Många av oss som inte är bönder gläds kanske åt den idoga sommarvärmen. Men för bönderna är det värre. Bristen på regn försämrar skördarna och det blir varken säd eller foder till djuren i tillräcklig mängd. Det är foderbrist, djur får nödslaktas eller avyttras på annat sätt. Det finns dock gräs, överallt, som skull kunna tas till vara och bli till djurfoder.
På vårt torp i Bergslagen har vi en liten äng som vi varje sommar slår med lie. Gräset får torka till hö på en gammaldags hässsjeställning. Höet har sedan under all år tagits om hand av en hästägare i byn som har haft tre nordsvenskar.
Men i år gick höet till en hästgård utanför Lindesberg, då hästägaren i byn inte längre har kvar sina nordsvenskar.
Det finns fortfarande "ängar" och marker på vårt lilla torp som skulle kunna slås och bli till nya höhässjor. Det är markbitar som är för små för att stora slåttermaskiner kan komma dit. De kan bara slås för hand med lie.
Så är det över hela landet.
Tiotusentals sysslolösa
Vi har tiotusentals friska unga människor som lever på bidrag och går utan sysselsättning. Samla ihop dem kommunvis, ge dem varsin lie (och bryne) och låt dem slå de gräsplättar som ingen bryr sig om.
Gräset kan sedan hässjas på traditionellt sätt och bli till foder åt hästar och boskap i landet. I det soliga, varma och lite blåsiga vädret torkar hässjorna på några få dagar. Arbetet kräver inga teoretiska förkunskaper eller att man pratar felfri svenska.
Nu hävdar säkert vän av ordning att "det är ju så svårt att slå med lie". Skitsnack! Har jag kunnat göra det kan vem som helst också det.
Omöjligt att genomföra
Detta är naturligtvis omöjligt att genomföra. Facket och politikerna kommer att kräva lantarbetarlön, semester- och reseersättning m.m. samt minst ett års grundutbildning från en lantbruksskola. Lägg till alla föreskrifter om arbetarskydd m.m. som måste vara uppfyllda.
Suck, säger jag bara.
Visar inlägg med etikett Jobb. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jobb. Visa alla inlägg
9 juli 2018
18 november 2017
Svårt att protestera mot folkdomstolarna
Varje dag kommer nya smaskiga avslöjanden om chefer och kändisar som sextrakasserat och i värsta fall våldtagit kvinnor, som ofta varit i beroendeställning. Vi har fått veta hur TV- och radiokända personer, skådespelare, operasångare, höga jurister och politiker burit sig åt i åratal mot kvinnor. Drevet har gått och de som pekats ut har varit chanslösa och i vissa fall flytt landet för att freda sig. Folkdomstolarna har fått härja fritt.
Men det finns en del som nyktrat till och pekat på att hetsjakten har avigsidor, bl.a. Anne-Christine Ramberg som är generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund.
De anklagelser som förs fram ligger ofta långt bak i tiden och är som brott betraktade preskriberade sedan länge. De som pekats ut har inte fått möjlighet att försvara sig. De är dömda av opinionen och har i flera fall sparkats från sina jobb.
Den som pekats ut har inte haft en chans att försvara sig.
Dessutom räknas en manlig hand på en kvinnas lår under bordet på en fest nästan lika allvarligt som en påtvingad avsugning eller ett genomfört samlag utan samtycke.
Nästan som McCarthy i USA
Detta får mig att tänka på den amerikanske senatorn från Wisconsin Joseph McCarthy som bedrev en häxjakt på både verkliga och inbillade kommunistagenter på 1940- och 50-talen i USA. Många helt oskyldiga drabbades, bl.a. Charles Chaplin.
Eftertankens kranka blekhet infann sig så småningom i USA och McCarthy fördömdes. Jag skulle inte bli förvånad om eftertanken även infinner sig i Sverige när det gått tillräckligt lång tid efter alla avslöjanden om sextrakasserier.
Därmed inte sagt att att de utpekade förövarna är oskyldiga. Men normalt brukar en åtalad få försvara sig innan domen faller.
PS. Gudrun Schyman har inte synts i debatten om sextrakasserier. Hon brukar inte vara tyst när det handlar om män som behandlar kvinnor illa. Feministerna överlag har inte synts till. Mycket märkligt, tycker jag.
24 mars 2016
Sovstund på jobbet ingen ny innovation
Häromdan kunde man läsa i avisan att några gruvarbetare i Malmberget inrett ett dolt sovutrymme åt sig nere i gruvan. De kunde ta sig en tupplur där under arbetspassen. De har erkänt och fått sparken dessutom.
Att sova en stund (eller längre) på jobbet är inget nytt. När Persson var statsminister lär han ha tagit en sån stund på sitt rum i Rosenbad. När jag på 1960-talet jobbade på Länsstyrelsen i Örebro så kom jag på min chef förste länsassessorn Johansson när han en eftermiddag låg i en vilstol på sitt tjänsterum i djup sömn.
När jag sommarjobbade 1963 på SJ:s Huvudförråd i Örebro var en av mina uppgifter att städa plåthyllorna på förrådets övervåning. Våningen var enormt stor, säkert minst tusen kvadratmeter och fylld av hyllor. Däruppe var det tyst. Det enda som hördes var ett "klick" när minutvisaren på den stora klocka som fanns där hoppade fram ett steg.
En förrådarbetare tjänstgjorde däruppe, men han var i stort sett osynlig. Jag såg inte till honom. Han hade inrett en sovalkov åt sig mellan hyllorna i en del av övervåningen dit någon aldrig hade något ärende. Där tillbringade han större delen av sin arbetsdag, i ryggläge i en hängmatta.
Så det gruvarbetarna i Malmberget gjort är inget nytt påfund.
Att sova en stund (eller längre) på jobbet är inget nytt. När Persson var statsminister lär han ha tagit en sån stund på sitt rum i Rosenbad. När jag på 1960-talet jobbade på Länsstyrelsen i Örebro så kom jag på min chef förste länsassessorn Johansson när han en eftermiddag låg i en vilstol på sitt tjänsterum i djup sömn.
När jag sommarjobbade 1963 på SJ:s Huvudförråd i Örebro var en av mina uppgifter att städa plåthyllorna på förrådets övervåning. Våningen var enormt stor, säkert minst tusen kvadratmeter och fylld av hyllor. Däruppe var det tyst. Det enda som hördes var ett "klick" när minutvisaren på den stora klocka som fanns där hoppade fram ett steg.
En förrådarbetare tjänstgjorde däruppe, men han var i stort sett osynlig. Jag såg inte till honom. Han hade inrett en sovalkov åt sig mellan hyllorna i en del av övervåningen dit någon aldrig hade något ärende. Där tillbringade han större delen av sin arbetsdag, i ryggläge i en hängmatta.
Så det gruvarbetarna i Malmberget gjort är inget nytt påfund.
5 februari 2016
Invandringskaoset fortsätter även i år
Migrationsverket förutspår att Sverige i år kommer att få ta emot mellan 70 000 och 140 000 nya migranter, som invandrare numera kallas. Migrationsministern hävdar att vi klarar av att ta emot 100 000, men helst färre. Hans kollega, inrikesministern, menar att sifferexercisen är rena nyset. Det går inte att spå om detta.
´
Migrationsverket säger att kostnaden för migrationen i år kommer att gå upp till nästan 60 miljarder. Andra källor hävdar att totalkostnaden för invandringen är mycket, mycket högre, bortåt 250-300 miljarder. Andra hävdar att invandringen - på lång sikt - är en ren vinst för Sverige.
Migrationsverkets siffra på 60 miljarder kan jämföras med kostnaderna för statens viktigaste uppgifter. Försvarets budget, som är ca 45 miljarder. Eller kostnaden för hela rättsväsendet, dvs. poliser, åklagare, domare m.m, som är nästan lika stor, varav hälften går till polisen. Jag skulle tro att vi snart får vidkännas skattehöjningar på grund av kostnaden för migrationen och integrationen och den ökande segregationen.
Regeringen aviserar att fler åtgärder kommer att krävas om invandringen fortsätter att ligga på de nivåer som Migrationsverket förutspår. Vilka dessa åtgärder kan bli kan man spekulera om. Men att stänga gränserna helt, i alla fall tillfälligt, är nog inte uteslutet. Det kommer då att leda till att Romson, Fridolin och de andra miljömupparna inte kan sitta kvar i regeringen.
En stor del av de som kommer är ensamkommande så kallade barn. Jag tror att åldersbedömningar genomförda av läkare kommer att införas. De här barnen placeras i HVB-hem - ofta drivna i privat regi. Staten betalar kommunerna 1 900 kr per barn och dygn i ersättning. Men prislappen för en plats i ett privatkapitalistiskt drivet HVB-hem är högre, bortåt 2 500 kr, vilket blir drygt 900 000 per år och barn. Förra året kom 35 000 ensamkommande ungdomar. Det blir några miljarder...
Varje vecka öppnas ca 50 nya HVB-hem, en del med bara en handfull ungar. Jag skulle kunna köpa en stor tom villa i bergslagsbyn Stråssa för ca 300 000 kr och placera fem ungar där. Bruttoinkomsten skulle bli minst 4 miljoner per år. Även om jag anställer två personer - med bra lön - för att ta hand om dem skulle jag tjäna ett par miljoner. Jag förstår varför Bert Karlsson gett sig in i den här lukrativa branschen.
Asylprocessen tar ett par år och sen ska migranten ut i jobb. Det är inte lätt. Bidragsberoendet riskerar att fortsätta. Jag tror att enkla jobb med låga löner måste till. Arbetsgivarna, Arbetsförmedlingen, högern och nu även Centerpartiet har fattat detta. Facket är helt emot, men jag skulle tro att sossarna tvingas ändra sig. Vi får se vad som händer.
Att regeringen och Alliansen på allvar har börjat ta tag i migrationsfrågan har ett extra plus: stödet för SD ser- enligt en del mätningar - ut att minska, även om det sker i sakta mak.
´
Migrationsverket säger att kostnaden för migrationen i år kommer att gå upp till nästan 60 miljarder. Andra källor hävdar att totalkostnaden för invandringen är mycket, mycket högre, bortåt 250-300 miljarder. Andra hävdar att invandringen - på lång sikt - är en ren vinst för Sverige.
Migrationsverkets siffra på 60 miljarder kan jämföras med kostnaderna för statens viktigaste uppgifter. Försvarets budget, som är ca 45 miljarder. Eller kostnaden för hela rättsväsendet, dvs. poliser, åklagare, domare m.m, som är nästan lika stor, varav hälften går till polisen. Jag skulle tro att vi snart får vidkännas skattehöjningar på grund av kostnaden för migrationen och integrationen och den ökande segregationen.
Regeringen aviserar att fler åtgärder kommer att krävas om invandringen fortsätter att ligga på de nivåer som Migrationsverket förutspår. Vilka dessa åtgärder kan bli kan man spekulera om. Men att stänga gränserna helt, i alla fall tillfälligt, är nog inte uteslutet. Det kommer då att leda till att Romson, Fridolin och de andra miljömupparna inte kan sitta kvar i regeringen.
En stor del av de som kommer är ensamkommande så kallade barn. Jag tror att åldersbedömningar genomförda av läkare kommer att införas. De här barnen placeras i HVB-hem - ofta drivna i privat regi. Staten betalar kommunerna 1 900 kr per barn och dygn i ersättning. Men prislappen för en plats i ett privatkapitalistiskt drivet HVB-hem är högre, bortåt 2 500 kr, vilket blir drygt 900 000 per år och barn. Förra året kom 35 000 ensamkommande ungdomar. Det blir några miljarder...
Varje vecka öppnas ca 50 nya HVB-hem, en del med bara en handfull ungar. Jag skulle kunna köpa en stor tom villa i bergslagsbyn Stråssa för ca 300 000 kr och placera fem ungar där. Bruttoinkomsten skulle bli minst 4 miljoner per år. Även om jag anställer två personer - med bra lön - för att ta hand om dem skulle jag tjäna ett par miljoner. Jag förstår varför Bert Karlsson gett sig in i den här lukrativa branschen.
