När får vi tillbaka det riktiga herrmodet?

Dagens herrmode är anorektiskt. Det passar magra 25-åringar och inte en fullvuxen lönnfet panschis. Jag undrar hur länge det ska hålla på. Kavajer som knappt når midjan, korta ärmar och smala byxor som är för korta och ser urvuxna ut. Nä, jag gillar det inte.

Jag har - och har haft - flera kavajer som jag inte kan använda. Det beror på att det är på tok för långa och slutar ned på låret.

Nu ska ju herrkläderna - kavaj och byxor - se urvuxna ut. Men de passar inte oss karlar som  fått lite pondus tack vare våra årsringar runt midjan.

Jag har därför tvingats investera i ett par moderna kavajer, men de är så trånga. En går knappast att knäppa då min mage tyvärr blivit lite för stor.

Mina byxor har inte de korta ben som dagens mode föreskriver för herrar. De ska helst sluta ett par centimeter ovan skon och får absolut inte vecka sig nedtill.

På bilden ser du mig i en gul kavaj som nästan ser ut som en kort överrock. Så skulle jag se ut när seklet var ungt. Mina byxor veckar sig över skon för så skulle det också se ut förr. Den svältfödde anorektiske killen till höger är modern i sin trånga lilla kavaj och sina korta brallor.

Det här urvuxna herrmodet har hållit på länge och jag undrar när det försvinner?

Sen går det mesta i svart nu för tiden, i alla fall när det gäller ytterplagg. Så har det varit i många år. Jag gillar det inte då jag är förtjust i färger. Förr växlande modet när det gällde färg och ytterplagg ofta. Sannolikt för att man då måste förnya sin garderob oftare för att hänga med.

Jag undrar också när vi får tillbaka andra färger än svart på våra ytterplagg?

Nu har jag fått min kilt! Med eget mönster.

Den 11 augusti förra året skrev jag här på min blogg att jag inte fick någon kilt, fast jag ville det. Det var då det. Nu är allt annorlunda. Nu har jag till slut fått min kilt. Och en kilt i mitt eget mönster. Tyget specialvävt för mig, mönstret registrerat och kilten handsydd i Skottland. En sextioårig dröm har gått i uppfyllelse! Men mina kompisar skakar på huvudet och tycker åter att jag är tokig. Må så vara.

Året var 1958. Sverige var värd för VM i fotboll. Alla vet hur det gick. Sverige förlorade finalen mot Brasilien på Råsunda. Men en del matcher gick ute i landet och den mellan Frankrike och Skottland gick på Eyravallen i min hemstad Örebro den 15 juni det året. Fransmännen vann med 2-1. Men Skottland vann mitt hjärta.

Jag har alltid varit skottlandstokig

Jag var tolv år och totalt ointresserad av fotboll. Men historia var mitt intresse. Jag såg två skottar på Storgatan i Örebro och de var klädda i kilt. Då tändes mitt intresse för Skottland. Jag köpte en bok om Skottlands historia för egna pengar och fick min mamma att sy mig en kilt. Ja, det var nog mer en plisserad rödrutig kjol. Men för mig var det lyckan.

Skottland har alltid funnits hos mig. Första gången jag var där var 1977. Jag köpte en del böcker m.m. Nästa gång jag var där var i augusti förra året. Jag besökte flera butiker som sålde kiltar med tillbehör. Min hustru avrådde mig; "Vad ska du med en kilt till? När ska du ha den på dig?"

Mitt inköp stannade vid ett par skotskrutiga kalsingar. Men när jag kom hem började mina kreativa hjärnceller att snurra på högvarv.

Specialvävt tyg i eget mönster

Jag är även sjukt tokig i allt som rör Bergslagen och har skapat en särskild flagga för den delen av Sverige. (Se: https://bergslagsflaggan.weebly.com/). "Jag ska ha flaggans färger som mall för ett eget kiltmönster", tänkte jag eftersom jag inte har någon koppling till någon klan i Skottland. Det kändes bäst med ett eget mönster än att bara välja ett befintligt.

