En svårläst dagspressannons - från Volvo

Ni som följer med i mina blogginlägg vet ju att jag är miljöskadad sedan mitt jobb som informatör. Jag har ofta synpunkter på annonser och slår ned på de som är dåliga. Med dålig menar jag en som är svårläst på grund av för liten text och/eller dålig grafisk form. Nu är det dags igen. Denna gång en annons för Volvo Cars.

Här har den svenskkinesiska bilfabrikens marknadsavdelning släppt fram en helsidesannons som fanns i dagens svenska dagblad. Jag tycker den är dålig då den är svårläst.

Det jag vänder mig mot i första hand är att man lagt vit text på grå botten. Det är dubbelfel. Sen kunde texten varit större, Det finns ju utrymme till det.

Den mindre texten längst ned är  faktiskt lättare att läsa, trots att den är vit. Men den ligger på en mörkare bakgrund.

Du som tycker jag är grinig i överkant säger förmodligen: "Men texten går ju i alla fall att läsa!" Jo, det är sant. Den går att läsa. Men den är svårläst. Det räcker för mig att ge underbetyg.

Jag skulle aldrig ha godkänt en sån här annons som marknadschef på Volvo. Reklambyrån skulle fått bakläxa. Men det är inte lätt att kämpa för lättläshet med en ung AD på en glassig reklambyrå.

Om jag ska vara cynisk så har de bara två intressen. 1) Att kunna fakturera och 2) att få utlopp för sin egen kreativitet.

Det som ser bra ut på en datorskärm blir inte alltid bra i en dagstidning med trähaltigt papper.

Annonser tränger undan det redaktionella

Jag envisas med att fortfarande betala dyrt och ha kvar min morgontidning på papper. Att läsa den på skärm är jag inte mogen för. Men jag tycker att annonserna börjar att få mer utrymme än de redaktionella texterna, dvs. artiklarna.

Jag kan förstå att annonser är prioriterade. Antalet prenumeranter på pappersutgåvan minskar stadigt då fler läser den på skärm i digital form.

Vin och möbler vanligast

Min tidning Svenska Dagbladet har till och med använt första och andra sidan enbart för annonser. Det tycker jag känns konstigt då jag alltid varit van att  få en sammanfattning av nyheterna på förstasidan.

Tidningen är nu fylld av stora annonser för vin och möbler, varav sängmöbler verkar vara vanligast.  En annan vanlig helsidesannons handlar om nya företag som söker kapital och erbjuder nyemissioner.

Redaktionell utformning

Alla dessa annonser är väl helt okej. Men nu förekommer även en annan typ av annonser. De gillar jag inte. Det beror på att de är utformade som den redaktionella texten och har ett typsnitt som är förvillande likt tidningens ordinarie.

Se bilden här ovanför. Hela uppslaget ser ut som om det handlade om redaktionell text i artikelform. Men högra sidan är en enda annons. Det är lurigt och tyder på viss desperation hos tidningens annonsavdelning. Här tillåter man nästan vad som helst för att få annonser.

Bara att acceptera

Jag gillar det inte, då naiva okunniga läsare kan luras att tro att annonsen är en vanlig tidningsartikel och "sanning". Ofta handlar dessa annonser om olika dyra tvivelaktiga piller och andra hälsopreparat med tveksam effekt.

Men för att få ha kvar min papperstidning har jag bara att acceptera detta. När prenumerationskostnaden blir allt för hög och min ekonomiska smärtgräns är passerad tvingas nog även jag till digital skärmläsning. Suck!

Ännu en annons med svårläst text

Den här helsideannonsen fanns i dagens Svenska Dagblad. Den är säkert gjord av någon ungdom på en flashig reklambyrå. I stort sett är den okej, bortsett från att texten i de orangea rutorna under fotona är oläslig. Men på kreatörens skärm såg det säkert bättre ut. Tidningstrycket på trähaltigt papper förbättrar inte resultatet.

Jag är miljöskadad när det gäller annonser och trycksaker och deras layout och utseende i övrigt. Det beror på mitt jobb som informatör i olika roller under mitt yrkesverksamma liv på Skatteverket. Jag blir skogstokig när jag får syn på en annons som är oläslig, helt eller delvis, beroende på taskig layout m.m.