Asylprocessen tar ett par år och sen ska migranten ut i jobb. Det är inte lätt. Bidragsberoendet riskerar att fortsätta. Jag tror att enkla jobb med låga löner måste till. Arbetsgivarna, Arbetsförmedlingen, högern och nu även Centerpartiet har fattat detta. Facket är helt emot, men jag skulle tro att sossarna tvingas ändra sig. Vi får se vad som händer.
Att regeringen och Alliansen på allvar har börjat ta tag i migrationsfrågan har ett extra plus: stödet för SD ser- enligt en del mätningar - ut att minska, även om det sker i sakta mak.
29 januari 2016
Ingångslön då och nu
Fler och fler röster höjs när det gäller att få lägre ingångslöner för att få fler med låg eller ingen utbildning och/eller dåliga kunskaper i svenska i arbete. Ett arbete, även med låg lön, måste väl vara bättre än inget arbete alls?
Ett arbete att gå till stärker självkänslan, ger erfarenhet och är ett steg på vägen mot nästa jobb - även om lönen är låg. För den som talar dålig svenska innebär ett jobb att svenskkunskaperna förbättras rejält. Men sossarna med stöd av facket och övriga vänstern är helt emot fler låglönejobb. Deras enda lösning är utbildning. Och funkar inte utbildning är det bidrag livet ut som gäller.
Högerföreträdare har föreslagit en lägsta ingångslön för en person med grundskolekompetens och utan tidigare arbetslivserfarenhet på 15 000 kr. I dag ligger den någonstans runt 18-19 000 kr.
Låglönejobb eller inte är en höger-vänsterfråga. Akademiker på vänsterkanten är självklart emot och hänvisar till diverse forskning. Om den är relevant för Sverige och utrikesfödda vet jag inte. Det finns säkert mer liberala akademiker som hävdar en annan ståndpunkt, även den med stöd av forskning. Så brukar det alltid vara. Nationalekonomi är ingen exakt vetenskap.
Det första hela år som jag jobbade var 1968. Jag hade gått ut handelsgymnasiet med mycket bra betyg, gjort lumpen och fått jobb på länsstyrelsen i min hemstad. Jag anställdes inte som skrivbiträde utan som landskanslist, vilket var den första anhalten på karriärstegen för den som inte hade juristexamen.
Min inkomst det året var 1 687 kr i månaden. I dagens penningvärde (enligt SCB) motsvarar det 14 016 kr. Sic!
Ett arbete att gå till stärker självkänslan, ger erfarenhet och är ett steg på vägen mot nästa jobb - även om lönen är låg. För den som talar dålig svenska innebär ett jobb att svenskkunskaperna förbättras rejält. Men sossarna med stöd av facket och övriga vänstern är helt emot fler låglönejobb. Deras enda lösning är utbildning. Och funkar inte utbildning är det bidrag livet ut som gäller.
Högerföreträdare har föreslagit en lägsta ingångslön för en person med grundskolekompetens och utan tidigare arbetslivserfarenhet på 15 000 kr. I dag ligger den någonstans runt 18-19 000 kr.
Låglönejobb eller inte är en höger-vänsterfråga. Akademiker på vänsterkanten är självklart emot och hänvisar till diverse forskning. Om den är relevant för Sverige och utrikesfödda vet jag inte. Det finns säkert mer liberala akademiker som hävdar en annan ståndpunkt, även den med stöd av forskning. Så brukar det alltid vara. Nationalekonomi är ingen exakt vetenskap.
Det första hela år som jag jobbade var 1968. Jag hade gått ut handelsgymnasiet med mycket bra betyg, gjort lumpen och fått jobb på länsstyrelsen i min hemstad. Jag anställdes inte som skrivbiträde utan som landskanslist, vilket var den första anhalten på karriärstegen för den som inte hade juristexamen.
Min inkomst det året var 1 687 kr i månaden. I dagens penningvärde (enligt SCB) motsvarar det 14 016 kr. Sic!
11 december 2015
Skogen - tre flugor i en smäll
Sverige är ett skogrikt land. När man åker från norra Svealand och uppåt är det i stort sett bara skog. Mil efter mil. Dessutom är den tät till tusen. Det är en enorm naturresurs som skulle kunna nyttjas mycket bättre.
För att hindra den globala uppvärmningen måste ökningen av medeltemperaturen förhindras så mycket det går. Orsaken till värmen är den utsläppta koldioxiden. Görs inget räknar SMHI med att temperaturen i Norrland kommer att stiga med 5-6 grader till nästa sekelskifte. Det skulle innebära att de flesta skidanläggningar norröver fick slå igen. Trädgränsen flyttas uppåt fjällen. Faunan och floran förändras. Med mera, med mera.
Vi behöver energi. Eftersom användningen av fossila bränslen som olja och kol är den stora boven till den ökande koldioxiden måste vi få andra energikällor. Kärnkraften vill många ha bort. Vattenkraften kan inte byggas ut. De stora outbyggda älvar vi har vill man ha orörda. Små vattenkraftverk brukar hota några rara vattensalamandrar och får miljömupparna att gå i spinn. Sol- och vindkraftverk då? Jovisst, men de är dyra att bygga. Och ofta är det mulet och vindstilla. Kvar är biobränslet, dvs. vår skogsråvara, som finns i massor och är förnybar. Här har vi den första "flugan".
Skog som växer tar upp koldioxid. Skog som slutat växa gör det inte. Alltså är det bra från miljösynpunkt att avverka skog och låta ny växa upp. Här kommer den andra "flugan".
Vi har brist på sysselsättning för våra nya svenskar som i tiotusentals sitter sysslolösa på boenden i skogrik glesbygd. De behöver enkla jobb som man kan utföra utan djupa svenskkunskaper och högskoleutbildning. Ge dem en såg och yxa och skicka ut dem i skogen. Fysisk aktivitet och frisk luft. Kan det bli bättre? Här är den tredje "flugan".
Vad väntar våra beslutsfattare på?
För att hindra den globala uppvärmningen måste ökningen av medeltemperaturen förhindras så mycket det går. Orsaken till värmen är den utsläppta koldioxiden. Görs inget räknar SMHI med att temperaturen i Norrland kommer att stiga med 5-6 grader till nästa sekelskifte. Det skulle innebära att de flesta skidanläggningar norröver fick slå igen. Trädgränsen flyttas uppåt fjällen. Faunan och floran förändras. Med mera, med mera.
Vi behöver energi. Eftersom användningen av fossila bränslen som olja och kol är den stora boven till den ökande koldioxiden måste vi få andra energikällor. Kärnkraften vill många ha bort. Vattenkraften kan inte byggas ut. De stora outbyggda älvar vi har vill man ha orörda. Små vattenkraftverk brukar hota några rara vattensalamandrar och får miljömupparna att gå i spinn. Sol- och vindkraftverk då? Jovisst, men de är dyra att bygga. Och ofta är det mulet och vindstilla. Kvar är biobränslet, dvs. vår skogsråvara, som finns i massor och är förnybar. Här har vi den första "flugan".
Skog som växer tar upp koldioxid. Skog som slutat växa gör det inte. Alltså är det bra från miljösynpunkt att avverka skog och låta ny växa upp. Här kommer den andra "flugan".
Vi har brist på sysselsättning för våra nya svenskar som i tiotusentals sitter sysslolösa på boenden i skogrik glesbygd. De behöver enkla jobb som man kan utföra utan djupa svenskkunskaper och högskoleutbildning. Ge dem en såg och yxa och skicka ut dem i skogen. Fysisk aktivitet och frisk luft. Kan det bli bättre? Här är den tredje "flugan".
Vad väntar våra beslutsfattare på?
14 augusti 2015
Jag är inte ensam om att tycka så
Jag ska börja med att citera ett stycke ur ledaren i dagens DN: "I svensk ekonomi finns för få arbetstillfällen i den låginkomstkategori som Moderaterna har i åtanke. Problemet är lönenivåerna, inte formerna för anställningen".
Detta som apropå till moderaternas senaste förslag om en ny anställningsform för "första jobbet", allt i syfte att få in nya nysvenskar m.fl. i arbete.
Att det krävs låglönejobb för att minska arbetslösheten hos o- och lågutbildade nya och gamla svenskar har jag hävdat många gånger här på min blogg. Jag tror de flesta politiker fattat detta men få vågar bli konkreta då de riskerar att stöta sig med facket och vänstern.
Jag är inte ensam om att tycka att Sverige behöver låglönejobb.
Så en sak till. Redan för snart tre år sedan (20 augusti 2012) skrev jag ett inlägg på min blogg där jag tyckte att KD kunde ta en tredje ståndpunkt i invandrings- och integrationspolitiken, dvs. mellan SD på ena sidan och MP och övriga invandringspositiva partier på andra sidan. I ett inlägg den 1 juli i år tog jag upp ämnet igen; då apropå KD:s nya partiledares tal i Almedalen.
I SvD finns idag en debattartikel, skriven av en student vid Försvarshögskolan. Han har samma syn som jag, dvs. att KD borde ta en tredje väg. Han menar att SD har blivit ett missnöjesalternativ för högerkonservativa väljare. Moderaternas liberala syn på invandringen har skapat ett ideologiskt vakuum som SD har fyllt.
I debattartikeln skriver han att KD bör lämna Alliansen och Decemberöverenskommelsen (DÖ) och stå för en egen konservativ invandringspolitik. Då skulle SD kunna desarmeras och tappa sympatisörer.
Även på den här punkten är jag alltså inte ensam att tycka så.
Här hittar du hans debattartikel: http://www.svd.se/kd-bor-ga-sin-egen-vag-utan-alliansen
Detta som apropå till moderaternas senaste förslag om en ny anställningsform för "första jobbet", allt i syfte att få in nya nysvenskar m.fl. i arbete.
Att det krävs låglönejobb för att minska arbetslösheten hos o- och lågutbildade nya och gamla svenskar har jag hävdat många gånger här på min blogg. Jag tror de flesta politiker fattat detta men få vågar bli konkreta då de riskerar att stöta sig med facket och vänstern.
Jag är inte ensam om att tycka att Sverige behöver låglönejobb.
Så en sak till. Redan för snart tre år sedan (20 augusti 2012) skrev jag ett inlägg på min blogg där jag tyckte att KD kunde ta en tredje ståndpunkt i invandrings- och integrationspolitiken, dvs. mellan SD på ena sidan och MP och övriga invandringspositiva partier på andra sidan. I ett inlägg den 1 juli i år tog jag upp ämnet igen; då apropå KD:s nya partiledares tal i Almedalen.
I SvD finns idag en debattartikel, skriven av en student vid Försvarshögskolan. Han har samma syn som jag, dvs. att KD borde ta en tredje väg. Han menar att SD har blivit ett missnöjesalternativ för högerkonservativa väljare. Moderaternas liberala syn på invandringen har skapat ett ideologiskt vakuum som SD har fyllt.
I debattartikeln skriver han att KD bör lämna Alliansen och Decemberöverenskommelsen (DÖ) och stå för en egen konservativ invandringspolitik. Då skulle SD kunna desarmeras och tappa sympatisörer.
Även på den här punkten är jag alltså inte ensam att tycka så.
Här hittar du hans debattartikel: http://www.svd.se/kd-bor-ga-sin-egen-vag-utan-alliansen
10 mars 2015
Wallströms talesperson är f.d. skatteverkare
I mitten av december förra året fick Erik Boman, som tidigare bl.a. varit pressekreterare vid Skatteverkets huvudkontor i Solna motsvarande jobb hos utrikesminister Margot Wallström.
När Ingemar Hansson blev Skatteverkets chef kastade Erik Boman in handduken, slutade på verket och gick vidare till Svensk Handel. Han blev pressekreterare där i stället.
