Direkt eller indirekt givmildhet?

Jag brukar inte skänka pengar till så kallade välgörenhetsorganisationer, typ Frälsningsarmén, Rädda Barnen, Röda Korset, Cancerfonden m.fl. eller när det är insamlingsgalor på TV. Jag litar inte riktigt på dem då en stor del av pengarna trots allt går till administration. Att skänka pengar på detta sätt kallar jag indirekt välgörenhet.

Självklart gör de mycket gott runt om i världen och även i Sverige, det kan jag inte förneka. Visserligen har det hänt att även jag gett pengar indirekt någon enstaka gång, som t.ex. till Civil Rights Defenders.

Om jag skulle bli månadsgivare till någon organisation så skulle det bli SOS Barnbyar. Deras verksamhet har jag sett på plats i Da Lat i Vietnam och den var fantastisk och mycket välskött.

Jag har däremot gett direkta bidrag till välgörenhet, dvs. direkt till de behövande, utan administrativa mellanhänder. Första gången var när jag fyllde 60. Då gick de pengar mina arbetskamrater samlade in till en skola i Indien,  som drevs av ett svenskt par. Andra gången var när jag gick i pension. Då gick arbetskamraternas insamling direkt till det barnhem i Thailand, som drivs av Sussie Jansson. Hon förlorade sina två döttrar i sunamin. Innan jobbade hon på den reklambyrå, som jag samarbetade med under flera år.

Jag ger regelmässigt några slantar till romska tiggare, som numera finns överallt. En av mina kompisar bara skakar på huvudet åt mig och menar att det är helt bortkastat och kontraproduktivt. Han jämför det med att mata duvor eller fiskmåsar.

Häromdan skrev jag ett brev till vårt tidningsbud och bifogade en hundralapp i ett kuvert. I brevet berömde jag honom och den service han ger, som jag tycker är fantastisk och för litet uppskattad. Idiotiskt, tycker säkert många och skakar på huvudet åt mig.

Men min småskaliga direkta välgörenhet ger mig viss tillfredsställelse. Jag mår bra och egentligen gör jag det alltså helt av egoistiska skäl.