Vi åker med Uber i stället för vanlig taxi

Vi åker oftast kommunalt och skippar bilen när vi som bor i förorten ska nånstans i Storstockholm. Med tanke på bensinpriset, p-avgifter och trängselskatt så är pendel, t-bana, tvärbana, spårvagn eller buss vårt naturliga val. Vanlig taxi nyttjar bara när nån annan betalar, vilket är tämligen sällsynt. Det handlar då t.ex. om sjukresor.

Men nu finns Uber. Det färdsättet har blivit en konkurrent med de kommunala färdmedlen. 

Om vi är och hälsar på kompisar söder om stan tar vi pendeln och tvärbanan dit men när vi ska hem på nattkröken går jag in och bokar en Uberbil via appen i min mobil. Vi kommer ända hem och jag slipper vingla hem med rollatorn från Sollentuna pendelstation, vilket tar nästan 20 minuter för mig.

Med Uber kan jag välja bil och kostnad när jag knappat in min destination. Sen får jag besked om hur många minuter det dröjer innan han är hos mig. Jag ser på en karta var han är nånstans.

När resan är över kliver jag ur. Betalningen är redan avklarad då jag har Uberappen kopplad till mitt PayPalkonto. Det tycker min fru är perfekt då vi (dvs. mest hon) slipper ha dåligt samvete för att hon betalat för litet (eller för mycket) i dricks. 

Vill du ge dricks går du in senare i appen och gör det eller när du bokar nästa resa.

Men de bästa är priset för en Uberresa. Du betalar i snitt ungefär hälften mot vad det skulle kostat att åka med en vanlig taxi. Så när vi åker hem från våra kompisar söder om stan blir resan bara drygt en hundring dyrare än en resa med kommunala medel.

Nu tycker du - som läst i medierna att Uberchaufförer arbetar under slavliknande förhållanden och har svältlöner - att det är fel att utnyttja dessa stackare som kör oss. 

En invandrad förare i 25-årsåldern berättade - när jag frågade hur mycket han fick i lön - att han körde in ca 100 000 på en månad. När han dragit av skatter, avgifter och kostnader för bilen så fick han en lön på runt 40 000 kr. Det är en bra bruttolön som är högre än snittlönen för alla män i landet.

Det var han nöjd med. Men då körde han hela tiden, även helger. Det funkade då han inte hade någon egen familj.

En annan chaufför från Grekland berättade att han tidigare kört för Taxi Stockholm men att köra en Uber var bättre betalt för nu hade han körningar hela tiden.

Så jag skäms inte att skippa taxi och nyttja Uber i stället. Det är ju en win-win såväl för föraren som för mig.

Fortfarande många frågetecken kring Estonia

I november 2017 gjorde jag ett blogginlägg om Estonias förlisning. Där refererade jag en bok om fartygskatastrofen, skriven av Stefan Torssell. Hans bok - och mitt inlägg då - är högaktuellt med tanke på det hål i fartygsskrovet som nu har upptäckts.

Här är en länk till mitt inlägg den 7 november 2017: https://bjorntharnstrom.blogspot.com/2017/11/manga-fragetecken-kring-estonia.html?showComment=1601914891099#c341497129624556998

Tillägg den 7 oktober. Dagens Nyheter hade idag (7.10) en artikel om Estonia. Där menar skribenten att hålet uppstod när fartyget gick i botten och slog emot en klippa. Det kan mycket väl vara så. Därför behövs en ny utredning som får kolla hur hålet uppstod.  Här nedan är en länk till artikeln. Kopiera och klistra in i sökfönstret.

Men oavsett hålet och orsaken till det så är det fortfarande många obesvarade frågor kring Estonia, bl.a. rörande transporter av militärt material. .https://dela.dn.se/M0x3TkxOck0xZUxWWk9RSnRXeEdkcHI0ZnVLNnEreGEvWXZ6V0dabjNraTM4dW1qNnpZK01USkxLZGFqdmpPdmZGTUc0TGx3UElUUEJWajk4QlFaN2c9PQ,

Här nedan är en länk till som innehåller mer om Estonia. Sprängdes hon? Spekulationerna kommer att fortsätta. Tyvärr tror jag aldrig att alla frågetecken kommer att rätas ut. http://estonia.kajen.com/99-02-06_Spraengdes_Estonia.html

Vi har många "affärer" som fortsätter att fascinera och ger upphov till nya artiklar och böcker. Förutom Estonia så är det bl.a. Raoul Wallenbergs försvinnande, mordet på Olof Palme, dito på Cats Falk och hennes väninna, ubåtskränkningarna och mycket annat.

Elektriska bilar och tåg med hög hastighet

Vår värld är på väg att gå åt helvete på grund av miljöförstöringen genom temperaturhöjningen. Den stora boven är koldioxidutsläppen på grund av att vi använder fossila bränslen. Detta är de allra flesta forskare överens om även om det finns en del - så kallade miljöförnekare - som är av annan åsikt och menar att jorden alltid haft temperaturförändringar. Vem ska man tro?

I Sverige är alla politiker överens om att vi måste motverka temperaturhöjningen. Vi ska sluta åka bil och flyg, sluta äta kött och sopsortera m.m. Vi svenskar ska som vanligt vara bäst i klassen trots att vi står för bara 1-2 promille av hela världens koldioxidutsläpp. Fast per capita (då vi bara är 10 miljoner) är det mer än dubbelt så mycket som varje indier lämnar ifrån sig.

Okej, ska du åka bil så ska den ha batteri och gå på el. Ska du flyga ska du åka tåg stället eller klimatkompensera. Thailand kan du glömma! Vill du ta flyget bör du inte åka längre bort än Europa sträcker sig. Samt med ett glatt leende betala flygskatten.