Jag tror jag vet varför Erik slutade på Skatteverket.
På min tid som informationsansvarig på verket skrev vi på min enhet alltid verkets pressmeddelanden. Oftast gick de ut till medierna utan kontakt med ledningen. Om ledningen kollade våra texter blev det på sin höjd någon liten textjustering. Ledningen litade på vår kompetens.
Men när nye GD:n Ingemar Hansson fick se sitt första pressmeddelande från Eriks hand skrevs det om det helt och hållet med rödpenna av Hansson själv. Jag skulle tro att Erik insåg att det inte gick att vara kvar på verket med en sådan detaljgranskande petimäter som högste chef.
Nu har Erik - som den sosse han är - fått ett toppjobb i den politiska maktens innersta. Det måste vara skitkul! Han har fått följa med Wallström på utrikes besök i Helsingfors, FN i New York och nu även på toppmötet med araberna i Kairo. Innan han for till Helsingfors gick han ut till sina vänner på facebook och efterlyste lån av frack, något som han behövde då.
Du kan följa Erik på twitter: https://twitter.com/ErikBoman. I dag har han uttalat sig för TT, vilket framgår av en artikel i Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/wallstroms-uttalanden-fordoms-av-ministrar/
När Ingemar Hansson blev Skatteverkets chef kastade Erik Boman in handduken, slutade på verket och gick vidare till Svensk Handel. Han blev pressekreterare där i stället.
Jag tror jag vet varför Erik slutade på Skatteverket.
På min tid som informationsansvarig på verket skrev vi på min enhet alltid verkets pressmeddelanden. Oftast gick de ut till medierna utan kontakt med ledningen. Om ledningen kollade våra texter blev det på sin höjd någon liten textjustering. Ledningen litade på vår kompetens.
Men när nye GD:n Ingemar Hansson fick se sitt första pressmeddelande från Eriks hand skrevs det om det helt och hållet med rödpenna av Hansson själv. Jag skulle tro att Erik insåg att det inte gick att vara kvar på verket med en sådan detaljgranskande petimäter som högste chef.
Nu har Erik - som den sosse han är - fått ett toppjobb i den politiska maktens innersta. Det måste vara skitkul! Han har fått följa med Wallström på utrikes besök i Helsingfors, FN i New York och nu även på toppmötet med araberna i Kairo. Innan han for till Helsingfors gick han ut till sina vänner på facebook och efterlyste lån av frack, något som han behövde då.
Du kan följa Erik på twitter: https://twitter.com/ErikBoman. I dag har han uttalat sig för TT, vilket framgår av en artikel i Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/wallstroms-uttalanden-fordoms-av-ministrar/
5 januari 2015
Ny bok: Administrationssamhället
I "Vetenskapsradion" i dagens P1 var det ett intressant inslag som handlade om boken "Administrationssamhället", skriven av forskarna Anders Forssell och Anders Ivarsson från Uppsala universitet respektive Södertörns högskola.
Där beskriver de hur administration tar mer och mer tid från kärnverksamheten hos sjukvården, skolan och polisen. De hävdar att 50 % av tiden i dessa verksamheter används till administration, varav en stor del är "överadministration". Kvar till kärnverksamheten (bota sjuka, lära ungar läsa, jaga bovar) är bara halva arbetstiden.
Administrationen består av att producera olika dokument, rapporter, underlag m.m. Eftersom dessa verksamheter, framför allt sjukvården och skolan, är föremål för granskning krävs massor med skriftligt underlag som ofta blir onödigt mångordigt. Granskarna måste ju ha något att granska. Tiden till kärnverksamheten minskar.
Under de senare decennierna har en yrkesgrupp av sekreterare, kontorister och kanslister försvunnit. Antalet har minskat från 100 000 till 30 000. I stället har deras uppgifter förts över på de som ska sköta kärnverksamheten, dvs. läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser m.fl. Den nödvändiga administration som dessa skötte på ett professionellt sätt utförs nu på ett oprofessionellt av de som sysslar med kärnverksamheten.
Andra orsaker är datoriseringen och organisationsskapandet. Det skapas fler organisationer som måste samverka och inom organisationerna skapas fler och fler mindre enheter som också ska samverka och antalet chefer ökar. Det medför ökade transaktionskostnader. Det är förändringar hela tiden. Man tar inte heller bort något man skapat utan tillför hela tiden nytt ovanpå det som redan finns. Resultatet blir överadministration.
Utöver allt detta har man även interndebitering. I en kommun, som forskarna tittat närmare på, kostar en internfaktura 460 kr att hantera. Eftersom de flesta internfakturor är på mindre belopp blir det en ren förlust att fakturera internt.
Det är likadant i hela statsförvaltningen. De dokument som tas fram inom ramen för myndigheternas mål- och resultatstyrning och lämnas vidare till regeringskansliet blir aldrig lästa. Man orkar inte tillgodogöra sig denna överadministration, som även skapar nya roller som controllers, strateger, informatörer m.fl.
Resultatet blir, enligt forskarna, ineffektiva organisationer med sämre arbetsmiljö. Överadministrationen leder till stress och ökade sjukskrivningar. Dessutom ökar kostnaderna och kvaliteten i kärnverksamheten sjunker.
Vad ska man då göra? Jo, forskarna menar att man ska göra tvärtom. Mindre styrning och i stället låta medarbetarna få mer utrymme att sköta kärnverksamheten på egen hand. För mycket styrning leder till störning.
Avslutningsvis uppmanar forskarna Forssell och Ivarsson de som drabbats av överadministration att protestera. Det gjorde jag på Skatteverket 2004 och det ledde till att jag hamnade i kylan. Om du orkar läsa vidare så har du den historien här nedanför. Jag beskrev nämligen redan då det som forskarna nu har skrivit en hel bok om.
Utdrag ur boken "Mina kolumner:
Jag får utslag
I år hade jag fem veckor. Men efter att ha jobbat två dagar var jag astrött när jag kom hem och hade svårt att sova på natten. Tänk att det ska vara så jobbigt att börja jobba. Och det verkar bli svårare ju äldre man blir.
Varför ska man jobba över huvud taget? Hade det inte varit för äpplet och ormen i paradiset så hade vi haft evig semester.
Jag är en av de förkättrade fyrtiotalisterna och har två år kvar till fyllda 60 år. Och jag har varit mellanchef i tjugo år nu. Som så många andra lojala fyrtiotalister med dåligt självförtroende har jag jobbat mer än 100 procent under alla dessa år. Mitt mål är att gå ned till 100 procents arbetstid när jag fyllt 60. Jag är inte säker på att lyckas.
Tro nu inte att jag är lat eller inte vill jobba? Tvärtom, det är ju tråkigt att vara sysslolös och så länge som det roliga i mitt jobb överväger så tänker jag hålla på.
Under dessa chefsår har jag märkt en trend, nämligen att mer och mer administration har delegerats ut på mellanchefen – från framför allt ekonomi- och personalfunktionerna. Samtidigt har antalet centralt placerade strateger ökat i antal.
Det ökande interna administrativa nedfallet som drabbar mellancheferna stjäl tid från kärnverksamheten. Det gillar inte jag. Den här trenden har varit smygande. Varje enskild liten detalj har inte varit mycket att bråka om. Men sammantaget så har det blivit en del. I alla fall så känns det så i det långa perspektivet.
Strategerna ska också vara duktiga. Dom hittar på en massa saker som i slutändan främst drabbar mellancheferna och nedfallet fort-sätter att öka. Mycket av nedfallet handlar om planering, strategier, processer, kvalitetsarbete, policyer och andra dokument, ofta långa och mångordiga. Sannolikt är det få medarbetare som läser allt som produceras.
Och sen ska vi mellanchefer dunka in det här i huvudena på våra medarbetare som är måttligt intresserade och har häcken full med att klara av den löpande kärnverksamheten.
Det ökade interna administrativa nedfallet resulterar alltså ofta i ökat internt administrativt avfall, som ingen egentligen vill ha. Och ingen vågar heller säga ifrån.
Jag har ett exempel. Vi hade för några år sedan en it-chef som för dyra pengar, gissningsvis minst en miljon kronor, anlitade en extern konsult som fick i uppdrag att ta fram en kommunikationsstrategi.
När jag hör ordet ”strategi” i kombination med ”kommunikation” får jag utslag. Tack och lov var jag inte inblandad i processen, utan den levde sitt eget liv på it-avdelningen.
Men sen när it-chefen försvann lämpades den här strategin med tillhörande bilagor, som sammanlagt omfattar över hundra sidor, över på mig – mot min vilja.
Jag har inte läst, bara bläddrat. Mycket är säkert bra men var-för så mycket papper? Den här produkten togs fram för precis fem år sedan. Jag har inte använt den. Och inte någon annan heller. Fanns det något verkligt behov av en sådant här dokument? Nej, knappast.
Häromdagen såg jag ett citat som passar in här: ”Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls”. Den som sagt detta är en professor och strategiguru vid namn Peter Drucker.
Min egen kommunikationsstrategi har jag i huvudet: Är det ett kommunikationsproblem det handlar om? Identifiera i så fall problemet. Lös det.
Uppståndelse
Oj, oj, oj, vilken uppståndelse det blev med
anledning av min förra kolumn med rubriken ”Jag får utslag”. Den handlade om
det ökande administrativa nedfallet. Jag fick många e-brev m.m. från
skatteverkskamrater runt om i landet där man uttryckte sin uppskattning över
det jag skrivit. Jag kände att jag inte var ensam om mina tankar.
Min närmaste chef ville i fortsättningen ha koll på mig genom att läsa mina kolumner i förväg, något som jag bejakade. Men efter några dagar meddelade jag att jag inte tänkte skriva några mer kolumner. Jag kände att det skulle bli svårt med granskningskravet hängande över mig.
Jag har skrivit kolumner i den här tidningen sedan 1986. Under åren har det blivit totalt 140 stycken och jag har haft synpunkter på mycket. De har ibland innehållit en del kritik; både nedåt, uppåt och åt sidan. Men också mer personliga avslöjanden. Min bitvis frispråkiga krönika har setts som ett bevis på att vi faktiskt har högt i tak i Skatte-verket.
Hela tiden har jag haft en stående vinjett som även innehållit förklaringen ”redaktören skriver själv” bara för att visa att det enbart är mina synpunkter som förs fram. Det har nog också de allra flesta läsare förstått.
Jag har varit ansvarig utgivare sedan 1987. Att redaktören är ansvarig utgivare är numera normaltillståndet när det gäller periodiska skrifter av den här typen. Skatteverket är alltså inte särskilt unikt i det här avseendet.
Sedan kom tidningen ut i postfacken runt om i landet – utan min kolumn. Jag har aldrig fått så många e-brev, telefonsamtal m.m. Säkert ett hundratal. Man saknade min kolumn. Jusekfacket kontaktade mig och undrade vad som hänt. Jag sa precis som det var.
Jusek hade sedan tidigare varit missnöjt med arbetsgivaren och detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. GD kontaktades, krav framfördes och man sa upp de samverkansavtal man haft med verket. Mötet resulterade också i att jag skulle få skriva min kolumn utan förhandsgranskning. Så därför läser du nu dessa rader. Kolumnen har alltså återuppstått. Men riktigt som förr är det inte.
Dagens Nyheter tog upp historien i en ganska stor artikel i sin ekonomidel en lördag i slutet av oktober. ST-Press och Jusektidningen har också haft artiklar om det uppsagda samverkansavtalet och den låga takhöjden i Skatteverket. Det var inte bra reklam för verket, något som jag är den förste att beklaga.
GD har trätt fram i intranätet och sagt att det inte får vara lågt i tak på verket. Och att den interna administrationen behöver diskuteras och förklaras.
Det ökande administrativa nedfallet är inte bara något som drabbar vårt verk. Hela offentliga sektorn dignar under det. Högskole-verket, till exempel, har i en rapport konstaterat att professorerna inte har tid att undervisa eller forska. De administrerar.
