Några funderingar kring hem- och färdtjänst

Coranapandemin har lett till ökat sökarljus på äldrevården i landet. För länge sedan hade vi fattigvård där åldringar placerades på en fattigstuga och barn som ingen ville ta ansvar för auktionerades ut till den som tog dem för lägst ersättning. Sen fick vi ålderdomshem. Nu har vi hemtjänst för dem som är halvsjuka och äldreboende för dem som är helsjuka.

Min morfar hamnade på ett ålderdomshem på landsbygden. Det var en röd tvåvåningskåk där det fanns en sjuksköterska som var föreståndare. 

Morfar bodde i ett rum med två sängar och en byrå. Han delade det med sin bror. Rummet stank av urin. Det var ingen höjdartillvaro och tiden var 1950-talet.

Jag har ännu ingen egenupplevd erfarenhet av den nutida äldrevården. Men i den nära bekantskapskretsen har jag personer dom "drabbats" av den i form av hemtjänst.

En av dem är den 78-åriga EM som är en Alzheimerdement ensamstående änka. Hon har kommunal hemtjänst ett par gånger i veckan, som ska städa, handla och ta promenader med henne.

Jag undrar hur mycket information hemtjänstemänniskorna har fått när det gäller dementa personer? En gång sa EM ifrån och sa till hemtjänstmänniskan som kom till henne: "Vad gör ni här? Jag vill inte att ni kommer hit nåt mer!"

Då drog kommunen in hemtjänsten, "Kunden" hade ju tydligt sagt upp den, blev svaret när en närstående ringde och undrade vad som hänt.

Utan det nätverk som finns runt EM skulle hon inte klara sig. I det ingår hennes yngre syster, en granne plus ett par gamla vänner. De lägger ned många timmar i veckan på oavlönat arbete. 

Egentligen borde EM vara på ett äldreboende, anpassat för dementa, där det finns utbildad personal. Men så länge nätverket runt henne orkar och ställer upp är det hemtjänst som gäller.

En annan person i min närhet, den 92-årige änkemannen RA. har också hemtjänst. Han har blivit opererade för cancer och har påse på magen. Han har mött många hemtjänstmänniskor. 

En av dem var nyanställd, hade jobbat två veckor och kom hem till RA. Han skulle få en ny påse insatt på magen, något som var helt nytt för hemtjänstmänniskan. Tillsammans lyckades det klara av det.

Det finns säkert många duktiga, kunniga personer som arbetar i hemtjänsten. Men det finns även sådana om verkar tagna direkt från gatan som sätts in för att ta hand om dementa, multisjuka och handikappade åldringar.

EM, som jag berättat om ovan, har tillgång till färdtjänst. Nu i julas behövde hon göra en längre resa och den sköts av riksfärdtjänsten, som är en organisation helt skild från den vanliga färdtjänsten. 

Att få den resan beviljad krävde flera samtal med kommunen plus ifyllda blanketter och en bra förklaring till varför resan behövdes. Det hade in EM klarat på egen hand. Och det ingår inte heller i hemtjänstens uppdrag. 

Det var nätverket som fixade resan. Hur många sådana nätverk finns det inte runt alla dementa hemtjänstkunder? Deras arbete räknas inte in i kalkylen när politiker och tjänstemän jämför kostnaden för "hemtjänst" med "vårdboende".

Nu har jag fått min kilt! Med eget mönster.

Den 11 augusti förra året skrev jag här på min blogg att jag inte fick någon kilt, fast jag ville det. Det var då det. Nu är allt annorlunda. Nu har jag till slut fått min kilt. Och en kilt i mitt eget mönster. Tyget specialvävt för mig, mönstret registrerat och kilten handsydd i Skottland. En sextioårig dröm har gått i uppfyllelse! Men mina kompisar skakar på huvudet och tycker åter att jag är tokig. Må så vara.

Året var 1958. Sverige var värd för VM i fotboll. Alla vet hur det gick. Sverige förlorade finalen mot Brasilien på Råsunda. Men en del matcher gick ute i landet och den mellan Frankrike och Skottland gick på Eyravallen i min hemstad Örebro den 15 juni det året. Fransmännen vann med 2-1. Men Skottland vann mitt hjärta.

Jag har alltid varit skottlandstokig

Jag var tolv år och totalt ointresserad av fotboll. Men historia var mitt intresse. Jag såg två skottar på Storgatan i Örebro och de var klädda i kilt. Då tändes mitt intresse för Skottland. Jag köpte en bok om Skottlands historia för egna pengar och fick min mamma att sy mig en kilt. Ja, det var nog mer en plisserad rödrutig kjol. Men för mig var det lyckan.

Skottland har alltid funnits hos mig. Första gången jag var där var 1977. Jag köpte en del böcker m.m. Nästa gång jag var där var i augusti förra året. Jag besökte flera butiker som sålde kiltar med tillbehör. Min hustru avrådde mig; "Vad ska du med en kilt till? När ska du ha den på dig?"

Mitt inköp stannade vid ett par skotskrutiga kalsingar. Men när jag kom hem började mina kreativa hjärnceller att snurra på högvarv.

Specialvävt tyg i eget mönster

Jag är även sjukt tokig i allt som rör Bergslagen och har skapat en särskild flagga för den delen av Sverige. (Se: https://bergslagsflaggan.weebly.com/). "Jag ska ha flaggans färger som mall för ett eget kiltmönster", tänkte jag eftersom jag inte har någon koppling till någon klan i Skottland. Det kändes bäst med ett eget mönster än att bara välja ett befintligt.

Sagt och gjort. Jag kontaktade en vävare i Skottland som fick uppdraget att ta fram ett tartanmönster, registrera det (Se: https://www.tartanregister.gov.uk/tartanDetails?ref=12273) och sedan väva det.

Vävaren Robert Elliot lämnade sedan tyget till Ken McDonald som äger Houston Kiltmakers. Där tillverkade man min handsydda kilt plus några slipsar, flugor m.m. I går fick jag hem kilten. Hela den här processen började i augusti och blev klar nu som först.

Negligerade hustruns invändningar

Under tiden hade jag skaffat det övriga som hör till en skotsk folkdräkt: sporran (väskan på magen), sockor, skjorta (till vardags), kiltpin (nål, som fästs nedtill till höger på kilten), kiltjacka (till festliga tillfällen), sgian dubh (kniven i strumpan) m.m.

Det mesta köpte jag via nätet från Skottland. Kiltjackan köpte jag hos Scottish House i Stockholm och mina två sporrans från Pakistan (!) till ett mycket bra pris. Det har tagit sin lilla tid, som ni säkert förstår.

Min hustrus eviga invändningsfrågor har hela tiden varit: "Vad ska du med en kilt till?" och "När ska du ha den på dig?". Mina svar har varit: "Jag har alltid, sen jag var liten, drömt om att ha en kilt" och "Vid festliga tillfällen." Nu gäller det bara att göra så många tillfällen som möjligt festliga! Först på tur är nog när femte barnbarnet ska döpas i vår nån gång.

Nu undrar du säkert vad allt detta kostade? Tja, ungefär som en semestervecka utomlands. Jag hade kunnat köpa en färdig skotsk höglandsdräkt för ungefär en fjärdedel av den kostnaden. Men det hade inte varit lika kul.

Och kul måste man ha i min ålder.

Varför behöver panschisar en sparad slant?

Vad ska man med pengar till när man är gammal? Är det inte bättre att ge bort det man har till barnen (om man nu har några) och eventuella barnbarn. De behöver dem bättre när de är i aktiv ålder med stora utgifter än en gammal panschis som inte orkar göra så mycket.

För fler år sedan var det - tror jag - en finansminister som tyckte att alla borde ha en sparad slant, minst motsvarande en årslön. Detta som en buffert inför oväntade utgifter.

Vilka oväntade utgifter kan man möta när man är panschis sedan länge, bor skuldfritt och har en bil som räcker återstoden av livet samt har små utgifter i övrigt och tröttnat på att resa utomlands?

Tja, bor man i egen kåk kanske taket börjat läcka och måste läggas om. Man kan somna vid ratten och köra av vägen. Resultatet blir en kvaddad bil och man måste skaffa en ny (eller en bättre begagnad) som ersättning.

Man kan bli sjuk

Men man kan ju bli sjuk och måste opereras. Vi har ju så bra sjukvård i Sverige, säger kanske du som är vän av ordning. Jodå, vår sjukvård är bra, av toppklass. Men köerna till den är långa och mycket längre hos oss än i motsvarande utvecklade länder i Europa.

För en tid sedan visade statstelevisionens nyhetsprogram ett inslag om en man som fått diagnosen allvarlig prostatacancer. Han fick vänta drygt ett halvår på operation med de kval som det innebar. Inte kul.

För att i stället kunna få prostatan bortopererade utan lång kötid kan man alltid betala kalaset ut egen ficka. Då behöver man ha en rejäl slant på sparbanksboken! Minst ett par hundratusen, sa jag. Nä, sa min kompis.

Vad kostar en operation?

Han menade att det bara tar ett par timmar för en läkare att ta bort prostatan och med en timtaxa på några tusen kunde det inte kosta mer än max 10-15 000 kr, menade han. Jag höll inte med. Alla overheadkostnader då ? Som sköterskor, utrustning, röntgen, för- och eftervård m.m.

Jag kontaktade därför ett privat sjukhus och frågade. Svaret blev 150 000 kr för ta bort prostatan. Om även lymfkörtlar måste bort blir kostnaden 190 000 kr. Väntetiden var 1-2 veckor.

Dröjande offentlig vård

Det är ju för jävligt att den offentliga sjukvården har så långa kötider. Så trots att man varit skötsam skattebetalare under hela sitt yrkesliv och levererat många miljoner i skatt kan man inte räkna med att i vettig tid få den vård man vill ha när det väl krävs.

Därför kan det vara bra att ha en slant kvar.

PS. Jaja, jag vet att många panschisr har skral ekonomi och inte har någon buffert alls. De senaste siffrorna visar att ca 17 % av alla svenskar över 65 år lever under gränsen för fattigdomsrisk. Det är en högre siffra än i våra nordiska grannländer. Suck!

Åldern tar sakta men säkert ut sin rätt

När man blir äldre förändras man. Inget att göra åt. Det hjälper inte att kämpa emot. Det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa möjliga av situationen.

Jag är nu drygt 71 år. De åren har sakta men säkert satt sina spår, såväl i mitt sätt att vara och hur jag ser ut. Jag är glad att jag kommit så här långt. Min far blev 65 och min äldre bror fick bara 60 år.

När jag såg min svärfar lösa lördagskorsordet i Bergslagsposten fnös jag och undrade hur man kan syssla med något så hopplöst meningslöst. Nu löser jag varje morgon SvD:s korsord tillsammans med hustrun.

Jag hissar upp brallorna ganska högt på höften. Vi har pelargonier i fönstren och en väggklocka. Det var otänkbart när jag var i trettioårsåldern.

Jag har två pillerdosor, en för morgonens intag och en för kvällens. Det verkar som alla pensionärer måste ha piller, vare sig de behövs eller inte. Husläkarna älskar att förse oss med dem. Minnet är heller inte vad det varit, framför allt kortminnet.

Förändrad midjestruktur

När jag jobbade och mina äldre arbetskamrater försvann den ene efter den andre och gick i pension så såg jag hur de förändrades rent fysiskt. När de kom på besök efter att ha varit panschisar i några år la jag märke till att gubbarna hade fått en rund mage. Det hade de inte när de jobbade.

Nu har även jag fått en sådan mage. Suck! Orsaken är sannolikt det ökade alkoholintaget, främst i form av stark pilsner.

Tjejerna hade blivit runda gummor och fått flera michelingubbsliknande ringar i midjehöjd, vilket de ofta dolde med löst sittande tunikor eller blusar.

Även huden ändras och börjar skrynkla sig. Den som har håret kvar märker att antalet strån minskar, i alla fall om man är man. Kvinnor blir sällan flintis. Grått blir en standardfärg.

BMI:et ökar oundvikligt

Vikten har ökat, trots att jag besöker gymmet ett par gånger i veckan. Jag tror givetvis att det beror på mer muskler. Ökad vikt ger även ett högre BMI och jag har passerat 25 och är numera överviktig.

Det finns även en annan orsak till att man får högre BMI när man blir äldre. Längden har minskat och ryggen kroknar.

Allt det här kallar jag gamlifiering. Det går inte att göra något åt den. Möjligen försena den något. Ett kvarvarande barnasinne är en försenande faktor. Glöm inte det.

Hur får du dagarna att gå?

Jag har varit panschis i drygt sex år nu. Innan jag slutade jobba fick jag ofta frågan "Vad ska du göra när du nu blir pensionär?" Jag hade inga bra svar, typ "Jag ska bli konsult och starta egen firma" eller "Jag ska åka jorden runt med min segelbåt" (jag har ingen båt) eller "Jag ska jobba ideellt åt en förening som hjälper samhällets olycksbarn" etc. etc.

Det enda jag kunde komma på var "Jag och frugan ska besöka alla Stockholms muséer i bokstavsordning" samt "Jag ska skriva mina memoarer åt mina barn och barnbarn". Båda dessa löften har jag börjat infria.

Det visade sig att det inte är några problem att få tiden att gå som panschis. Men frågan "Hur får du tiden att gå?" dyker upp då och då även nu, senast idag när jag var hos min naprapat och blev misshandlad. Vad svarar jag då?

Jo, jag säger ungefär så här: "Jag löser korsord, läser böcker, bloggar, umgås med vänner, går på gym, reser utomlands några gånger om året, promenerar, är ofta på torpet i Bergslagen (där det alltid finns något att göra), går på bio dagtid, ställer upp när barn och barnbarn behöver hjälp av allehanda slag, som hämtning, skjutsning, tillsyn, mat m.m. samt försöker ta det lugnt i största allmänhet.

Det verkar på dom som frågar att detta svar inte riktigt duger. Jag måste som "sysslolös" panschis tydligen göra något "på riktigt" i alla fall, som att ha en jobbliknande syssla, typ konsult, eller jobba ideellt, vara aktiv i någon föreningsstyrelse eller plugga på universitet eller något annat åt det hållet.

Men det tänker jag inte göra. Jag har jobbat tillräckligt under mina 43 yrkesår med massor av obetald övertid och kvälls- och helgarbete i stort sett för jämnan.

Jag måste få vara soffpotatis också.

Allmänläkare kan lite om mycket

För ett par år sedan fick jag svårt att gå. Det gjorde ont i benet och ryggen när jag gick. Jag tog mig som man ska till farbror doktorn. I detta fall min familjeläkare (en så kallad husläkare. Gillar inte titeln. Husläkare lagar hus) som jag haft i nästan trettio år.

Han konstaterade att jag hade inflammation i en slemsäck (vad nu det är för slags säck) och gav mig en spruta i låret. Men inte blev jag bättre av det.

Vid nästa besök hänvisade doktorn mig till en sjukgymnast (en  yrkesgrupp som numera har döpt om sig till fysioterapeuter, låter väl tjusigare). Den sjuka gymnasten gav mig ett antal rörelser jag skulle utföra i hemmet under två veckor. Men det blev jag sämre av.

Åter till sjukgymnasten konstaterade han att jag nog hade fått något som hette spinal stenos. Det är nåt med ryggen och kotorna där. Jag återvände till min familjeläkare och berättade vad sjukgymnasten kommit fram till. Då först fick jag en remiss till en magnetröntgen-undersökning.

När den undersökningen var gjord konstaterades att jag helt riktigt hade spinal stenos plus en början till diskbråck. Det ledde så småningom till en operation som gjorde att jag blev helt okej och kunde gå som folk igen.

Nu har min fru gått med ont i benet och ryggen en längre tid och gick till sin doktor. Hon, doktorn alltså, konstaterade att det var inflammation i en muskel och ordinerade intag av Ipren tre gånger dagligen i en vecka. Men det hjälpte inte.

Då gick frun till en sjukgymnast (fysioterapeut) som efter undersökning med bl.a. ultraljud ställde diagnosen spinal stenos. Historien upprepar sig. Nu ska frugan på återbesök till doktorn så får vi se vad hon hittar på. Förhoppningsvis borde det bli remiss till röntgen för att kolla ryggen m.m.

Jag förstår att en allmänpraktiserande läkare inte kan vara expert på allt men jag undrar varför de inte verkar ha hört talas om spinal stenos. Patienter med de symtomen borde skickas direkt till en röntgenkoll. Lidandet skulle förkortas med flera månader!

Vad kan det bero på? Jag har tre alternativ till förklaring:

1. Allmänläkare kan litet om mycket och är inte experter på nånting. Därför börjar de med piller eller sprutor till alla åkommor som patienterna kommer med. Det kan ju hjälpa. Det kan ju också vara så att många patienter, varav en del hypokondriker, kommer till sin allmänläkare med diffusa symtom och klagar över ryggen, benen m.m. Därför börjar läkaren kanske helst med piller m.m. i samtliga fall. Många går ju till doktorn för att de vill ha piller.

2. Det är dyrt med magnetröntgenundersökningar och Landstinget har uppmanat sina anslutna läkare att bara ta till det i yttersta nödfall.

3. Det kanske är så att patienter som fyllt 65 år och är pensionärer inte ska ha tillgång till den yppersta tekniken då den i första hand ska förbehållas de yngre som är arbetsföra. Det verkar nästan som en pensionär alltid måste ha tabletter i stället, helst flera olika.

Vad lär man sig av det här? Jo, får du ont i ryggen och i benen: gå först till en fysioterapeut.

En liten virre dagligen är ok?

Det har länge hävdats att ett glas vin om dagen är bra för kroppen, framför allt för hjärtat och ådrorna. Att som panschis ta ett glas lite oftare än när man var i arbetsför ålder känns därför helt okej.

Alla håller inte med om detta. På senare tid har det hävdats att vinet inte har någon som helst positiv effekt på kroppen, snarare tvärtom. Vad ska man tro? Trender kommer och går. Vem minns inte smörberget för ett antal år sedan. Då blev det plötsligt farligt att äta margarin. Arla, eller vem det nu var, lobbade givetvis för att folk skulle köpa smör i stället. Som vanligt gick vi på det.

En nära släkting till mig lyssnade häromdagen på en läkare som pratade om hjärtats sjukdomar m.m. Läkaren hävdade med emfas att två glas vin om dagen var bara bra för hälsan. Han sa också att det inte var själva vinet, utan alkoholen, som var bra. Alltså gick det lika bra med en liten whisky före kvällsmaten, sa han.

Det kanske stämmer? I min bekantskapskrets har det funnits många friska gamlingar som uppnått mycket höga åldrar. Fru X blev 100 år (och fick brev från både kungen och landshövdingen när hon nådde seklet). Hon tog en liten virre varje dag de sista åren. Hennes man blev 97 år. Han hade flaskan gömd i en stövel i garderoben och tog sig en liten hutt varje dag. En kompis till mig vars mor är 99 år tar sig också en liten virre varje dag.

Ska man tro att alkohol i ringa mängd varje dag förlänger livet? Att chansa och tro det är nog inte fel, eller...?

Veteraner på väg ut i kylan?

Jag har jobbat i stort sett hela yrkeslivet på (Riks)Skatteverket. När jag slutade och gick i pension blev jag medlem i huvudkontorets veteranförening - jag blev till och med styrelsemedlem i några år! Nu är jag vanlig medlem.

Nästan alla stora arbetsplatser har veteran- eller pensionärs-föreningar, som får stöd av företaget/myndigheten på olika sätt. Det normala är att nuvarande ledningar inser vikten av att även ta hand om sina f.d. medarbetare. Det är ett led i goodwillskapandet och kan även vara en positiv faktor när det gäller nyrekrytering.

Veteranföreningen vid Skatteverkets huvudkontor bildades för 26 år sedan. Den fick genast mycket och generöst stöd av dåvarande generaldirektören Lennart Nilsson. Antalet medlemmar vid starten var ett tjugotal och nu är det bortåt 250. Föreningen genomför aktiviteter i stort sett varje månad (utom på sommaren). Det är studiebesök, utflykter och resor både inom och utom landet. Allt är mycket uppskattat av de f.d. anställda som är medlemmar.

Under åren som gått har generaldirektörer kommit och gått. Alla har stöttat föreningen som kunnat leva vidare. Under senare år har det dock skett förändringar, som missgynnat föreningen.