I den här annonsen är den vita texten på de gulröda plattorna under fotona helt omöjlig att läsa. Färgkombinationen är olycklig. Texten borde vara svart.

I mitt jobb som kreatör och informatör var lättlästheten, både vad gäller innehåll som utformning viktigast av allt. En lättläst och välformulerad pedagogisk text kan bli oläslig med dålig layout och grafisk form. En lättläst layout och grafisk form är inte till hjälp om texten är obegriplig.

PS. Nu tycker ni att jag är negativ och grinig som vanligt. Men till mitt försvar måste jag säga att jag även brukar prisa annonser m.m. som är välgjorda och lättlästa. Jag ger såväl ris som ros, när det är välbefogat.

Tjusig grafisk form blir ofta svårläst

Under hela mitt yrkesliv som producent av samhällsinformation i olika former prioriterade jag alltid läsbarheten. Och läsbarhet handlar om två saker: dels själva texten, som ska vara lätt att förstå och dels den grafiska formen. Den måsta underlätta läsandet, inte försvåra det.

Läsbarheten hos den grafiska formen (layout, typsnitt, typkaraktär, färg, tonplattor m.m.) var viktigare för mig än tjusiga grafiska excesser i form av roliga typsnitt, färger och onödiga krusiduller. Många grafiska formgivare (läs: reklambyråer) lägger större vikt vid att producera tjusiga alster än att se till läsbarheten. En enkel och pedagogisk text kan bli svårläst på grund av ett svårläst typsnitt och dito layout.

Häromdagen fick jag den kundtidning som mitt kommunala elbolag i min hemkommun Sollentuna skickar ut till sina kunder. Den är ett typexempel på svårläst grafisk form. Man har valt ett tunt typsnitt som ibland lagts över en bild eller återgetts i ljus färg eller i liten storlek (grad). Se exempel här nedan:

Här är den förklarande texten för tunn och ligger på färgade tonplattor. Typsnittet i sig är svårläst.

Under bilden ligger en slags rubrik över de två spalterna som är svårläst. För tunt typsnitt som dessutom är i ljus färg. Bildtexten är extremt svårläst.

Här ligger ingressen i samma tunna svårlästa typsnitt över en del av bilden, som är gråtonad. Dubbelfel.

Längst ned till vänster ligger den svårlästa texten dessutom på en grå tonplatta. Dubbelfel igen. Bildtexten under övre bilden till höger är i stort sett helt omöjligt att läsa utan förstoringsglas och bra belysning.

Jag har mejlat projektledaren hos den reklambyrå som gör tidningen och till tidningens redaktör och framfört mina synpunkter. Det ska bli intressant att se om jag får svar. Återkommer i så fall här.

PS den 19 oktober: I dag fick jag följande svar från reklambyrån som gör tidningen:

"Tack för ditt brev, alltid värdefullt med återkoppling från läsare!
De här frågorna är förstås bland annat sådant vi diskuterade under framtagningen av den nya formen och det är ju mycket tråkigt om det upplevs svårläst, då har vi inte nått ända fram. Det tunna typsnittet är svårläst, det är vi medvetna om.
Kan berätta att tidningen håller på att hitta sin form, som det nästan alltid blir efter en omgörning. Små korrigeringar och förbättringar görs från nummer till nummer och det är inga konstigheter egentligen.
Därför kommer din feedback lägligt, tycker att du har flera bra synpunkter och vi ska absolut titta igenom dem alla!
Låt oss återkomma med vad vi kommer fram till,"

Det ser jag fram emot.

Svårskrivna intervjuartiklar

Under mer än tre decennier var jag redaktör för Skatteverkets interna tidning. Jag skötte det mesta: gjorde intervjuer, skrev artiklar, fotograferade, tecknade, gjorde layout (svartvit bara), svarade för tryckerikontakterna och distributionsregistret.

Detta gjorde jag mer eller mindre vid sidan av mitt ordinarie jobb som informatör och senare informationsdirektör. Det mesta av tidningsjobbet utförde jag på fritiden. Att göra tidning var den arbetsuppgift jag gillade allra mest. Ingen byråkrati (jag var även ansvarig utgivare), ingen administration, bara kreativt skapande. Resultatet var en produkt som doftade trycksvärta och gick att fysiskt ta på. Mina sista fem år på verket fick jag tyvärr inte göra tidning längre.