Det är samma sak inom näringslivet. Man lägger ned tid på så kallat kvalitetsarbete och annat nedfall och certifierar sitt företag för både det ena och det andra. Den tid och de pengar man lägger ned står inte i proportion till det man eventuellt får ut.
Ägaren till den bilverkstad jag anlitar, suckade djupt när jag senast träffade honom. Trots att han bara har fyra anställda går hans tid går till stor del åt att fylla i papper, göra manualer, beskrivningar, rapporter och syssla med annat administrativt nedfall. Det är krav från EU, svenska myndigheter, generalagenter och leverantörer som han måste uppfylla. Det är länge sedan han tog i en skiftnyckel.
En allt för stor del av samhällets samlade resurser går åt till det administrativa nedfallet. Det hämmar tillväxten. All administration är dock inte av ondo. Mycket är ju helt nödvändigt, men inte allt. Det är det som är min poäng.
Jag trampade några administratörer och deras avdelningschefer på tårna med min nedfallskrönika. Det var deras reaktion som fick stenen i rullning. En del går i väggen. Jag gick i taket.
./.
Läs även mitt inlägg den 27 maj 2010:
http://bjorntharnstrom.blogspot.se/2010/05/mina-sista-fem-ar-pa-skatteverket.html
Där beskriver de hur administration tar mer och mer tid från kärnverksamheten hos sjukvården, skolan och polisen. De hävdar att 50 % av tiden i dessa verksamheter används till administration, varav en stor del är "överadministration". Kvar till kärnverksamheten (bota sjuka, lära ungar läsa, jaga bovar) är bara halva arbetstiden.
Administrationen består av att producera olika dokument, rapporter, underlag m.m. Eftersom dessa verksamheter, framför allt sjukvården och skolan, är föremål för granskning krävs massor med skriftligt underlag som ofta blir onödigt mångordigt. Granskarna måste ju ha något att granska. Tiden till kärnverksamheten minskar.
Under de senare decennierna har en yrkesgrupp av sekreterare, kontorister och kanslister försvunnit. Antalet har minskat från 100 000 till 30 000. I stället har deras uppgifter förts över på de som ska sköta kärnverksamheten, dvs. läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser m.fl. Den nödvändiga administration som dessa skötte på ett professionellt sätt utförs nu på ett oprofessionellt av de som sysslar med kärnverksamheten.
Andra orsaker är datoriseringen och organisationsskapandet. Det skapas fler organisationer som måste samverka och inom organisationerna skapas fler och fler mindre enheter som också ska samverka och antalet chefer ökar. Det medför ökade transaktionskostnader. Det är förändringar hela tiden. Man tar inte heller bort något man skapat utan tillför hela tiden nytt ovanpå det som redan finns. Resultatet blir överadministration.
Utöver allt detta har man även interndebitering. I en kommun, som forskarna tittat närmare på, kostar en internfaktura 460 kr att hantera. Eftersom de flesta internfakturor är på mindre belopp blir det en ren förlust att fakturera internt.
Det är likadant i hela statsförvaltningen. De dokument som tas fram inom ramen för myndigheternas mål- och resultatstyrning och lämnas vidare till regeringskansliet blir aldrig lästa. Man orkar inte tillgodogöra sig denna överadministration, som även skapar nya roller som controllers, strateger, informatörer m.fl.
Resultatet blir, enligt forskarna, ineffektiva organisationer med sämre arbetsmiljö. Överadministrationen leder till stress och ökade sjukskrivningar. Dessutom ökar kostnaderna och kvaliteten i kärnverksamheten sjunker.
Vad ska man då göra? Jo, forskarna menar att man ska göra tvärtom. Mindre styrning och i stället låta medarbetarna få mer utrymme att sköta kärnverksamheten på egen hand. För mycket styrning leder till störning.
Avslutningsvis uppmanar forskarna Forssell och Ivarsson de som drabbats av överadministration att protestera. Det gjorde jag på Skatteverket 2004 och det ledde till att jag hamnade i kylan. Om du orkar läsa vidare så har du den historien här nedanför. Jag beskrev nämligen redan då det som forskarna nu har skrivit en hel bok om.
Utdrag ur boken "Mina kolumner:
Jag får utslag
För om åren delade jag alltid upp min
sommarsemester i flera, kortare perioder – minst två. Jag brukade jobba några
veckor i juli då det var lugnt. Då kunde jag rensa i pärmar och hyllor, slänga
eller arkivera och bli av med gamla surdegar.
Men förra året tog jag
sex veckor på raken. Jag behövde drygt en vecka för att varva ned och på slutet
behövde jag en vecka för att varva upp igen. För det är ju så, att när man
kommer tillbaka lite senare än de flesta så är det full fart framåt som gäller
från första arbetsdagen. Då kan det vara skönt att ha lite koll på vad som
finns i e-posten eller på skrivbordet innan man är helt tillbaka.I år hade jag fem veckor. Men efter att ha jobbat två dagar var jag astrött när jag kom hem och hade svårt att sova på natten. Tänk att det ska vara så jobbigt att börja jobba. Och det verkar bli svårare ju äldre man blir.
Varför ska man jobba över huvud taget? Hade det inte varit för äpplet och ormen i paradiset så hade vi haft evig semester.
Jag är en av de förkättrade fyrtiotalisterna och har två år kvar till fyllda 60 år. Och jag har varit mellanchef i tjugo år nu. Som så många andra lojala fyrtiotalister med dåligt självförtroende har jag jobbat mer än 100 procent under alla dessa år. Mitt mål är att gå ned till 100 procents arbetstid när jag fyllt 60. Jag är inte säker på att lyckas.
Tro nu inte att jag är lat eller inte vill jobba? Tvärtom, det är ju tråkigt att vara sysslolös och så länge som det roliga i mitt jobb överväger så tänker jag hålla på.
Under dessa chefsår har jag märkt en trend, nämligen att mer och mer administration har delegerats ut på mellanchefen – från framför allt ekonomi- och personalfunktionerna. Samtidigt har antalet centralt placerade strateger ökat i antal.
Det ökande interna administrativa nedfallet som drabbar mellancheferna stjäl tid från kärnverksamheten. Det gillar inte jag. Den här trenden har varit smygande. Varje enskild liten detalj har inte varit mycket att bråka om. Men sammantaget så har det blivit en del. I alla fall så känns det så i det långa perspektivet.
Strategerna ska också vara duktiga. Dom hittar på en massa saker som i slutändan främst drabbar mellancheferna och nedfallet fort-sätter att öka. Mycket av nedfallet handlar om planering, strategier, processer, kvalitetsarbete, policyer och andra dokument, ofta långa och mångordiga. Sannolikt är det få medarbetare som läser allt som produceras.
Och sen ska vi mellanchefer dunka in det här i huvudena på våra medarbetare som är måttligt intresserade och har häcken full med att klara av den löpande kärnverksamheten.
Det ökade interna administrativa nedfallet resulterar alltså ofta i ökat internt administrativt avfall, som ingen egentligen vill ha. Och ingen vågar heller säga ifrån.
Jag har ett exempel. Vi hade för några år sedan en it-chef som för dyra pengar, gissningsvis minst en miljon kronor, anlitade en extern konsult som fick i uppdrag att ta fram en kommunikationsstrategi.
När jag hör ordet ”strategi” i kombination med ”kommunikation” får jag utslag. Tack och lov var jag inte inblandad i processen, utan den levde sitt eget liv på it-avdelningen.
Men sen när it-chefen försvann lämpades den här strategin med tillhörande bilagor, som sammanlagt omfattar över hundra sidor, över på mig – mot min vilja.
Jag har inte läst, bara bläddrat. Mycket är säkert bra men var-för så mycket papper? Den här produkten togs fram för precis fem år sedan. Jag har inte använt den. Och inte någon annan heller. Fanns det något verkligt behov av en sådant här dokument? Nej, knappast.
Häromdagen såg jag ett citat som passar in här: ”Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls”. Den som sagt detta är en professor och strategiguru vid namn Peter Drucker.
Min egen kommunikationsstrategi har jag i huvudet: Är det ett kommunikationsproblem det handlar om? Identifiera i så fall problemet. Lös det.
Min närmaste chef ville i fortsättningen ha koll på mig genom att läsa mina kolumner i förväg, något som jag bejakade. Men efter några dagar meddelade jag att jag inte tänkte skriva några mer kolumner. Jag kände att det skulle bli svårt med granskningskravet hängande över mig.
Jag har skrivit kolumner i den här tidningen sedan 1986. Under åren har det blivit totalt 140 stycken och jag har haft synpunkter på mycket. De har ibland innehållit en del kritik; både nedåt, uppåt och åt sidan. Men också mer personliga avslöjanden. Min bitvis frispråkiga krönika har setts som ett bevis på att vi faktiskt har högt i tak i Skatte-verket.
Hela tiden har jag haft en stående vinjett som även innehållit förklaringen ”redaktören skriver själv” bara för att visa att det enbart är mina synpunkter som förs fram. Det har nog också de allra flesta läsare förstått.
Jag har varit ansvarig utgivare sedan 1987. Att redaktören är ansvarig utgivare är numera normaltillståndet när det gäller periodiska skrifter av den här typen. Skatteverket är alltså inte särskilt unikt i det här avseendet.
Sedan kom tidningen ut i postfacken runt om i landet – utan min kolumn. Jag har aldrig fått så många e-brev, telefonsamtal m.m. Säkert ett hundratal. Man saknade min kolumn. Jusekfacket kontaktade mig och undrade vad som hänt. Jag sa precis som det var.
Jusek hade sedan tidigare varit missnöjt med arbetsgivaren och detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. GD kontaktades, krav framfördes och man sa upp de samverkansavtal man haft med verket. Mötet resulterade också i att jag skulle få skriva min kolumn utan förhandsgranskning. Så därför läser du nu dessa rader. Kolumnen har alltså återuppstått. Men riktigt som förr är det inte.
Dagens Nyheter tog upp historien i en ganska stor artikel i sin ekonomidel en lördag i slutet av oktober. ST-Press och Jusektidningen har också haft artiklar om det uppsagda samverkansavtalet och den låga takhöjden i Skatteverket. Det var inte bra reklam för verket, något som jag är den förste att beklaga.
GD har trätt fram i intranätet och sagt att det inte får vara lågt i tak på verket. Och att den interna administrationen behöver diskuteras och förklaras.
Det ökande administrativa nedfallet är inte bara något som drabbar vårt verk. Hela offentliga sektorn dignar under det. Högskole-verket, till exempel, har i en rapport konstaterat att professorerna inte har tid att undervisa eller forska. De administrerar.
Det är samma sak inom näringslivet. Man lägger ned tid på så kallat kvalitetsarbete och annat nedfall och certifierar sitt företag för både det ena och det andra. Den tid och de pengar man lägger ned står inte i proportion till det man eventuellt får ut.
Ägaren till den bilverkstad jag anlitar, suckade djupt när jag senast träffade honom. Trots att han bara har fyra anställda går hans tid går till stor del åt att fylla i papper, göra manualer, beskrivningar, rapporter och syssla med annat administrativt nedfall. Det är krav från EU, svenska myndigheter, generalagenter och leverantörer som han måste uppfylla. Det är länge sedan han tog i en skiftnyckel.
En allt för stor del av samhällets samlade resurser går åt till det administrativa nedfallet. Det hämmar tillväxten. All administration är dock inte av ondo. Mycket är ju helt nödvändigt, men inte allt. Det är det som är min poäng.
Jag trampade några administratörer och deras avdelningschefer på tårna med min nedfallskrönika. Det var deras reaktion som fick stenen i rullning. En del går i väggen. Jag gick i taket.
./.
26 september 2014
Ge invandrarna jobb - arbetsuppgifter finns!