Det stora kontors- och sammanträdesrum som föreningen hade möjlighet att disponera på verket för ett kvarts sekel sedan har man sedan länge fått lämna. Inget konstigt i det då i stort sett all personal numera saknar egna rum och i stället sitter i kontorslandskap. Veteranerna har nu ett skrivbord i ett hörn i ett landskap på huvudkontoret.

Däremot har möjligheterna att utnyttja kontorsplatsen försämrats. Det handlar dels om tillträde till lokalerna, som försvårats väsentligt senaste åren, och dels möjligheten att använda verkets datornät.
Utlovade ökningar av det lilla penningbidrag - som varit oförändrat sedan starten 1989 - har inte setts till. Trots alla försämringar och problem har föreningen dock fungerat, till medlemmarnas glädje.

Varför kan föreningen inte få ha sin dator uppkopplad mot verkets nät? Varför ska inpasseringen vara så erbarmligt krånglig för föreningens styrelsemedlemmar? (Det verkar som om säkerhetschefen tror att de är presumtiva terrorister?)

Men trenden är tydlig. Skatteverkets huvudkontor med generaldirektören Hansson i spetsen skulle nog helst se att veteranföreningen försvann. Det verkar inte finnas någon förståelse för att den behövs, trots de propåer som gjorts av bl.a. f.d. chefer, som nu är veteraner.

När Hansson själv går i pension kanske det inte finns någon veteranförening för honom att gå med i. Att lägga ned skattekontor - som han fick stå till svars för i Riksdagen häromdan - är en sak. Men att försvåra och krångla till det för veteranföreningen kan inte vara en fråga om varken pengar eller effektivitet. Det är tvärtom en fråga om brist på empati och erkänsla för det arbete veteranerna la ned när de byggde upp det skatteverk som Hansson & Co nu leder och får goodwill för.

Att verket är en av landets mest populära myndigheter är inte den nuvarande ledningens förtjänst.

När jag hjälpte finska panschisar i Sverige

För en tid sedan fick jag ett mejl från en kvinna som jobbar på Nordiska rådet. Här är ett utdrag ur hennes mejl:

 

"--- jag arbetar för Nordiska rådets medborgar- och konsumentutskott. Nordiska rådet har under en längre period engagerat sig i frågan kring den bristfälliga information om den senaste revideringen av det nordiska skatteavtalet, som bland annat innebar att pension inte enbart beskattas från det nordiska land som utbetalar den utan även bosättningslandet.

Detta faktum undgick flera svenska skattekontor att förmedla till en stor grupp norska pensionärer som bosatt sig i Sverige och därmed har många av dessa fått en stor skattesmäll när de svenska skattemyndigheterna i efterhand kräver in skatt på de norska pensionerna.

Jag fick - - - det bifogade utdraget från din blog från en av de drabbade och skulle gärna höra lite mer om det du skriver om i din blog."

 

Det är ett inlägg på min blogg som jag skrev den 5 december 2010. Här är utdraget som man har hänvisat till:

 

"När jag var informationschef på Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) var det viktigt att få ut information om de svenska skatteregler som gällde för personer som fick pension från Finland. Det visade sig omöjligt att nå dem med ett direktutskick från Sverige. Vi hade inte uppgift om vilka de var. Inget att göra åt, ansåg mina chefer.

Men jag gav mig inte. Jag kontaktade på eget bevåg indirekt det statsråd som i regeringen hade ansvar för de nordiska frågorna och förklarade problemet. Jag ville att man från Finland skulle skicka ut vår information till de finska pensionärerna i Sverige. Vi kunde skicka över informationsmaterialet och låta finska pensionsmyndigheten posta det åt oss.

Statsrådet kontaktade finska ambassadören i Stockholm och skrev ett handbrev, direkt till honom. Jag såg en kopia på det och det var personligt och innehöll även en hälsning till ambassadörens fru. Det funkade och pensionärerna i Sverige fick sin information om de skatteregler som gällde här för deras pension."

 

Kvinnan på Nordiska rådet fortsätter så här i sitt brev till mig:

 

"Det är imponerande vilken insats du gjorde för att få tag i de finska pensionärerna.

Var det revideringen av det nordiska skatteavtalet som var grunden till att du försökte få tag på de finska pensionärerna i Sverige? Om det var så, varför var det enbart fokus på Finland? ---"

Jag tog kontakt med henne, men hade tyvärr inte mycket mer information att ge. Att det bara blev de finländska pensionärerna i Sverige som vi informerade berodde nog på att finländare då var (och är?) den största invandrargruppen i vårt land. Dessutom var jag inte expert på det nordiska skatteavtalet och visste inte att även andra  var drabbade av dubbelbeskattningen. Varför det är så fortfarande även idag har jag ingen koll på.

Men det var i alla fall kul att man uppmärksammat min insats för många, många år sedan.

PS. Ministern som jag kontaktade hette Jan O. Karlsson (S). Han var biträdande utrikesminister 2002-03 med ansvar för bl.a. bistånd och integration. Tidigare hade han varit statssekreterare med ansvar för bl.a. det nordiska samarbetet.

 

Skönt att vara panschis

På debattsidan i dagens DN skriver en lednings- och organisationsforskare vid Lunds universitet om att vi lever i ett "ballongsamhälle" med en växande medelklass som sysslar med symbolverksamhet. Så här skriver han bl.a.;

"En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete - folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt - fyller arbetsdagen för många".