I början av min interna tidningsbana intervjuade jag en avdelningschef som avgick med pension. Han hade haft sitt jobb hela livet och dessutom efterträtt sin far, som haft samma jobb tidigare. Ganska unikt. Det blev en hyfsad artikel. Men det jag inte anade var att jag sedan blev tvungen att intervjua och i artikelform presentera massor av avgående chefer.

Redan ett halvår innan vederbörande skulle gå i pension blev jag kontaktad om en tid för intervju. Jag suckade. De flesta chefer hade varit rätt slätstrukna byråkrater utan att ha något av större intresse att dela med sig av.

Att sitta en halvdag och lyssna på en sådan avgående chef var tröttande. Att sedan försöka få ihop en artikel var inte lätt. Det fanns inget att hänga upp den på. Det svåraste var att få till en lockande rubrik. I enstaka fall hände det i alla fall. Intervjuobjektet kunde mitt i snömoset plötsligt komma med en detalj som var intressant. Jag log invärtes: där kom rubriken! Jag är i hamn. Men så var det tyvärr inte alltid.

Sen skulle gubben (det var främst manliga chefer den här tiden) fotograferas. Jag minns en chef som mycket bestämt bara ville fotograferas från ena sidan. Varför, begrep jag inte. Han såg ju likadan ut på båda ansiktshalvorna. Det blev en tråkig bild på gubbe bakom skrivbord. Bara två varianter förekom. Med eller utan telefonlur i handen.

Jag hade, i likhet med många "riktiga" journalister, ingen direkt utbildning för det här jobbet utan var självlärd. Det gick bra. Men inte alltid när det gällde fotografering.

När finansminister Göran Persson i mitten av 1990-talet besökte Skatteverket i Solna var det stor uppställning och nervositet. Jag var givetvis i farten med kameran i högsta hugg och tog massor med bilder. Det blev självklart en artikel i tidningen - med bilder.

När tidningen kom ut och jag bläddrade fram till Persson-artikeln fick jag en chock. Jag hade i upphetsningen missat att ha koll på bakgrunden när jag tog porträttet på honom. Och dessutom missat samma sak när jag sedan valde bild till artikeln i tidningen.

Här nedan ser du hur bilden blev. Persson har fått älghorn! Det stod nämligen en stor krukväxt precis bakom honom. (Så här efteråt blev det ju ganska kul.)

Rekord i svårläst rubrik?

Dagens SvD har en reklambilaga som handlar om livet efter 65. Bilagan är producerad av ett företag som heter OP Communication. Första sidan pryds av Hasse Andersson i Kvinnaböske.

Mitt över bilden har kreatören lagt bilagans rubrik i en nästan helsvart färgton. Som bakgrund har man bilden på Hasse i svart kavaj - se ovan. Resultat är extremt svårläst. Ett av det sämsta jag sett.

Jag begriper inte hur man kan kreera något så här dåligt. Och dessutom till en målgrupp där många sannolikt har försämrad syn.

DN prioriterar inte läsbarheten

Jag har i tidigare inlägg på min blogg kritiserat bl.a. Dagens Nyheter när det gällt layout och typografi. Nu är det dags igen.

I en av dagens DN-bilagor så har man åter använt en randig tonplatta och lagt på en rubrik. Det gagnar inte läsbarheten. Skäms!

På ett annat ställe i samma bilaga har man en helgrå rubrik. Den gagnar inte heller läsbarheten. Skäms igen!

 

Och, slutligen, har man lagt in en bild bakom brödtexten. Det är helt oförlåtligt. Läsbarheten är delvis helt obefintlig. SKÄMS! SKÄMS! Hur i helvitte kan man göra något sådant?

Våra två stora svenska dagstidningar brukar då och då skryta med att man vinner priser i internationella tävlingar i tidningsdesign.

Som vanligt brukar inte tidningarnas layoutare  bry sig om läsbarheten i de vackra sidor man producerar. Samma gäller tyvärr deras kollegor på landets reklambyråer när det gäller annonser och andra tryckalster.

Suck!

Viktigt att återge logotyper på rätt sätt

I SvT:s Västerbottensnytt på nätet finns en artikel där ett EU-bidrag till en tidningsbilaga frusits inne. Orsaken är att en EU-logga återgivits på fel sätt i bilagan. I pengar handlar det om ca 300 000 kr.

Se länken: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/liten-flagga-blev-kostsam.

