Jag vinner inte ens när det är vinst varje gång

Jag brukar aldrig köpa lotter, delta i Bingo-lotto eller Postkodlotteriet. Varför? Jo, jag vinner aldrig. Inte ens när det är vinst varje gång. "Fasen vad du är negativ" säger du väl nu. "Så kan det väl inte vara?" Det är faktiskt sant.

När jag växte upp gällde det för mina föräldrar att hålla hårt i slantarna. Att köpa lotter var att slösa. När det var Barnens Dag i min hemstad Örebro så var det uteslutet att lägga en slant på chokladhjulet eller köpa en lott.

Det enda min mor kunde tänka sig var fiskdammen. Det var ett målat skjul av masonit där det stack upp ett metspö som man fick "meta" med. Först fick man betala en liten avgift. Sedan kastade man in reven över skjulets vägg. Vad som fanns bakom väggen hade jag ingen susning om när jag var i femårsåldern.

Efter en kort stund, som jag upplevde som en evighet, kom reven tillbaka över skjulets vägg. På kroken, som var en klädnypa, satt en liten papperspåse fast, I den låg fångsten, som kunde vara en liten plastleksak, godis eller liknande.

Detta lade min mor pengar på då det var "vinst" varje gång, till skillnad mot ett vanligt lotteri där det oftast var en nitlott man drog.

Men när jag öppnade min papperspåse vid fiskdammen var den tom. Jag blev ledsen och morsan förbannad. Hon gick bakom skjulet och bankade på dörren som fanns där.

Där inne satt en sur tant som blev ännu surare när morsan krävde "vinst" och höll upp den tomma påsen. Jag fick något av sura tanten, minns inte vad. Sedan dess blev det inte något mer fiskafänge för mig på Barnens Dag.

Därför kan jag med fog hävda "att jag inte vinner där det är vinst varje gång".

På 1950-talet fanns det något som hette "penninglott" och "premieobligation". Det kunde trots allt morsan satsa på. Varje gång någon av tanterna i hennes syjunta fyllde år fick den som fyllde en penninglott av de övriga i juntan. När ett år hade gått hade alla fått varsin lott.

Premieobligation var en sparform som var accepterad, främst av arbetarklassen. Obligationens värde var garanterat. Köpte man den för en hundring fick man tillbaka den när obligtionen löstes in. Under tiden var det vinstchans på obligationen.

Min farfar vann 10 000 kr på premieobligation nån gång på 1920-talet. Då lovade han att min farsa skule få en cykel. Farsan fick givetvis aldrig någon cykel. Pengarna gick till lånen på egnahemmet där familjen bodde och det som blev över söp min farfar upp.

På 1960-talet hade min blivande fru och jag fem stående rader på styktipset. Vi fick 500 kr på elva rätt en gång, sen slutade vi att tippa. Den femhundringen räckte till jättemycket. Vi sa alltid när vi köpte något vi inte behövde: "Men vi vann ju på tipset!"

På jobbet på 1970-talet hade vi ett otillåtet vinlotteri. Vi hade märkt upp en hylla i ett arkivskåp med sifforna ett till tio. De tio som kunde vara med ställde en flaska vin på varsin siffra en gång i månaden. Sista siffran i den månadens dragning av högsta vinsten i penninglotteriet var vinstnumret i vårt vinlotteri. 

"The winner took it all" - den som vann fick alla flaskorna. Vi höll väl på ett år. Jag vann ingen gång.

Jag har bekanta och bekantas bekanta som vunnit storvinster. En skolkamrat från gymnasiet vann en miljon på Postkodlotteriet. En granne på landet vann hundratusen. En kompis till min bror skrapade fram flera miljoner i TV4 på en trisslott.

Jag nämnde inledningsvis att jag brukar aldrig vara med i något lotteri. Nu har jag gjort ett undantag och är med i Postkodlotteriet ett par månader med början i mars. Min hustru fnös åt mig och muttrade "du som alltid sagt att vi inte ska vara med i nåra lotterier".

"Man kan väl ändra sig" muttrade jag till svar. 

Hoppet är ju det sista som överger människan.

PS: Jag ska berätta här om jag råkar vinna nåt...