Helst ska du åka tåg trots att det är dyrare än att flyga och svårare då det är krångligare att ta sig fram via räls i Europa. Och att åka tåg i Sverige blir, tyvärr rätt ofta, ett äventyr då underhållet av spår, syllar och växlar är eftersatt sedan decennier tillbaka. Fram kommer du även om det kan ta tid.

Skatt på elbilar och solenergi kommer

Elbilar är inne nu, får skattekompensation och ökar snabbt i antal. Det medför att statens inkomster från bränslebeskattningen (som ger ca 50 miljarder årligen) minskar successivt. Redan nu pratar politikerna om kilometerskatt för personbilar. Risken finns då att alla bilar drabbas, även de som går på bensin eller diesel och redan bidrar till statens inkomster via skatten på bränslet.

Men först ska så många som möjligt skaffat elbil. Sen kommer skatten neddimpande som ett tungt dråpslag. Ägarna får fingret och känner sig lurade. Samma sak kommer det att bli för de husägare som skaffat solpaneler med eller utan bidrag. När tillräckligt många skaffat solen som kraftleverantör kommer skattefällan att slå igen. Tro aldrig nåt annat och din kalkyl försvinner bort som ett löv i höstvinden.

Snabbtåg - en dyr felsatsning?

Men den stora satsningen som vi alla via skatten får vara med och betala är höghastighetstågen som planeras. Affärsfolket ska överge inrikesflyget och ta tåget; två timmar mellan Stockholm och Göteborg och tre timmar till Malmö. Beräknad kostnad idag: 230 miljarder! Som alla andra liknande projekt kommer notan säkert att bli mer än dubbelt så stor.

Men det kommer att dröja många år innan du kan åka med detta snabba tåg. Sannolikt minst ett par decennier. Under tiden hinner utvecklingen inom andra områden att förändra mycket. När det gäller flyg är mindre plan som kan ta 10-12 passagerare och drivs med elmotorer redan på väg. De kan åka 100 mil och kommer att revolutionera inrikesflyget.

Eldrivna lastbilar, bussar - även självgående - och andra vägbundna elfordon kommer också i rasande fart. Eldrivna hybridbilar som även kan flyga är också gå G. Jag skulle tro att när höghastighetsbanorna ska invigas är de redan obsoleta.

Risk för en ny "Göta kanal"

När Göta kanal började byggas 1810 för att vara helt körklar 22 år senare var det ingen som visste att järnvägsbyggandet skulle börja 25 år efter invigningen och snart göra kanalen till ett historiskt minnesmärke. Risken är det blir samma sak med höghastighetstågen.

När det gäller allt nytt som ska drivas med elektricitet så har Tyskland och vi bestämt att avveckla kärnkraften. Det blir tysk kolkraft och rysk gas som kommer att leverera elen till våra framtida tåg i hög hastighet.

Nä, se i stället till att våra befintliga järnvägar repareras och byggs ut med dubbelspår m.m. och att tågen kommer fram i tid.

Den svarslöse reseledaren

En reseledare bad mig att skicka några foton från vår gemensamma resa för ett år sedan. Det gjorde jag. Han fick en minnessticka plus ett frankerat svarskuvert så han kunde skicka tillbaka USB-minnet i. Jag väntar fortfarande på svar från honom. Jag tycker ett sådant här "svarslöst" beteende är oacceptabelt.

Våren 2017 var jag och frugan plus några kompisar på en gruppresa till Cornwall, som arrangerades av Reseskaparna. Det var första gången just den här resan gjordes och tonvikten låg på "Morden i Midsomer" och vi fick se en hel del inspelningsplatser. Plus givetvis även mycket annat. Resan var det inget fel på.

Inte på vår guide och reseledare JN heller. Han var otroligt kunnig och trevlig och gjorde resan mycket intressant och lärorik. All heder till honom.

Fixade bilder åt honom

Det var första gången han gjorde den här resan åt Reseskaparna. Då han såg att jag tog många bilder med min digitalkamera bad han mig särskilt att skicka honom mina bilder från resan och han gav mig sitt visitkort.

Jag såg till att han fick bilderna så fort jag kommit hem till Sverige. Eftersom det var en hel del bilder lade jag dem på ett litet USB-minne, la det i ett kuvert, satte på både adress och tillräckligt med frimärken. Dubbelt porto.

Jag bad honom ladda över bilderna till sin dator, lägga minnet i det bifogade och frankerade svarskuvert och skicka det till mig. Allt för att underlätta för honom

Väntar fortfarande

Inget hände. Det gick ett par månader och jag blev orolig att det hade hänt honom något allvarligt och jag kontaktade via mejl researrangören. Svaret blev att han var vid full vigör och de skulle kontakta honom.

Ett ytterligare några dar kom ett kort mejl från JN med en ursäkt. Sen har jag inte hört något mer. Och ingen minnespinne har kommit tillbaka.

Har bytt resebyrå

Jag har svårt att förstå hans beteende. Först ber han mig om en tjänst, som jag utför och underlättar för honom. Sen struntar han i alltihop. Det stämmer inte med den bild jag fick av honom under vår trevliga resa.

Suck! Folk är olika. Det är väl förklaringen?

PS. I år åker jag tillbaka till United Kingdom, fast till en annan del. Och med en annan researrangör. Jag är även besviken på Reseskaparna, som kunde sett till att han skickat tillbaka minnespinnen.

Statliga bordeller i Sverige?