Så sant. Under min tid på Skatteverket kritiserade jag sånt här och kallade det "administrativt nedfall". Enligt säkra källor så har det fortsatt och dessutom ökat i omfattning...

Skönt att vara panschis.

Man har mindre utgifter som panschis

Vi stackars panschisar har högre skatt än dom som jobbar. Det är högerns och alliansens fel säger dom röda (S + V + Fi) och gröna  (MP)och bruna (SD). Pensionärsorganisationerna med PRO i täten instämmer i klagandet. Man pratar om "pensionärsskatten". Det är inte korrekt. Vi panschisar har inte fått högre skatt. Det är de som jobbar och betalar våra pensioner som har fått lägre skatt tack vare högerns så kallade jobbskatteavdrag. Trots att jag är panschis så klagar jag inte.

Låt oss ta ett exempel. Om vi jämför en jobbare som tjänar 25 000 kr i månaden och en panschis som har lika mycket i pension så får jobbaren efter skatt ut ca 1 700 kr mer än panschisen.

Som jobbare på kontor var jag tvungen att klä mig någorlunda korrekt. Låt oss säga att kläder för jobbet kostade mig ca 200 kr mer per månad. Sen har vi luncherna. Om jag gick och käkade 20 dagar i månaden fick jag betala ca 80 kr om dan. Som panschis kanske min lunch hemma i köket kostar 20 spänn. Det gör en besparing per månad på ca 1 200 kr i månaden.

Sen har jag inga resor till och från jobbet. De kostade ca 700 kr i månaden med SL-kort här i Stockholmsområdet. Nu har jag en reskassa på 200 kr i månaden.

Så här blir additionen: När jag jobbade lade jag 200 kr på kläder, ca   1 200 kr mer på lunch och ca 500 kr mer i månaden på resor till och från jobbet. Jag som panschis har alltså nästan 2 000 kr lägre utgifter än när jag jobbade.

Dom som jobbar får jobbskatteavdrag med 1 700 kr i månaden. Det är väl inget att bråka om?

En härlig replik

För några år sedan var jag på ett föredrag som handlade om prostatacancer. Deltagarna var bortåt 100 personer, de flesta äldre än jag. Både män och kvinnor. Föreläsare var två doktorer. Föredraget var intressant och tog upp i stort sett alla aspekter på ämnet. Efter föreläsningen blev det tillfälle för auditoriet att ställa frågor.

Det blev flera frågor. Ett äldre par, säkert i 80-årsåldern, satt längst fram. Frun i sällskapet upphov sin stämma och ställde en fråga: "Är det skadligt att ha samlag med en man som har prostatacancer?" "Nej, inte alls", svarade en av doktorerna. "Snarare tvärtom!" "Åh, så skönt", blev hennes spontana svar.

Gamlifieringen är oundviklig

I dag när jag kom till gymmet tog jag som vanligt på mig mina shorts och min t-tröja. Jag hissade upp byxorna i midjan och stoppade noggrant ned t-shirten. Efter avslutat pass läste jag i Friskis & Svettis tidning "Friskispressen" att så får man absolut inte göra. Kortbyxan ska hänga längre ned på höften och t-shirten ska vara lös och ledig utanför byxan - absolut inte nedstoppad i den!

Min son som är 33 år hade köpt ett par jeans som hans sambo dömde ut som gubb-byxor. Alltså fick jag ta över dem.

Min svärfar löste korsord på lördagarna. Detta ansåg jag vara totalt meningslöst. Ödsla tid på sånt larv! Nu sitter jag själv där - varje dag - tillsammans med hustrun och löser korsord.

Jag har en pendyl i köket och pelargonier i fönstret. Men än så länge har jag ingen rollator eller rutig gubbkeps eller för korta gabardinbyxor. Men de kommer säkert de också.

Gamlifieringen är oundviklig. Alla kommer att drabbas av den bara åren får gå. Suck!

Uppmuntra utflyttning från Stockholm?

Oavsett vad folk i andra landsdelar (bl.a. Göteborgarna) tycker om Stockholmsområdet och de nollåttor som bor där så är Stockholm den motor som håller i gång landet. Rikets största stad växer med nästan 100 personer varje dag - året om! Men den överfulla kollektivtrafiken och bristen på bostäder är en hämsko.

Nu har politikerna lovat fixa fler tunnelbanelinjer och 78 000 nya bostäder, vilka kan härbärgera en befolkning som motsvarar Uppsala, rikets fjärde största stad befolkningsmässigt. Men det kommer att ta tid och många menar att det är en för liten satsning som kommer för sent. Bostadsbristen kostar Stockholm stora summor, fler miljarder varje år.

Eftersom bostadsbristen är ett stort hinder för Stockholms fortsatta utveckling borde man 1) kolla hur många tomma bostäder det finns och 2) uppmuntra utflyttning så fler bostäder blir lediga. Hur ska då det gå till?

Jo, eftersom vi numera har folkbokföring på lägenhet borde det vara lätt som en plätt att ta reda på vilka lägenheter som saknar boende. De fastighetsägare som har obebodda lägenheter borde kontaktas och tvingas redovisa orsaken. Har man inget godtagbart skäl borde lägenheten lämnas över till bostadsförmedlingen eller till försäljning.