Den 24 september skrev norskan Elin Örjasäter (svensk stavning) en debattartikel i SvD om invandringens kostnader. Sverige räknar fel och inte på samma sätt som i Danmark och Norge. Hon hävdade att invandringen kostar och var villig att hjälpa oss svenskar att räkna rätt. Givetvis har hon fått mothugg. I dag hade SvD två inlägg där hon kritiseras för att ha fel.
Att räkna ut om invandringen är en förlust- eller vinstaffär på ett objektivt sätt är nog omöjligt. Det handlar om nationalekonomi, vilket inte är en exakt vetenskap, utan rymmer mycket subjektivt tyckande. Den ekonom som gillar invandring hävdar med sin vetenskapliga emfas att den ger vinst för landet. Den som inte gillar invandring hävdar med sin vetenskapliga emfas att den kostar. Alltså är det lika bra att sluta prata om invandringen ger plus eller minus för Sverige.
Däremot bör man ta krafttag för att integrera de invandrare vi tar emot. Det bästa är att få dem i arbete direkt och ge dem arbeten där de möter svensktalande. Och att man börjar med att få de invandrare som har lägst sysselsättning i dag i arbete.
Enligt en av artiklarna i dagens SvD (som citerar SCB:s arbetskraftsundersökning) hade 67,5 % av de inrikesfödda sysselsättning förra året. Motsvarande siffror för olika invandrargrupper är: sydamerikaner 71,1 %; asiater 51,9 %; afrikaner 46,7 %; afrikaner med enbart förgymnasial utbildning 25,7 %.
Afrikaner med dålig utbildning? Vilka jobb kan de ta? Knappast som IT-konsult, som ofta nämns när det gäller att visa på hur bra det går för invandrare att få jobb. Nä, det behövs massvis med enkla jobb, dvs. jobb som idag inte finns. Arbetsuppgifter finns och de som är villiga att ta dem bör få någon slags bonus, t.ex. en viss lön, om än låg.
Det kan t.ex. handla om
Det mesta av detta klassas som skituppgifter. Det anses nog av etablissemanget ovärdigt att utnyttja människor på detta sätt. Dessutom lägger säkert olika regler hinder i vägen: marknadsmässiga ingångslöner, arbetsmiljölagstiftning, arbetstider, skyddsutrustning m.m. Facket och vänstern - som kallar lokalvårdare för "tjänstefolk" - är givetvis helt emot.
Alltså går det inte. Synd, tycker jag.
Att räkna ut om invandringen är en förlust- eller vinstaffär på ett objektivt sätt är nog omöjligt. Det handlar om nationalekonomi, vilket inte är en exakt vetenskap, utan rymmer mycket subjektivt tyckande. Den ekonom som gillar invandring hävdar med sin vetenskapliga emfas att den ger vinst för landet. Den som inte gillar invandring hävdar med sin vetenskapliga emfas att den kostar. Alltså är det lika bra att sluta prata om invandringen ger plus eller minus för Sverige.
Däremot bör man ta krafttag för att integrera de invandrare vi tar emot. Det bästa är att få dem i arbete direkt och ge dem arbeten där de möter svensktalande. Och att man börjar med att få de invandrare som har lägst sysselsättning i dag i arbete.
Enligt en av artiklarna i dagens SvD (som citerar SCB:s arbetskraftsundersökning) hade 67,5 % av de inrikesfödda sysselsättning förra året. Motsvarande siffror för olika invandrargrupper är: sydamerikaner 71,1 %; asiater 51,9 %; afrikaner 46,7 %; afrikaner med enbart förgymnasial utbildning 25,7 %.
Afrikaner med dålig utbildning? Vilka jobb kan de ta? Knappast som IT-konsult, som ofta nämns när det gäller att visa på hur bra det går för invandrare att få jobb. Nä, det behövs massvis med enkla jobb, dvs. jobb som idag inte finns. Arbetsuppgifter finns och de som är villiga att ta dem bör få någon slags bonus, t.ex. en viss lön, om än låg.
Det kan t.ex. handla om
- att röja sly i våra vidsträckta skogar. Landets skog ökar med 30 % årligen, trots avverkning, stormar och skogsbränder. För att röja sly krävs en såg eller yxa och normal fysik - inte nödvändigtvis akademisk utbilning eller perfekt svenska. Slyn kan bli ved, pellets och etanol.
- att tvätta bilrutor och lyktor på kundernas bilar hos landets bensinstationer. Det krävs en trasa och en hink vatten. Fordonen blir trafiksäkrare.
- att plocka varor i kassar och väskor vid kassorna i landets matvarubutiker och köra varuvagnen till kundens bil. (Så sker i USA och där är det ofta funktionshindrade som gör det jobbet.) Den som utför detta jobb får också möjlighet att testa sina nyvunna svenskkunskaper.
- att plocka skräp, kratta löv, rensa rabatter, klippa gräs, skotta snö, städa stränder m.m. Kunder kan vara både kommuner, företag och villaägare.
- att bära väskor på hotell, vid busstationer, flygplatser, färjeterminaler och järnvägsstationer. Det ger också möjlighet att prata med svenskar.
Det mesta av detta klassas som skituppgifter. Det anses nog av etablissemanget ovärdigt att utnyttja människor på detta sätt. Dessutom lägger säkert olika regler hinder i vägen: marknadsmässiga ingångslöner, arbetsmiljölagstiftning, arbetstider, skyddsutrustning m.m. Facket och vänstern - som kallar lokalvårdare för "tjänstefolk" - är givetvis helt emot.
Alltså går det inte. Synd, tycker jag.
26 augusti 2014
Enkla jobb minskar arbetslösheten
"Massarbetslösheten" är ett ämne som jag tidigare behandlat i en del inlägg här på min blogg. Jag har hävdat att den till största delen består av studerande, lågutbildade och utrikesfödda. Och jag har efterlyst politiker som vågat tala klarspråk om detta.
Folkpartikeln Carl B Hamilton tog upp ämnet i en debattartikel i somras. I morse var Reinfeldt intervjuad i radions P1 och även han gruppindelade de långtidsarbetslösa: lågutbildade, funktionshindrade och utrikesfödda. Lite klarspråk även från honom.
Det är inte helt lätt att hitta jobb som passar dessa. Den frågan fick Reinfeldt och han svarade lite svävande om att förstärka Samhall (sannolikt för jobb åt fler funktionshindrade) samt något luddigt om "sociala jobb" - jag minns inte exakt hur orden föll. Sannolikt var det en förskönande omskrivning för låglönejobb, något som det är tabu att tal högt om i dagens Sverige.
Reinfeldt sa också att 70 % av de arbetslösa är långtidsarbetslösa. När han tillträdde 2006 var andelen 50 % sa han också. Men han förklarade inte tillräckligt vad skillnaden berodde på. Han nämnde bara att många korttidsarbetslösa fått jobb under hans år vid makten så därför såg siffrorna annorlunda ut nu.
Dagens arbetslöshet (juli 2014) är 7,1 %. Om man räknar bort de 70 % av dessa som är långtidsarbetslösa (studerande, lågutbildade, utrikesfödda, funktionshindrade) så sjunker "massarbetslösheten" till lite drygt 2 %.
Eftersom 90 % av landets befolkningstillväxt det senaste decenniet har bestått av invandrare så är andelen utrikesfödda en stor del av de långtidsarbetslösa. Många av dem är dessutom lågutbildade och saknar (eller har dåliga) kunskaper i svenska språket. Det är ingen bra start för ett yrkesliv i dagens Sverige.
Vad som behövs är enkla jobb som då också blir lågt avlönade. Och det vågar politikerna inte prata högt om.
LO är mest intresserat av att värna dem som redan har jobb och som alltså är deras medlemmar. Det är bl.a. därför de inte gillar arbetskraftsinvandring. LO vill givetvis att ingångslönerna ska vara höga. Med deras synsätt blir det inga enkla jobb med lägre löner.
Sossarna vill lösa problemet med "tvångsutbildning", dvs. de som saknar jobb ska ta studenten och kunna studera vidare. Men alla varken vill eller kan tillgodogöra sig utbildning.
Övriga partier vågar inte lyfta frågan om fler enkla jobb. Därför kommer vi få dras med "massarbetslösheten".
Folkpartikeln Carl B Hamilton tog upp ämnet i en debattartikel i somras. I morse var Reinfeldt intervjuad i radions P1 och även han gruppindelade de långtidsarbetslösa: lågutbildade, funktionshindrade och utrikesfödda. Lite klarspråk även från honom.
Det är inte helt lätt att hitta jobb som passar dessa. Den frågan fick Reinfeldt och han svarade lite svävande om att förstärka Samhall (sannolikt för jobb åt fler funktionshindrade) samt något luddigt om "sociala jobb" - jag minns inte exakt hur orden föll. Sannolikt var det en förskönande omskrivning för låglönejobb, något som det är tabu att tal högt om i dagens Sverige.
Reinfeldt sa också att 70 % av de arbetslösa är långtidsarbetslösa. När han tillträdde 2006 var andelen 50 % sa han också. Men han förklarade inte tillräckligt vad skillnaden berodde på. Han nämnde bara att många korttidsarbetslösa fått jobb under hans år vid makten så därför såg siffrorna annorlunda ut nu.
Dagens arbetslöshet (juli 2014) är 7,1 %. Om man räknar bort de 70 % av dessa som är långtidsarbetslösa (studerande, lågutbildade, utrikesfödda, funktionshindrade) så sjunker "massarbetslösheten" till lite drygt 2 %.
Eftersom 90 % av landets befolkningstillväxt det senaste decenniet har bestått av invandrare så är andelen utrikesfödda en stor del av de långtidsarbetslösa. Många av dem är dessutom lågutbildade och saknar (eller har dåliga) kunskaper i svenska språket. Det är ingen bra start för ett yrkesliv i dagens Sverige.
Vad som behövs är enkla jobb som då också blir lågt avlönade. Och det vågar politikerna inte prata högt om.
LO är mest intresserat av att värna dem som redan har jobb och som alltså är deras medlemmar. Det är bl.a. därför de inte gillar arbetskraftsinvandring. LO vill givetvis att ingångslönerna ska vara höga. Med deras synsätt blir det inga enkla jobb med lägre löner.
Sossarna vill lösa problemet med "tvångsutbildning", dvs. de som saknar jobb ska ta studenten och kunna studera vidare. Men alla varken vill eller kan tillgodogöra sig utbildning.
Övriga partier vågar inte lyfta frågan om fler enkla jobb. Därför kommer vi få dras med "massarbetslösheten".
17 augusti 2014
Politiskt korrekta kommunala platsannonser
Nu är det tydligen viktigt att inkludera invandrare i allt möjligt. Det är helt rätt därför att snart har 20 procent av befolkningen utländsk bakgrund. Ska man ge en rättvis bild av vårt land måste invandrarna finnas med. Men man behöver för den skull inte gå till överdrift i sin ängslan att inte vara politiskt korrekt.
De två översta annonserna har Sollentuna som avsändare. De två nedre har Sundbyberg respektive Lidingö som avsändare. Alla är mycket politiskt korrekta då man har bilder som visar personer som ser ut att ha utländsk bakgrund.
Men Sollentuna går längst genom att bara avbilda en person i varje platsannons. Det kan jag tycka är överdriven politisk korrekthet. Visserligen har Sollentuna många invånare med utländsk bakgrund men jag skulle tro att majoriteten fortfarande består av personer som inte har ett utseende som påminner om utländsk bakgrund. Annonserna från Sundbyberg och Lidingö känns mer äkta.
Nu är det alltså invandrare som måste vara med. För några decennier sedan var det viktigt att alltid ha med kvinnor och inte bara män i annonser m.m. Det gäller visserligen fortfarande - se bara på annonserna ovan! Sollentuna växlar mellan en man och en kvinna. De andra två har könsblandade bilder.
När jag jobbade med information på Skatteverket gjorde jag en broschyr som handlade om skatteregler för småföretagare. De roliga gubbar som fanns med för att lätta upp texten var just gubbar. Det fick jag givetvis kritik för. "Det finns även kvinnliga småföretagare" fick jag höra.
I broschyren Dags att deklarera avbildades ett år en tecknad blond familj med mamma, pappa och barn som dansade runt en midsommarstång. Bilden fanns i anslutning till den text som talade om att man kunde få sin överskjutande skatt tillbaka till midsommar om man deklarerade elektroniskt.
Den bilden blev också kritiserad. Alla var blonda. Så fick det givetvis inte vara i vårt mångkulturella land. Snudd på ren rasism, tyckte en del. Just den bilden kollade jag av i efterhand med mina iranska mörkhåriga vänner. De tyckte det bara var pinsamt att göra affär av det. "Vi är ju i Sverige", sa de. "Midsommar är ju det svenskaste som finns. Självklart helt okej med blonda svenskar på bilden. Allt annat är ju löjligt".
Jag skulle tro att det är vi ursvenskar som är mest rädda för att inte vara politiskt korrekta och därför ofta går till överdrift, som nu exemplet med Sollentunas platsannonser. Våra invandrade kamrater bryr sig inte lika mycket.
Tänk hur det var med hårfärgerna på 1950-talet när skolbarnen fick tidningen Lyckoslanten. Där fanns serien med flickorna Spara & Slösa som skulle uppfostra det unga släktet i konsten att vara sparsam. Flickan Spara var blond, söt och välkammad. Hennes kompis Slösa var fulare och rufsig i det mörka håret. Det var helt politiskt korrekt på den tiden.
Om man nu för tiden ska vara riktigt politisk korrekt så borde alla bilder inte bara innehålla män, kvinnor och invandrare utan även äldre personer. Vi är rätt många vi med...
4 maj 2014
Bidrag utan motprestation?
Starkt förenklat har vi två politiska linjer i landet. Den ena är den så kallade "arbetslinjen" som högern säger sig företräda. Den innebär sänkta inkomstskatter och sänkta bidrag. Den andra linjen kallas av högern för "bidragslinjen" och den står sossarna (och kommunisterna) för. Den innebär höjda inkomstskatter och höjda bidrag. Nu ser opinionen/folket ut att föredra höjda skatter och höjda bidrag.
Lön får den som levererar en motprestation i form av arbete. Pensionen tycker en del är ett prestationslöst bidrag men den är faktiskt uppskjuten lön. Vi har även olika typer av bidrag. Barnbidrag är ett av dem och motprestationen är att man skaffar barn. Vi har studiebidrag och motprestationen är att man studerar. Den elev som skolkar från skolan förlorar bidraget.
Sedan har vi socialbidrag (som numera heter "försörjningsstöd" - en förskönande eufemism). Det bidraget får man normalt utan någon motprestation. Asylsökande får också bidrag utan motprestation. Ska man inte kunna kräva någon form av motprestation i dessa fall? Rätt eller fel?
En asylsökande ung man från Somalia som jag tog upp som liftare i min bil för ett tag sedan ville gärna arbeta. Det var inte kul att gå helt sysslolös, tyckte han. Han hade varit i Sverige i ett år och tre månader och väntade fortfarande på besked om han skulle få stanna eller inte. Han pratade förståelig svenska och hade en moster i Västerås, som varit här i åtta år.
En 4O-årig man i Sollentuna fick krav från kommunen att delta i praktik för att få sitt socialbidrag. Tanken från kommunens sida var att praktiken skulle göra det lättare för mannen att få en egen försörjning. Han fick bl.a. städa offentliga platser. Mannen vägrade då han ansåg att det kränkte hans mänskliga rättigheter och gick till domstol.
Förvaltningsrätten gick på mannens linje. Mannen var enligt domstolen för gammal för att tvingas till praktik på detta sätt. Lagen sträcker sig nämligen som mest till personer i 25-årsåldern. Sollentunabon begärde skadestånd med 9 000 kr för kränkningen han utsatts för. Kommunen hade brutit mot tre artiklar i Europakonventionen, dvs. mot de mänskliga rättigheterna.
Tingsrätten gav mannen rätt. Han fick sina pengar. (Det är alltså en mänsklig rättighet att leva på bidrag utan motprestation, Sic!)
Jag kan känslomässigt tycka att detta är fel. Men jag har ju aldrig tvingats till arbetslöshet eller att leva enbart på socialbidrag och saknar därför erfarenhet av det. Det finns dock en medelväg.
Den som söker asyl och lever på bidrag liksom den som lever på socialbidrag och vill ha någon form av sysselsättning borde få det. Nuvarande bidrag kan kanske sänkas något men inte så lågt att det inte går att överleva. I stället borde den som vill leverera en motprestation och sysselsätter sig - även om det handlar om att städa offentliga platser - få ett högre bidrag som asylsökande eller socialbidragstagare.
Om "sysselsättningen" dessutom kunde räknas som "arbete" skulle arbetslöshetsstatistiken bli förskönad.
Lön får den som levererar en motprestation i form av arbete. Pensionen tycker en del är ett prestationslöst bidrag men den är faktiskt uppskjuten lön. Vi har även olika typer av bidrag. Barnbidrag är ett av dem och motprestationen är att man skaffar barn. Vi har studiebidrag och motprestationen är att man studerar. Den elev som skolkar från skolan förlorar bidraget.
Sedan har vi socialbidrag (som numera heter "försörjningsstöd" - en förskönande eufemism). Det bidraget får man normalt utan någon motprestation. Asylsökande får också bidrag utan motprestation. Ska man inte kunna kräva någon form av motprestation i dessa fall? Rätt eller fel?
En asylsökande ung man från Somalia som jag tog upp som liftare i min bil för ett tag sedan ville gärna arbeta. Det var inte kul att gå helt sysslolös, tyckte han. Han hade varit i Sverige i ett år och tre månader och väntade fortfarande på besked om han skulle få stanna eller inte. Han pratade förståelig svenska och hade en moster i Västerås, som varit här i åtta år.
En 4O-årig man i Sollentuna fick krav från kommunen att delta i praktik för att få sitt socialbidrag. Tanken från kommunens sida var att praktiken skulle göra det lättare för mannen att få en egen försörjning. Han fick bl.a. städa offentliga platser. Mannen vägrade då han ansåg att det kränkte hans mänskliga rättigheter och gick till domstol.
Förvaltningsrätten gick på mannens linje. Mannen var enligt domstolen för gammal för att tvingas till praktik på detta sätt. Lagen sträcker sig nämligen som mest till personer i 25-årsåldern. Sollentunabon begärde skadestånd med 9 000 kr för kränkningen han utsatts för. Kommunen hade brutit mot tre artiklar i Europakonventionen, dvs. mot de mänskliga rättigheterna.
Tingsrätten gav mannen rätt. Han fick sina pengar. (Det är alltså en mänsklig rättighet att leva på bidrag utan motprestation, Sic!)
Jag kan känslomässigt tycka att detta är fel. Men jag har ju aldrig tvingats till arbetslöshet eller att leva enbart på socialbidrag och saknar därför erfarenhet av det. Det finns dock en medelväg.
Den som söker asyl och lever på bidrag liksom den som lever på socialbidrag och vill ha någon form av sysselsättning borde få det. Nuvarande bidrag kan kanske sänkas något men inte så lågt att det inte går att överleva. I stället borde den som vill leverera en motprestation och sysselsätter sig - även om det handlar om att städa offentliga platser - få ett högre bidrag som asylsökande eller socialbidragstagare.
Om "sysselsättningen" dessutom kunde räknas som "arbete" skulle arbetslöshetsstatistiken bli förskönad.
5 april 2014
Några SCB-siffror om integrationen
Invandring och integration är ett känsligt ämne i vårt land. Många svänger sig med olika siffror om hur det står till med våra invandrade kamrater. Vilka siffror man använder beror nog på vilken ståndpunkt man har: invandrarfientlig eller invandrarkramare. Med statistik går det som bekant att bevisa nästan vad som helt (men förmodligen inte att jorden är platt. Fast jag vet inte. Det kanske också går?).
I slutet av förra året kom Statistiska Centralbyrån (SCB) med sin 6:e rapport om integrationen. Den heter "Integration - en beskrivning av läget i Sverige". Jag saxar här nedan några siffror ur den:
År 2011 fanns det 1 427 000 utrikesfödda personer vilket motsvarar 15 % av befolkningen. De fördelar sig så här efter sitt geografiska ursprung: Asien 30 %; EU 19 %; Norden 19%; övriga Europa 16%; Afrika 9 % och övriga världen (Syd- och Nordamerika, Australien, Oceanien m.m.) 8%.
Utrikes födda pojkar och flickor hade åren 1998-2011 lägre meritvärde respektive betygspoäng i grundskolan och gymnasiet, jämfört med inrikes födda. Ju kortare tid man varit i Sverige desto sämre resultat.
Vid 30 års ålder räknar man med att de flesta avslutat en ev. eftergymnasial utbildning. Under 2007-2011 hade 48 % av de inrikesfödda 30-åringarna en eftergymnasial utbildning. Motsvarade siffra för de utrikesfödda var 42%.
År 2011 förvärvsarbetade 82% av de inrikesfödda och 57 % av de utrikesfödda i åldrarna 20-64 år. Antalet förvärvsarbetande har ökar med 124 000 personer mellan 2006 och 2011. Av dessa är 113 000 utrikesfödda och 11 000 inrikesfödda. De utrikesfödda står för 90% av ökningen. Fortfarande är det de som kommer från Afrika och Asien som har lägst förvärvsfrekvens.
Medianinkomsten i åldern 20-64 år var 19 000 kr per månad bland inrikesfödda och 14 400 kr bland utrikesfödda. De inrikesföddas inkomster kommer främst från lön, näringsverksamhet och kapital, dvs. inkomster som inte kommer via trygghetssystemen. Sämst ekonomisk situation har de som kommer från Asien och Afrika liksom de som varit kort tid i Sverige.
Inrikesfödda röstar i högre utsträckning än de utrikesfödda. I riksdagsvalet 2010 röstade 87% av de inrikesfödda och 75% av de utrikesfödda. Valdeltagandet ökar ju längre tid man varit i Sverige. Lägst är valdeltagandet från de som kommer från Afrika, Asien och övriga Europa.
När det gäller det allmänna hälsotillståndet mår utrikesfödda kvinnor sämre än inrikesfödda. Bland männen finnns ingen signifikant skillnad.
I slutet av förra året kom Statistiska Centralbyrån (SCB) med sin 6:e rapport om integrationen. Den heter "Integration - en beskrivning av läget i Sverige". Jag saxar här nedan några siffror ur den:
År 2011 fanns det 1 427 000 utrikesfödda personer vilket motsvarar 15 % av befolkningen. De fördelar sig så här efter sitt geografiska ursprung: Asien 30 %; EU 19 %; Norden 19%; övriga Europa 16%; Afrika 9 % och övriga världen (Syd- och Nordamerika, Australien, Oceanien m.m.) 8%.
Utrikes födda pojkar och flickor hade åren 1998-2011 lägre meritvärde respektive betygspoäng i grundskolan och gymnasiet, jämfört med inrikes födda. Ju kortare tid man varit i Sverige desto sämre resultat.
Vid 30 års ålder räknar man med att de flesta avslutat en ev. eftergymnasial utbildning. Under 2007-2011 hade 48 % av de inrikesfödda 30-åringarna en eftergymnasial utbildning. Motsvarade siffra för de utrikesfödda var 42%.
År 2011 förvärvsarbetade 82% av de inrikesfödda och 57 % av de utrikesfödda i åldrarna 20-64 år. Antalet förvärvsarbetande har ökar med 124 000 personer mellan 2006 och 2011. Av dessa är 113 000 utrikesfödda och 11 000 inrikesfödda. De utrikesfödda står för 90% av ökningen. Fortfarande är det de som kommer från Afrika och Asien som har lägst förvärvsfrekvens.
Medianinkomsten i åldern 20-64 år var 19 000 kr per månad bland inrikesfödda och 14 400 kr bland utrikesfödda. De inrikesföddas inkomster kommer främst från lön, näringsverksamhet och kapital, dvs. inkomster som inte kommer via trygghetssystemen. Sämst ekonomisk situation har de som kommer från Asien och Afrika liksom de som varit kort tid i Sverige.
Inrikesfödda röstar i högre utsträckning än de utrikesfödda. I riksdagsvalet 2010 röstade 87% av de inrikesfödda och 75% av de utrikesfödda. Valdeltagandet ökar ju längre tid man varit i Sverige. Lägst är valdeltagandet från de som kommer från Afrika, Asien och övriga Europa.
När det gäller det allmänna hälsotillståndet mår utrikesfödda kvinnor sämre än inrikesfödda. Bland männen finnns ingen signifikant skillnad.
21 mars 2014
(Fp) talar klarspråk om ungdomsarbetslösheten
I mitt blogginlägg den 16 mars efterlyste jag mer klarspråk från politikerna om arbetslösheten. Nu har det hänt! Folkpartikeln Carl B. Hamilton skriver idag på SvD:s debattsida "Brännpunkt" om ungdomarnas arbetslöshet och benar upp statistiken i sina beståndsdelar.
Hel riktigt berättar han att en stor grupp är studerande som inte själva betraktar sig som arbetslösa. En annan stor grupp är utlandsfödda som ofta är långtidsarbetslösa. Han menar därför att integrationspolitiken är central för att få ned arbetslösheten. Utöver detta efterlyser han fler enkla, billiga jobb, Jag håller med honom.
Läs artikeln här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-fokus-i-debatten-om-jobben_3386034.svd
Hel riktigt berättar han att en stor grupp är studerande som inte själva betraktar sig som arbetslösa. En annan stor grupp är utlandsfödda som ofta är långtidsarbetslösa. Han menar därför att integrationspolitiken är central för att få ned arbetslösheten. Utöver detta efterlyser han fler enkla, billiga jobb, Jag håller med honom.
Läs artikeln här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-fokus-i-debatten-om-jobben_3386034.svd
14 januari 2014
(S) vill minska antalet statsanställda
Många vanliga människor (de som jag brukar kalla "Svenne och Irma") tror att antalet statliga byråkrater är enormt stort i vårt land och att det går att spara mycket pengar där. Den uppfattningen är inte helt ovanlig. Även nära vänner till mig torgför den då och då.
Tydligen tror vår nästa finansminister det också. Sossarnas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har lovat att skära bort 10 miljarder från landets största statliga myndigheter om hon vinner valet i höst. Det är ett valfläsk som sannolikt går hem hos "Svenne och Irma" runt om i landet.
De största myndigheterna är Försvarsmakten, Polisväsendet, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket. Fru Andersson vill alltså ha färre soldater, poliser m.m.
Antalet statsanställda förra året var 243 340 - en minskning med ca 20 000 sedan 1990 (263 855). All jobbtillväxt de senaste decennierna har skett i den privata sektorn även om man räknar med den kommunala och landstingskommunala delen; alltså har hela offentliga sektorn minskat.
Trots de effektiviseringar som skett de senaste decennierna vill Magdalena Andersson minska pengarna till de statliga myndigheterna. Andra statliga delar som är bolag eller affärsverk drabbas inte. De 10 miljarder hon pratar om motsvarar minst 10 000 anställda, vilket motsvarar lite drygt 4 % av alla statstjänstemän- och dito kvinnor.
Min gamla myndighet Skatteverket har i hela landet lite mer än 9 700 anställda och där motsvarar 4 % nästan 400 personer. Det går säkert att knapra in det antalet. För 25 år sedan hade dåvarande Skatteverket ca 15 000 anställda. Så visst går det att minska personalen. Men vilka blir konsekvenserna?
Flera myndigheter tillförs dessutom med jämna mellanrum nya arbetsuppgifter och då oftast utan ökade resurser. Skatteverket har drabbats av detta flera gånger.
När det gäller Skatteverket är situationen lite annorlunda än för andra myndigheter. Varje anställd på verket drar nämligen in mycket mer pengar än vad kostnaden är per anställd. Den granskning som verket gör av skattebetalarnas inkomster m.m. betalar sig med stor råge. Det är dock ett argument som verket alltid valt att inte nyttja i anslagsdiskussionerna med Finansdepartementet och politikerna. Varför man inte gör det har jag aldrig förstått.
Magdalena Andersson satt några år som överdirektör på Skatteverket innan hon blev en av sossarnas toppfigurer. På verket gjorde hon inte mycket väsen av sig. Kan det vara så att hennes erfarenhet av sitt eget jobb där medfört att hon tror att det går att spara på de statliga myndigheterna?
Hon har lyft fram Danmark som exempel där många miljarder kunnat sparas, bl.a. genom billigare lokaler för statliga myndigheter. Många statliga myndigheter i Sverige att lagts samman, slimmats och bytt lokaler för att få mindre antal kvadratmeter per anställd. Skatteverket i Storstockholm har gjort det och nyligen även Försäkringskassans huvudkontor. Det är ju inte säkert att det skett i Danmark i samma utsträckning. Jämförelsen kanske haltar?
Magdalena Andersson menar också att personalminskningen ska ske genom naturlig avgång. Men även det innebär att antalet statliga jobb minskar; jobb som kanske några i dag arbetslösa skulle kunna ta.
(PS. Apropå naturlig avgång... Det trodde jag var när tågen gick i tid eller när maginfluensan slår till.) :-)
Tydligen tror vår nästa finansminister det också. Sossarnas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har lovat att skära bort 10 miljarder från landets största statliga myndigheter om hon vinner valet i höst. Det är ett valfläsk som sannolikt går hem hos "Svenne och Irma" runt om i landet.
De största myndigheterna är Försvarsmakten, Polisväsendet, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket. Fru Andersson vill alltså ha färre soldater, poliser m.m.
Antalet statsanställda förra året var 243 340 - en minskning med ca 20 000 sedan 1990 (263 855). All jobbtillväxt de senaste decennierna har skett i den privata sektorn även om man räknar med den kommunala och landstingskommunala delen; alltså har hela offentliga sektorn minskat.
Trots de effektiviseringar som skett de senaste decennierna vill Magdalena Andersson minska pengarna till de statliga myndigheterna. Andra statliga delar som är bolag eller affärsverk drabbas inte. De 10 miljarder hon pratar om motsvarar minst 10 000 anställda, vilket motsvarar lite drygt 4 % av alla statstjänstemän- och dito kvinnor.
Min gamla myndighet Skatteverket har i hela landet lite mer än 9 700 anställda och där motsvarar 4 % nästan 400 personer. Det går säkert att knapra in det antalet. För 25 år sedan hade dåvarande Skatteverket ca 15 000 anställda. Så visst går det att minska personalen. Men vilka blir konsekvenserna?
Flera myndigheter tillförs dessutom med jämna mellanrum nya arbetsuppgifter och då oftast utan ökade resurser. Skatteverket har drabbats av detta flera gånger.
När det gäller Skatteverket är situationen lite annorlunda än för andra myndigheter. Varje anställd på verket drar nämligen in mycket mer pengar än vad kostnaden är per anställd. Den granskning som verket gör av skattebetalarnas inkomster m.m. betalar sig med stor råge. Det är dock ett argument som verket alltid valt att inte nyttja i anslagsdiskussionerna med Finansdepartementet och politikerna. Varför man inte gör det har jag aldrig förstått.
Magdalena Andersson satt några år som överdirektör på Skatteverket innan hon blev en av sossarnas toppfigurer. På verket gjorde hon inte mycket väsen av sig. Kan det vara så att hennes erfarenhet av sitt eget jobb där medfört att hon tror att det går att spara på de statliga myndigheterna?
Hon har lyft fram Danmark som exempel där många miljarder kunnat sparas, bl.a. genom billigare lokaler för statliga myndigheter. Många statliga myndigheter i Sverige att lagts samman, slimmats och bytt lokaler för att få mindre antal kvadratmeter per anställd. Skatteverket i Storstockholm har gjort det och nyligen även Försäkringskassans huvudkontor. Det är ju inte säkert att det skett i Danmark i samma utsträckning. Jämförelsen kanske haltar?
Magdalena Andersson menar också att personalminskningen ska ske genom naturlig avgång. Men även det innebär att antalet statliga jobb minskar; jobb som kanske några i dag arbetslösa skulle kunna ta.
(PS. Apropå naturlig avgång... Det trodde jag var när tågen gick i tid eller när maginfluensan slår till.) :-)
13 november 2013
Uppmuntra utflyttning från Stockholm?
Oavsett vad folk i andra landsdelar (bl.a. Göteborgarna) tycker om Stockholmsområdet och de nollåttor som bor där så är Stockholm den motor som håller i gång landet. Rikets största stad växer med nästan 100 personer varje dag - året om! Men den överfulla kollektivtrafiken och bristen på bostäder är en hämsko.
Nu har politikerna lovat fixa fler tunnelbanelinjer och 78 000 nya bostäder, vilka kan härbärgera en befolkning som motsvarar Uppsala, rikets fjärde största stad befolkningsmässigt. Men det kommer att ta tid och många menar att det är en för liten satsning som kommer för sent. Bostadsbristen kostar Stockholm stora summor, fler miljarder varje år.
Eftersom bostadsbristen är ett stort hinder för Stockholms fortsatta utveckling borde man 1) kolla hur många tomma bostäder det finns och 2) uppmuntra utflyttning så fler bostäder blir lediga. Hur ska då det gå till?
Jo, eftersom vi numera har folkbokföring på lägenhet borde det vara lätt som en plätt att ta reda på vilka lägenheter som saknar boende. De fastighetsägare som har obebodda lägenheter borde kontaktas och tvingas redovisa orsaken. Har man inget godtagbart skäl borde lägenheten lämnas över till bostadsförmedlingen eller till försäljning.
Det är många pensionärer som bor i Storstockholm, minst ett par hundra tusen. Måste de bo kvar? De skulle lika gärna kunna lämna stan och sin lägenhet/villa och flytta till en mindre ort i landsorten eller på glesbygden. Då skulle nytillkomna yngre invånare med jobb i Stockholm i stället kunna flytta in i de lediga bostäderna.
Jag är ju själv "arbetslös" pensionär. Min koppling till Storstockholm är nu barn och barnbarn samt kompisar. Men det är ju många andra far- och morföräldrar som har sina ungar på annat håll så varför skulle inte jag också kunna leva med det?
Ett hinder för att sälja sin lägenhet/villa i Stockholm och köpa något billigare ute i landet är reavinsten och skatten på den. Därför borde de pensionärer som lämnar Stockholm få rabatt på flyttskatten. Det kommer att kosta men samtidigt skulle Stockholm tjäna på att fler som jobbar flyttar in i stället. Sannolikt skulle det samhällsekonomiskt bli en win-winsituation för alla.
Som morfar och farfar med någon extra miljon i fickan och bosatt två timmar från Stockholm skulle pengarna mycket väl räcka till ett antal extra resor och övernattningar för att hälsa på barn, barnbarn och kompisar. Dessutom skulle livet på en mindre ort utan buller och luftföroreningar även befrämja min hälsa vilket också skulle bespara samhället kostnader.
Nu har politikerna lovat fixa fler tunnelbanelinjer och 78 000 nya bostäder, vilka kan härbärgera en befolkning som motsvarar Uppsala, rikets fjärde största stad befolkningsmässigt. Men det kommer att ta tid och många menar att det är en för liten satsning som kommer för sent. Bostadsbristen kostar Stockholm stora summor, fler miljarder varje år.
Eftersom bostadsbristen är ett stort hinder för Stockholms fortsatta utveckling borde man 1) kolla hur många tomma bostäder det finns och 2) uppmuntra utflyttning så fler bostäder blir lediga. Hur ska då det gå till?
Jo, eftersom vi numera har folkbokföring på lägenhet borde det vara lätt som en plätt att ta reda på vilka lägenheter som saknar boende. De fastighetsägare som har obebodda lägenheter borde kontaktas och tvingas redovisa orsaken. Har man inget godtagbart skäl borde lägenheten lämnas över till bostadsförmedlingen eller till försäljning.
Det är många pensionärer som bor i Storstockholm, minst ett par hundra tusen. Måste de bo kvar? De skulle lika gärna kunna lämna stan och sin lägenhet/villa och flytta till en mindre ort i landsorten eller på glesbygden. Då skulle nytillkomna yngre invånare med jobb i Stockholm i stället kunna flytta in i de lediga bostäderna.
Jag är ju själv "arbetslös" pensionär. Min koppling till Storstockholm är nu barn och barnbarn samt kompisar. Men det är ju många andra far- och morföräldrar som har sina ungar på annat håll så varför skulle inte jag också kunna leva med det?
Ett hinder för att sälja sin lägenhet/villa i Stockholm och köpa något billigare ute i landet är reavinsten och skatten på den. Därför borde de pensionärer som lämnar Stockholm få rabatt på flyttskatten. Det kommer att kosta men samtidigt skulle Stockholm tjäna på att fler som jobbar flyttar in i stället. Sannolikt skulle det samhällsekonomiskt bli en win-winsituation för alla.
Som morfar och farfar med någon extra miljon i fickan och bosatt två timmar från Stockholm skulle pengarna mycket väl räcka till ett antal extra resor och övernattningar för att hälsa på barn, barnbarn och kompisar. Dessutom skulle livet på en mindre ort utan buller och luftföroreningar även befrämja min hälsa vilket också skulle bespara samhället kostnader.
30 juli 2013
Akademiskhet leder till krångel
Jag har ingen akademisk belastning. Min yrkesverksamhet - information och kommunikation - har jag lärt mig på egen hand, via jobbet och några spridda kvällskurser. För att bli en bra kommunikatör krävs en bra skrivförmåga och dessutom rejäla doser av fantasi, empati och sunt förnuft. Har man inte detta så hjälper inga akademiska betyg.
En gång lyssnade jag på en professor i medie- och kommunikationsvetenskap som berättade om hur man ska göra. Han kunde rita figurer och förklara, inte helt utan inveckling. Det var precis samma saker som jag kommit fram till på egen hand. Det mesta var akademiskt förpackat sunt förnuft, förklarat på ett onödigt tillkrånglat sätt.
Häromdagen träffade jag en ingenjör som doktorerat på Chalmers i Göteborg. Han skrev sin avhandling på normalprosa. Hans mål var att "vanligt folk" skulle förstå hans forskning. Men under hand fick han höra att avhandlingen inte skulle godkännas på grund av hans språkliga form. Under några dagar och nätter skrev han om hela avhandlingen och akademiserade (läs: krånglade till) språket. Avhandingen godkändes. Detta hände för flera år sedan, men jag tror inte något har förändrats på den här punkten.
Jag brukar med en grov generalisering dela in den samlade yrkeskåren i tre grupper: jurister, teknister (ingenjörer) och humanister. Juristerna krånglar till allt administrativt, teknisterna allt tekniskt. Humanisterna får sedan försöka rätta till det hela.
En gång lyssnade jag på en professor i medie- och kommunikationsvetenskap som berättade om hur man ska göra. Han kunde rita figurer och förklara, inte helt utan inveckling. Det var precis samma saker som jag kommit fram till på egen hand. Det mesta var akademiskt förpackat sunt förnuft, förklarat på ett onödigt tillkrånglat sätt.
Häromdagen träffade jag en ingenjör som doktorerat på Chalmers i Göteborg. Han skrev sin avhandling på normalprosa. Hans mål var att "vanligt folk" skulle förstå hans forskning. Men under hand fick han höra att avhandlingen inte skulle godkännas på grund av hans språkliga form. Under några dagar och nätter skrev han om hela avhandlingen och akademiserade (läs: krånglade till) språket. Avhandingen godkändes. Detta hände för flera år sedan, men jag tror inte något har förändrats på den här punkten.
Jag brukar med en grov generalisering dela in den samlade yrkeskåren i tre grupper: jurister, teknister (ingenjörer) och humanister. Juristerna krånglar till allt administrativt, teknisterna allt tekniskt. Humanisterna får sedan försöka rätta till det hela.
22 maj 2013
Hur stor är arbetslösheten?
Den stora politiska frågan just nu - och även inför det kommande riksdagsvalet nästa år - är sysselsättningen. Vår arbetslöshet är hög och främst bland ungdomar. De siffror som nämns är 8,7 respektive 27,2 %. Hög och hög, förresten. Allt är ju relativt och beror på vad man jämför med. Ta Spanien där är motsvarande siffor ca 25 och 50 %!
Sverige har 9 573 000 invånare. Av dessa består arbetskraften av 5 087 000 personer och av dessa är 4 642 000 sysselsatta. Vad som menas med sysselsatta vet jag inte men jag kan tänka mig att i den gruppen ingår även de som är föremål för olika arbetsmarknads-politiska åtgärder. Att sysselsätta folk mer eller mindre meningslöst brukar ju vara ett politiskt trick för att hyfsa siffrorna för antalet arbetslösa.
Differensen mellan arbetskraftens storlek och antalet sysselsatta är antalet arbetslösa: 445 000 personer (i åldern 15-74 år) vilket alltså är 8,7 % av arbetskraften.
Men som arbetslösa räknas även de som studerar på heltid vilket är 190 500 personer. Om man rent teoretiskt skulle räkna bort dem så sjunker arbetslösheten till 7,6 %. Vem som bestämt att studerande ska räknas som arbetslösa vet jag inte. Förmodligen är det någon internationell regel så att man kan jämföra olika länders siffror.
Räknar man bort de som heltidsstuderar i ungdomsgruppen (15-24 år) sjunker arbetslöshetssiffran från 27,2 till 12,13 %. Skulle man även delredovisa eller räkna bort de som inte har gymnasieutbildning eller inte kan svenska så får man säkert ännu lägre siffror. Att sänka arbetsgivaravgiften för den som anställer en yngre person kan säkert hjälpa. Men frågan är om det hjälper en ung man eller kvinna som saknar utbildning och inte pratar svenska att få ett jobb?
Statistik och siffror kan man redovisa på många olika sätt. Skulle man leka med tanken att se hur stor del av hela befolkningen som är arbetslös så blir siffran 4,6 %.
Någon har sagt att statistik är som en lyktstolpe: Den lyser upp ett begränsat område men är bra att luta sig mot när man är vinglig. Jag håller med.
Sverige har 9 573 000 invånare. Av dessa består arbetskraften av 5 087 000 personer och av dessa är 4 642 000 sysselsatta. Vad som menas med sysselsatta vet jag inte men jag kan tänka mig att i den gruppen ingår även de som är föremål för olika arbetsmarknads-politiska åtgärder. Att sysselsätta folk mer eller mindre meningslöst brukar ju vara ett politiskt trick för att hyfsa siffrorna för antalet arbetslösa.
Differensen mellan arbetskraftens storlek och antalet sysselsatta är antalet arbetslösa: 445 000 personer (i åldern 15-74 år) vilket alltså är 8,7 % av arbetskraften.
Men som arbetslösa räknas även de som studerar på heltid vilket är 190 500 personer. Om man rent teoretiskt skulle räkna bort dem så sjunker arbetslösheten till 7,6 %. Vem som bestämt att studerande ska räknas som arbetslösa vet jag inte. Förmodligen är det någon internationell regel så att man kan jämföra olika länders siffror.
Räknar man bort de som heltidsstuderar i ungdomsgruppen (15-24 år) sjunker arbetslöshetssiffran från 27,2 till 12,13 %. Skulle man även delredovisa eller räkna bort de som inte har gymnasieutbildning eller inte kan svenska så får man säkert ännu lägre siffror. Att sänka arbetsgivaravgiften för den som anställer en yngre person kan säkert hjälpa. Men frågan är om det hjälper en ung man eller kvinna som saknar utbildning och inte pratar svenska att få ett jobb?
Statistik och siffror kan man redovisa på många olika sätt. Skulle man leka med tanken att se hur stor del av hela befolkningen som är arbetslös så blir siffran 4,6 %.
Någon har sagt att statistik är som en lyktstolpe: Den lyser upp ett begränsat område men är bra att luta sig mot när man är vinglig. Jag håller med.
6 april 2013
Peta inte näsan vid jobbintervjun
Just nu är Arbetsförmedlingen och deras jobbcoacher på tapeten. Sossarna kongressar och lovar fixa Europas lägsta arbetslöshet om några år (under förutsättning av dom får regera, förståss). Arbetslösheten i Sverige är en "katastrof", dvs. ca 8 %. Vad är den inte då i t.ex. Spanien (25 %)? Man ska vara försiktig med ordens valör, tycker jag.
Det där med jobb får mig osökt att tänka på min roll som chef då jag fick anställa medarbetare. Att anställa var skitjobbigt, tyckte jag. Skriva annons, många sökande, välja ut, intervjua i flera omgångar, noll stöd från personalavdelningen (i alla fall på den tiden) och sedan ett beslut att fatta. Gjorde jag rätt? Fick jag en duglig medarbetare eller inte? Inte helt lätt.
En gång hittade jag en välmeriterad sökande, en kille som på pappren var perfekt. Rätt utbildning, rätt tidigare jobb, rätt skriftliga referenser m.m. Allt såg bra ut och jag var nöjd; kände "att honom ska jag ha" och kallade till intervju.
In kom en lufs med snowboots eller skoterkängor fladdrande kring fötterna, kofta och slitna jeans. Men det var inte det värsta. Under intervjun satt han och petade sig i näsan!
Han fick inte jobbet. Sedan ringde han och undrade varför. Han berättade att han alltid kom på intervju, men att han inte fick något av jobben. Eftersom han hade upplevt mig som trevlig och snäll vågade han kontakta mig efteråt och fråga.
Jag fegade, ville inte såra honom och säga rakt ut "Du ska för f-n inte peta dig i näsan när du är på jobbintervju!" I stället försökte jag få honom att förstå att han kanske skulle byta stil, klä sig lite annorlunda m.m.
Jag ångrar än i dag att jag inte talade klarspråk. Det hade nog hjälpt honom.
Det där med jobb får mig osökt att tänka på min roll som chef då jag fick anställa medarbetare. Att anställa var skitjobbigt, tyckte jag. Skriva annons, många sökande, välja ut, intervjua i flera omgångar, noll stöd från personalavdelningen (i alla fall på den tiden) och sedan ett beslut att fatta. Gjorde jag rätt? Fick jag en duglig medarbetare eller inte? Inte helt lätt.
En gång hittade jag en välmeriterad sökande, en kille som på pappren var perfekt. Rätt utbildning, rätt tidigare jobb, rätt skriftliga referenser m.m. Allt såg bra ut och jag var nöjd; kände "att honom ska jag ha" och kallade till intervju.
In kom en lufs med snowboots eller skoterkängor fladdrande kring fötterna, kofta och slitna jeans. Men det var inte det värsta. Under intervjun satt han och petade sig i näsan!
Han fick inte jobbet. Sedan ringde han och undrade varför. Han berättade att han alltid kom på intervju, men att han inte fick något av jobben. Eftersom han hade upplevt mig som trevlig och snäll vågade han kontakta mig efteråt och fråga.
Jag fegade, ville inte såra honom och säga rakt ut "Du ska för f-n inte peta dig i näsan när du är på jobbintervju!" I stället försökte jag få honom att förstå att han kanske skulle byta stil, klä sig lite annorlunda m.m.
Jag ångrar än i dag att jag inte talade klarspråk. Det hade nog hjälpt honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