Att sälja sex och sin kropp har kallats "världens äldsta yrke" och är fullt lagligt i bl.a. Tyskland och Nederländerna. I Sverige är det inte direkt förbjudet, men indirekt. Här är det förbjudet att utnyttja en prostituerad, men inte av vara det. Uppenbarligen finns det ett behov för prostitutionen finns även här och är kopplad till droger, trafficking och annan brottslighet.

För drygt femtio år sedan var jag i Hamburg och tittade på damerna som satt i skyltfönstren på Herbertstrasse. Jag har sedan vid andra besök i Tyskland utifrån sett flera horhus i andra städer. Ett av dem var ett trevåningshus längs en järnvägslinje där kvinnorna exponerade sig i fönstren för dem som satt i de förbipasserande tågen.

Amsterdam är känt för två saker. Tulpaner och "Red Light District" där flera hundra unga tjejer säljer sex helt lagligt och under kontrollerade former. Ett tittbesök i horkvarteren mitt i centrala Amsterdam är ett måste för alla turister. Jag var nyligen där (och tittade).

Ensamma sjömanshustrur med röda lyktor

Att området heter "Red Light District" har följande förklaring, enligt den guide som visade oss stadens kanaler. Nederländerna var en stor sjöfararnation under tidigare århundranden och sjömännen var borta länge, kanske flera år. Många av dem kom aldrig tillbaka.

Kvar hemma var deras kvinnor som måste hitta ett sätt att försörja sig. Det blev för många att sälja sin kropp. För att visa att de var ensamma och villiga kvinnor satte de upp en röd lykta i fönstret, som signal till de presumtiva kunderna.

Sant eller falkt, vet inte. Det finns horområden i andra städer som också kallas "Red Light District".

Uppmärksammat prästförslag

En f.d. arbetskamrat till mig som även var präst i Svenska kyrkan skrev för många år sedan en  debattartikel i en av kvällstidningarna. Han föreslog nämligen att Sverige borde ha statliga bordeller. Den väckte enormt stor uppmärksamhet. Hur fasicken kunde en präst föreslå något sådant?

När jag träffade honom för ett tag sedan frågade jag varför han skrev artikeln. Han berättade då att hans fru hade jobbat med funktionshindrade personer och sett hur deras otillfredsställda helt naturliga sexuella behov var ett stort problem för dem.

Därför föreslog han att staten borde ordna bordeller under kontrollerade former för att bl.a. hjälpa dem.

Ensamma unga afrikanska män

Det finns numera även andra som har svårt att få naturligt utlopp för sin sexuella frustration. Jag tänker då på de många unga män som kommit till vårt land som asylsökande av olika skäl, oftast från länder utanför Europa. De kommer från en kultur, helt annorlunda än vår och har en annan syn på kvinnor.

Om även vi - likt Tyskland och Nederländerna - hade bordeller under kontrollerade former skulle sannolikt en del av traffickingen och gruppvåldtäkterna minska eller kanske helt försvinna?

Vykort på avvägar

Varje gång jag reser med flyg blir jag förundrad över att min incheckade väska - trots flygbyten - kommer fram till slutorten. För mig är det ett under varje gång. Det måste vara ett fantastiskt system med pålitlig personal som sköter om allt detta.

Visst, ibland kommer inte väskan fram. Men det hör till undantagen. Det har dock inte hänt mig - än så länge är bäst att tillägga.

Brev och vykort som avsänds från utlandet till Sverige (och även inom Sverige) kommer också fram till adressaten. Men nu har det fallerat.

Den 18 januari avsände jag ett vykort från Teneriffa till min kompis i Örebro. Jag skrev korrekt adress med landsbeteckningen SE, postnummer, ort och Sverige på spanska allra längst ned i adressfältet. Jag satte på tillräckligt med spanska frankotecken.

Häromdan - alltså två månader senare - kom vykortet fram till Örebro och trillade ned på hallmattan hos kompisen. Det märkliga var att det såg ut att kommit från alplandet Schweiz då det var försett med schweiziskt frimärke. Hur fanken har detta gått till?

Det är lätt för många i andra länder att förväxla Sverige och Schweiz. Det har tydligen skett denna gång. Jag skrev "Suecia" på kortet. Schweiz på spanska skrivs "Suiza". Jag brukar skriva läsligt men denna gång kanske min handstil inte tolkades korrekt. Vykortet sorterades fel och hamnade nere i Europas alper i stället.

Någon i Schweiz har sedan förbarmat sig över det felsända vykortet, satt på ett schweiziskt frimärke och postat det. Till slut fick alltså kompisen vykortet.

Felsänt blev rättsänt, även om det skedde sent.

Gemensamma frimärken för hela EU?

Jag är gammal och därmed även gammalmodig. Jag skickar julkort med vanliga posten i kuvert som jag sätter frimärken på. När jag är utomlands skickar jag alltid vanliga vykkort med frimärken på. Men jag skickar bara två vykort.

Det ena går till Lars, min jämnårige skol- och ungdomskamrat från 1950-talet i Örebro. Det andra går till min f.d. medarbetare Gerd, numera pensionär och drygt 90 år som bor i den stockholmska söderförorten Sköndal.

Att hitta vykort utomlands är lätt. De finns att köpa överallt där turisterna finns. Men att hitta frimärken är inte alltid så lätt. Ofta har den som säljer vykorten inga frimärken till salu. I stället hänvisas man till ett postkontor.

Postkontor finns det få av, verkar det som. I alla fall i en del länder. Dessutom är öppettiderna inte särskilt generösa. Det kan krävas en hel semesterdag för att försöka få fatt i frimärken till mina stackars två vykort.

