Senast var det bara två ärenden som avvisades. Detta känns för mig som en helt onödig byråkrati. Eftersom i princip alla ändå får sin hörapparat borde regelverket ändras och det kan ju ni politiker se till.

        Att handlägga ett "second opinion"-ärende är ju inte gratis. Det torde kosta minst 1 000 kr per ärende i löner m.m. vilket blir 100 000 kr per år för vårt landsting. Det ska ställas mot två vägrade hörapparater som innebär en besparing för landstinget på ett par tusen kronor. Detta förfarande anser jag är slöseri med skattebetalarnas pengar. Om det är likadant i alla landsting och regioner så handlar det om miljonbelopp.

        Vad tänker ni politiker göra åt detta slöseri?"

 

PS. Det ska bli intressant att se om jag får svar. Jag återkommer i så fall. 

Lägg ned landstingen

Våra landsting skapades för med än 150 år sedan och har spelat ut sin roll. De är mest en tummelplats för anonyma politiker och byråkrater. Utan landsting skulle mycket kunna bli bättre, bl.a. sjukvården.

Landsting har vi haft sedan 1862 då en stor kommunreform genomfördes. Nu har flera landsting gjorts om till regioner i stället. Varför vet jag inte, förmodligen är det finare. Och kanske har tjänstemännen och politikerna fått bättre betalt genom namnbytet.

Vi väljer politiker till landstingen vart fjärde år. Men, handen på hjärtat, hur många av dina landstingspolitiker kommer du ihåg namnen på? Jag tänkte väl det: ingen. De är alltså tämligen anonyma.

Staten kan ta över

Vad sysslar landstingen med? Hälso- och sjukvård, lokaltrafik och regionplanering. De är viktiga saker, men kan lika gärna skötas av andra organ. Sjukvården kan staten ta över, lokaltrafik kan Transportstyrelsen eller Trafikverket ta över och regionplanering kan Boverket ta över. För övrigt tycker jag att staten även ska ta tillbaka ansvaret för skolväsendet också.

Om landstingen försvinner blir förstås massa politiker besvikna, men jag skulle tro att folket skulle tjäna på det.

Fördelarna är många

För det första skulle det sparas en hel del pengar på minskad administration och byråkrati.

Sjukhusvården skulle bli mer jämlik över landet. Nu får patienter i vissa landsting tillgång till superdyra mediciner, i andra landsting inte alls. Vissa landsting tillåter mig som patient att behandlas utanför det egna landstinget, andra inte.

Resurserna skulle kunna fördelas jämnare över landet. Nu får alla landsting - utom Stockholms - skatteutjämning och bidrag från staten. Specialistsjukvården skulle kunna samordnas på ett helt annat sätt och bli tillgänglig för alla.

Lokaltrafiken skulle kunna bli rikstäckande. Nu måste du lösa en extra biljett för att åka pendeltåg mellan Stockholm och Uppsala på grund av att du passerar en landstingsgräns.

Ja, det finns säkert fler fördelar.

Bilfödslar sker även i nollåttaområdet

Sollefteåborna gillar inte att landstingen prioriterat bort deras BB. Nu får blivande mödrar åka långt för att föda. Risken för norrländska födslar i bil är överhängande och nu har det skett. Men det händer även i storstäderna och även där kan det ta tid att komma till BB.

BB vid sjukhuset i Sollefteå har stängts, vilket skapat protester. Anledningen är att landstinget måste spara pengar. Gravida får nu åka till Örnsköldsvik för att föda. De som protesterar varnar för att barnen kan komma till världen under färden, vilket kan vara problematiskt. Dessutom är mobiltäckningen längs vägen inte den bästa.

Nu har det skett. Häromdagen föddes ett barn i bil på väg från Graninge utanför Sollefteå till Örnsköldsvik - 14 mil bort. Men det är inte bara i Norrland som barn föds i bil på väg till BB. Det händer överallt i landet - även i nollåttaområdet. Även där kan det ta tid att komma till BB.

Tvingades åka till Södertälje

Sonen och hans familj bor i Odensala i Uppland, norr om Märsta som i sin tur ligger norr om Stockholm. När första barnet var på väg fanns det inte plats på närmaste sjukhus utan modern hänvisades när det var dags till sjukhuset i Södertälje, som ligger nästan åtta mil från Odensala.

För att komma dit måste Stockholm passeras. Utan trafikköer tar det normalt ca en timme och en kvart att köra sträckan Odensala - Södertälje. Vid högtrafik kan det ta mycket, mycket längre. Stillastående köer är inte ovanligt på Essingeleden och Södertäljevägen.

Sen kan vädret i Storstockholm också skapa trafikproblem. Det räcker att en SL-buss vid snö och halka fastnar vid en hållplats så är det kört. Kilometerlånga köer uppstår snabbt och trafiken går i stå.

När sonen och hans gravida kvinna åkte till Södertälje gick det bra. Förlossningen gick också bra och de togs väl om hand där.

Föddes í bilen utanför McDonalds

Men när det var dags för andra barnet var målet Danderyds sjukhus som ligger mycket närmare Odensala.

När de kommit ut på motorvägen vid Märsta ville barnet komma ut och andas frisk luft. "Ungen kommer!" skrek sonhustrun desperat där hon satt i framsätet bredvid vår son som körde så fort han vågade med ena handen på ratten och den andra på mobilen, där han hade kontakt med BB på Danderyd.

Sonen svängde av vid Stora Wäsby och i framsätet på deras lilla Toyota på parkeringsplatsen vid McDonalds kom deras dotter till världen. Det gick bra även den här gången. Vira heter hon och är drygt två år nu.

Detta visar att även de som bor i ett storstadsområde kan ha långt till BB och även tvingas föda barn i bilen.