I söndags hade Mr P sin dag, som även var min

För några dagar sedan var det "Gin-och-tonicdagen", vilket jag missade helt. Tog en GT i söndags i stället, när det var den internationella Parkinsondagen. Det tyckte jag att jag var värd då jag haft Mr James Parkinson som min ovälkomne följeslagare sedan 2016. Ja, jag har Parkinsons sjukdom. Det bekräftades året efter då det visade att de piller jag matar Parkinson med hade effekt.

Parkinsons sjukdom har kommit i ropet tack vare filmen "Uje spring Uje" där artisten Uje Brandelius spelar sig själv och berättar hur han fick Parkinson. Filmen är regisserad av Henrik Schyffert. Man kan säga att sjukdomen  fått ett ansikte tack vare Uje och hans film 

Jag har drabbats av den obotliga sjukdomen som fått sin namn efter den engelske kirurgen, apotekaren, geologen och paleontologen m.m. James Parkinson (1755-1824). Han var den förste som beskrev sjukdomen 1817 som ca 60 år senare fick sitt namn av den franske neurologen Jean-Martin Charcot.

Uje Brandelius tyckte det var viktigt att berätta att han hade fått Parkinson. Därför skriver jag dessa rader trots att jag aldrig dolt min sjukdom. Snarare tvärtom.

I mitt fall började mitt ena ben att skaka, vilket jag berättade för min läkare på vårdcentralen. Han remitterade mig till neurologen på Danderyds sjukhus. Det var 2016. Läkaren där var väldigt försiktig med att ställa diagnosen Parkinson.

Först året därpå gjorde hon det eftersom de piller jag fått tog bort mitt skak i benet. Att pillren hade effekt på mig var det bevis hon behövde för att till slut slå fast att jag hade drabbats av Parkinsons sjukdom.

Mr Parkinson har många ansikten och förklädnader. De som fått sjukdomen drabbas på många olika sätt och det kan ta lång tid eller gå snabbt att utveckla Parkinson.

Mitt benskakande håller jag i schack med en sorts piller och de övriga symptomen med ett annat piller. 

Jag är stel i kroppen, tar små steg och närmast staplar fram, högerarmen hänger stel, är vinglig, snubblar på matkanter, kan inte skriva läsligt för hand, har svårt med knappar och dragkedjor och sluddrar i bland när jag pratar. 

Det finns dom som drabbats mycket värre än jag. Att bli deprimerad är ganska vanligt. Där är jag inte ännu, i alla fall inte på grund av Mr Parkinson.

Det är bara att gilla läget och ta det som det kommer. Men bra kommer jag aldrig att bli, snarare sämre och sämre.

Men det gör i alla fall inte ont. Alltid ett plus.