EU är fantastiskt! Gemenskapen har bidragit till fred i västra Europa i över sjuttio år. Och man har lyckats få gamla fiendeländer som Tyskland och Frankrike att slopa mark och franc för att i stället ha en gemensam valuta. Vem kunde tro det på 1930-talet?

För att göra det enklare för mig att kunna frankera min två vykort tycker jag att EU även ska ha gemensamma frimärken. Så här kan man göra.

Varje EU-land ger ut ett märke som kan köpas i det egna landet men användas för frankering i vilket EU-land som helst. Då skulle jag kunna köpa märken hos min ICA-handlare innan jag reser iväg, märken som jag sedan kan sätta på mina två vykort när jag är i ett annat EU-land.

Det kan även vara ett enhetspris, t.ex. en euro eller motsvarande belopp. För Sverige kunde det vara tio kronor. Varje märke ska sedan gälla som porto för ett vykort eller ett standardbrev i lägsta viktklassen.

Tänk så mycket enklare semestertillvaron utomlands i EU skulle bli.

PS. Läs även kommentarerna här nedanför.

Att inte få sitta tillsammans på flyget

Förra året åkte jag och frugan med researrangören Reseskaparna till Wales. Det var en gruppresa. När vi checkade in på Arlanda visade det sig att vi redan var seatade av resebyrån. Och vi fick inte sittplatser bredvid varandra, vilket retade mig till vansinne! Personalen vid incheckningen kunde inte ändra på seatningen.

Vi brukar tillsammans lösa korsord m.m. när vi flyger. Överhuvud taget är det självklart att man vill sitta bredvid den man reser tillsammans med. Men det gick alltså inte denna gång. Nåja, nu löste det sig ändå. Vi fick en ensamresenär att flytta sig så att vi kunde sitta tillsammans. Men ändå. Skit, tycker jag.

I år ska vi göra en ny gruppresa, arrangerad av Reseskaparna. Denna gång till Irland. Därför skickade jag ett surt mejl till resebyrån och bad dem se till att frugan och jag skulle bli seatade tillsammans på resan till Irland. Reseskaparna hörde av sig snabbt via telefon och jag fick en förklaring.

Reseskaparna lämnar över en gruppbokning med alla namnen på resenärerna till flygbolaget.  I detta fall var det Norwegian som tog oss till Wales. Det är flygbolaget som gör seatningen! Norwegian sorterar resenärerna efter förnamn och gör en random-seatning, sa Resekaparna. Förmodligen nyttjar man enstaka lediga platser och sprider därför ut resenärerna lite varstans i planet.

Jag tycker det är dåligt av Norwegian att göra på detta sätt. Men Norwegian riskerar snart att vara i samma klass när det gäller service m.m som Ryan Air (ett bolag som jag numera undviker att åka med). Priset är inte alltid allt.

På den kommande resan till Irland är det SAS vi flyger med.  I de fall jag tidigare åkt som gruppresenär har jag alltid kunnat seata mig och frugan efter egna önskemål. Det ska bli intressant att se om SAS har samma tokiga ordning som Norwegian när det gäller seatning av gruppresenärer.

Jag lär återkomma i ämnet.

Tillägg den 6 augusti: Jag har kollat med SAS Gruppresor. De har samma tokiga principer för seatning av grupper som Norwegian, dvs. att inte seata par tillsammans. Om flygbolag tycker jag inte! (Enligt SAS ska det gå att seata om sig tidigast 22 timmar innan avfärd om man seatats som gruppresenär. Det ska bli intressant att se om det kommer att funka.)

Alla de mötte var positiva, vänliga och trevliga

Två killar från Karlskoga och två från Solna har cyklat nästan       1 800 mil, från Sverige till ett barnhem i Thailand. Turen tog åtta månader. Syftet var att få sponsorer och samla in pengar till barnhemmet. Idén till trippen fick Calle W från Karlskoga som jobbat som volontär på barnhemmet. Häromdan var jag och lyssnade när två av dem berättade om sin resa.

De cyklade genom Tyskland, Balkan och Turkiet och vidare in i Iran för att fortsätta via bl.a. flera länder som slutar på -stan till Kina. Där fick de sällskap av en cyklande kines, mr Lee, som följde med dem genom Kina och till barnhemmet.

De fick drygt 90 punkteringar, vilket inte är mycket. Ungefär en punka på 200 mil. Hela färden gick utan problem. Alla de mötte på vägen var mycket intresserade och vänliga. De bjöds på mat och husrum överallt. De vänligaste människorna i alla dessa länder var iranierna.  De mötte även flera andra västerlänningar som också cyklade långturer i de här länderna.

Att under en så lång cykelfärd genom dessa exotiska länder bara mötas av vänlighet - det ger hopp om mänskligheten!

Wenn jemand eine Reise tut...

Ett tyskt ordspråk lyder så här i fri översättning: "När man gjort en resa har man alltid något att berätta". Därför skriver jag detta.

De senaste åren har jag då och då som tidningsbilaga fått information om en nästan gratis resa till Turkiet. För en tusenlapp kan man vara borta en vecka. Jag har inte litat på informationen utan slängt den.

Men flera bekanta och bekantas bekanta har nyttjat erbjudandet och prisat resan. Då blev jag mer nyfiken och mindre avogt inställd. Det ledde till att frun och jag plus ytterligare tre par gjorde slag i saken och åkte till Turkiet förra veckan. Vår resa gick till kuststaden Antalya och Kappadokien 50 mil inåt landet.