Detta har upprört många, vilket är förståeligt på sitt sätt. Det ger dessutom ytterligare en negativ bild av EU. Men jag brukar alltid framhålla att allt som står i medierna ska man ta med en nypa salt. Oftast får man inte hela bilden, viktiga fakta kan ha utelämnats av olika skäl. Större delen av journalistkåren har miljö- och vänstersympatier, vilket också kan innebära att man varken gillar EU, Nato eller USA m.m. I det här fallet vet jag inte. Kan bara gissa.

Däremot tycker jag det är viktigt att alltid återge symboler, typ logotyper m.m. på exakt rätt sätt.

När jag jobbade på Skatteverket tog jag fram verkets nuvarande logga (och även Kronofogdens m.fl) Jag utfärdade riktlinjer för hur loggorna skulle återges i fråga om storlek, färg, typsnitt m.m. Riktlinjerna var mycket enkla och hjälpmedel i olika former fanns, som mallar och original, såväl digitala som "analoga" versioner.

Tror du att man klarade att återge loggan korrekt? Nä, det misslyckades ofta. Framför allt hos skattekamraterna i Göteborg, som alltid ville göra på sitt eget "goa" sätt. Allt som kom från huvudstaden var normalt av ondo, sett med göteborgarnas ögon.

En gång höll jag ett flera timmar långt föredrag för landets skatteinformatörer om vikten av gemensam laoyut och  enhetligt utseende på Skatteverkets broschyrer, annonser m.m. När föredraget var slut blev det frågestund.

En glad kamrat från Göteborg upphov då sin stämma och sa (ungefär så här): "Jag tycker det är bättre om vi får ha egen touch på de trycksaker vi gör här i Göteborg". Vederbörande hade inte tagit till sig ett ord av det jag nyss hade predikat i flera timmar.

I verkets dåvarande manual ingick att två typsnitt (Frutiger och Century Old Style) skulle användas i verkets broschyrer. Det tyckte man inte i Götet, där man oftast använde typsnittet Comic Sans på sina hemmagjorda alster. Det säger allt, tycker jag.

Företag är ofta mycket noga med att deras logotyper m.m. återges korrekt. Flygbolaget SAS hade interna böter om någon gjorde fel. Om t.ex. deras kontor i Singapore återgav SAS-loggan fel på sin dörr fick kontoret minskad budget som straff.

Jag försökte vid ett speciellt tillfälle införa något liknande på Skatteverket. Göteborg var emot och dåvarande skattechefen i Västra regionen klagade hos generaldirektören och jag fick ge mig. Hur det är nu på Skatteverket med loggor och grafisk profil vet jag inte.

Jag kan ha viss förståelse för att EU ville göra en markering, eftersom loggan återgavs fel. Men att ta hela beloppet känns inte klokt!

PS. Vill du veta mer om typsnitten jag nämner ovan kan du gå in här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Frutiger
http://en.wikipedia.org/wiki/Century_type_family#Schoolbook_Oldstyle
http://en.wikipedia.org/wiki/Comic_Sans

Gotlandshögskolan tar priset i svårläst typografi

Jag är intresserad av historia och läser därför många böcker i det ämnet. För en tid sedan skaffade jag en i mitt tycke intressant bok. Den heter "Överste Oscar Malmborg och det amerikanska inbördeskriget". Författare är professorn i historia vid Högskolan på Gotland Åke Sandström. Utgivare är Högskolan på Gotland och boken är klassificerad som "Gotland University Press 17".

När jag slår upp boken blir jag förskräckt. Typsnittet är vedervärdigt svårläst i en bok på nästan 270 sidor - se bilderna. Det är en liten tunn groteskt stil som kan funka i mycket korta texter. Hur i h-e kan man ta fram en sån produkt? Visserligen gör den akademiska världen oftast allt man kan för att göra det mesta obegripligt för vanligt folk, men detta tar priset. Varför valde man inte ett mer normalt teckensnitt med "fötter" och "hakar" som den stil du läser just nu?

Jag undrar om det är professorn själv som valt typsnittet eller om det är någon kreatör på högskolan som valt detta svårlästa snitt för högskolans tryckta produktion. Jag har aldrig tidigare stött på en bok i detta omfång som har ett sådant här typsnitt i den löpande texten. Den är helt unik. Skäms, Gotland!