Sagt och gjort. Jag kontaktade en vävare i Skottland som fick uppdraget att ta fram ett tartanmönster, registrera det (Se: https://www.tartanregister.gov.uk/tartanDetails?ref=12273) och sedan väva det.

Vävaren Robert Elliot lämnade sedan tyget till Ken McDonald som äger Houston Kiltmakers. Där tillverkade man min handsydda kilt plus några slipsar, flugor m.m. I går fick jag hem kilten. Hela den här processen började i augusti och blev klar nu som först.

Negligerade hustruns invändningar

Under tiden hade jag skaffat det övriga som hör till en skotsk folkdräkt: sporran (väskan på magen), sockor, skjorta (till vardags), kiltpin (nål, som fästs nedtill till höger på kilten), kiltjacka (till festliga tillfällen), sgian dubh (kniven i strumpan) m.m.

Det mesta köpte jag via nätet från Skottland. Kiltjackan köpte jag hos Scottish House i Stockholm och mina två sporrans från Pakistan (!) till ett mycket bra pris. Det har tagit sin lilla tid, som ni säkert förstår.

Min hustrus eviga invändningsfrågor har hela tiden varit: "Vad ska du med en kilt till?" och "När ska du ha den på dig?". Mina svar har varit: "Jag har alltid, sen jag var liten, drömt om att ha en kilt" och "Vid festliga tillfällen." Nu gäller det bara att göra så många tillfällen som möjligt festliga! Först på tur är nog när femte barnbarnet ska döpas i vår nån gång.

Nu undrar du säkert vad allt detta kostade? Tja, ungefär som en semestervecka utomlands. Jag hade kunnat köpa en färdig skotsk höglandsdräkt för ungefär en fjärdedel av den kostnaden. Men det hade inte varit lika kul.

Och kul måste man ha i min ålder.

Det blev ingen kilt för mig

Skottland har alltid fascinerat och intresserat mig - från allra tidigaste barnsben till ålderdomen. Jag var nyss där på en gruppresa; det var 41 år sen sist. När jag var i tolvårsåldern fick jag min moder att sy mig en kilt (fast det var nog mer något åt kjolhållet). Sen hängde jag en av hennes avlagda handväskor i en rem om magen och lekte skotte i min ensamhet. Att visa upp sig var inte att tänka på.

Jag köpte en bok om Skottlands historia för pengar som jag sparat ihop själv och lusläste allt om klanerna, kungarna, slagen och slotten. Till och med regentlängden med namn och årtal kunde jag rabbla som Fader Vår.

Jag lyssnade även med intresse på väderleksrapporterna för att få höra när Skottland nämndes. Det var mest lågtryck, vill jag minnas.

Min dröm har alltid varit att skaffa en riktig kilt med tillbehör. Nu inför gruppresan googlade jag runt för att kolla priser m.m. "Nu djävlar ska det bli av",  tänkte jag.

En kiltmundering kostar många tusen

Det är otroliga mängder med rödrutiga souvenirer i Skottland. Butikerna med detta innehåll låg på rad efter varandra i varenda stad och samhälle vi besökte. Det mesta var säkert tillverkat i Kina. En del saker var faktiskt det, vilket framgick av texten på etiketterna.

I de större städerna, som t.ex. Inverness, Glasgow och Edinburgh, fanns det riktiga kiltbutiker. Trots protester från den medföljande hustrun gick jag in i en del av dem. "För att kolla runt lite", som jag sa till henne sådär lagom nonchalant och ointressant.

En kilt med tillbehör är inte direkt gratis. För att få en hel utstyrsel med kilt, skjorta, slips, manschettknappar, pläd över axeln,  jacka, väst, bälte med spänne, sporran (magväska), kiltspänne, sockor, skor, kniv (i sockan) m.m. får man punga ut bortåt tiotusen spänn. Jag skulle tro att en svensk folkdräkt kan kosta ungefär lika mycket.