Det är många pensionärer som bor i Storstockholm, minst ett par hundra tusen. Måste de bo kvar? De skulle lika gärna kunna lämna stan och sin lägenhet/villa och flytta till en mindre ort i landsorten eller på glesbygden. Då skulle nytillkomna yngre invånare med jobb i Stockholm i stället kunna flytta in i de lediga bostäderna.

Jag är ju själv "arbetslös" pensionär. Min koppling till Storstockholm är nu barn och barnbarn samt kompisar. Men det är ju många andra far- och morföräldrar som har sina ungar på annat håll så varför skulle inte jag också kunna leva med det?

Ett hinder för att sälja sin lägenhet/villa i Stockholm och köpa något billigare ute i landet är reavinsten och skatten på den. Därför borde de pensionärer som lämnar Stockholm få rabatt på flyttskatten. Det kommer att kosta men samtidigt skulle Stockholm tjäna på att fler som jobbar flyttar in i stället. Sannolikt skulle det samhällsekonomiskt bli en win-winsituation för alla.

Som morfar och farfar med någon extra miljon i fickan och bosatt två timmar från Stockholm skulle pengarna mycket väl räcka till ett antal extra resor och övernattningar för att hälsa på barn, barnbarn och kompisar. Dessutom skulle livet på en mindre ort utan buller och luftföroreningar även befrämja min hälsa vilket också skulle bespara samhället kostnader.

Manliga pensionärers uniform

När man rör sig utomhus ser man i stort sett varannan vuxen människa - och inte minst pensionärer - iförda en tunn dunjacka. De ser ut som Michelingubbar och dito gummor allihopa. Jackorna verkar vara högsta mode just.

Förmodligen var jackan tänkt för yngre och medelålders personer men nu har pensionärerna lagt beslag på den i sina försök att verka yngre än de är. Priserna på jackorna varierar från flera tusen kronor till någonstans mellan femhundra och tusen.

Men jackan är inte det första plagg som vi pensionärer snodde från våra ungdomar. Det första var väl jeansen. Sen blev det baseballkepsen. Den bär inga ungdomar eller medelålders längre. Det är bara vi panschisar som bär den nu för tiden. Att bära keps är helt ute bland de som är i trettioårsåldern.

Ett annat plagg som vi snott från ungdomarna är t-shirten, buren under en skjorta som en slags undertröja. Inga trettioåringar klär sig så längre. Det är helt ute.

Jag är panschis. Jag klär mig som en sådan numera. Om jag hade varit panschis på 1950-talet hade jag gått i hatt och kostym. Sederna förändras. Tack och lov för det.

Flytta eller bo kvar?

När man som jag passerat pensionsåldern med råge och fortfarande bor kvar i den gamla villan börjar omgivningen att undra när jag och frun ska flytta. "Vi tänker inte flytta", svarar jag.

Annars är det vanligt att 40-talisterna säljer sina avbetalda villor, som under flera decennier gynnades av inflation och fullt ränteavdrag och köper en lägenhet i stället. Många har tröttnat på häckar, gräsmattor, snöskottning och äppelträd och vill kunna njuta av tillvaron på en inglasad balkong i stället.

Det kanske går att få fem miljoner för vår kåk i Sollentuna. Sen går minst en miljon bort i skatt och kvar blir fyra. Det räcker knappt till en trerumslägenhet i Stockholms innerstad. Dessutom finns risk att månadskostnaden för lägenheten blir högre än våra nuvarande löpande omkostnader. Varför ska vi då flytta?

Det finns andra skäl. Ett är att i god tid skaffa en bostad som är mer lämplig för den som är handikappad, t.ex. en lägenhet på ett plan med hiss. Att bo i en kåk med sovrummet på övervåningen kan bli besvärligt om hälsan sviktar. Men vem har sagt att man ska bli handikappad på gamla dar?

Flera par i vår ålder har redan ställt sig i kö till något privat äldreboende. Det har faktiskt vi också gjort. För säkerhets skull. Men väntetiden är lång. Om vi har tur kan vi få en bostad där när vi blivit bortåt 85 år. Men jag vill nog helst slippa att behöva flytta dit.

Ett skäl för att flytta från Sollentuna är annars att slippa det stressande bruset från den tättrafikerade Uppsalavägen, som skär rätt genom kommunen. Det sägs att sträckan mellan Kista och Häggvik är landets hårdast trafikerade vägsträcka. Vi hör ljudet hela tiden. Det går inte att tänka bort det och tro att det är en brusande fors!

För att slippa motorvägens buller och partiklar så måste flytten i så fall gå ut i landet någonstans där det finns tystnad och frisk luft. Men då kommer vi långt bort från barn, barnbarn och kompisar. Det skulle förstås bli en bra slant över på en försäljning av kåken i Sollentuna, jämfört med köpet av en bostad i landsorten eller glesbygden. Men pengar är inte alltid allt.

