De fick en "värdelös" check från USA

Häromdagen fick min bror och svägerska ett oväntat brev från USA. Det innehöll en check på 1 200 amerikanska dollar, 600 till dem vardera. I svenska pengar handlar det sammanlagt alltså om ca 11 500 kronor. Men det finns ett stort aber: Det går inte att lösa in checken i Sverige. För två år sedan slutade svenska banker att ta emot utländska checkar.

Varför fick dom pengar från USA? Och utan att de visste om det i förväg. Jo, så här ligger det till. Vi måste gå långt tillbaka, ända till mitten av förra seklet.

Min svägerska arbetade i USA i början av 1960-talet när hon var i övre tonåren. Under ett år och tio månader som lågavlönat biträde på ett försäkringsbolag i Minnesota tjänade hon totalt cirka 2 300 dollar.

När hon 2009 ansökte om sin svenska pension fick hon även uppge att hon jobbat utomlands. Via kontakter mellan Försäkringskassan, USA:s pensionsmyndighet och ambassaden i Stockholm kom ett överraskande besked till henne.

Den lilla tid hon arbetat i USA ger henne en livsvarig pension - efter amerikansk skatt - på 50 dollar, ca 480 kr. Pengarna går direkt in på hennes bankkonto i Sverige så det blir inga extra kostnader för att få tillgång till dem.

Men inte nog med detta. Även hennes man, min bror, får en månatlig livsvarig pension på 23 dollar (ca 220 kr) efter skatt tack vare hennes jobb i Minnesota på 1960-talet.

Pensionerna från USA ska jämföras med vad min bror får i statspension för sina 18 år som statstjänsteman i Sverige. Han började jobba statligt som 19-åring 1958 och slutade 1976 med en hög lön som kontraktsanställd avdelningsdirektör. För alla dessa år får han nu som pensionär ynka 319 kr i månaden - efter skatt - i statlig pension.

Anledningen till den låga statspensionen är att pensionsförmån började räknas först från fyllda 28 år. Och inte för tjänstledighet. Min bror var tjänstledig för FN-uppdrag under två år den aktuella tiden.

Men nu har de också fått 600 dollar var från USA. Det är en gåva (muta?) från presidenten Donald Trump!

Inför höstens presidentval i USA ville Trump visa sig generös. För att få fart på den inhemska ekonomin som stagnerat på grund av pandemin delade han ut pengar till alla pensionerade amerikaner. Och tydligen även till dem - oavsett var de bor - som får pension från USA.

Därför sitter nu min bror och hans fru med sin check på 1 200 dollar som de inte kan lösa in. Varken Forex, Riksbanken eller någon av de övriga bankerna tar inte längre emot utländska checkar. Inte ens den som kommer från självaste Trump!

Vad kan de göra? Jo, kanske skicka checken plus en fullmakt till deras kompis i USA som får försöka få cash för den och sedan föra över beloppet till deras konto i Sverige. Men det kanske inte funkar det heller?

Checkar slutade vi använda i Sverige för många år sedan. USA är i vissa avseenden tämligen efterblivet...

Tillägg den 16 augusti: Läs kommentaren jag fått nedan. 

 

 

 

 

 

Torpets solceller har gett 6 283 kr i vinst

Förra året installerades solceller på vårt torptak i Bergslagen. Den el vi inte nyttjat såldes vidare till EON, vilket gav oss totalt 6 283 kr i vinst, eller inkomst. Inte särskilt mycket när installationen kostade brutto ca 161 000 kr. Från den summan ska dras det som vi - till slut - fick av skattebetalarna via staten som bidrag i form av solcellsstöd.

I mars 2019 installerade SVEA Renewable Solar AB 34 solpaneler av märket Hyundai på taket till vårt torp i Bergslagen. Installationen gjordes på ett par dagar och anläggningen togs i bruk i mitten av april.

Kalaset kostade brutto 161 00 kr men då vi fick ROT-avdrag blev det ca 15 000 kr billigare, alltså ca 146 00 kr.

Men vi sökte samtidigt solcellsbidraget, som staten erbjöd. Men det var inte alls säkert att vi skulle få något. Den årliga pott pengar som staten avsätter fördelas ut på landets alla län. Är det många som söker i ett län räcker kanske inte pengarna och flera kan bli utan.

Vi hade tur och fick besked i slutet av förra året att vi beviljats bidrag. För att få det utbetalt var vi tvungna att skicka in massor med blanketter och olika intyg och dessutom omedelbart betala tillbaka ROT-avdraget som vi fått.

Byråkratin runt solcellsbidraget är ganska omfattande då det är tre olika myndigheter inblandade: Boverket där man kan ansöka om stödet elektroniskt och som  administrerar själva utbetalningen; Energimyndigheten som har huvudansvaret, tar fram föreskrifter och blanketter m.m. samt länsstyrelserna där man också kan ansöka och som beslutar om stödet och om utbetalningen.

Vi ansökte om utbetalning i januari i år och jag kontaktade länsstyrelsen i Örebro och frågade när vi kunde räkna med att få pengarna. "Under mars månad" blev svaret. Då månaderna gick och inget hände ringde jag den 1 april.

Mitt ärende hade då flyttats från Örebro till länsstyrelsen i Karlstad, som ställt upp och hjälpt örebrolänet. Då plockade man fram min ansökan och satte snurr på byråkratin och pengarna ska komma före påsk. Hade jag inte stött på hade det förmodligen dröjt ännu längre. Ju fler kockar, ju sämre soppa. Så sant, så sant.

Solcellsbidragsstödet är för vår del ca 32 000 kr vilket gör att installationen kostade oss knappt 130 000 kr. Firman som installerade hade beräknat att vår anläggning skulle kunna ge totalt ca 9 000 kWh per år. Hittills har den levererat drygt 8 000 kWh men det blir nog mer då det är en månad kvar innan det gått ett år sedan cellerna togs i bruk.

Förra året - från mitten av april till året slut - levererade cellerna 6 753 kWh av dessa sålde vi till EON 5 397 kWh. För dessa fick vi 2 015 kr av EON, vilket drogs av direkt på vår elräkning. Spotpriset de betalade varierade mellan 26,38 öre och 46, 08 öre per kWh.

Av staten fick vi i form av skattereduktion på energiskatten 3 268 kr, vilket är 60 öre per kWh. Sammantaget blev "inkomsten" av såld el förra året 6 283 kr. På ett helt år kanske den kan bli bortåt 7 000 kr om solen skiner ordentligt men med tanke på att installationen kostade netto 130 000 kr dröjer det dock många år innan den är betald. Suck!

Ett tidigare normalår har det vi betalat till EON för el, skatter, nätavgifter m.m. varit ca 14 000 kr. Solcellerna har halverat den summan! Trots allt inte så tokigt.

Till detta ska även läggas miljöeffekten: ca 3 500 kg minskade koldioxidutsläpp!

Nu har solpanelerna jobbat i en månad

För en månade sedan startade vi våra solpaneler på torpet i Bergslagen. Hittills har de producerat 1 470 kilowattimmar, eller 1,47 MWh. Det motsvarar 575,87 kg minskat koldioxidutsläpp eller omräknat i träd, nästan två stycken. Via en app i mobilen kan jag följa elproduktionen när jag vill. Jag kan även se hur mycket var och en av de 34 panelerna ger ifrån sig i form av kilowatt.

Jag är ingen miljömupp men jag har av olika skäl dragit mina strån till stacken, dvs. försökt göra något när det gäller den hotande miljökatastrofen.

Jag sorterar mina sopor och har elva olika sorteringar; jag har minskat min konsumtion av rött kött; jag kör en bil som delvis går på elektricitet och jag har nu solpaneler på torptaket.

Enbart en pengafråga

Varför allt detta om jag inte är miljömupp? Jo, sorteringen är för att minska den mängd sopor som jag får betala för att bli av med då soporna vägs och är underlag för sopfakturan. Rött kött har blivit dyrt och är oftast segt. Bil med en elmotor som går igång ibland ger mig lägre drivmedelskostnad,

Man solpanelerna då? Jo, det är enbart för att minska våra kostnader för elen, som är den stora utgiften då vi måste ha värmen på året runt.

Så det är inte för miljön jag har skaffat solpanelerna, utan för plånboken. Hjälpen till miljön är en bieffekt.

Intjänad på tolv år

Att låta anlägga solpanelerna m.m. har kostat - med rotavdrag - 146 000 kr. Enligt leverantörens offert ska den summan vara intjänad om cirka tolv år. Sen blir det bara plus i två decennier för panelernas livslängd är beräknad till trettio år.

Jag har ansökt om bidrag från staten, men det är osäkert om vi får det. Det hela beror på om det finns några pengar kvar. Jag står på kö hos Länsstyrelsen i Örebro och har plats nummer 377. Det innebär att det är 376 länsbor som står före mig i kön.

Då bidraget nyligen minskat från 30 % till 20 % av installationskostnaden blir det bara knappt 30 000 kr och sen får jag då betala tillbaka rotadraget på ca 15 000 kr. Beviljas jag bidrag så blir min installationskostnad drygt 130 000 kr.

Överskottet ger en krona per kWh

Av de hittills levererade watten har jag sålt 1 320 kWh till mitt elbolag EON, som betalar mig 40 öre per kilowatt, vilket dras av direkt på min elräkning som kommer varje månad. Sen får jag ytterligare 60 öre per kilowattimme i energiskattereduktion, vilket kommer att synas på min årliga självdeklaration.

Min beräknade elförbrukning på torpet är ca 10 000 kWh och solpanelerna beräknas leverera något mindre. Om panelerna skulle producera mer än jag förbrukat får jag ingen skattereduktion på de överskjutande kilowatten.

Även på vintern

Panelerna och den övriga utrustningen monterades på drygt två dagar, dessutom mitt i den snöiga vintern. Panelerna levererar ström även på vintern och även om de är snötäckta, fast givetvis inte så mycket som en solig vårdag.

Om solen skiner för mycket, t.ex. mitt i sommaren, levereras mindre el då panelerna inte funkar så bra om de blir för varma.

Tog in tre offerter

Hur hittade jag leverantören? Via en länk från ett facebookinlägg hittade jag tre leverantörer som lämnade offerter. Det var inga större skillnader mellan dem; prisskillnaden var ett par tusenlappar.

EON skippade jag direkt. Deras "offert" var ett färdigt avtal, som jag skulle skriva på och skicka in inom två veckor. Det verkade bondfångeri och jag gillade inte deras upplägg. De två övriga hade jag mejldialog med och fick svar på de frågor jag hade.

Slutligen valde jag det företag som verkade gedignast (och dessutom hade sitt huvudkontor i min hemkommun Sollentuna). Installationen gjordes sedan med folk från deras kontor i Örebro, två unga killar, som verkade kunna sitt jobb.

Krävdes inget bygglov

Normalt krävs inte bygglov, men för att vara helt säker kontaktade jag Lindesbergs kommun (där torpet ligger). Det krävdes några mejl för att till slut få ett vettigt och tydligt besked. Jag behövde alltså inte bygglov, och slapp den kostnaden.

Jag ansökte om statsbidrag tidigt i processen och fick hjälp från leverantören med de tekniska uppgifter jag måste lämna. Sen hade jag kontakt med länsstyrelsen för att få veta hur jag låg till i köandet.

Totalt sett var det tämligen enkelt att skaffa solpaneler och jag fick all hjälp och de frågesvar jag behövde.

Jag kan inget annat än att rekommendera solpaneler.

PS. Jag hade tur och fick ett fint svart extratak på mina nylagda betongpannor - se bilden nedan.
En del solpanelade tak blir fula om det finns stegar, takfönster, skorstenar, ventiler m.m. som gör panelytan oregelbunden. Dessutom är mitt paneltak riktat direkt mot söder och har inga skuggande träd eller byggnader.

"Försökskaniner" borde uppmärksammas bättre

Jag har deltagit i ett forskningsprojekt, vars syfte är att se om träning kan förbättra balansen och talet hos personer som har Parkinsons sjukdom. Min medverkan började i augusti förra året och avslutades i december. Två gånger i veckan fick jag ta mig till Karolinska institutet i Huddinge och dessemellan träna hemma. Det var som att ha ett jobb och tog mycket tid. Och som ni vet har vi pensionärer ont om tid...

Jag fick diagnosen Parkinson för ett par år sedan. Mina skakningar, främst i benen, hålls i schack med piller morgon och kväll.

De symtom som stör mig mest är att jag ibland har svårt att prata och att finmotoriken försämrats, vilket bl.a. gör att jag inte längre kan skriva läsligt för hand. Men det gör inte ont så det är synd att klaga.

Forskare sökte försökspersoner

Jag fick ett mejl på sensommaren förra året från Parkinsonföreningen där ett forskningsprojekt sökte personer med Parkinson som ville vara med som försökspersoner. Man kunde antingen hamna i en grupp som jobbade med språkträning eller en grupp som jobbade med balansträning. Man fick inte välja grupp utan lottades. Jag hamnade i språkgruppen. Det var perfekt för mig.

Det innebar att jag fick åka pendeltåg 26 gånger under hösten från Sollentuna till Flemingsberg. Dessutom fick min hustru göra det också då hon var med som min "personliga assisten". Jag drabbas ibland utan förvarning av yrsel och illamående och blir helt hjälplös. För att klara mig i ett sådant läge var hon med för att ta hand om mig.

Tid är pengar

Det innebar att även hon fick åka pendel 26 gånger tur och retur till Flemingsberg. Eftersom vi inte har månadskort kostade resorna oss drygt 1 300 kr. Vi åkte vid 9-tiden och var hemma vid 13-tiden.
Lägger man ihop alla timmar och räknar en timpenning på 120 kr så blir det bortåt 20 000 kr.

120 kr i timmen är vad försäkringsbolag brukar betala för eget arbete, t.ex. städning, när man har haft inbrott. Jag tyckte det var ett rimligt beräkningsunderlag.

Nu vill jag skjuta in en viktig brasklapp: Jag tycker det är självklart att man ska ställa upp som "försökskanin/mänsklig laboratorieråtta" om man kan. Lika självklart som att lämna blod eller bli organdonator. Det är en plikt! Och att göra det utan krav på ersättning.

När man lämna blod får man ofta något. Tidigare var det vinglas och liknande men hur det är nu vet jag inte då jag inte får lämna blod. Hur det är att lämna organ vet jag inte då man ofta är ett lik då.

Öronmärkta pengar

I det forskningsprojekt jag var med i i höstas är det två doktorander som leder det. Det är även många andra olika specialister involverade. Man har fått pengar från bl.a. Vetenskapsrådet, Landstinget och andra. Pengarna är snålt tilltagna och det finns inte utrymme för extravaganser, som att t.ex. harangera "försökspersonerna" på något sätt, t.ex. att skicka en julhälsning som tack för att de ställde upp.

Jag tycker att de som ger pengar till forskningsprojekt, t.ex. Vetenskapsrådet, ska öronmärka en liten del till att ge ev. försökspersoner någon form av uppskattning eller återkoppling för att de ställt upp.

Det kan t.ex. vara att de får en begriplig sammanfattning på svenska när projektet är klart där de får reda på resultatet. Eller det kan vara att varje försöksperson får en kort muntlig redovisning av sitt eget resultat. Eller att de får ett tackbrev med en inbjudan till doktorandernas disputation.

Jag ska kontakta Vetenskapsrådet och föreslå det.

-----------------------------------

Tillägg den 7 februari 2019: Svar från Vetenskapsrådet:

Jag vill tacka dig för att du lämnar synpunkter till oss. Jag kommer framföra dina synpunkter till de organ inom vår myndighet som finansierar kliniska forskningsprojekt. Det är möjligt att Vetenskapsrådet ser en anledning att framledes tydliggöra att medlen kan användas för ersättning av forskningspersoner som tackar ja till att delta i en forskningsstudie.

Vänlig hälsning,

Tanja Nilsson, PhD

Koordinator, kommittén för klinisk behandlingsforskning och kommittén för kliniska studier

Enheten för styrning och samordning

Löfven nedvärderar jobbet i vården

Nu erkänner i stort sett alla politiker att det är invandringen och nysvenskarna som drar upp statistiken över de arbetslösa. För gammelsvenskar är arbetslösheten extremt låg och i stället saknas det arbetssökande till de jobb som är lediga.  För några år sedan mörkades den här statistiken. Den som andades något om att invandrarna var orsak till den "höga" arbetslösheten stämplades som rasist.

Både sossarna och högern vill få folk i jobb men hur det ska gå till är man inte överens om.

Löfven vill utbilda våra nyanlända. Det är hans och LO:s universallösning. Kristersson vill sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden genom enkla jobb med lägre lön och minska bidragsberoendet. Att de är oense på den här punkten märktes tydligt i den TV-sända partiledardebatten dem emellan härom kvällen.

Facket värnar bara dem som redan har jobb och vill inte ha in lågavlönade arbetare. Man säger att enkla jobb med låga löner leder till att alla som jobbar får sänkt lön, ja i alla fall alla som redan i dag har enkla jobb. Löfven trummar in det i varenda debatt han medverkar i. Svenne och Irma ute i landets stugor går på det. Det är ju ren lögn.

Utbildning Löfvens lösning

Löfven håller fram att nysvenskarna - varav många är analfabeter - ska utbildas i stället för att få ett riktigt men enkelt jobb med något lägre lön. I den senaste debatten menade Löfven att de som har låg eller ingen utbildning kan göra "fina insatser" genom att "gå bredvid" i vården.

Hur ska det gå till? Jag tror inte att ett vårdbiträde på sitt jobb i äldreboendet vill ta hand om en analfabet från Afrika som inte pratar svenska. Löfven och de som tycker som han nedvärderar jobbet inom vården. De ser det som en okvalificerad syssla som vem som helst kan utföra. Vore jag vårdbiträde skulle jag bli förbannad!

Och vad menar Löfven med att "gå bredvid"? Det är väl att vara i vägen för den som ska göra sitt jobb?

Att "gå bredvid" kräver handledning

När jag jobbade fick jag vid några tillfällen propåer om att ta emot praktikanter. Jag vägrade. Jag hade inte tid att "ta hand om dem". Och detta trots att de var utbildade och ursvenskar. Att ta hand om en praktikant kräver tid, engagemang och ansträngning. En del lärare får då och då ta hand om lärarkandidater. Det sker inte utan extra arbete för den som är handledare. Det är naivt att tro något annat.

Nej, jag tror att enkla jobb med lägre lön är bättre väg in på den svenska arbetsmarknaden och bort från bidragsberoendet. Att ge kompletterande svensk utbildning till de som redan har en grundutbildning är helt ok. Men att tro att en nyanländ afrikan som inte ens kan läsa och skriva på sitt eget språk ska kunna ta en svensk studentexamen på några år är naivt. Och det vet ju Löfven & Co.

Det finns enkla arbetsuppgifter

Det finns massor med arbetsuppgifter som är enkla och inte kräver studentexamen eller svenskkunskaper. Att jobba och få en lön även om den är låg är självklart bättre än att leva sysslolös
på bidrag. Det talas om löner runt 14-15 000 kr i månaden för ett enklare jobb.

När jag 1967 började heltidsjobba (med studentexamen i bagaget) som handläggare på Länsstyrelsen var min månadslön ca 1 100 kr. Det motsvarar i dagens penningvärde 9 631 kr. Det dröjde till 1969 innan min lön hade blivit ca 1 600 kr i månaden vilket idag motsvarar  15 000 kr.

Knepigt att bara få en hörapparat

Alla som hör dåligt på båda öronen, vilket är vanligast när det gäller nedsatt hörsel, får hörapparater utan problem via Landstinget. Men om man hör dåligt på ett öra och bara behöver en apparat lägger byråkratin hinder i vägen. Då ska ärendet vidare för en "second opinion" - helt i onödan. Ärendet drar ut på tiden i ett par veckor till ökade kostnader för Landstinget.

Jag hörde dåligt på högerörat och trodde jag hade en vaxpropp och gick till farbror Doktorn. Han sa: "Nä, du har ingen vaxpropp. Du hör dåligt". Alltså tog jag kontakt med en hörselfirma och skaffade en hörapparat som jag betalade helt själv - för många tusen kronor. Utan bidrag från Landstinget.

En sommar några år senare skulle jag imponera på barnbarnet Ester när vi var vid badsjön. Jag sprang ut på bryggan och hoppade i - med hörapparaten bakom örat. Shit, apparaten var borta när jag dök upp ur vattnet. Försmädligt och snopet. Dessutom hade jag ingen drulleförsäkring, vilket audiologen uppmanat mig att skaffa.

Fick ingen subventionerad apparat

Att köpa en ny hörapparat för egna pengar kändes inte helt okej när jag visste att Landstinget sponsrade hörapparater. Jag kontaktade hörselfirman Hörsam (men sa inte att jag haft en hörapparat tidigare). Där kollade man min hörsel och konstaterade att jag hörde dåligt på högerörat. Hörsam skickade mig till en öronläkare vid Odenplan för en extra koll.

Jag trodde då att jag skulle få en av Landstinget sponsrad apparat. Icke sa Nicke. Öronläkaren på Odenplan konstaterade också att jag hörde dåligt på högra örat. "Men du behöver ingen apparat då du hör normalt på ditt vänstra öra. Dessutom är det besvärlig att ha en hörapparat så det ska du undvika" sa han till mig. Nähä, det gick alltså inte att få en sponsrad apparat.

Märkligt tänkte jag då flera av min bekanta utan vidare har fått tillgång till hörapparater med Landstingets välsignelse. Varför inte jag?

Gjorde ett nytt försök i år

Nu i år var jag av en helt annan anledning hos en öronläkare på Odenplan (dock inte samma jag tidigare besökt). Min fru var med. Hon sa "Gubben min hör dåligt också." "Det ska vi kolla", sa öronläkaren och konstaterade att jag hörde dåligt på högerörat. Jag fick diverse papper av honom och han gav mig även en lista över av Landstinget godkända hörapparatsfirmor.

Jag beställde tid hos en av firmorna där audiologen konstaterade att jag hörde dåligt på höger öra och att jag behövde en hörapparat. "Men först måste jag skicka dit ärende för en så kallad "second opinion" till Rosenlunds sjukhus, som är en del av Karolinska" sa hon vänligt. "Jasså, då innebär det att jag inte får någon apparat via Landstinget?" undrade jag.

Måste göra en "second opinion"

Audiologen förklarade suckande att alla som behöver får en hörapparat. Det där med "second opinion" som Landstinget krävde då det var fråga om bara nedsatt hörsel på ett öra var enligt henne bara en onödig byråkrati. Hon hade aldrig varit med om att någon inte fick en apparat.

Hon hade rätt. Jag fick så småningom en hörapparat som Landstinget sponsrade. Precis som alla som måste ha två apparater. Varför denna onödiga byråkrati, kan man undra? Det är bara en onödig kostnad för Landstinget.

Om det är så här bara i Stockholms län landsting eller i hela landet vet jag inte.

PS. Jag har skickat några frågor om detta till Karolinskas hörselklinik vid Rosenlunds sjukhus. Ska bli intressant att få deras svar. Jag återkommer här.

Tillägg: Det dröjde ett tag innan jag fick ett svar som kom den 10 april. Se nedan. Det är alltså rätt att i stort sett alla får en apparat. Då verkar rutinen med "second opinion" var onödig. Ren byråkrati!

Hej! Vi följer den rutin som är bestämd av Hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Vi gör bedömningen i de fall en person har en liten hörselnedsättning eller i vissa fall knappt mätbar hörselnedsättning.

Det är ett fåtal som har fått nekande svar.  Jag hoppas att du får den hjälp du behöver.  

Vänligen /Gunilla

Ett nytt PS. Kolla även mitt inlägg den 7 maj i år.

Slopa procentmålen i budgeten

Regering och riksdag har bestämt att landets skattebetalare ska betala en summa som motsvarar en procent av bruttonationalprodukten (BNP) i form av bistånd till andra länder. När det gäller pengar till försvaret så pratar politikerna också om en procentsats i förhållande till BNP. Jag tycker det är fel att sätta pengaramar i förhållande till BNP. Vi bör i stället betala vad som behövs.

Sverige är världsmästare i bistånd och europamästare i flykting-mottagning (per capita). Vi är en stormakt på dessa områden och vår feministiska rödgröna regeringen slår sig för bröstet över detta. Men det kostar massor av pengar. Skattebetalarnas pengar.

Sveriges totala biståndsram för 2017 är satt till 46,1 miljarder kr. Då ingår även kostnader för asylsökande med knappt 10 miljarder. Totalsumman är nästan en procent av BNP. Sida får 33,5 miljarder av dessa pengar att sprida ut över världen.

Korrupta vänsterdiktaturer

De många hundratals miljarder i bistånd som Sveriges invånare via sina politiker under decennier gett bort har i första hand gått till en rad mer eller mindre korrupta vänsterdiktaturer i Afrika - t.ex. Mugabes Zimbabwe - och Latinamerika. Många av dessa miljarder har gått direkt in i ländernas statsbudget. Hur mycket som försvunnit i mutor vet ingen. Bara att det har skett.

Flera av dessa mottagarländer är fortfarande fattiga diktaturer. I en del fall har biståndet även varit kontraproduktivt och försämrat landets läge. Andra länder som en gång var fattiga är nu ganska välmående utan att ha fått pengar från svenska skattebetalare, t.ex. Singapore och Malaysia. Hur sjutton har det gått till? Utan svenskt bistånd?

Allt bistånd har dock inte varit bortkastat. Det finns länder där det ibland haft positiv effekt och gett bestående resultat, det ska erkännas. Men många miljarder har förspillts till ingen nytta och risken är att det fortgår. Med ett procentmål gäller det att göra sig av med pengarna. Annars nås inte målet. Pengar är ett medel, inte ett mål.

En stor biståndsindustri

Biståndet är även en storindustri med många intressenter; allt från Sida till tiotals stora organisationer med tusentals medarbetare och inhyrda konsulter. I många fall tjänar man stora pengar på verksamheten.

Häromdan skrev företrädare för biståndsindustrin en debattartikel i SvD och klagade över att en del av biståndet stannar kvar i landet för att bidra till de kostnader som den enorma invandringen för med sig. De vill att hela enprocenten ska gå till utlandsbiståndet. Hur invandringens kostnader ska finansieras undviker de att tala om. Organisationerna det handlar om här är Diakonia, Forum Syd, Svenska kyrkan, Afghanistankommittén m.fl.

Visst bistånd är helt ok

Det är mycket här hemma som fungerar dåligt eller inte alls. Polisen, sjukvården, skolan, försvaret m.m. behöver pengar. Höjda löner till poliser, sjuksköterskor, lärare och soldater är viktigare än att ge pengar till afrikanska diktatorer.

Självklart tycker jag att Sverige ska hjälpa andra länder, men det finns gränser för hur mycket. Katastrofbistånd borde vara prioriterat i stället för budgetbidrag. Något år kanske vi skulle bidra med mer än en procent av BNP? Att ha en procentsats, oavsett behoven, tycker jag är fel. Vi kan inte hjälpa alla fattiga i världen.

Vissa sätter procent för försvaret

När det gäller försvaret så betalade vi under 1970-talet drygt tre procent av BNP dit. Men då hade vi ett försvar. Men dessa tre procent var inget uppsatt mål. Försvaret fick det som krävdes. I dag får försvaret ungefär en procent av BNP, trots att vi inte har något försvar värt namnet. (Finland har ett större försvar med fler kanoner och soldater som bara kostar hälften av det Sverige har idag. Märkligt.)

Nu försöker borgarna överträffa varandra med olika beloppshöjningar till försvaret. I topp ligger Björklund och Liberalerna. En del pratar om två procent av BNP vilket är det som Nato kräver av sina medlemsländer (vilket dock inte alla av dem lever upp till).

Bestäm vad som krävs i stället

Det är lika fel här att prata om si och så många extra miljarder eller procent av BNP. Visst, vi kan köpa fler flygplan och ubåtar men vi behöver också utbildat folk som kan flyga och köra dem. Mer miljarder behöver alltså inte betyda ett starkare försvar. Att stärka försvaret tar tid.

I stället bör Sverige bestämma vad som krävs i form av kanoner, bomber, flyg, båtar och personal för att få ett försvar som har en så hög tröskeleffekt att en angripare avstår, eller i alla fall tänker sig för ordentligt innan ett angrepp. Det ska vara jävligt dyrt att slå till mot oss och t.ex. ta Gotland.

När vi vet vad som krävs ska försvaret få de pengarna och i den takt som uppbyggnaden av det kräver. Oavsett hur många procent av BNP det råkar bli. Och pengarna får gärna tas från biståndet. Statens viktigaste uppgift är inte att hålla andra länder under armarna utan att värna landets frihet och dess medborgare.

Jag är beredd att betala mer i skatt för detta.

Tillägg den 17 februari 2017: Idag skrev man så här i en ledare i SvD som handlade om Nato: "Det är förstås en bakvänd tanke att utgå från en procentsats och sedan bara hålla på tills gapet är fullt. Enprocentsmålet inom biståndet är galet, och ett tvåprocentsdito i försvaret vore inte heller något självändamål. Man måste utgå från behoven."  Jag kan ju undra om SvD läser min blogg?

Forskare: Invandrare kostar i många år

Många politiker med S-ledaren i spetsen hävdar att vi behöver invandrare i arbetsför ålder för att klara välfärden framöver. Man använder ekonomiska skäl för att motivera invandringen. Det är fel, menar två forskare vid Linnéuniversitetet i Växjö. Den ene är professor och den andra docent, båda i nationalekonomi. De har på uppdrag av Finanspolitiska rådet gett ut en rapport som talar ett helt annat språk. (Källa: SvD Debatt 2016.05.16.)

De konstaterar att för de invandrare som klarat asylprocessen, fått uppehållstillstånd och blivit folkbokförda här så tar det i snitt sju år innan hälften av dem fått sysselsättning. Då först börjar de betala skatt. Till detta ska läggas att de flesta av dem dessutom har låga löner.

Det medför att en flykting under många år lever på bidrag och får etableringsstöd, försörjningsstöd, bostadsbidrag, barnbidrag samt får sjukvård m.m. - transfereringar som alla andra skattebetalare är med och betalar. Värdet på detta överstiger med råge värdet av de skatter och avgifter som invandrarna själva genererar.

Det blir en nettokostnad som första året efter folkbokföring uppgår till ca 195 000 kr per individ. Sju år senare är motsvarande nettokostnad ca 95 000 kr. I dessa belopp är inte asylkostnaden inräknad, dvs. den kostnad Migrationsverket står för från ankomsten till beviljat uppehållstillstånd. Forskarna har kommit fram till att det tar tio till femton år efter invandring innan en flykting ger ett ekonomiskt tillskott till den offentliga sektorn.

Att hävda att flyktingar är ett måste för att vi ska klara välfärden framöver är ett felaktigt argument. Att flyktingar tas emot av humanitära skäl är däremot korrekt. Men, som sagt, det kostar. Massor. För att minska dessa kostnader är det viktigt att få dem i arbete så fort det bara går. Detta borde debatten i stället handla om, menar forskarna.

Om det är korrekta fakta som de redovisar så är det mycket intressant och borde få ordentlig uppmärksamhet. Men som vanligt kanske man måste ta även detta med en nypa salt. Har de rätt? Vilken partifärg har de? Vad säger andra nationalekonomer? (Jag har dock inte sett någon replik på deras debattartikel från andra experter.)

Tja, vad är sant, vad är mindre sant och vad är falskt i debatten om invandringen?

Vad får en invandrare i bidrag?

Det förekommer då och då i sällskapslivet, på sociala medier och på nätet i övrigt olika uppgifter om vad våra nyanlända får i bidrag. Vad är sant, vad är överdrivet? Jag har botaniserat bland olika seriösa webbplatser och försökt göra en sammanställning för dels asylsökande och dels de som fått uppehållstillstånd. (Det är dock bäst att redan här göra en brasklapp: jag kan ha missuppfattat något eller gjort ett räknefel.)

Asylsökande

De flyktingar m.fl. som kommer till Sverige och söker asyl vänder sig till Migrationsverket som handlägger deras ansökan om att få stanna. Handläggningstiden är för närvarande 4-5 månader, men verkets mål är att få ned den till tre månader.

Det är även Migrationsverkets sak att ordna boende åt de asylsökande, som inte kan fixa det på egen hand. I maj 2014 var det ca 53 000 personer i verkets mottagande. Av dessa var det 35 500 som bodde i verkets olika inhyrda lägenheter och förläggningar.

Asylsökande som inte har egna pengar och får bostad av Migrationsverket, t.ex. en lägenhet, kan ansöka om bidrag till mat, kläder m.m. Bidraget är 71 kr om dan för en vuxen, 61 kr för vuxna som delar hushåll, 37 kr för barn 0-3 år, 43 för barn 4-10 år och 50 kr för barn 11-17 år.

För den som bor på en förläggning där man får mat är dagsersättningen i stället 24 kr för ensamstående, 38 kr för sammanboende och för barn 0-17 år är bidraget 12 kr. För vuxna som delar hushåll är bidraget 19 kr per dag.

Exempel: För en familj med två vuxna och två barn som är tre och tio år blir det ca 1 900 kr per månad om de bor på en förläggning där de får mat. Bor de i betald lägenhet  med eget hushåll blir det ca  6 500 kr per månad. För en ensamstående som inte delar boendet med någon annan är beloppen ca 750 respektive 2 200 kr.

Asylsökande har rätt till viss sjukvård och barnen har rätt till utbildning och förskola, men de har inte skolplikt. Patientavgiften vid läkarbesök är 50 kr och avgiften för receptbelagd medicin är också 50 kr. Kommer de hit under vintern kan de - efter ansökan - även få bidrag till vinterkläder. Asylsökande som har egna pengar eller inkomster får betala för kost och logi. Den som har särskilda behov kan få ytterligare bidrag. Det kan t.ex. gälla handikapputrustning, spädbarnsutrustning, glasögon (ej läsglasögon).

Många asylsökande har eget boende, oftast hos släktingar och vänner. En ensamstående som har eget boende får 500 kr i månaden i bidrag. För en familj är det 1 000 kr.

Asylsökande kan under asyltiden praktisera eller arbeta. Men för att få göra det krävs att den som söker asyl medverkar till att styrka sin identitet.

Invandrare med uppehållstillstånd

Den som fått permanent uppehållstillstånd som flykting, kvotflykting eller skyddsbehövande och är 20-65 år kan få en skattefri etableringsersättning under maximalt två år. Den är i stället för försörjningsstöd (det som tidigare kallades socialbidrag). För att få ersättningen krävs en etableringsplan som gjorts upp i samråd med Arbetsförmedlingen, som också beslutar om ersättningen som sedan betalas ut månadsvis av Försäkringskassan.

Etableringsplanen ska minst bestå av Svenska för invandrare, arbetsförberedande insatser (till exempel praktik, validering av utbildnings- och yrkeserfarenheter) och samhällsorientering som syftar till att ge grundläggande kunskaper om det svenska samhället. Utgångspunkten är att aktiviteterna i etableringsplanen ska sysselsätta invandraren på heltid, vilket innebär 40 timmar i veckan och normalt omfatta 24 månader.
När dessa krav är uppfyllda kan invandraren efter ansökan få etableringsersättning. Den är 308 kr om dagen - men bara fem dagar i veckan. Om invandraren deltar i mindre omfattning i planen minskas ersättningen. Man får inte föräldrapenning den tid man har etableringsersättning.

Den som har hemmavarande barn kan även få etableringstillägg. För barn under 11 år är det 800 kr i månaden per barn. Har barnet fyllt 11 år är beloppet 1 500 kr. Man får ersättning för tre barn, vilket gör att maxbeloppet är 4 500 kr i månaden. Även etableringstillägget minskar om man inte deltar fullt ut i etableringsplanen.

Den som bor ensam i egen bostad och är folkbokförd där kan få bostadsersättning. Den är lika mycket som hyran minus 1 800 kr. Det går inte att få bostadsersättning för hyra som är högre än 5 700 kr. Det går alltså att som mest få  3 900 kr i bostadsersättning. Den som deltar mindre än heltid i etableringsplanen får sänkt bostadsersättning.

Dessutom betalas barnbidrag samt SFI-bonus som är ett engångsbelopp på 12 000 kr för den som klarat högsta nívån,

Min kommentar: Suck! Det är inte helt lätt att navigera rätt i den är bidragsdjungeln. Det är ganska knepigt och det finns fler detaljregler. Men på det hela taget tycker jag att vårt land har en ganska generös inställning.

Asylsökande kan sysselsättas

Nytillkomna medborgare börjar sin resa in i vårt samhälle som asylsökande. Redan där måste integrationen börja. Det kan ske genom att ge dem sysselsättning.

Asylsökande inkvarteras bl.a. i Bergslagen därför att det finns tomma bostäder där. Jag har sett det på nära håll. I Stråssa med drygt 300 invånare finns ca 100 asylsökande från länder utanför Europa. Den enda "service" som finns i byn är en busshållplats, en gul brevlåda och en anslagstavla. Butiker, bibliotek, vårdcentral m.m. ligger drygt en halvmil bort. Landsvägen dit går genom tät skog.

En asylsökande som bor på en förläggning får mat och husrum plus 24 kr om dagen, som ska räcka till kläder och allt annat. Om sökanden har annat betalt boende - som t.ex. i Stråssa - men ska hålla sig med mat m.m. är ersättningen 71 kr om dagen. Per månad blir det ca 750 respektive 2 200 kr, lite generöst räknat. Det är inte mycket.

Sverige är ett stort och skogrikt land, något som Fredrik Reinfeldt upptäckt från luften. Det han inte sett från luften är hur tät skogen är, fylld av sly som kan rensas bort. Att rensa sly är ett personalkrävande handarbete som skogsbolagen och skogsägarna ombesörjer med egen personal eller för egen maskin om den ägda arealen är mindre. Eller också inte alls och skogen växer sig tät, ofta för tät.

Att rensa sly kräver inte särskilt stora förkunskaper eller redskap. En dags introduktion plus yxa och såg räcker. Man behöver inte kunna läsa, skriva eller prata svenska.

Min idé är att kommuner som tar emot asylsökande erbjuder dem arbete med att röja sly. Det kan vara sly längs vägar, i ledningsgator, vid golfbanor och ute i skogarna. Slyn kan säljas och bli till bränsle i form av ved och flis eller vidareförädlas till diesel eller plast. Vinsten kan delas mellan skogsägaren och kommunen.

Att röja sly ska vara frivilligt. Den som inte vill får nöja sig med dagpenningen, nämnd ovan. Den som vill ha något att göra får frisk luft, motion och en högre dagpenning samt chansen att även träffa en del svennar och träna sina svenskkunskaper. Kommunen får hålla med skjuts till och från skogen, lunchpaket, redskap och skyddskläder samt arbetsledning.

Slyröjningen kan sedan utvecklas ytterligare till röjning och gallring av skog med hjälp av  motorsågar och röjsågar. Men det kräver utbildning, minst en vecka för respektive redskap.

Om nu inte kommunens utgifter täcks av inkomsten från slyförsäljningen kan staten höja bidraget till kommunen. Nu får kommunen ca 190 000 kr per år i statligt stöd för varje asylsökande man tar hand om.

Utöver att röja sly finns det andra enkla uppgifter som också kan utföras, t.ex. att rensa vägrenar, gator, torg och trottoarer från skräp och ogräs. Vintertid kan manuell snöskottning också vara en uppgift dit snöröjningsfordonen inte når, t.ex. utomhustrappor, känsliga områden, delar av skolgårdar och dagis.

De asylsökande som är villiga att ta på sig den här sortens sysslor bör få ett plus i kanten på sina ansökningar om uppehållstillstånd.

Jag tycker att förslaget ska utredas av folk från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Migrationsverket, Arbetsförmedlingen,  Arbetarskyddsstyrelsen, Svenskt Näringsliv och de fackliga organisationerna som får ett halvår på sig att räta ut alla hinder och problem samt ge ett detaljerat förslag. Därefter genomförs försök i ett par kommuner, som sedan utvärderas.

Om det faller väl ut så införs det i hela landet. Jag ser det som en win-winsituation för alla.

Viktigt att återge logotyper på rätt sätt

I SvT:s Västerbottensnytt på nätet finns en artikel där ett EU-bidrag till en tidningsbilaga frusits inne. Orsaken är att en EU-logga återgivits på fel sätt i bilagan. I pengar handlar det om ca 300 000 kr.

Se länken: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/liten-flagga-blev-kostsam.

Detta har upprört många, vilket är förståeligt på sitt sätt. Det ger dessutom ytterligare en negativ bild av EU. Men jag brukar alltid framhålla att allt som står i medierna ska man ta med en nypa salt. Oftast får man inte hela bilden, viktiga fakta kan ha utelämnats av olika skäl. Större delen av journalistkåren har miljö- och vänstersympatier, vilket också kan innebära att man varken gillar EU, Nato eller USA m.m. I det här fallet vet jag inte. Kan bara gissa.

Däremot tycker jag det är viktigt att alltid återge symboler, typ logotyper m.m. på exakt rätt sätt.

När jag jobbade på Skatteverket tog jag fram verkets nuvarande logga (och även Kronofogdens m.fl) Jag utfärdade riktlinjer för hur loggorna skulle återges i fråga om storlek, färg, typsnitt m.m. Riktlinjerna var mycket enkla och hjälpmedel i olika former fanns, som mallar och original, såväl digitala som "analoga" versioner.

Tror du att man klarade att återge loggan korrekt? Nä, det misslyckades ofta. Framför allt hos skattekamraterna i Göteborg, som alltid ville göra på sitt eget "goa" sätt. Allt som kom från huvudstaden var normalt av ondo, sett med göteborgarnas ögon.

En gång höll jag ett flera timmar långt föredrag för landets skatteinformatörer om vikten av gemensam laoyut och  enhetligt utseende på Skatteverkets broschyrer, annonser m.m. När föredraget var slut blev det frågestund.

En glad kamrat från Göteborg upphov då sin stämma och sa (ungefär så här): "Jag tycker det är bättre om vi får ha egen touch på de trycksaker vi gör här i Göteborg". Vederbörande hade inte tagit till sig ett ord av det jag nyss hade predikat i flera timmar.

I verkets dåvarande manual ingick att två typsnitt (Frutiger och Century Old Style) skulle användas i verkets broschyrer. Det tyckte man inte i Götet, där man oftast använde typsnittet Comic Sans på sina hemmagjorda alster. Det säger allt, tycker jag.

Företag är ofta mycket noga med att deras logotyper m.m. återges korrekt. Flygbolaget SAS hade interna böter om någon gjorde fel. Om t.ex. deras kontor i Singapore återgav SAS-loggan fel på sin dörr fick kontoret minskad budget som straff.

Jag försökte vid ett speciellt tillfälle införa något liknande på Skatteverket. Göteborg var emot och dåvarande skattechefen i Västra regionen klagade hos generaldirektören och jag fick ge mig. Hur det är nu på Skatteverket med loggor och grafisk profil vet jag inte.

Jag kan ha viss förståelse för att EU ville göra en markering, eftersom loggan återgavs fel. Men att ta hela beloppet känns inte klokt!

PS. Vill du veta mer om typsnitten jag nämner ovan kan du gå in här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Frutiger
http://en.wikipedia.org/wiki/Century_type_family#Schoolbook_Oldstyle
http://en.wikipedia.org/wiki/Comic_Sans

Direkt eller indirekt givmildhet?

Jag brukar inte skänka pengar till så kallade välgörenhetsorganisationer, typ Frälsningsarmén, Rädda Barnen, Röda Korset, Cancerfonden m.fl. eller när det är insamlingsgalor på TV. Jag litar inte riktigt på dem då en stor del av pengarna trots allt går till administration. Att skänka pengar på detta sätt kallar jag indirekt välgörenhet.

Självklart gör de mycket gott runt om i världen och även i Sverige, det kan jag inte förneka. Visserligen har det hänt att även jag gett pengar indirekt någon enstaka gång, som t.ex. till Civil Rights Defenders.

Om jag skulle bli månadsgivare till någon organisation så skulle det bli SOS Barnbyar. Deras verksamhet har jag sett på plats i Da Lat i Vietnam och den var fantastisk och mycket välskött.

Jag har däremot gett direkta bidrag till välgörenhet, dvs. direkt till de behövande, utan administrativa mellanhänder. Första gången var när jag fyllde 60. Då gick de pengar mina arbetskamrater samlade in till en skola i Indien,  som drevs av ett svenskt par. Andra gången var när jag gick i pension. Då gick arbetskamraternas insamling direkt till det barnhem i Thailand, som drivs av Sussie Jansson. Hon förlorade sina två döttrar i sunamin. Innan jobbade hon på den reklambyrå, som jag samarbetade med under flera år.

Jag ger regelmässigt några slantar till romska tiggare, som numera finns överallt. En av mina kompisar bara skakar på huvudet åt mig och menar att det är helt bortkastat och kontraproduktivt. Han jämför det med att mata duvor eller fiskmåsar.

Häromdan skrev jag ett brev till vårt tidningsbud och bifogade en hundralapp i ett kuvert. I brevet berömde jag honom och den service han ger, som jag tycker är fantastisk och för litet uppskattad. Idiotiskt, tycker säkert många och skakar på huvudet åt mig.

Men min småskaliga direkta välgörenhet ger mig viss tillfredsställelse. Jag mår bra och egentligen gör jag det alltså helt av egoistiska skäl.

Bidrag utan motprestation?

Starkt förenklat har vi två politiska linjer i landet. Den ena är den så kallade "arbetslinjen" som högern säger sig företräda. Den innebär sänkta inkomstskatter och sänkta bidrag. Den andra linjen kallas av högern för "bidragslinjen" och den står sossarna (och kommunisterna) för. Den innebär höjda inkomstskatter och höjda bidrag. Nu ser opinionen/folket ut att föredra höjda skatter och höjda bidrag.

Lön får den som levererar en motprestation i form av arbete. Pensionen tycker en del är ett prestationslöst bidrag men den är faktiskt uppskjuten lön. Vi har även olika typer av bidrag. Barnbidrag är ett av dem och motprestationen är att man skaffar barn. Vi har studiebidrag och motprestationen är att man studerar. Den elev som skolkar från skolan förlorar bidraget.

Sedan har vi socialbidrag (som numera heter "försörjningsstöd" - en förskönande eufemism). Det bidraget får man normalt utan någon motprestation. Asylsökande får också bidrag utan motprestation. Ska man inte kunna kräva någon form av motprestation i dessa fall? Rätt eller fel?

En asylsökande ung man från Somalia som jag tog upp som liftare i min bil för ett tag sedan ville gärna arbeta. Det var inte kul att gå helt sysslolös, tyckte han. Han hade varit i Sverige i ett år och tre månader och väntade fortfarande på besked om han skulle få stanna eller inte. Han pratade förståelig svenska och hade en moster i Västerås, som varit här i åtta år.

En 4O-årig man i Sollentuna fick krav från kommunen att delta i praktik för att få sitt socialbidrag. Tanken från kommunens sida var att praktiken skulle göra det lättare för mannen att få en egen försörjning. Han fick bl.a. städa offentliga platser. Mannen vägrade då han ansåg att det kränkte hans mänskliga rättigheter och gick till domstol.

Förvaltningsrätten gick på mannens linje. Mannen var enligt domstolen för gammal för att tvingas till praktik på detta sätt. Lagen sträcker sig nämligen som mest till personer i 25-årsåldern. Sollentunabon begärde skadestånd med 9 000 kr för kränkningen han utsatts för. Kommunen hade brutit mot tre artiklar i Europakonventionen, dvs. mot de mänskliga rättigheterna.

Tingsrätten gav mannen rätt. Han fick sina pengar. (Det är alltså en mänsklig rättighet att leva på bidrag utan motprestation, Sic!)

Jag kan känslomässigt tycka att detta är fel. Men jag har ju aldrig tvingats till arbetslöshet eller att leva enbart på socialbidrag och saknar därför erfarenhet av det. Det finns dock en medelväg.

Den som söker asyl och lever på bidrag liksom den som lever på socialbidrag och vill ha någon form av sysselsättning borde få det. Nuvarande bidrag kan kanske sänkas något men inte så lågt att det inte går att överleva. I stället borde den som vill leverera en motprestation och sysselsätter sig - även om det handlar om att städa offentliga platser - få ett högre bidrag som asylsökande eller socialbidragstagare.

Om "sysselsättningen"  dessutom kunde räknas som "arbete" skulle arbetslöshetsstatistiken bli förskönad.