Men jag hade tänkt mig en enklare variant med bara kilt, sporran och sockor. Sen kunde jag komplettera på hemmaplan med skjorta, kavaj, skor m.m. Men det hade ändå handlat om flera tusenlappar.

"Vad ska du med en kilt till?" undrade hustrun varje gång jag stannade utanför ett skyltfönster med kiltar. "Du kommer ha den max en gång, sen aldrig mer". Jag var tvungen att hålla med henne.

Tusentals olika tartanmönster

Sista dagen på resan tvingade jag med mig hustrun in i en seriös kiltbutik i Edinburgh och började prata med den kiltförsedde manlige expediten.

Det skulle gå att ta mått i butiken och välja mönster, få kilten uppsydd och skickad hem till Sverige. Men det skulle ta några veckor. Varje äkta kilt måste alltså måttsys för varje användare.

Killen i butiken berättade att det fanns ca fyratusen olika mönster. Eftersom jag inte har någon som helst koppling till någon skotsk klan undrade jag om det fanns några mönster kopplade till geografin. Jodå, både Glasgow och Edinburgh samt öar, bl.a. Hebriderna, Skye, har egna tartanmönster. Bara att välja.

Jag undrade hur ofta kiltkillen i butiken använde sin kilt. Det var i stort sett bara på bröllop och liknande tillställningar. Han berättade att han varit på bröllop i Skåne och då bar han sin kilt.

Det blidde ingen kilt för mig

Det blev ingen kilt för mig. Hustrun har nog rätt: när ska jag använda den? Däremot tog jag en broschyr med måttagningsanvisningar m.m. samt mejladressen. Så rent teoretiskt kan jag beställa en kilt här hemma, få den uppsydd och levererad. Men då får jag göra det i smyg så inte hustrun ser det.

Vem vet, nån dag kanske jag gör det. Jag kan ju vara olydig om jag vill.

PS. En kilt köpte vi i alla fall. I en turistshop. En mindre modell till vårt yngsta barnbarn som precis fyllt fyra år. Den passade perfekt på henne. Dessutom köpte jag till mig själv ett par skotskrödrutiga kalsingar. Det köpet gillade hustrun i alla fall. Alltid något.

Gubbarna borde ha sittplatser i dambutikerna

När vi var i London för många år sedan besökte vi en Laura Ashley-butik, som främst innehåller varor som intresserar kvinnor. Vi två gubbar som var med våra kvinnor slog oss ned i en bekväm soffa som fanns precis innanför entrén.

Min kompis Gunnar somnade ganska snart, vilket hördes på hans ljudliga snarkningar. Han hade placerat sig halvliggande i soffan med sina raka ben utsträckta. De nya kunder, framför allt kvinnor, som kom in i butiken log överseende när de tog ett kliv över Gunnars ben.

När jag är med min fru i hennes klädbutiker så blir jag omedelbart trött, såväl fysiskt som psykiskt. Men det är ytterst sällan det finns någon sittplats i butiken. Det är en stor brist.

Om vi gubbar hade bekväma fåtöljer att sätta oss i medan våra kvinnor letar blusar, toppar, klänningar, jumprar, byxor, kjolar och diverse tillbehör till allt detta skulle vi bli på bättre humör och därmed positivt inställda till deras val. Det skulle butikerna tjäna på.

Om fåtöljerna dessutom kompletterades med ett litet bord där det fanns herrtidningar att bläddra i skulle vi genast bli mer generösa och ännu mer positivt inställda till deras inköp.

PS. Med herrtidningar menar jag sådana som handlar om bilar, historia, datorer, sport och liknande. Vad annars?