Ja, fundera kan man ju alltid göra. Det är inte säkert att man som skröplig 90-åring får en plats på ett nödvändigt äldreboende när kommunerna satsar på hemtjänst, som är billigare. Häromdan hörde vi om en 99-åring med vårdbehov och med toan på övervåningen som i stället för en plats på äldreboendet fick en toaletthink inställd i vardagsrummet i sin villa. Och häromveckan kastade sig en 84-årig kvinna från balkongen och avled för att hon inte fick plats på äldreboendet.

Med tanke på alla 40-talister som snart kommer att kräva sina äldreboenden borde politikerna satsa på att bygga fler sådana bostäder. Alternativet är annars att återinföra ättestupan.

Det är väl okej att bli gammal så länge man får vara hyfsat frisk och kan ta hand om sig själv. Men när man inte längre kan det... ja, då blir det inte kul.

Glöm inte locket

En gång för länge sedan åkte ett gäng skatteveteraner med buss till Amsterdam. Väl framme blev några damer kissnödiga och tvingades uppsökta en toalett. I ena båset satte sig f.d. generaldirektörens hustru. I det andra satte sig en annan f.d. chefs fru.

Eftersom chefsfrun inte ville sätta sin bak direkt på sittringen höll hon baken en bit upp och började kissa. Plötsligt började kisset rinna ner runt hennes fötter. Det rann även vidare på golvet och in i båset bredvid där f.d. generaldirektörshustrun befann sig. Allt var mycket pinsamt. Vad hade hänt?

Jo, f.d. chefsfrun var så nödig att hon glömt kolla om locket var uppe eller nere. Det var nedfällt och hon hade låtit sitt vatten på locket.

Sens moral: Kolla alltid om locket är uppe eller nere.

Städer behöver ha kisskartor

Jag är snart 67 år gammal och behöver kissa ofta, men bara lite åt gången. Det är ett handikapp. Framför allt när jag är ute på stan - och allra värst i utländska städer! Min fru fnyser åt mitt kissande och menar att det är psykiskt. "Det går att hålla sig!"

Därför tycker jag att turistkartorna över städer och större samhällen borde innehålla markeringar som visar var de offentliga toaletterna finns. I Stockholm har jag koll på en del kisställen. Pissoarer (gratis) finns t.ex. vid Storkyrkan/Slottsbacken, på stora parkeringen på Djurgården vid Aquaria (nedanför Liljevalchs) och på Klarafaret vid Klara kyrka.

På Centralstationen och i många gallerior finns toaletter men det kostar en tia att nyttja dem. I galleriorna och köpcentren kan skyltningen göras bättre för ibland är det svårt att hitta dem. I Söderhallarna får man säga till i en servering nära toaletten för att dörren ska öppnas. Det finns alltså många variationer på de offentliga muggarna. På många biografer måste man ha en kod för öppna dörren och koden får man först när man köpt en biobiljett.

Utomlands är det knepigare för det finns inte många offentliga toaletter. Då får man nyttja pubar och krogar. Men eftersom muggen oftast ligger längst in får man tränga sig förbi alla bord och gäster. Ibland blir man stoppad och får antingen betala en slant för bli av med sitt trängande behov eller så måste man köpa något, t.ex. en pint pilsner. Och då blir man snart lika pissnödig igen och så börjar toalettletandet på nytt med ny pilsner, ny toalett, ny pilsner osv. Sen har den dagen gått.

Krogen Cassi på Narvavägen i Stockholm är ett undantag. Där ligger muggen precis vid entrén, innan man kommit in i själva serveringslokalen. Där kan man teoretiskt slinka in och pissa utan att personalen får nys om det.

Ett tips för alla i min situation är att göra en "Prins Bertil". Den populäre prinsen brukade alltid passa på att pissa - även om han inte var akut nödig - så fort han hade tillgång till en toalett. På det sättet fick han alltid lite längre respit innan det var dags igen.

En Stålmormor på gymmet

Jag är lätt överviktig och försöker göra något åt det genom att besöka Friskis & Svettis ett par gånger i veckan. Mitt BMI är nämligen drygt 25. Jag har försökt att bli längre för att få ett lägre värde, men har inte lyckats.

Nu har jag gått på Friskis i snart 30 år. Alla år har jag tyckt jympan varit skittråkigt. Jag har fått tvinga mig iväg på träningen, vilket inte var så ofta precis. Dom där endomorfinkickarna har jag aldrig lyckats få del av. För många år sedan träffade jag Johan Holmsäter, som grundade Friskis, och beklagade mig. "Du går för sällan", sa han.

Nu har jag skippat jympan och går på gymmet i stället. Två gånger i veckan. Det är mycket roligare. Dessutom har jag kunnat notera att mina muskler utvecklats och att jag tål större belastning. Det är skönt med bättre ryggmuskler när man ska plocka trattisar och lingon.

I en av de maskiner jag nyttjar på gymmet har jag kunnat öka vikten från 10 kilo när jag började för ett halvår sedan till nuvarande 30 kilo.

I går när jag var där sneglade jag på den ca tio år äldre, kraftigt överviktiga damen som tog över maskinen efter mig. Hon ökade vikten till 60 kilo och klarade det galant. Snacka om Stålmormor!

PS. Läste häromdan att det där med BMI inte är så viktigt längre. Lite övervikt är ok så länge man har en bra kondis. Så nu kan jag sluta stirra mig blind på min vikt. Skönt.