För tusenlappen får man bara flyg och hotell i december-januari. En veckas resa med flyg, hotell, mat, utflykter och inträden i mars kostade sammanlagt 4 000 kr per person. Det man får betala själv är måltidsdrycker, dricks m.m. Billigare kan det knappas bli. Räkna med att det kostar kanske 1 500 kr att vara hemma en vecka i Sverige så framstår erbjudandet ännu billigare.

I turistlandet Turkiet är det lågsäsong under fyra vintermånader. Hotellen stängs och personalen entledigas. För att locka resenärer även denna tid startade ett tyskt reseföretag dessa resor i samarbete med hotell, flygbolag, restauranger, olika andra företag och turkiska staten. Resorna har erbjudits svenskarna sedan ca fem år tillbaka. Många, framför allt 65+, har åkt.

Du får visserligen vänja dig med bufféluncher och dito middagar, en hel del bussittande samt påstridiga försäljare vid företagsbesöken där man försöker sälja på dig mattor, skinnjackor och juveler. Men i stället får du fina upplevelser och njuta av en natur och fornlämningar du aldrig sett förut. Dessutom får du träffa vänliga turkar och trevliga medresenärer.

Trots att det handlar om massturism så fungerar allt perfekt och välorganiserat, vilket inte sydligare länder normalt brukar kunna skryta med.

Den  guide vi hade var både kunnig och rolig. Han skulle kunna göra karriär som ståuppare om han ville. Han  var högskoleutbildad och jobbade som frilans i yrket. Han berättade mycket om landet och dess invånare och även om hur han upplevde oss turister från olika länder.

Det blev även lite annat snack med honom, bl.a. om situationen i världen. Han berättade att Abu Bakr al-Baghdadi som är ledare för IS är en agent för Israels underrättelsetjänst Mossad och dessutom sponsrad av USA. Hur han visste det? Jo, det hade han sett på Youtube!

Nu var det svårt att veta om denne skojfriske guide skojade även nu. Det kan vara så. Men det kan även vara hans faktiska uppfattning. I så fall är det allvarligt. Om en utbildad och världsvan turk har en sådan åsikt vad ska då inte en halvanalfabet på turkiska landsbygden tro? Turkiet har 77 miljoner invånare.

Det är inte bara Putins Ryssland som är expert på att - via såväl vanliga som sociala medier - sprida desinformation. Det gör även andra.

När jag blev uppropad

Jag har blivit uppropad på flygplatser vid två tillfällen och uppmanats gå till informationsdisken. Båda gångerna har jag blivit rejält uppjagad och nervös.

Första gången var på en inrikesflygplats i Sverige. Det kändes mycket konstigt att höra sitt namn ljuda i hela avgångshallen. Alla tittade på mig när jag gick över golvet till informationen. Förmodligen trodde man att jag var en efterlyst terrorist.

Väl framme möttes jag av en allvarlig flygplatskvinna som beordrade mig att visa upp mitt boardingkort. Jag letade nervöst i alla mina fickor, men hittade inget kort. Panikslagen och med pipig röst förklarade jag hackande att jag inte kunde hitta kortet.

"Här är det!", sa hon med ett stort leende och räckte över det till mig. Jag hade glömt det på disken vid flygplatsens kiosk där jag hade köpt en tidning.

Andra gången jag blev uppropad var på flygplatsen i Tallinn. Ungefär samma sak där. Mitt namn ropades ut på bruten engelska och jag uppmanades gå till informationen. Den här gången blev jag skräckslagen. Där stod två uniformerade och beväpnade män och den ene hade även en k-pist.

"Follow me!", sa den ene med skrovlig röst och föste bryskt in mig i ett fönsterlöst kalt rum som var helt tomt, bortsett från min resväska som jag nyss hade checkat in. Den låg ensam på golvet och var lika övergiven som jag kände mig. Jag var kallsvettig
och förlamad av skräck.

"Open!" sa mannen med k-pisten och pekade med den mot min väska. Med darrande fingrar och med ett visst fumlande som kändes som en evighet fick jag upp låsen och öppnade väskan.

Den andre mannen rotade runt i väskan och tog upp mina två enliters ginflaskor, som jag hade köpt i en spritbutik inne i Tallinn, lindat in i mina kläder och lagt i resväskan.

Förmodligen hade man på flygplatsen röntgat alla incheckade väskor och tyckt att mina flaskor såg misstänkta ut, kanske bomber? Lättad släpptes jag ut till mina väntande reskamrater, som oroligt hade undrat vad som hänt mig.

Såväl väskan som ginbuteljerna kom med på planet.

När jag åkte med världens högsta linbana

Våren 1978 var jag med familjen i Venezuela i fem veckor och hälsade på min bror som bodde där då. Vi passade på att resa runt i landet.

Den 26 april kom vi till staden Merida som ligger 1 557 meter över havet i bergskedjan Sierra Nevada, som är en del av Andernas norra del i Venezuela.

I Merida fanns då världens längsta och samtidigt högsta linbana, som togs i drift 1960. Min bror hade varit i Merida flera gånger och då hade linbanan alltid varit stängd p.g.a. reparation. Vi åkte dit direkt och kollade. Den hade varit avstängd i ett halvår men skulle öppna igen påföljande dag.

Dagen därpå hängde vi på låset när linbanan öppnade kl. 8. Vi åkte med dagens första tur ända upp till slutstationen, som låg på 4 765 meters höjd över havet. Där uppe var det snö och kallt. På vägen upp passerade vi flera delstationer. Turen tog en timme och femton minuter.

Vädret på toppen var klart med blå himmel och strålande sol och vi såg ut över Andernas snötäckta toppar, bl.a. "Pico Bolivar", som med sina 5 007 meter är Venezuelas högsta berg.

