Först glasögon, sen hörapparater och snart rollator

Jag har glasögon och hörapparat. Glasögon har jag haft i 64 år men hörapparat i bara 6-7 år. Jag är inte ensam då drygt halva befolkningen i Sverige bär glasögon. I gruppen yngre är det var fjärde och bland panschisar är det över nio av tio. Ca 1,3 miljoner har nedsatt hörsel och ca 560 00 borde ha hörapparat men bara 270 000 har det. Såväl glasögon som hörapparater är "big business" för de företag som tillhandahåller dem.

Jag var 11 år när jag fick glasögon. Mina föräldrar kom på att jag kanske såg dåligt när jag ofta frågade hur mycket klockan var. "Det ser du väl", fnös farsan och pekade på köksklockan, som satt på väggen mittemot köksbordet. Men det gjorde jag inte. (Mitt första armbandsur fick jag först när jag gick i realskolan.)

Efter en synkoll hos skolläkaren fick jag glasögon. Detta var på 1950-talet. Barn fick gratis bågar, men de var av ståltråd med runda glas. Jag ville inte ha sådana bågar, för då skulle alla se att vi var en fattig familj, som inte hade råd med andra bågar. Morsan la till pengar så jag fick "riktiga" bågar.

Det var ovant och kändes konstigt att ha glasögon så de första dagarna tog jag ofta av dem och la dem i fickan på min jacka. Det var vinter och jag och mina kompisar var en lördag ute i Venaskogen på Norr i Örebro och sprang omkring i snön och lekte.

Där tappade jag mina glasögon.

Det var inte kul att komma hem och berätta att jag tappat mina nya glasögon med bågar som morsan betalat en bra slant för. Jag förväntade mig ett rejält kok stryk med mattpiskaren.

Men jag slapp stryk. I stället gick jag och farsan plus mina kompisar Eric och Stefan, som varit med i Venaskogen, ut på söndagen för att leta efter dem. Jag bedömde det som utsiktslöst att hitta glasögonen.

Det hade inte kommit någon ny snö så det var lätt att se våra spår från dagen innan. I ett stövelavtryck i snön låg mina glasögon! Jag kände en obeskrivlig glädje. 

Sen den dagen har jag haft glasögonen på mig.

För mer än ett par år sedan skaffade jag hörapparat. Jag trodde jag hade en vaxpropp i högra örat och gick till doktorn, som konstaterade att jag var vaxfri men i stället hörde dåligt.

Jag hade fått reklam från en audionomfirma i Solna och gick dit. De sålde på mig en apparat, som kostade sextusen kronor. Jag kunde även få en låneapparat via landstinget för 600 kr, men det var inget som man rekommenderade. 

Jag köpte den som de föreslagit och betalade helt själv för den. Samtidigt sa man att jag borde komplettera min hemförsäkring med en så kallad "drulleförsäkring", vilket jag givetvis inte gjorde. 

Något år sedan var vi en varm sommardag vid Dammsjön i Stråssa för att bada tillsammans med dotra och hennes två barn. Jag ville vara en häftig morfar och impa på barnbarnet Ester genom att hoppa från bryggan och rakt ut i sjön. 

Jag tog sats och hoppade. Precis bråkdelen av en sekund innan jag med ett stort plask landade i vattnet slog det mig: "Fan, hörapparaten!" Den försvann i Dammsjön och ligger där än. Det var ett kostsamt hopp.

Först glasögonen många år innan och nu hörapparaten. (Tur att jag inte hade fått löständer för dom hade jag säkert svalt eller tappat i toaletten.)

Eftersom jag inte hade någon försäkring för drullar så struntade jag i att skaffa ny hörapparat. Jag hörde ju bra på vänstra örat och kunde leva utan apparat på det högra. Men efter ett år skaffade jag en ny hörapparat hos Audika i Kista,  som jag fick betala ca 3 000 kr för, efter avdrag med bidraget från landstinget/regionen.

Åren gick och efter fyra år kunde jag skaffa ny apparat, vilket jag gjorde för en månad sedan. Denna gång hos audionomföretaget Eartech i Sollentuna.

Det hade hänt en del utvecklingsmässigt på fyra år. Nu tog jag en apparat som var uppladdningsbar med diverse andra finesser: lyssna på Spotify eller radion via bluetooth och mobilen, svara i telefon m.m.

