En del av mina vänner anser nog att jag är en rätt kufisk figur. Fast man säger det inte direkt. Ett av mina påfund är att ibland uppträda i skotsk höglandsdräkt, komplett med kilt, sporran, kniv i strumpskaftet och allt annat som hör till. "Vafför gör han på detta viset?" undrar du säkert. Det hela börjar 1958 då det var VM i fotboll i Sverige. En av matcherna spelades på Eyravallen i min hemstad Örebro. Frankrike mötte Skottland och van med 3-1.
Det var för övrigt tre lag från Storbritannien med då: England, Wales och Skottland.
En annan kul detalj från den matchen är att Frankrike hade sitt träningsläger i Kopparberg, en liten "håla" i norra delen av Örebro län.
Jag var inte intresserad av fotboll. Men på grund av den fick jag se några skottar i kilt som gick på Storgatan i Örebro. Då väcktes min nyfikenhet.
Jag var 12 år och blev besatt av Skottland. Sannolikt hade jag (och har?) en släng av Aspbergers syndrom och köpte en bok om Skottlands historia författad av Alf Åberg. Den sträckläste jag ut på några dagar och lärde mig regentlängden utantill. Snacka om värdelöst vetande.
Boken har jag kvar. Den är inte lättläst.
Jag fick även min mor att sy mig en kilt i skotskrutigt tyg, fast den var nog med likt en plisserad kjol. Som grädde på moset hade jag snott en av hennes handväskor, som jag hängde fram på magen.
Men så här kunde jag inte visa mig för mina kompisar i Örebro. Dom hade inte begripit även om jag förklarat. Jag lekte skotte i min ensamhet i sommarstugan.
Så fort Skottland nämndes på radion hyssjade jag för att lyssna utan att bli störd. Det gällde även väderleksrapporten, där kunde det låta så här "Ett intensivt lågtryck över Skottland rör sig österut mot...".
Skottlandsintresset avtog med åren men inte helt. Första gången jag besökte landet var 1977. Jag köpte diverse böcker m.m. och åkte runt med buss i landet.
Uppe i högländerna stod en skotte och spelade säckpipa i full skotsk mundering. Det var häftigt att få se en riktig skotte!
Men den glädjen försvann när guiden berättade att det var en zigenare som stod där. Det var hans levebröd att spela såväl skotte som säckpipa för bussade turister.
Andra och senaste gången jag var där var 2018. Det år få skottar i kilt man ser. Kilten har man på sig oftast när man gifter sig. Hur ofta har en svensk på sig en hembygdsdräkt?
Jag tänkte passa på att skaffa mig en riktig kilt, men visste inte vilken tartan jag skulle välja (kiltens rutiga mönster heter tartan).
Jag besökte ett par affärer som sålde kiltar och upptäckte att det inte var bara klaner, dvs. släkter, som hade egna tartan. Även städer, föreningarn m.fl. hade det.
Min medföljande hustru förbjöd mig att köpa en kilt. "Vad ska du ha den till?" frågade hon mig. Som vanligt fick hon som hon ville. Men jag köpte i alla fall ett par skotskrutiga kalsingar. De fick godkänt.
Åter i Sverige fick jag en färgglad idé. Jag tar fram mitt egen tartan! Då jag är lika insnöad på Bergslagen som på Skottland fick det bli Bergslagsflaggans färger som grund för mönstret.
Via internet kontaktade jag en vävare i Skottland som tog fram elva förslag på tartan med färgerna svart, grönt. blått. orange och gult. Efter samråd med övriga familjen valde vi ett av dem och tio meter ylletyg vävdes upp. Tyget kostade 500 kr metern.
Det valda mönstret registrerades i The Scottish Register of Tartans som nr 12 273. Se här: Tartan Detaljer - Det skotska registret över tartaner (tartanregister.gov.uk)
Tyget gick vidare till en kiltmakare som fixade min handsydda kilt som består av 7,5 meter tyg. Det som blev över räckte till ett par slipsar, några flugor och en väst.
Men jag behövde fler attiraljer. Då kilten saknar fickor har man en liten väska hängande framtill. Den heter sporran. Jag har två, en till vardags och en till mer högtidlig dress.
Den högtidliga som jag har på bilden ovan beställde jag från Pakistan. Där finn ett företag som väver tyg, tillverkar sporrans och allt annat som hör till en skotsk höglandsdräkt.
Jag fick erbjudande att köpa tyg i mitt tartan för 50 kr metern, alltså mycket, mycket billigare än det jag köpte från vävaren i Skottland. Men det var en hake. Minsta beställningsmängd var 150 meter!
Jag funderade starkt på det men åter var det min förståndiga fru som lade in sitt veto.
På Fleminggatan i Stockholm finns Scottish House, som är en firma som säljer skotska prylar. Där köpte jag knästrumpor samt en svart kavaj med väst - se bilden ovan - som hör till den högtidliga dräkten.
Förutom kilt m.m. så krävs även kiltpin, bälte, plädspänne, flashes och en sgian dubh.
Kilten är gjord som en öppen "kjol" som man svänger runt magen och snör åt med läderspännen. Vid kildtöppningen nedtill till höger sätter man kiltpinnen som är en dekorativ stor säkerhetsnål. Över axeln hänger man sin pläd i samma tartan som kilten och på den sätter man ett plädspänne, en slags stor brosch.
Upptill vid strumpskaftet sätter man flashes, som är ett slags strumpeband med två flikar av ylletyg i samma tartan som kilten.
Sgian dubh är en liten kniv, nedstucken i ena strumpskaftet med knivens skaft synligt. Den är numera bara en ceremoniell del av höglandsdräkten. Från början var den en kniv som användes för att skära kött m.m. vid en måltid.
Eftersom det är förbjudet att bära kniv i Sverige så var min sgian dubh en fekjkniv som inte hade något vasst blad utan bara ett skaft och ett hölster som satt ihop. Jag köpte min från Skottland via nätet.
Men jag har låtit en svensk knivmakare göra en riktig sgian dubh åt mig. Den är vass och jag får inte bära den på allmän plats. Den brittiska knivlagen har ett undantag för den som bär skotsk höglandsdräkt. I England, Skottland och Wales är det tillåtet med en äkta sgian dubh.
Bladet är gjort av härdat specialstål från Uddeholm som används till rakblad och skalpeller. Skaftet är tillverkat av silver, horn från skotsk kronhjort och 4000 år gammal sjödränkt ek.
Hölstret är av svenskt koskinn och designat speciellt för mig. Det har Bergslagsflaggan i nosen och bokstäverna J GOSH präglade vid hölstrets öppning (det syns inte på bilden).
Den är unik och prov på ett gediget hantverk. När jag la ut en bild på den i en fejsbok-grupp som heter Scottish Kilts and Clan History fick jag nästan hundra kommentarer och mer än 450 gillamarkeringar.
Kanske inte så konstigt då gruppen har 27 500 medlemmar spridda över hela världen, de flesta dock i USA.
Jag är även med i en grupp som heter Svenska Kiltsällskapet (Swedish Kilt Society) som har bortåt 500 medlemmar.
Innan pandemin lade sin förlamande hand över landet träffades flera kiltbärande gruppmedlemmar då och då på en skotsk pub på Kungsholmen i Stockholm. Liknande träffar har även andra medlemmar ute i landet.
Det finns också en fransk fejsbokgrupp för kiltälskare som jag också är med i. Det visar att kiltintresset är internationellt och har många deltagare.
Jag är inte ensam kiltnörd. Det känns tryggt.