Ingen hade gjort fel

Min fru har en klänning som fått fläckar. Hon tänkte först tvätta den försiktigt på egen hand. Men när hon studerade den lilla fastsydda bruksanvisningen i klänningen framgick det att tillverkaren rekommenderade professionell kemtvätt. Alltså gick hon till den närmaste kemtvätten, den som vi alltid anlitat.

Den tvätten var tidigare en gammal känd Sollentunafirma som ägts och drivits av samma familj i minst två generationer. Nu var det en ny regim med nya ägare. Klänningen var en finklänning, som hade två glimrande band med paljetter. "Går det bra att kemtvätta den med de här paljetterna", frågade hon tvättkillen. "Det är inga problem", svarade han. Alltså lämnades klänningen tryggt in för kemtvätt.

När hon hämtade ut klänningen var den förpackad i en plastpåse. Först när hon kom hem och tog fram klänningen ur plasten upptäckte hon att paljetterna var missfärgade. Klänningen hade dessutom fått nya fläckar och en av de ursprungliga fläckarna var fortfarande kvar och hela klänningen var skrynkligare nu än när den lämnades in. Klänningen var med andra ord förstörd.

Åter till tvätten hävdade tvättkillen att han kemtvättat den enligt konstens alla regler. Han hade inte gjort något fel. Han menade att klänningen var felmärkt. Den skulle inte ha kemtvättats alls och han hade ingen skuld i det som skett. Han lovade skriva ett intyg på att han gjort helt rätt, ett intyg som han skulle mejla till min fru.

Frun gick då till butiken i Sollentuna centrum där hon köpt klänningen. Där hävdade man att tvätten gjort fel. "Man har haft för varmt när man kemtvättade klänningen så att paljetterna förstörts", var deras förklaring. Klädbutiken kontaktade också tillverkaren, som meddelade att man inte fått några klagomål på den här typen av klänning. De menade att den ska klara en korrekt kemtvätt.

Alltså: Ingen hade gjort något fel. Klänningen var korrekt märkt enligt tillverkaren och säljaren. Tvätteriet hävdade att den var felmärkt och att de kemtvättat den på korrekt sätt. Tvätteriet betalade dock tillbaka 190 kr som de tagit betalt för den misslyckade kemtvätten. Fattas bara annat!  Klädbutiken som sålt klänningen var hygglig och lämnade ett tillgodokvitto på samma belopp som klänningen kostat. Det var juste gjort!

Vår uppfattning är att tvätteriet är syndabocken. Tvättkillen var mycket väl medveten om att klänningen var skadad när frun kom tillbaka med den och klagade. Han borde ha erkänt det redan när klänningen lämnades ut och han tog betalt. Dessutom skickade han aldrig något intyg, vilket han lovat.

Nä, vi kommer att anlita ett annat tvätteri i framtiden. Det finns fler att välja bland i Sollentuna.

Manliga pensionärers uniform

När man rör sig utomhus ser man i stort sett varannan vuxen människa - och inte minst pensionärer - iförda en tunn dunjacka. De ser ut som Michelingubbar och dito gummor allihopa. Jackorna verkar vara högsta mode just.

Förmodligen var jackan tänkt för yngre och medelålders personer men nu har pensionärerna lagt beslag på den i sina försök att verka yngre än de är. Priserna på jackorna varierar från flera tusen kronor till någonstans mellan femhundra och tusen.

Men jackan är inte det första plagg som vi pensionärer snodde från våra ungdomar. Det första var väl jeansen. Sen blev det baseballkepsen. Den bär inga ungdomar eller medelålders längre. Det är bara vi panschisar som bär den nu för tiden. Att bära keps är helt ute bland de som är i trettioårsåldern.

Ett annat plagg som vi snott från ungdomarna är t-shirten, buren under en skjorta som en slags undertröja. Inga trettioåringar klär sig så längre. Det är helt ute.

Jag är panschis. Jag klär mig som en sådan numera. Om jag hade varit panschis på 1950-talet hade jag gått i hatt och kostym. Sederna förändras. Tack och lov för det.