Det blev ingen kilt för mig

Skottland har alltid fascinerat och intresserat mig - från allra tidigaste barnsben till ålderdomen. Jag var nyss där på en gruppresa; det var 41 år sen sist. När jag var i tolvårsåldern fick jag min moder att sy mig en kilt (fast det var nog mer något åt kjolhållet). Sen hängde jag en av hennes avlagda handväskor i en rem om magen och lekte skotte i min ensamhet. Att visa upp sig var inte att tänka på.

Jag köpte en bok om Skottlands historia för pengar som jag sparat ihop själv och lusläste allt om klanerna, kungarna, slagen och slotten. Till och med regentlängden med namn och årtal kunde jag rabbla som Fader Vår.

Jag lyssnade även med intresse på väderleksrapporterna för att få höra när Skottland nämndes. Det var mest lågtryck, vill jag minnas.

Min dröm har alltid varit att skaffa en riktig kilt med tillbehör. Nu inför gruppresan googlade jag runt för att kolla priser m.m. "Nu djävlar ska det bli av",  tänkte jag.

En kiltmundering kostar många tusen

Det är otroliga mängder med rödrutiga souvenirer i Skottland. Butikerna med detta innehåll låg på rad efter varandra i varenda stad och samhälle vi besökte. Det mesta var säkert tillverkat i Kina. En del saker var faktiskt det, vilket framgick av texten på etiketterna.

I de större städerna, som t.ex. Inverness, Glasgow och Edinburgh, fanns det riktiga kiltbutiker. Trots protester från den medföljande hustrun gick jag in i en del av dem. "För att kolla runt lite", som jag sa till henne sådär lagom nonchalant och ointressant.

En kilt med tillbehör är inte direkt gratis. För att få en hel utstyrsel med kilt, skjorta, slips, manschettknappar, pläd över axeln,  jacka, väst, bälte med spänne, sporran (magväska), kiltspänne, sockor, skor, kniv (i sockan) m.m. får man punga ut bortåt tiotusen spänn. Jag skulle tro att en svensk folkdräkt kan kosta ungefär lika mycket.

Men jag hade tänkt mig en enklare variant med bara kilt, sporran och sockor. Sen kunde jag komplettera på hemmaplan med skjorta, kavaj, skor m.m. Men det hade ändå handlat om flera tusenlappar.

"Vad ska du med en kilt till?" undrade hustrun varje gång jag stannade utanför ett skyltfönster med kiltar. "Du kommer ha den max en gång, sen aldrig mer". Jag var tvungen att hålla med henne.

Tusentals olika tartanmönster

Sista dagen på resan tvingade jag med mig hustrun in i en seriös kiltbutik i Edinburgh och började prata med den kiltförsedde manlige expediten.

Det skulle gå att ta mått i butiken och välja mönster, få kilten uppsydd och skickad hem till Sverige. Men det skulle ta några veckor. Varje äkta kilt måste alltså måttsys för varje användare.

Killen i butiken berättade att det fanns ca fyratusen olika mönster. Eftersom jag inte har någon som helst koppling till någon skotsk klan undrade jag om det fanns några mönster kopplade till geografin. Jodå, både Glasgow och Edinburgh samt öar, bl.a. Hebriderna, Skye, har egna tartanmönster. Bara att välja.

Jag undrade hur ofta kiltkillen i butiken använde sin kilt. Det var i stort sett bara på bröllop och liknande tillställningar. Han berättade att han varit på bröllop i Skåne och då bar han sin kilt.

Det blidde ingen kilt för mig

Det blev ingen kilt för mig. Hustrun har nog rätt: när ska jag använda den? Däremot tog jag en broschyr med måttagningsanvisningar m.m. samt mejladressen. Så rent teoretiskt kan jag beställa en kilt här hemma, få den uppsydd och levererad. Men då får jag göra det i smyg så inte hustrun ser det.

Vem vet, nån dag kanske jag gör det. Jag kan ju vara olydig om jag vill.

PS. En kilt köpte vi i alla fall. I en turistshop. En mindre modell till vårt yngsta barnbarn som precis fyllt fyra år. Den passade perfekt på henne. Dessutom köpte jag till mig själv ett par skotskrödrutiga kalsingar. Det köpet gillade hustrun i alla fall. Alltid något.