Slopa procentmålen i budgeten

Regering och riksdag har bestämt att landets skattebetalare ska betala en summa som motsvarar en procent av bruttonationalprodukten (BNP) i form av bistånd till andra länder. När det gäller pengar till försvaret så pratar politikerna också om en procentsats i förhållande till BNP. Jag tycker det är fel att sätta pengaramar i förhållande till BNP. Vi bör i stället betala vad som behövs.

Sverige är världsmästare i bistånd och europamästare i flykting-mottagning (per capita). Vi är en stormakt på dessa områden och vår feministiska rödgröna regeringen slår sig för bröstet över detta. Men det kostar massor av pengar. Skattebetalarnas pengar.

Sveriges totala biståndsram för 2017 är satt till 46,1 miljarder kr. Då ingår även kostnader för asylsökande med knappt 10 miljarder. Totalsumman är nästan en procent av BNP. Sida får 33,5 miljarder av dessa pengar att sprida ut över världen.

Korrupta vänsterdiktaturer

De många hundratals miljarder i bistånd som Sveriges invånare via sina politiker under decennier gett bort har i första hand gått till en rad mer eller mindre korrupta vänsterdiktaturer i Afrika - t.ex. Mugabes Zimbabwe - och Latinamerika. Många av dessa miljarder har gått direkt in i ländernas statsbudget. Hur mycket som försvunnit i mutor vet ingen. Bara att det har skett.

Flera av dessa mottagarländer är fortfarande fattiga diktaturer. I en del fall har biståndet även varit kontraproduktivt och försämrat landets läge. Andra länder som en gång var fattiga är nu ganska välmående utan att ha fått pengar från svenska skattebetalare, t.ex. Singapore och Malaysia. Hur sjutton har det gått till? Utan svenskt bistånd?

Allt bistånd har dock inte varit bortkastat. Det finns länder där det ibland haft positiv effekt och gett bestående resultat, det ska erkännas. Men många miljarder har förspillts till ingen nytta och risken är att det fortgår. Med ett procentmål gäller det att göra sig av med pengarna. Annars nås inte målet. Pengar är ett medel, inte ett mål.

En stor biståndsindustri

Biståndet är även en storindustri med många intressenter; allt från Sida till tiotals stora organisationer med tusentals medarbetare och inhyrda konsulter. I många fall tjänar man stora pengar på verksamheten.

Häromdan skrev företrädare för biståndsindustrin en debattartikel i SvD och klagade över att en del av biståndet stannar kvar i landet för att bidra till de kostnader som den enorma invandringen för med sig. De vill att hela enprocenten ska gå till utlandsbiståndet. Hur invandringens kostnader ska finansieras undviker de att tala om. Organisationerna det handlar om här är Diakonia, Forum Syd, Svenska kyrkan, Afghanistankommittén m.fl.

Visst bistånd är helt ok

Det är mycket här hemma som fungerar dåligt eller inte alls. Polisen, sjukvården, skolan, försvaret m.m. behöver pengar. Höjda löner till poliser, sjuksköterskor, lärare och soldater är viktigare än att ge pengar till afrikanska diktatorer.

Självklart tycker jag att Sverige ska hjälpa andra länder, men det finns gränser för hur mycket. Katastrofbistånd borde vara prioriterat i stället för budgetbidrag. Något år kanske vi skulle bidra med mer än en procent av BNP? Att ha en procentsats, oavsett behoven, tycker jag är fel. Vi kan inte hjälpa alla fattiga i världen.

Vissa sätter procent för försvaret

När det gäller försvaret så betalade vi under 1970-talet drygt tre procent av BNP dit. Men då hade vi ett försvar. Men dessa tre procent var inget uppsatt mål. Försvaret fick det som krävdes. I dag får försvaret ungefär en procent av BNP, trots att vi inte har något försvar värt namnet. (Finland har ett större försvar med fler kanoner och soldater som bara kostar hälften av det Sverige har idag. Märkligt.)

Nu försöker borgarna överträffa varandra med olika beloppshöjningar till försvaret. I topp ligger Björklund och Liberalerna. En del pratar om två procent av BNP vilket är det som Nato kräver av sina medlemsländer (vilket dock inte alla av dem lever upp till).

Bestäm vad som krävs i stället

Det är lika fel här att prata om si och så många extra miljarder eller procent av BNP. Visst, vi kan köpa fler flygplan och ubåtar men vi behöver också utbildat folk som kan flyga och köra dem. Mer miljarder behöver alltså inte betyda ett starkare försvar. Att stärka försvaret tar tid.

I stället bör Sverige bestämma vad som krävs i form av kanoner, bomber, flyg, båtar och personal för att få ett försvar som har en så hög tröskeleffekt att en angripare avstår, eller i alla fall tänker sig för ordentligt innan ett angrepp. Det ska vara jävligt dyrt att slå till mot oss och t.ex. ta Gotland.

När vi vet vad som krävs ska försvaret få de pengarna och i den takt som uppbyggnaden av det kräver. Oavsett hur många procent av BNP det råkar bli. Och pengarna får gärna tas från biståndet. Statens viktigaste uppgift är inte att hålla andra länder under armarna utan att värna landets frihet och dess medborgare.

Jag är beredd att betala mer i skatt för detta.

Tillägg den 17 februari 2017: Idag skrev man så här i en ledare i SvD som handlade om Nato: "Det är förstås en bakvänd tanke att utgå från en procentsats och sedan bara hålla på tills gapet är fullt. Enprocentsmålet inom biståndet är galet, och ett tvåprocentsdito i försvaret vore inte heller något självändamål. Man måste utgå från behoven."  Jag kan ju undra om SvD läser min blogg?