Svensk sjukvård är bra. Man blir väl omhändertagen och får den vård man behöver. När man väl har fått komma dit, vill säga. Men vägen dit är ofta lång och ibland även krånglig. De väntetider som redan var långa är nu ännu längre på grund av pandemin. Tiotusentals operationer och andra behandlingar har skjutits upp. Det kommer ta många år att beta av.
Annat var det förr. På 1950-talet när jag var liten och sjuk kom doktorn hem till oss. Och detta trots att jag växte upp i en arbetarfamilj med mamma som hemmafru i en HSB-etta där vi bodde fyra personer.
När jag fått feber och var sjuk i t.ex. halsfluss eller nån barnsjukdom gick mamma in till grannen och lånade telefonen. Vi hade ingen. Hon ringde till doktor Palm som några timmar senare eller dan därpå kom hem till oss och undersökte mig och kanske skrev recept på nån medicin.
Men innan doktorn kom släpade mamma ut mig i badrummet och tvättade av mig så gott det gick. Sen bäddade hon i stora soffan i rummet med nya lakan. Där fick jag lägga mig i en ren pyjamas. Detta var viktigt. Doktorn skulle ju komma!
För trettio år sen fick jag kontakt med en läkare som i de kommande 25 åren blev min så kallade "husläkare". I början mejlade jag honom och fick en tid direkt.
När åren rullat fram en bit var jag tvungen att ringa en sköterska och boka en tid. Någon dag senare var jag hos min doktor. Administratioen ökade successivt och det blev svårare och svårare att få kontakt med min doktor som gick i pension för fyra år sedan.
Sedan dess har jag haft fyra nya "husläkare" varav tre varit utrikesfödda. Visserligen pratade de korrekt svenska men med dialekt, som var svår att förstå ibland.
När jag nu behöver läkare får jag ringa min vårdcentral och knappa mig fram och lämna namn, personnummer och telefonnummer. En röst lovar ringa mig några timmar senare. Det funkar oftast. Ibland ringer man senare eller nån enstaka gång inte alls.
När jag blir uppringd av en sköterska får jag en doktortid som ligger 4-5 veckor längre fram. När jag sedan träffat doktorn har han max en kvart för mig och tid att diskutera enbart en åkomma, i bästa fall två.
Under de veckor jag väntat kan jag ha drabbats av en ny åkomma, men den finns det inte tid för. Jag får boka en ny tid som ligger flera veckor fram. När doktor Palm var hemma hos oss 1955 tog han den tid vi behövde.
Är åkomman jag lider av akut har min vårdcentral akuttider. Men då måste jag ringa prick kl. 8. Har jag tur kan jag få en doktorkvart samma dag. Men inte alltid. Då får jag göra om proceduren nästa dag och hoppas på bättre tur.
Ringer jag Landstingets närmaste Närakut blir jag kopplad vidare till 1177. Där ställs jag i kö eller också kan jag välja att bli uppringd. När jag får kontakt och sköterskan som jag pratar med bedömer att jag nog måste träffa en akutläkare så tar jag mig till Närakuten.
Där är dörren låst. Ingen knapp att trycka på eller nåt anslag som talar om hur jag ska bete mig. Ingen stol att sitta på. Efter några minuter får en sköterska på andra sidan glasväggen syn på mig och vinkar och mimar "Vänta, jag har sett dig".
Efter ytterligare minuter öppnar hon dörren och frågar vad jag vill. Jag berättar det och får komma in och betala. Sen får jag en tid 2,5 timmar senare.
Ja, så går det till idag. Man måste vara nästan frisk för att orka ta sig till en läkare.
Men en sak är bättre nu än på 1950-talet. Hade man då en läkartid kl. 13 kom man i bästa fall in 2-3 timmar senare. Så är det inte idag. Är det sagt kl. 13 så gäller det. Även i den av Landstinget bedrivna vården.
PS. Tyskland har samma läkartäthet som Sverige. Men där är väntetiderna mycket kortare och en tysk läkare hinner ta emot fler besök per dag. Vad beror den skillnaden på? Sannolikt den svenska byråkratin och administrationen. Jag säger bara det: lägg ned landstingen/regionerna och låt staten sköta sjukvården!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar