När och var träffar man sin tillkommande?

När träffade du din livskamrat? Ja, det är säkert olika om man ser det i ett längre perspektiv. Förr var det nog främst kyrkbacken en vanlig söndag eller vid midsommarfirandet. Senare blev det kanske skolan, krogen, dansbanan eller jobbet och nu är det nog mest via en dejtingsajt på nätet. 

I bondesamhället för en sisådär 100-150 år sen var det förmodligen på kyrkbacken en söndag som drängen och pigan från de olika gårdarna kastade lystna ögon på varandra. Sen blev det dansbanan, antingen en lövad sådan vid midsommar på landet eller i storstaden, som t.ex. på Skansen eller Nalen - och utan löv.

Att träffas på krogen var också ett alternativ. Alkohol och dans kan göra underverk och få blyga kavaljerer att våga be om lov. Själv mötte jag min hustru sista året på gymnasiet. Utan dans.

Jobbet - ett bra träffställe

Jobbet är också ett vanligt ställe att träffa sin partner (och kanske inte alltid den allra första livskamraten). Det händer nämligen en hel del på personalfester och konferenser...

En sommar på jobbet när semestertiden började närma sig sitt slut mötte jag avdelningschefen VA som såg klurig ut och frågade mig: "Vet du var jag har varit på semester i Sommar?" "Nä", svarade jag (för hur skulle jag kunna veta det?). "I Skottland", blev svaret och sen kom följdfrågan: "Kan du gissa tillsammans med vem?"

Ett bra artikeluppslag

Eftersom jag inte kunde gissa det så berättade han det. Det var en annan kvinnlig chef på jobbet. Eftersom jag visste att båda var gifta (eller varit det?) var och en på sitt håll så förstod jag att VA och den kvinnliga chefen BG polat ihop sig. Då fick jag en spontan snilleblixt.

"Du", sa jag. "Kan jag få skriva om det i personaltidningen (jag var redaktör för den)? 

Jag förklarade också att min tanke med det var att tissel och tassel i dagar inte skulle inverka på arbetet samt att jag skulle få en kul nyhet i tidningen. Han tyckte idén var ok.

"Men det är nog bäst att du kollar med GB först", la jag till. "För säkerhets skull." VA kollade. Det blidde ingen artikel i personaltidningen.

Två stora staplar

Jag inledde det här inlägget med att lyfta fram midsommaren som en tid på året då många förbindelser inleddes. Det stämmer, i alla fall förr i tiden. En annan tidpunkt på året då man blev kär var julen.

Hur kan jag veta det? Jo, i början av 1970-talet gjorde några ADB-tekniker på Riksskatteverket (där jag jobbade) en speciell körning i sina datorer.

Man ändrade födelsedatum för hela befolkningen i en kopia av verkets digitala folkbokföringsregister och flyttade fram födelsedagen nio månader.

Resultatet blev ett diagram med två enormt stora staplar. Vid midsommar och jul.

Hotellägare borde provbo sina rum

Nästan varje gång jag bor på ett hotell hittar jag en del brister i rummet. Det kan vara en lampa som inte fungerar eller att antalet galgar i garderoben är för få. Eller att rummet helt saknar väggkrokar, såväl i rummet som i badrummet. Småsaker, men i alla fall lite irriterande.

På ett hotell i centrala Köpenhamn för flera år sedan kostade det att använda telefonen trots att ingen svarade i andra änden och samtalet uteblev. En annan gång på ett annat hotell hittade jag öppnade små spritflaskor i kylskåpet som fyllts på med vatten. Och på ytterligare ett annat hotell kostade det pengar bara man öppnade kylskåpet trots att man inte nyttjade något av det som fanns därinne.

Förra veckan bodde jag i en lägenhet på ett hotell på Teneriffa, som hade flera brister. Kaffekokaren funkade inte då on-off-knappen inte fanns kvar. Toaletten rann hela tiden. Eluttaget vid köksdelen satt lös. Golvlampans stång satt lös och vinglade hit och dit. Ena fästet på torkställningen på balkongen var trasigt så ställningen hängde på snedden. En benet på nattygsbordet satt lös och kunde ramla av när som helst. Antalet glas, tallrikar, bestick varierade stort, jämfört med grannrummet där våra kompisar bodde. Däremot fanns det många galgar i garderoben och många krokar att hänga kläder m.m. på längs ena väggen. Så allt var inte dåligt.

Sen tycker jag det är dåligt att ta extra betalt för wifi och värdeskåp på hotell. Det är som på charterflyg, där allt utom toalettbesök kostar extra.

Jag hade en arbetskamrat som tillsammans med sin hustru sålde villan m.m. och köpte en fastighet, som tidigare varit en del av ett skolinternat och gjorde om det till ett hotell med ett 25-tal rum. De bodde själva på hotellet. Alla rum hade olika inredning, som de köpt på olika ställen, bl.a. auktioner. Det var mycket hemtrevligt. Deras motto var ungefär så här: "Som hemma, fast borta".

Men de gjorde en sak som många hotellägare borde göra då och då. De bodde nämligen själva en natt i varje rum. På det sättet kunde de upptäcka fel och brister och rätta till dem.

Gemensamma frimärken för hela EU?

Jag är gammal och därmed även gammalmodig. Jag skickar julkort med vanliga posten i kuvert som jag sätter frimärken på. När jag är utomlands skickar jag alltid vanliga vykkort med frimärken på. Men jag skickar bara två vykort.

Det ena går till Lars, min jämnårige skol- och ungdomskamrat från 1950-talet i Örebro. Det andra går till min f.d. medarbetare Gerd, numera pensionär och drygt 90 år som bor i den stockholmska söderförorten Sköndal.

Att hitta vykort utomlands är lätt. De finns att köpa överallt där turisterna finns. Men att hitta frimärken är inte alltid så lätt. Ofta har den som säljer vykorten inga frimärken till salu. I stället hänvisas man till ett postkontor.

Postkontor finns det få av, verkar det som. I alla fall i en del länder. Dessutom är öppettiderna inte särskilt generösa. Det kan krävas en hel semesterdag för att försöka få fatt i frimärken till mina stackars två vykort.

EU är fantastiskt! Gemenskapen har bidragit till fred i västra Europa i över sjuttio år. Och man har lyckats få gamla fiendeländer som Tyskland och Frankrike att slopa mark och franc för att i stället ha en gemensam valuta. Vem kunde tro det på 1930-talet?

För att göra det enklare för mig att kunna frankera min två vykort tycker jag att EU även ska ha gemensamma frimärken. Så här kan man göra.

Varje EU-land ger ut ett märke som kan köpas i det egna landet men användas för frankering i vilket EU-land som helst. Då skulle jag kunna köpa märken hos min ICA-handlare innan jag reser iväg, märken som jag sedan kan sätta på mina två vykort när jag är i ett annat EU-land.

Det kan även vara ett enhetspris, t.ex. en euro eller motsvarande belopp. För Sverige kunde det vara tio kronor. Varje märke ska sedan gälla som porto för ett vykort eller ett standardbrev i lägsta viktklassen.

Tänk så mycket enklare semestertillvaron utomlands i EU skulle bli.

PS. Läs även kommentarerna här nedanför.

Två sanna seglarhistorier

När jag för några år sedan medföljde en större motorbåt på Göta kanal upplevde jag följande händelse. Den utspelades vid en av slussarna, minns inte vilken. Dom är ju rätt många.

En mindre tyskflaggad segelbåt hade åkt in i slussen med högvattnet. Fru Tysk klev i land och gjorde fast båten. Herr Tysk var kvar i båten. När vattnet började tömmas ur slussen sjönk båten och blev till slut hängande på snedden längs slussidan. Tampen var väl fastsatt. Det tyska paret fick panik.

En rådig man i land kom springande med en kniv i handen och med ett snabbt och kraftigt snitt kapade han trossen. Båten lossnade och dunsade ned i slussbassängen.

Den fortfarande panikslagne tysken startade motorn och körde ut ur slussen men glömde bort att hans fru var kvar på land. Hon sprang skrikande längs kanalen och försökte hinna ifatt maken i båten. Till sist stannade han och hon kunde kliva ombord. Det slutade trots allt lyckligt.

Den andra seglarhistorien utspelade sig på den danska ön Laesö för några år sedan. Åsyna vittne var min svågers bror.

En svensk seglare var på väg in. Mannen skrek till hustrun: "Släng i ankaret!" Hustrun tvekade och sa något som mannen inte hörde. Han skrek ännu högre: "Släng i ankaret - NU! För helvete!"

Hustrun gjorde som han sa och ankaret föll i med ett kraftigt plumsande. Båten bromsades inte in. Då skrek mannen: "Dra i tampen för helvete!" "Det finns ingen tamp!" skrek hustrun tillbaka när båten körde rakt in i bryggan.

Någon - sannolikt mannen - hade glömt att fästa ankaret i ankarlinan.

Mannen skämdes otroligt, backade ut från hamnen vid Laesö och körde för motor snabbt därifån. När mannen och segelbåten var utom synhåll tog svågerns bror, som bevittnat händelsen, på sig badbyxor och cyklopöga och hoppade i och tog upp ankaret. Det var ett ganska dyrt rostfritt ankare.

När jag åkte med världens högsta linbana

Våren 1978 var jag med familjen i Venezuela i fem veckor och hälsade på min bror som bodde där då. Vi passade på att resa runt i landet.

Den 26 april kom vi till staden Merida som ligger 1 557 meter över havet i bergskedjan Sierra Nevada, som är en del av Andernas norra del i Venezuela.

I Merida fanns då världens längsta och samtidigt högsta linbana, som togs i drift 1960. Min bror hade varit i Merida flera gånger och då hade linbanan alltid varit stängd p.g.a. reparation. Vi åkte dit direkt och kollade. Den hade varit avstängd i ett halvår men skulle öppna igen påföljande dag.

Dagen därpå hängde vi på låset när linbanan öppnade kl. 8. Vi åkte med dagens första tur ända upp till slutstationen, som låg på 4 765 meters höjd över havet. Där uppe var det snö och kallt. På vägen upp passerade vi flera delstationer. Turen tog en timme och femton minuter.

Vädret på toppen var klart med blå himmel och strålande sol och vi såg ut över Andernas snötäckta toppar, bl.a. "Pico Bolivar", som med sina 5 007 meter är Venezuelas högsta berg.

Uppe på toppen fanns en liten träbyggnad där vi köpte en mugg varm choklad. Det fanns även syrgastuber där. Några medpassagerare var så tagna av linbanefärden att de föll på knä, gjorde korstecken och tackade sin heliga madonna att de överlevt turen. När vi varit däruppe en halvtimme kom molnen och den vackra utsikten försvann.

Vi hade haft flerdubbel tur: linbanan var öppen ; den fungerade upp och ned; vi hann njuta av utsikten innan molnen kom.

Varför en linbana just där? Sannolikt enbart som en turistattraktion för det fanns ingen bebyggelse eller annan verksamhet som motiverade den. En kul och annorlunda upplevelse var det i alla fall.

PS. Världens längsta linbana finns i Västerbotten. Den är 13,6 km lång och går mellan byarna Örträsk och Mensträsk. Världens numera högst belägna linbana i drift finns i Bolivia på 4 000 meters höjd. Den går mellan huvudstaden La Paz och staden El Alto, som ligger på en högplatå ovanför La Paz. Färden tar ca tio minuter. Linbanan i Merida, som fortfarande är den längsta och högsta, stängdes för reparation 2008.

Lockar ledsna barn besökare?

Den göteborgska nöjesparken Liseberg försöker locka besökare via helsidesannonser och utomhusreklam. Annonserna upptas av bilder på ledsna och gråtande barn med texten "Våra barn tvingas åka till Mallorca (och andra utländska resmål) i sommar".

Det man som betraktare/läsare minns är enbart gråtande barn + Liseberg. Budskapet blir helt tvärtom, dvs. att barnen inte vill till Liseberg. Det gäller framför allt utomhusreklamen där man bara hinner se bilden och ordet Liseberg när man far förbi i bil. Budskapet "tråkiga Liseberg" förstärks.

Om jag hade fått bestämma hade jag haft annonser med bilder på jätteglada, lyckliga barn med undertexten "Hurra! I sommar behöver jag inte åka till Mallorca" + loggan för Liseberg.

Tillägg den 8 maj: Sådärja, nu har förklaringen kommit. Liseberg har sjösatt andra steget i sin reklamkampanj - se bilden nedan.

Man hälsar inte längre på varandra till sjöss?

Teckningarna här ovan ritade jag för drygt fyrtio år sedan efter att ha upplevt några färder per båt i Stockholms skärgård. På den tiden hejade man på alla båtar man mötte, oavsett om de var segel- eller motordrivna.

Min erfarenhet nu efter att ha färdats per motorbåt från Sollentuna i norr till Blankaholm mellan Västervik och Oskarshamn i söder är annorlunda. Knappast någon enda seglare spontanhejade på oss i motorbåten. Däremot hejade nästan alla tillbaka när vi slängde armen i vädret först. Många såg riktigt glada ut att bli påhejade av en motorbåt. Andra höjde armen slött en liten bit och med fördröjning och såg inte alls glada ut, närmast förnärmade. En del hejade inte alls tillbaka, trots ögonkontakt.

Så gott som alla motorbåtar vi mötte hejade tillbaka. Kan det vara så att seglare inte gillar motorbåtar?

Men den finns även dem som inte gillar seglare. När min allra äldste bror (1926-86) några somrar för länge sedan skötte en båtmack reste han sig inte ur vilstolen när en seglare kom för att tanka. Ville de ha soppa fick de lägga till, tanka själva och sedan betala.  Men när det kom en motorbåt hoppade han snabbt ur stolen, mötte upp, tog emot tampen, fyllde deras tank och tog glatt betalt.

Anledningen var att seglaren tankade några futtiga tiotal liter och var en sämre kund än motorbåten som fyllde i mera bränsle.

En löjlig bajsfråga

Det har bestämts att fritidsbåtar från 2015 inte längre får tömma sina toaletter rakt ut i havet eller i vattendrag i anslutning till det.  Anledningen är att minska kvävehalten i Östersjön. Den som missköter sig kan som max få fängelse i två år.

 I insjöar kommer det fortfarande att vara tillåtet. Varför inte ett förbud även där? Den som t.ex. har försökt bada i Hemfjärden, den del av Hjälmaren som ligger närmast Örebro, skulle nog uppskatta lite klarare vatten. I början av 1950-talet såg jag bajskorvar komma flytande i vattnet direkt från stadens orenade avlopp. Att jag då pissade i vattnet spelade nog inte så stor roll för kvävehalten...

Det ska bli intressant att se hur den som bryter mot förbudet i t.ex. Stockholms stora och vackra skärgård ska kunna upptäckas. Normalt tömmer man skiten när man under gång är ute på en stor, öppen fjärd utan andra båtar i närheten. I vattnet märks ingenting. Och vad händer om jag sätter mig på relingen och hänger ut arslet och skiter rakt ned i vattnet? Eller om jag tömmer pottan?

Förbudet är löjligt, tycker jag. Den skit som fritidsbåtarna lämnar torde vara försumbar i jämförelse med annan skit. I vattnet finns miljoner fiskar och hundratusentals sälar och i luften hundratusentals sjöfåglar som säkert blir bajsnödiga flera gånger per dygn. Vad ska miljökramarna göra åt dem?

Skämt åtsidan. Mer allvarligt än våra fritidsbåtars utsläpp under några enstaka sommarveckor är nog de kontinuerliga utsläppen från länderna på andra sidan Östersjön. Jag har sett vattenytan i det innersta av Finska viken vid S:t Petersburg. Det var ingen vacker syn. Det skulle vara mer meningsfullt om de  politiker som verkligen månar om Östersjön ägnade sin kraft åt att angripa problemen där än att trakassera normalt skötsamma svenskar med fritidsbåt.
.