"Är det du eller jag som är läkaren här?"

Internet har medfört att vem som helst kan läsa om olika sjukdomar och själv ställa sin diagnos. Det gjorde jag en gång och berättade för min läkare vilken åkomma jag hade. Det var då han ställde frågan som är rubrik på detta inlägg, som handlar om att även läkare kan ha svårt att ställa rätt diagnos. Men jag har lärt mig att knipa käft och låta läkaren sköta sitt jobb.

Doktor var förr ett fint kall; de var nästan som gudar och fick inte ifrågasättas. Deras ord var lag. Det var bara att lyda, bocka fint och gå ut baklänges från deras mottagning med det oläsliga handskrivna receptet i handen.

När Riksskatteverket i början av 1970-talet gjorde sin första stora skatterazzia, som var riktad mot landets läkare rasade de i drivor med fladdrande vitrockar ned från sina pedistaler, "Hur vågar ni skattebyråkrater ifrågasätta vår heder" dundrade läkarkåren.

Flera läkare tog livet av sig. De klarade inte skammen som skattefuskare och att de inte fick vara ofelbara gudar längre.

Sedan jag fyllde 70 för drygt fem år sedan har jag blivit en stor kund hos sjukvården. Frikort både för läkarbesök och piller brukar jag snabbt nå upp till.

Jag har tre livslånga och obotliga men ej dödliga sjukdomar, jag har blivit opererad i olika organ sju gånger och käkar dagligen elva piller. I övrigt mår jag bra!

Jag brukar därför säga till mina barnbarn: "Vad ni än gör. Bli inte gamla!" Men alternativet är ju sämre, så jag tar genast tillbaka min uppmaning.

För drygt sju år sen fick jag ont i ryggen med smärtor ned i vänster ben. Det gjorde väldigt ont och till slut kunde jag knappt gå. Doktorn ställde diagnosen "slemsäcksinflammation" och gav mig i omgångar kortisonsprutor i höften. Det hjälpte inte ett dugg.

Då ordinerade han mig sjukgymnast och jag fick rörelser att utföra dagligen i hemmet. Det gjorde jag duktigt i några veckor, men det förvärrade mitt onda. Vid återbesöket hos den sjuke gymnasten sa han - när jag berättade hur jag mådde - att jag "förmodligen hade spinal stenos".

Det var en åkomma jag aldrig hade hört talas om. Nåja, jag blev sedan opererad och blev bra i ryggen.

Nu har jag sedan en tid åter ont i ländryggen och ned i vänster ben. Jag fick först en vanlig slätröntgen för att kolla att skelettet inte var skadat, eftersom jag hade ramlat ett par gånger och dunkat i ryggen. Det var inget fel på skelettdelarna utan jag ordinerades Alvedon och Naproxen, som är piller mot smärta.

De käkade jag i ett par veckor. Värken minskade knappt märkbart. Vid återbesöket fick jag en remiss till en koll av ländryggen med magnetröntgen och ett telefonnummer till en sjukgymnast. 

När jag gick in på 1177 och läste den journalanteckning läkaren hade gjort stod det "ischias". Det hade han inte berättat för mig.

Jag röntgades snabbt men struntade i att kontakta sjukgymnasten. Först ville jag vet vad det rygg- och benonda berodde på. Det kändes väldigt likt spinal stenos. När jag sedan kollade på nätet om ischias respektive spinal stenos kunde jag direkt utesluta ischias.

Resultatet från magnetröntgen visade - precis som jag trott - att det är spinal stenos.

Varför ska det vara så svårt för en läkare att börja med en magnetröntgen vid ryggont i stället för att börja med sprutor, smärtpiller och sjukgymnastik? 

En magnetröntgenkamera kan kosta från sex-sju miljoner och upp till flera hundra miljoner. De används i stort sett dygnet runt, vardag som heldag. Att ordinera piller eller sjukgymnastik kostar samhället mindre än en röntgenkoll.

Kan det vara så krasst att det är pengarna det handlar om?

Nästa gång jag har ont i ryggen och ned i benet ska jag berätta direkt för doktorn att det är sannolikt är spinal stenos och att jag vill ha en koll med magnetröntgen. Sen får han tycka vad han vill om det!

Men ställer då även den läkaren samma fråga "År det du eller jag som är läkaren här?" kommer jag ge denna kommentar "Vet du inte det? Då får jag nog byta vårdcentral.."

(Varför kommer man alltid på såna svar långt i efterhand?)

PS om nåt helt annat..

Detta får mig att tänka på några andra tillfällen, ett där det kom en dräpande motkommentar i  retur och ett där jag borde ha sagt något.

Jo, jag anställde två utbildade språkkonsulter på Skatteverket när jag jobbade där. De skulle gå i clinch med juristerna och deras byråkratspråk, vilket inte alltid uppskattades. 

När en jurist sa så här fick han svar: "Varför behövs språkvårdare? Det finns ju ordböcker."  Omedelbart kom denna kvicktänkta replik från språkkonsulten: "Varför behövs jurister? Vi har ju lagboken."

Och här det andra tillfället där jag borde ha varit lika snabb i repliken:

Min farsa var fanatiskt religiös och medlem i en sekt som hette Efraims Budbärare, värre än Jehovas Vidttnen, Då förstår ni säkert. Farsan hade fått för sig att jorden skulle gå under 1955 och då ville han inte ge några pengar till morsan så hon kunde köpa vinterkläder åt mig om min bror. Då skulle jag givetvis ha sagt "Men vadå, farsan? Om jorden ska gå under kan vi ju lika gärna göra av med dom pengar vi har nu?"

Men som 11-åring var det inte lätt att slänga käft med sin farsa. Jag ville ju då ha ett elektriskt tåg...