Denna telefonmodell hette Phonak Audéo och levererades med två apparater. Då jag bara behövde en ville jag ha prisreduktion. Men se de gick inte. Jag fick två, en för varje öra. Då även vänstra örat hade en liten hörselnedsättning så ställdes den in för mig. Så nu kör jag med båda, en i varje öra.

Med bidrag kostade kalaset 1 800 kr. Billigare än de tidigare apparaterna jag haft. Jag kände mig nöjd,

Men den nöjdheten försvann snart. Min kompis JO har också hörapparater, nyligen införskaffade hos audionomföretaget Audionova i Vällingby. Det är exakt samma apparater som jag har. Men han har bara betalat 750 kr och då ingick även en TV-connector!

Fan, så lurigt! Varför ska det vara på detta viset?

Jo, de olika audionomföretagen är inga välgörenhetsinrättningar, som t.ex. sjukhus. De är företag som ska gå med vinst och jag anser att audionomerna är mer säljare än rådgivare. Vissa av dem har dessutom bonus som beror på vilka apparater man "lurar" på sina kunder.

Vid de tre gånger jag valt apparat så har man sagt att landstingets apparater är dåliga och gammalmodiga. I stället har de lyft fram sina egna fabrikat, utan att förklara skillnaden. Då kunderna, som jag, är äldre och inte alltid hänger med i snacket så är det lätt att blir pålurad en dyrare apparat än nödvändigt.

Hörselskadades riksförbund har påtalat detta i flera år och vill att man skrotar det så kallade "Fritt-val-systemet" som finns i region Stockholm och Skåne.

Nästa gång jag ska skaffa nya hörapparater ska jag ta in offerter från flera olika audionomföretag. Men av det ovan sagda så är mitt tips till dig som står i begrepp att skaffa hörapparat: vänd dig till Audionova. Hos dem har audionomerna ingen bonus, vilket de har som jobbar t.ex. hos Audika.

Läs mer här: Bonus uppmuntrar audionomer att sälja hörapparater - Hörselskadades Riksförbund (hrf.se)

Håhåjaja, glasögon har jag haft i stort sett hela livet. Även i den branschen är prisskillnaderna hos olika företag stor. Glasögon är även en modegrej och inget skämmigt att ha på sig. Mina barnbarn Ester och Folke har glasögon men aldrig retats för det (eller kallats "glasögonorm", något som förekom på 1950-talet).

Att ha hörapparat anses skämmigt. Jag har kompisar i min ålder som hör dåligt men aldrig skulle sätta på sig ett par hörapparater. Det är skämmigt och är ett tecken på att man är gammal på riktigt. Som jag skrev i ingressen ovan så är det bara hälften av dem som behöver hörapparat som har det!

Nästa apparat för mig är rollatorn. Min ständige följeslagare mr Parkinson har sett till att jag har fått det svårare att promenera. För ett år sedan gick jag utan vidare en mil eller mer i ett sträck. Nu klarar jag bara ett par kilometer.

Häromdan sa jag till hustrun "Det är nog dags med rollator för mig". Hon sa då "Det är nog bra. För då kan du sätta dig på den och vila när du blir trött".

Fast det lär nog dröja. Det ju verkligen SKÄMMIGT! Och mest skämmigt är att köra omkring med landstingets tunga, mörkröda dito.

Jag ska - när det blir dags - skaffa den tuffaste rollatorn som finns. Fattas bara annat..

TrustCare Lets Fly rullator | 3.895 kr | Snabb leverans (shoppo.se)

Den svenska sjukvården - bra eller dålig?

Den svenska sjukvården som våra landsting och regioner har hand om är ju så himla bra, säger de flesta som varit i kontakt med den. Väntetiderna är långa, men alla tycker dock inte det. Det beror nog på att vi vant oss vid att vänta. Men hur står sig Sverige i dessa avseenden, jämfört med andra jämförbara länder?

För en tid sedan råkade jag i dispyt (diskussion) om den svenska vården med några av mina närstående när jag hävdade att väntetiderna är långa. "Nä, tänk på E som fick komma till operation redan efter 1,5 månad", sa en av mina samtalspartner.

"I t.ex. Tyskland hade E fått sin operation redan inom en vecka", sa jag då. "Det beror nog på att Tyskland har fler läkare än vi i Sverige", blev motsvaret.

Nu behövs lite fakta, tänkte jag och började googla.

Sverige är inte alltid bäst!

Då framkom följande. I stort sett alla andra EU-länder har kortare väntetid för vård än Sverige och många har ingen väntetid alls. Sverige har lika många läkare per 100 000 invånare som t.ex. Schweiz, Tyskland och andra länder.

Sverige har nästan lika många sjuksköterskor per 100 000 invånare som andra länder. Den stora skillnaden är antalet vårdplatser, där Sverige ligger sämst till.

Lägg ned landstingen!

Sen har ju Sverige sina landsting med byråkrati och tung administration där politikerna i toppen styr. Det tror jag är den främsta anledningen till bristerna i sjukvården, jämfört med omvärlden. Det är stora skillnader i väntetid och vård mellan de olika landstingen. Dessutom konkurrerar landsting och kommuner i vissa fall om vem som ska slippa ansvaret för den sjuke.

Lägg ned landstingen och låt staten ta över sjukvården och se till att den blir jämlik - och koncentrera specialistvården till färre platser.

Bra vård när man väl får den?

En sak har dock förändrats. När jag gick till doktorn för femtio år sedan och fått en besökstid kl. 13 var det självklart att jag kom in först kl. 15 eller ännu senare. Så är det inte nu för tiden. Det är nog de privata alternativen i vården som drivit fram denna förändring vilken även nått landstingsvården.

Min upplevelse är att den svenska sjukvården är bra men när man väl köat och nått fram. Men å andra sidan har jag inget att jämföra med då jag aldrig vårdats utomlands. Det som inte är bra i Sverige är byråkratin i vården. Här är några exempel.

Onödig sjuktransport

En 92-årig kvinna - som var vid sitt fritidshus på en ö utanför Söderhamn - ramlade och skadade ena axeln. Det var sent på kvällen. Efter samtal med 112 kom en sjöräddningsbåt med sjukvårdspersonal och hämtade henne till fastlandet utanför Söderhamn. Sen blev det ambulans in  till sjukhuset i Hudiksvall.

Där togs hon emot av en arrogant läkare som inte ens kollade hennes axel. Han beordrade ambulansen tillbaka med henne till Söderhamn och sjukhuset där. Anledningen var att det var sent på kvällen och att röntgenavdelningen i Hudik var stängd över natten.

"Kan jag inte få stanna kvar här?" klagade kvinnan. "Jag kan ligga var som helst; i korridoren, fikarummet..". Läkaren vägrade och ambulansen tog henne tillbaka till Söderhamn. Där hade läkarna inte den kompetens som krävdes utan dagen därpå forslades hon tillbaka i ambulans till Hudiksvall.

Tack och lov var det andra läkare där som tog emot henne nu. "Var det du som var här i natt och fick åka tillbaka?" undrade en av sköterskorna. 92-åringen berättade då att hon fick göra det på grund av den stängda röntgenavdelningen i Hudik. "Men vi hade ju jour på röntgen i natt! Varför ringde man inte in nån av oss?" blev svaret.

Om denna fadäs beror på landstingets regelverk eller den arrogante läkaren vet jag inte. Men det är ett exempel på att allt inte står rätt till i vården. Så får det inte bara gå till. Läge för en Lex Maria-anmälan, tycker jag.

Krångligt att få ett sjukintyg

Här är ett annat exempel där byråkratin i vården är häpnadsväckande.

Samma E som i inledningen ovan hade fått diagnosen Alzheimer av minnesmottagningen. Hon skulle nu få stöd av hemtjänsten och kommunens biståndshandläggare behövde ett intyg som visade att E var dement.

E:s syster - som hjälper E med det praktiska - ringde minnesmottagningen och bad dem skicka ett intyg. Men se det gick inte. Mottagningen svarade att det är E:s vårdcentral som ska utfärda det. Nytt samtal. denna gång till vårdcentralen.

"Jo, det kan vi ordna men då måste E hit och  personligen träffa en av våra läkare. Annars kan vi inte utfärda något intyg" blev svaret.

Mycket märkligt. Varför kunde inte minnesmottagningen som grundligt undersökt E och konstaterat med sin expertkunskap att det handlade om Alzheimers sjukdom skriva intyget? Vårdcentralen har ju inte den kompetensen.

Dessutom står det i E:s journal att hon har diagnosen Alzheimer. Då kunde väl läkaren på vårdcentralen läst i journalen och skrivit ut ett intyg?

Detta kallar jag onödig byråkrati.

PS. Nu löste sig intygsfrågan på annat sätt. E hade nämligen tidigare lämnat ett intyg till den som skötte färdtjänstfrågorna hos kommunen. Det intyget nöjde sig biståndshandläggaren med. Alltid något.