En bra kontakt med vården

 Jag är en gammal gubbe med prostatabesvär. Det innebär bland annat att jag måste   upp för att  pinka på natten. Inte bara en gång utan det brukar bli i stort sett en gång i timmen nattetid.  Jag står ut och har försökt få behandling för att slippa det. Men min Parkinson gör att de inte funkar på mig. Ett läkartips har hjälpt mig! Det är jätteenkelt.

Prostatan är till besvär för nästan alla gubbar.  Måga drabbas av cancer i den som är den vanligaste cancern, mer vanlig än bröstcancer.

De som drabbas avlider eller överlever operationen och blir blöjbarn på nytt på grund av inkontinensen. De som får svårt med ståndet får små ljusblå piller som kanske hjälper att få upp den. Men inte alltid.

Min svåger med en yngre hustru vägrade operation. Han avled. Hans bror som opererades levde längre.

Men jag får ofta tömma blåsan på natten. Jag sover dåligt. Därför kontaktade jag en urolog som erbjöd en enkel metod för att få en normal blåstömning. Metoden gick ut på att med ånga minska prostatan. Tyvärr skulle inte den metoden hjälpa mig. 

I stället fick jag piller och remiss till en annan urolog. Hon kunde inte lova att hennes metod skulle hjälpa mig på grund av min Parkinson, som påverkar alla mina muskler. Även de som finns inne i kroppen.

Så jag räknade med att få gå upp och pinka flera gånger per natt så länge jag lever, dvs. de få år jag har  kvar.

Min neurologläkare skrev ut nya piller som skulle få den överaktiva blåsan att slappna av. De hjälpte inte. Betmiga hette dom.

En tredje urolog sa att jag skulle inte dricka varken te eller kaffe efter kl 15 och inget alls efter kl 19 på kvällen. Det var svårt att följa även om jag försökte. Och himla tråkigt.

Jag käkar de piller som den förste urologen skrev ut åt mig. De har gett mig ett  lågt PSA-värde och minskat min prostata med ca 50 %. Men jag har fått biverkningar. De har lett till både förlorad lust och förmåga till fortplantning.

Men det har inte fått mig att pinka mindre nattetid. När jag före jul besökte min nya neurologläkare för att  prata Parkinson nämnde jag mitt nattpinkande.

Hon gav mig tipset: Höj sängen vid huvudänden så att hela sängen lutar, alltså inte bara huvudet. Jag trodde hon skämtade och brydde mig  inte.

Jag har nu lagt några böcker under de främre sängbenen och höjt sängen vid huvudänden så att den lutar. I natt pinkade jag bara två gånger. Det funkar!

Jag ställde två frågor och fick följande svar från neurologkliniken:

1) En höjning av sängens huvudända ≥ 10 grader så att hjärtat kommer i ett högre plan än njurarna kan minska den nattliga urinproduktionen.                                                                                            n   2) Det gäller för alla som har njurar, även de som inte har Parkinson.

Varför har inte alla läkare den kunskapen? Särskilt borde väl urologerna känna till det. Men det är väl mer inkomstbringande att förskriva piller och genomföra olika ingrepp?

En dålig kontakt med vården

 Jag tvingas stoppa i mig många piller m.m. varje dag och har många recept. Häromdan skulle jag förnya ett av dem och gick in på 1177 som jag alltid brukar göra och vidare till min vårdcentral. Men det såg annorlunda ut.

Några dar efter fick jag en faktura på 100 kr från Doktor.se för att jag konsulterat en läkare på en vårdcentral i Vingåker! Jag fattade ingenting.

För 35 år sedan hänvisades jag till en läkare i Upplands Väsby då jag drabbats av en så kallad tennisarm. Jag fick en spruta i armen av honom.

På den tiden var jag fullt fri från alla krämpor och hade ingen egen läkare. Eftersom han var bra fortsatte jag - och även min fru - att kontakta honom när vi behövde en läkare. Han blev vår ”familjeläkare” och det var lätt mejla honom och få en tid.  

Hans verksamhet växte och blev sedan till en vårdcentral kallad Väsby läkargrupp, förkortad VLG.

Nu är han pensionerad och vårdcentralen ägs nu av Doktor.se. Allt är förändrat och man kan bara nå den via telefon och knappa sig vidare och hoppas bli uppringd.

Vill jag förnya ett recept går jag först in på 1177 och klickar på mitt vårdval, dvs vårdcentralen VLG och fyller i det jag vill ha. Det är bara några frågor. Enkelt.

Nu såg det helt annorlunda ut när jag kom fram till ”förnya recept”.  Inledningen var lika men sedan hänvisades jag till Doktor.se och deras chatt i appen.

Några dar senare fick jag en faktura på 100 kr från Doktor.se för att jag besökt en läkare på deras vårdcentral i Vingåker. Jag fattade ingenting utan mejlade  och frågade varför jag fått fakturan och fick detta svar:

”Från den första mars 2024 kostar det nu mera att förnya sitt recept via appen. Jag beklagar att denna information inte har nått dig, jag kommer att ta bort denna faktura denna gång, men i framtiden om du vill slippa dessa kostnader skulle jag råda dig att kontakta din vårdcentral via telefon eller förnya dina mediciner via 1177.”

Men det blir till att ringa för om jag går in på 1177 hänvisas jag bara till deras app och får betala 100 kr varje gång.

Den läkare som förnyade mitt recept och svarade i chattten på deras app satt tydligen i Vingåker på Doktor.se:s vårdcentral där.

Ett smart sätt för Doktor.se att tjäna pengar. Jag får punga ut ed en hundring och sen får nog Region Stockholm betala några hundra till för att jag besökt en av Doktor.se:s läkare digitalt. Suck!

"Är det du eller jag som är läkaren här?"

Internet har medfört att vem som helst kan läsa om olika sjukdomar och själv ställa sin diagnos. Det gjorde jag en gång och berättade för min läkare vilken åkomma jag hade. Det var då han ställde frågan som är rubrik på detta inlägg, som handlar om att även läkare kan ha svårt att ställa rätt diagnos. Men jag har lärt mig att knipa käft och låta läkaren sköta sitt jobb.

Doktor var förr ett fint kall; de var nästan som gudar och fick inte ifrågasättas. Deras ord var lag. Det var bara att lyda, bocka fint och gå ut baklänges från deras mottagning med det oläsliga handskrivna receptet i handen.

När Riksskatteverket i början av 1970-talet gjorde sin första stora skatterazzia, som var riktad mot landets läkare rasade de i drivor med fladdrande vitrockar ned från sina pedistaler, "Hur vågar ni skattebyråkrater ifrågasätta vår heder" dundrade läkarkåren.

Flera läkare tog livet av sig. De klarade inte skammen som skattefuskare och att de inte fick vara ofelbara gudar längre.

Sedan jag fyllde 70 för drygt fem år sedan har jag blivit en stor kund hos sjukvården. Frikort både för läkarbesök och piller brukar jag snabbt nå upp till.

Jag har tre livslånga och obotliga men ej dödliga sjukdomar, jag har blivit opererad i olika organ sju gånger och käkar dagligen elva piller. I övrigt mår jag bra!

Jag brukar därför säga till mina barnbarn: "Vad ni än gör. Bli inte gamla!" Men alternativet är ju sämre, så jag tar genast tillbaka min uppmaning.

För drygt sju år sen fick jag ont i ryggen med smärtor ned i vänster ben. Det gjorde väldigt ont och till slut kunde jag knappt gå. Doktorn ställde diagnosen "slemsäcksinflammation" och gav mig i omgångar kortisonsprutor i höften. Det hjälpte inte ett dugg.

Då ordinerade han mig sjukgymnast och jag fick rörelser att utföra dagligen i hemmet. Det gjorde jag duktigt i några veckor, men det förvärrade mitt onda. Vid återbesöket hos den sjuke gymnasten sa han - när jag berättade hur jag mådde - att jag "förmodligen hade spinal stenos".

Det var en åkomma jag aldrig hade hört talas om. Nåja, jag blev sedan opererad och blev bra i ryggen.

Nu har jag sedan en tid åter ont i ländryggen och ned i vänster ben. Jag fick först en vanlig slätröntgen för att kolla att skelettet inte var skadat, eftersom jag hade ramlat ett par gånger och dunkat i ryggen. Det var inget fel på skelettdelarna utan jag ordinerades Alvedon och Naproxen, som är piller mot smärta.

De käkade jag i ett par veckor. Värken minskade knappt märkbart. Vid återbesöket fick jag en remiss till en koll av ländryggen med magnetröntgen och ett telefonnummer till en sjukgymnast. 

När jag gick in på 1177 och läste den journalanteckning läkaren hade gjort stod det "ischias". Det hade han inte berättat för mig.

Jag röntgades snabbt men struntade i att kontakta sjukgymnasten. Först ville jag vet vad det rygg- och benonda berodde på. Det kändes väldigt likt spinal stenos. När jag sedan kollade på nätet om ischias respektive spinal stenos kunde jag direkt utesluta ischias.

Resultatet från magnetröntgen visade - precis som jag trott - att det är spinal stenos.

Varför ska det vara så svårt för en läkare att börja med en magnetröntgen vid ryggont i stället för att börja med sprutor, smärtpiller och sjukgymnastik? 

En magnetröntgenkamera kan kosta från sex-sju miljoner och upp till flera hundra miljoner. De används i stort sett dygnet runt, vardag som heldag. Att ordinera piller eller sjukgymnastik kostar samhället mindre än en röntgenkoll.

Kan det vara så krasst att det är pengarna det handlar om?

Nästa gång jag har ont i ryggen och ned i benet ska jag berätta direkt för doktorn att det är sannolikt är spinal stenos och att jag vill ha en koll med magnetröntgen. Sen får han tycka vad han vill om det!

Men ställer då även den läkaren samma fråga "År det du eller jag som är läkaren här?" kommer jag ge denna kommentar "Vet du inte det? Då får jag nog byta vårdcentral.."

(Varför kommer man alltid på såna svar långt i efterhand?)

PS om nåt helt annat..

Detta får mig att tänka på några andra tillfällen, ett där det kom en dräpande motkommentar i  retur och ett där jag borde ha sagt något.

Jo, jag anställde två utbildade språkkonsulter på Skatteverket när jag jobbade där. De skulle gå i clinch med juristerna och deras byråkratspråk, vilket inte alltid uppskattades. 

När en jurist sa så här fick han svar: "Varför behövs språkvårdare? Det finns ju ordböcker."  Omedelbart kom denna kvicktänkta replik från språkkonsulten: "Varför behövs jurister? Vi har ju lagboken."

Och här det andra tillfället där jag borde ha varit lika snabb i repliken:

Min farsa var fanatiskt religiös och medlem i en sekt som hette Efraims Budbärare, värre än Jehovas Vidttnen, Då förstår ni säkert. Farsan hade fått för sig att jorden skulle gå under 1955 och då ville han inte ge några pengar till morsan så hon kunde köpa vinterkläder åt mig om min bror. Då skulle jag givetvis ha sagt "Men vadå, farsan? Om jorden ska gå under kan vi ju lika gärna göra av med dom pengar vi har nu?"

Men som 11-åring var det inte lätt att slänga käft med sin farsa. Jag ville ju då ha ett elektriskt tåg...