Uppe på toppen fanns en liten träbyggnad där vi köpte en mugg varm choklad. Det fanns även syrgastuber där. Några medpassagerare var så tagna av linbanefärden att de föll på knä, gjorde korstecken och tackade sin heliga madonna att de överlevt turen. När vi varit däruppe en halvtimme kom molnen och den vackra utsikten försvann.

Vi hade haft flerdubbel tur: linbanan var öppen ; den fungerade upp och ned; vi hann njuta av utsikten innan molnen kom.

Varför en linbana just där? Sannolikt enbart som en turistattraktion för det fanns ingen bebyggelse eller annan verksamhet som motiverade den. En kul och annorlunda upplevelse var det i alla fall.

PS. Världens längsta linbana finns i Västerbotten. Den är 13,6 km lång och går mellan byarna Örträsk och Mensträsk. Världens numera högst belägna linbana i drift finns i Bolivia på 4 000 meters höjd. Den går mellan huvudstaden La Paz och staden El Alto, som ligger på en högplatå ovanför La Paz. Färden tar ca tio minuter. Linbanan i Merida, som fortfarande är den längsta och högsta, stängdes för reparation 2008.

Längsta och kortaste ortnamnen

Orten med världens längsta namn ligger på ön Anglesey i Wales, Storbritanninen. Den har ca 3 000 invånare varav en majoritet (70 %) talar walesiska. Orten är turistmagnet därför att besökare från hela världen vill fotografera sig med namnet, t.ex. vid järnvägsstationen. I övrigt finns inget av turistiskt intresse på orten.




Det sägs att det var en skomakare (eller en skräddare) som uppfann namnet på 1800-talet genom att lägga samman två byars namn till ett och komplettera det med ytterligare några ord. Avsikten var att göra orten mer känd, vilket han alltså lyckades med.

Orten med världens kortaste namn ligger längst ut på Lofoten i Norge. Den heter kort och gott bara Å och där slutar (eller börjar) E 10.

PS. Jag har besökt båda orterna, fast med mer än tjugo års mellanrum.

När jag mötte en intressant person

Gudrun Schyman är fantastisk! Hon är otroligt slagfärdig och har svar på allt. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är ungefär likadan. De är de två politiker på ytterkanten vars åsikter jag absolut inte kan ta till mig - trots deras framtoning. Schyman har dock ett imponerande CV: Kommunist med ett förflutet i Marxist-Leninistiska Kampförbundet, sedan alkoholist (numera nykter sådan) och nu feminist och talesmänniska för Feministiskt Initiativ (Fi).

Fi lockar fler och fler. Deras budskap handlar om nedlagt försvar, ingen tillväxt, kortare arbetstid och annat utopiskt. Det är ungefär som de religiösas förhoppning om paradiset och evigt liv efter döden. Det tror jag inte heller på. Utan de karismatiska och retoriskt skickliga förgrundsfigurerna skulle förmodligen varken Fi eller SD ha så många sympatisörer.

Jag har aldrig träffat Gudrun men däremot en f.d. närstående till henne.

Det var i februari 2005 på väg hem från Bolivia på planet mellan Sao Paulo (där vi mellanlandade) och Frankfurt. Bredvid hustrun och mig satt en annan svensk, visade det sig efter ett tag. Han berättade att han var filmare och bosatt på en ö utanför Salvador i Brasilien.

Han var född 1938 í en liten by i Jämtland, hade filmat i Afrika och Sydamerika och gjort en massa fakta- och dokumentärfilmer. Nu var han på väg till Sverige för att gå på den gode vännen Ingemar Simonssons begravning. Simonsson, som var kyrkoherde i Skåne och känd förkämpe för flyktingar och homosexuella hade några dagar innan omkommit i en trafikolycka.

Den här mannen - som vi inte visste vem det var - var otroligt trevlig och vi hade ett långt intressant och stimulerande samtal i flera timmar om allt möjligt på vår väg till Frankfurt. Först när vi skulle landa i Frankfrukt frågade jag vad han hette och då ramlade polletten ned. Han var Lasse Westman som varit sambo med Gudrun Schyman och bl.a. gjort den berömda filmen där hon födde deras första barn. Han gav oss även inblick i Gudrun Schymans alkoholproblem och hur bl.a. han och prästen Simonsson stöttat henne, något som även V-partiet hade gjort när det som var som svårast.

Det skulle inte förvåna mig om Gudrun Schyman också är en trevlig och intressant person privat, precis som hennes f.d. sambo. Men hennes åsikter... Nä, fy för Fi!

Pragpenis

Jag är nyligen hemkommen från några dagar i den tjeckiska huvudstaden Prag, fylld av vackra hus samt krogar med god, riklig och näringsfylld mat till halva kostnaden jämfört med Sverige. Lägg därtill den inhemska pilsnern som är i världsklass.

Det finns mycket att se. Inte minst när det gäller statyer. En av de häftigaste jag sett är den som föreställer två kissande män. Statyn är dessutom rörlig. Se själva.

 

Men nu när vi i alla fall är inne på ämnet penisar så kan jag berätta att det finns ett penismusem i Reykjavik, Island. Det enda i hela världen. Kolla här: http://phallus.is/

Vi ligger före USA ibland

Det stora landet i väster tror sig om att vara världsledande när det gäller det mesta. I alla fall verkar många amerikaner tro det.

För ca femton år sedan hade jag besök av en amerikansk släkting som jag hämtade upp med bil vid hans hotell i Stockholm. Förvånat noterade han att jag hade en mobiltelefon i en hållare vid instrumentbrädan. Han trodde inte vi hade sådana i Sverige.

När jag var i Miami och åkte taxi för en vecka sedan berättade taxichauffören att alla taxibilar i Miami om tre månader skulle få möjlighet att ta betalt med kort och att bilarna skulle få GPS. Han var mäkta stolt. Han blev något snopen när jag berättade att det har vi haft i Sverige i många, många år. Sen var han tyst.

Här i Sverige betalar vi med kort som har ett chip. Inte en enda gång under mina två senaste veckor i USA såg jag en affär där man kunde betala med sitt chip i kortet plus kod. Det var det gamla vanliga pappersremsorna, som skulle skrivas under eller också en apparat med liten skärm vid kassan där jag med en digital penna skulle skriva mitt namn.

Men på ett område upptäckte jag att USA ligger före oss! På en restaurang på Ocean Drive i Miami Beach fanns det en urinoar som hade små tv-skärmar (som på stora flygplan) där man visade sportkanaler. Där kunde vi gubbar stå och kissa och kolla sport samtidigt - se bilden. Häftigt!

Min häftigaste (och dyraste) flygtur

Jag har varit i Florida. Flygfärden dit med Lufthansa kostade ca 10 kr per minut. Men väl i Florida gjorde jag en helt annan flygtur som var mycket kortare. Den kostade 75 kr per minut och varade bara 40 minuter. Men den turen var värd varje krona!

Jag flög nämligen (som passagerare) med världens enda funktionsdugliga och fortfarande flygande B-24 Liberator, ett amerikanskt bombplan som tillverkades i mer än 18 000 exemplar under åren 1939-45. Detta skedde från Naples Airport där man även visade upp en Flygande Fästning (B-17) och en P-51 Mustang, som man också kunde få åka med.

Att flyga en timme som ende passagerare i Mustangen kostade dock nästan 22 000 kr! För amerikanerna är kostnaden avdragsgill, därför att arrangören The Collings Foundation är någon slags ideell organisation. Det var flera som gjorde den turen (dock inte jag).

Bilden  visar hur det såg ut mot aktern inne i planet. Två passagerare sitter på golvet (kepsarna).

B-24-bombaren var trång, fylld av vajrar och en massa andra för mig obegripliga teknikaliteter + kulsprutor och bomber. Plåten var tunn, ingen isolering alls. Öppningar här och var, bl.a. i golvet under mig där jag satt vid start och landning samt öppningar på sidorna där det fanns kulsprutor. Det var dragit (och måste har varit fruktansvärt kallt när de flög över Tyskland en mil upp i luften). Men det vibrerade inget alls. Att samtala var dock omöjligt p.g.a. motorljudet.

Besättningen bestod, när det begav sig på 40-talet, av 10-12 man: piloter, navigatörer och skyttar. När jag flög var det en ordinarie pilot, en co-pilot och en navigatör som stack upp sitt huvud upptill för att dirigera piloten på marken vid start och landning.

Vi var sju betalande passagerare vid min flygning. Vid start och landning fick vi sitta fastspända men annars kunde vi röra oss fritt under flygningen. För att nå de främre kulsprutorna var man tvungen att krypa fram under piloternas utrymme. Det var verkligen trångt.

Planet var byggt 1944 och hade under kriget använts på Nya Guinea för att sedan via Indien hamna i England där det på 1980-talet togs om hand av den amerikanska stiftelsen som renoverade det från grunden.

När vi satt och väntade på att flygturen skulle börja träffade vi en äldre herre (bortåt 90 år) som också skulle flyga med B-24:an. Som 19-åring hade han 1944 direkt efter high-school blivit inkallad och utbildad till pilot, fraktats till England och satts in i flygkriget över Tyskland och spakat just en B-24 Liberator!

 

SL slutar aldrig att förvåna

Det kollektiva trafikföretaget Storstockholms lokaltrafik, i dagligt tal SL, slutar aldrig att förvåna. Företaget verkar ha som målsättning att göra det så svårt som möjligt för dem som vill åka kollektivt.
Sedan vill man att alla köp av biljetter helst ska ske via SL:s automater som finns vid de flesta t-bane- och pendeltågsstationer.

I somras togs den populära remsan som sällanresenärer och tillfälliga besökare kunde använda bort. I stället måste man nu köpa en biljett i automaten (eller i luckan om den är bemannad) eller använda ett särskilt plastkort. Det kallas av SL omväxlande för Accesskort, SL-kort, reskassa, kuponger eller biljett!  Allt för att underlätta för kunderna och göra informationen mer begriplig. Sic!

Åker du alltid samma antal zoner funkar kortet bra. Men åker du olika antal zoner måste du skaffa dig flera kort, ett för två zoner, ett för tre zoner etc. för att slippa passera en bemannad spärr där du kan ändra zonantalet för din resa.

För en sällanresenär som jag funkar kortet under förutsättning att jag har fyllt på det med pengar, vilket kan göras i automaten. Men jag kan även fylla på med pengar via SL:s webbplats eller kontant över disk vid någon av SL:s butiker med personlig betjäning (SL Center).

Att kunna fylla på kortet med pengar via nätet är smart. Men SL har även lyckats krångla till detta. När du fört på pengar får du ett mejl från SL med helt obegriplig information och du tvingas ringa deras upplysningstjänst för att få förklarat vad du ska göra.

Dina pengar hamnar inte på ditt kort förrän du aktiverat påfyllningen via någon av SL:s kortläsare. Du kan inte heller nyttja pengarna förrän efter ett dygn. Aktiverar du inte kortet ínom 30 dagar försvinner pengarna du laddat på och de betalas inte tillbaka.

Har du en gammal remsa kvar som du inte nyttjat fullt ut kan du få tillbaka pengar för de outnyttjade klippen innan årsskiftet. Men den transaktionen kan bara göras vid ett SL Center och kräver att du ska fylla i tre olika papper med samma uppgifter, dvs. namn, personnummer m.m. Du får inte ut kontanter. Däremot kan beloppet du ska ha tillbaka sättas in på ditt kontokort utan kostnad. Men vill du ha beloppet påfört som reskassa på ditt Accesskort kostar det 17 kr extra!

Om det är fyra personer som är mellan 21-64 år (och alltså inte har rabatt) och är engångsresenärer och åker pendeltåg från Sollentuna till Stockholm fram och tillbaka kostar det 528 kr med vanliga biljetter.

Jag förstår att många sällanresenärer hellre tar bilen, trots trängselskatten. SL räknar i år med nästan en halv miljard mindre i intäkter än beräknat. Tacka fan för det!

PS: Jag anser att SL borde göra om sitt betalsystem och göra som London. Där köper du ett Oyster Card som du drar i spärren när du går in och när du går ut efter din resa. Du behöver inte hålla rätt på hur många zoner du passerat.

Om Lufthansa tycker jag inte

Flygbolaget Ryanair är ofta i hetluften (ofrivillig ordvits). Inte bara för sina priser med olika tilläggsavgifter utan även för sin bristande säkerhet och arrogante chef. Jag har bara flugit med bolaget en gång, för sjutton år sedan och det gick bra. Men sedan dess har jag undvikit att göra det.

Men det finns även ett annat flygbolag, som jag börjar bli trött på.

I somras flög frun och jag med kompisar till Italien med Lufthansa. Vår bokade slutdestination var Bergamo, men Lufthansa ändrade den till Milano nån vecka innan vi skulle åka. Men inte bara det. Flera gånger ändrade man våra flygtider. Det kändes tämligen osäkert hela tiden. Vi hade bokat hyrbil på Bergamo, som vi fick avboka och betala en avgift för, som Lufthansa vägrade ersätta.

Jag och frun har skaffat bonuskort hos SAS som tillsammans med Lufthansa och en mängd andra bolag bildar Star Alliance. När vi flög till Milano visade jag kortet när jag checkade in på Arlanda och i Milano när vi åkte hem. Men när jag efter hemkomsten kollade om vi fått några bonuspoäng så hade det inte funkat. Vi fick bara poäng för delflighten från Arlanda till Frankfurt, där vi bytte plan.

Jag gick då in på SAS webbplats för att efterregistrera våra flygningar. Men se det gick inte. Jag fick beskedet att våra flighter inte fanns! Märkligt. Jag ringde då SAS, satt och väntade länge i luren och togs sedan emot av en arrogant person, som överlägset förklarade att jag skulle gå in på deras nätsida och printa ut en blankett, som jag skulle fylla i och skicka till en SAS-adress och sedan vänta på besked i minst åtta veckor. Snacka om service.

Sagt och gjort, Jag fyllde i, bifogade kopior på våra boardingkort och skickade in. Häromdan fick jag ett mejl från SAS, där man på engelska berättade att deras partner Lufthansa inte kunde hitta oss som passagerare på uppgivna flighter. Mycket märkligt. Man hade ju våra boardingkort med namn, flightnummer och allt.

Om jag inte var nöjd med deras besked kunde jag vända mig till en ny SAS-instans via mejl och bifoga mina boardingkort på nytt plus mina elektroniska biljetter. Resan till Italien med Lufthansa gjorde jag i månadsskifter juni-juli och e-biljetterna hade jag inte kvar eftersom jag brukar rensa min e-post med sånt som rör en resa när den väl är över. (Tips: Spar dina e-biljetter.)

Alltså blev jag blåst på mina bonuspoäng. Nu är det inte hela världen. Jag flyger kanske med ett bolag i Star Alliance max en gång per år och det lär dröja innan jag får ihop så många poäng att jag kan nyttja dem till något vettigt.

I början av nästa år ska jag flyga med Lufthansa igen, denna gång till USA. Redan nu har bolaget ändrat flygtiderna en gång. Ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.

Kolla så du får upp rätt ESTA-sajt

När man numera ska åka till USA måste man registrera sig hos U.S. Department of Homeland Security, en myndighet som skapades för att bekämpa terrorism m.m. Registreringen gör man på nätet via Electronic System for Travel Authorization, förkortat ESTA.

Man får fylla i personuppgifter, passuppgifter och svara på en del frågor - allt är rätt enkelt. Är man flera som ska resa tillsammans - från 2 till 50 - kan man göra en gruppanmälan.  Sen får man betala 14 USD per person med kreditkort och vänta på svar om några dagar via mejl. Får du ett negativt besked har du sedan möjlighet att söka visum.

Men se upp! Om du googlar in på "ESTA" får du upp en lista med flera ESTA-sajter. De flesta av dessa sajter är kommersiella och vill tjäna pengar på dig och din osäkerhet och/eller okunskap. En del ser mycket officiella ut. På dessa sajter ska du fylla i de uppgifter som krävs men också betala ett mycket högre belopp.

Det är en smart affärsidé att agera mellanhand mellan resenären och myndigheten och samtidigt ta bra betalt för det. En sajt tar 69 USD och en annan 79 USD för det som kostar dig 14 USD om du går till rätt sajt, dvs. den som Department of Homeland Security driver. Här är länken till den sajten, där du även kan välja språkversion (även svenska):

https://esta.cbp.dhs.gov/esta/. 

Eftersom en del av "fusksajterna" ser officiella ut ska du leta efter myndighetens logga för ESTA för att vet du att har hamnat rätt. Så här ser den ut: