Jag är så trött på "service"via nätet

När jag vill kontakta en myndighet - men framför allt ett företag där jag är kund - måste jag antingen ringa eller gå in på deras webbplats. Båda vägarna fungerar dåligt. Ringer jag möts jag av en massa val och hamnar sen i kö väldigt länge. På deras webb får jag leta mig förbi en massa marknadsföring som jag inte är intresserad av då jag redan är kund hos dem. Där hittar jag till slut ordet KONTAKT. Men att pusta ut är alldeles för tidigt.

Vid kontaktordet får jag först hänvisning till webbens alla påhittade "kundfrågor" med deras svar. Det är sällan då någon av mina frågeställningar finns där. Sannolikt har några konsulter hjälpt företaget med formuleringar utan att fråga deras kunder. 

Nästa hänvisning är till deras telefon med ofta generöst utlovade öppettider. Men lika ofta snåla tider  med mer sällan öppet. Det som är genomgående hos all telefonservice är den bristfälliga bemanningen ofta belägen utomlands och ibland även okunnig även om det är sällan.

När jag sedan knappar in numret på min knapptelefon får jag en massa val att göra. Plus långa erbjudanden att delta i en kundenkät efter samtalet. Dessa enkäter väljer jag numera bort, både de via telefon och nätet.

De är ofta så dåligt gjorda och saknar svarsalterativet "Vet ej" eller "Ingen åsikt". Att svara "Ja" eller "Nej" är omöjligt. (Vad svarar du på frågan "Har du slutat att slå din fru?)

När jag jobbade lät jag göra egna enkäter och vet därför hur viktigt det är med en hög svarsprocent för att få statistiskt säkra svar. Därför svarar jag ofta på seriösa enkäter. Dåliga svarsalternativ, då avslutar jag direkt att svara och skriver ibland och talar om varför.

När man inte hittat något passande val hamnar man i sumpen "Dröj kvar. Du få snart svar" som därefter följs av lite hissmusik och "Du har plats 35 i kön. Väntetiden beräknas vara 45 minuter".

Ibland erbjuds man bli uppringd i stället. Det skippar jag då jag har annat att göra under dagen. Jag sätter på högtalaren i mobilen och gör annat under väntans tider. Än så länge har ja inte mötts av "Du är numer 40 i kön" men det kommer nog snart...

Enstaka gånger kan man få service via telefon, som när Telia häromdan  hjälpte mig att fabriksåterställa min nya router som lagt av. (Lägg märke till att jag är positiv här!)

Förutom frågor och svar och telefon finns ofta en chat där man tror att man kan få "prata" via korta mejl med en levande varelse. Nej, ofta är det en programmerad robot som svarar "Jag förstår inte vad du menar." 

Den men meningen verkar vara den enda som är inlagd.

Man kan ibland även "röstprata" med chatten och trots att man artikulerar, talar tydligt och formulerar om sin fråga flera gånger så möts man av samma svar att den man pratar med inte förstår. Det leder till mindervärdeskänslor och att du inte kan tala så folk förstår.

De har ofta kvinnonamn som är tvåstaviga och omhuldas och marknadsförs som "dygnetruntservice" och "vi svarar alltid". Men inte alltid rätt svar.

Jag har ett bensinkort hos norska Circle K. När jag försökte kolla mitt konto kom jag inte in på deras webb. Jag skulle ange mitt mobilnummer, max åtta siffror. Mitt har tio siffror, utan landsprefix. 

Man kanske bara har åttasiffriga mobilnummer i Norge? Förmodligen klarar man inte att hålla fler siffror i minnet.

Idag skulle jag försöka gå in hos Vattenfall där jag är ny kund och kolla min elförbrukning och dito försäljning då jag har solpaneler på taket.

Tro det eller ej, men vattenfallet sa att mitt BankID inte fanns. Trots att jag precis innan nyttjat det när jag var inne hos Nordeas nätbank och gjorde mig oskyldig, dvs. betalade räkningar.

Suck, Nordeas kundovänliga nätbank är ett elände som behöver berättas...

Då min fru jobbat hos Nordea och deras föregångare livet ut har vi även livstid med den banken. Det har sina små fördelar som t.ex. lägre ränta (om vi hade några lån).

Nordea har en ny nätbank som jag försöker nyttja. Den gamla som jag kunde och tyckte var helt ok kommer säkert att tas bort så därför plågar jag mig med den nya. 

Så här går det till att betala en räkning, vilket jag gissar är det vanligaste som bankens kunder nyttjar deras nätservice för att göra.

1. Jag måste välja "Frånkonto", dvs. vilket konto betalningen ska dras från. Jag har tre konton och från två av dem kan jag göra betalningar. Vilket konto tror ni ligger permanent i rutan "Frånkonto"? Jo, givetvis det jag inte kan nyttja för betalningar. Det går inte att permanent välja ett annat konto. Inför varje betalning måste jag alltså gå in och knappa in ett annat av mina konton.

(2. Då jag vill betala alla räkningar samma dag så vore det bra om det gick att "låsa" datumet så jag slipper ändra dagens datum för varje betalning.)

3. På slutet kommer alltid rutan "Överföring" upp. Då mina räkningar har olika belopp måste jag vid varje betalning gå in och välja "Enstaka betalning". Detta går inte att ändra permanent.

Nordea har många vanliga kunder men jag tror inte man kollat med några vanliga räkningsbetalare hur dom tycker om deras nya nätbank. Hur ett stort seriöst företag kan bygga en sådan viktig tjänst så himla kundovänligt fattar jag inte.

Jämför hur det förr så hatade och avskydda Skatteverket skapat sin service via nätet och med tjänster som är mer komplicerade än att betala en räkning.

Nä, hade inte frun varit livegen nos Nordea hade jag bytt bank för länge sedan... Då jag inte vill byta fru får jag dras med Nordea. 

(Lägg märke till att jag är positiv här. Säg inte alltid att jag är så jävla negativ. Jag är istället realistisk!.)

Jag fick ingen tidning den här gången heller

Den 23 juli skrev jag ett inlägg och berättade att jag hade försökt att uppmuntra mitt tidningsbud, men misslyckats. Det kuvert som jag placerade på kvällen halvvägs i brevlådan och halvvägs utanför tydligt adresserad till tidningsbudet var orört morgonen efter. Dessutom hade jag inte fått någon tidning alls. Förmodligen hade budet missuppfattat allt. Nu har det hänt igen.

 

Kuvertet innehöll ett vänligt brev där jag öste beröm över tidningsbudet som är uppe så tidigt varje morgon,  oavsett väder, för att se till att jag får min tidning - även eftersänd till torpet i Bergslagen. I breven fanns också en hundralapp.

 

Samma procedur upprepade jag i går kväll och när jag i morse gick ut till torpets brevlåda på andra sidan landsvägen satt brevet kvar orört. Och åter fick jag ingen morgontidning.

 

Jag blev irriterad och besviken. Här försöker man vara generös och empatisk och vill belöna en arbetare som har ett otacksamt och föga uppmärksammat jobb. Den tjänst som levereras betyder mycket för mig. Vad händer? Jo, den tjänst jag försöker belöna uteblir helt.

 

Jag kan bara tolka det som skett på ett av två sätt. Antingen har mitt bud en grav funktionsvariation (dvs. är totalt dum huvudet) eller är en (svartjobbande papperslös?) invandrare som är analfabet (eller i vart fall inte kan läsa svenska).

 

Nu har jag försökt ge mitt tidningsbud en verbal och pekuniär uppmuntran vi två olika tillfällen. Båda gångerna har det gått helt åt fanders. I stället för att ev. få ett  litet tack har jag "straffats" med att inte få min tidning.

 

Jag ger upp, skiter i alla jävla otacksamma tidningsbud (trots att jag fortfarande tycker att dom gör ett bra jobb).

 

Jag fick ingen tidning idag

Jag tycker att de som delar ut morgontidningen till oss som fortfarande prenumererar på en pappersversion gör ett fantastiskt jobb. Upp tidigt, oavsett väder och vind, ut i mörkret och leta sig fram till ofta dåligt numrerade brevlådor.  Det är ett skitjobb som knappast uppmärksammas. Och det fungerar lika bra när jag har eftersändning till torpet i Bergslagen. Undrar hur länge den här servicen finns kvar?

 

Britter får sin morgonmjölk levererad till förstukvisten på morgonen. Vi i Sverige får vår morgontidning hem i brevlådan i stället. På en del lägenhetshotell utomlands, bl.a. på Gran Canaria, får man en påse med färska frallor på morgonen till sin ytterdörr.

 

Den här servicen är fantastisk - och unik. Framför allt i dessa tider när Postverkets dansk-svenska ersättare Postnord drar in antalet brevlådor för avgående post och hotar med att bara ha postutdelning vissa vardagar.

 

Min morgontidning, Svenska Dagbladet, som jag haft i snart femtio år och fortfarande har i kostsam pappersversion får jag även eftersänd till torpet i Bergslagen. Och detta utan extra avgift!

 

Att få tidningen i sin brevlåda varje morgon - även helger - är en fantastisk service. Jag undrar hur länge den kommer att finnas kvar. Det första som kommer att naggas i kanten är nog eftersändningen. Har man konkurrenten Dagens Nyheter får man redan betala extra för den servicen.

 

Tidningsbuden är en yrkesgrupp som aldrig får någon uppmärksamhet. Vid några tillfällen har jag visat dem min uppskattning. Det har jag gjort när jag varit på torpet där de tidigt varje morgon levererat mitt dagblad veckans alla dagar.

 

Det har gått till så att jag skrivit en lapp där jag prisat budets service som jag lagt i ett kuvert tillsammans med en hundralapp. Kuvertet med texten "Till tidningsbudet" har jag tejpat fast på brevlådans öppning. Det  gjorde jag igen sent igår kväll.

 

Men nu funkade det inte alls. Brevet satt orört kvar på torpets brevlåda på andra sidan landsvägen, som går rakt över våra marker. Och någon tidning fanns inte i brevlådan. Hur ska jag tolka detta? Det kan finnas olika förklaringar:

 

1) Tidningsbudet  (som kanske inte kunde läsa?) trodde kanske att jag inte ville ha någon tidning just idag och att jag därför förseglat lådan?

2) Tryckeriet har haft problem och inte kunnat förse alla prenumeranter med tidningar?

3) Man har bytt tidningsbud och satt in en vikarie som missat vår låda?

4) Eller nåt helt annat...

 

Suck! Tänk så det kan gå. Och just när jag ville visa lite em- och sympati och vara aningen generös också.

Nu har jag till slut fått svar från Lantmäteriet

I ett inlägg här den 20 december förra året berättade jag att jag mejlat Lantmäteriets kundcenter den 12 oktober och inte fått svar - trots flera påminnelser. Till slut skickade jag ett frankerat pappersbrev. Nu har jag fått svar, dels på mina frågor och dels en förklaring till dröjsmålet.

Trots all kritik mot Postnord verkar vanliga pappersbrev funka bättre än digitala dito - i alla fall om man vill kommunicera med Lantmäteriet. Nu har jag dock fått svar.

Först kom ett telefonsamtal från en trevlig kvinnlig handläggare och sedan kom ett uttömmande svar via mejl med flera intressanta bilagor som svar på mina frågor. Tack för det! Bättre sent än aldrig.

Jag har hela tiden tyckt det var märkligt att jag inte fått något svar. Det måste ju vara något tekniskt strul, har jag tänkt.

Och helt rätt. Orsaken till att mina mejl inte nått ända fram var enligt den förklaring jag fått ett spamfilter hos Lantmäteriet.

Deras it-nissar har gått till botten och funnit att jag i min mejlfot har med adressen till min blogg (bjorntharnstrom.blogspot.com). Att den adressen funnit med har gjort att mina mejl stoppats av deras filter som inte tar emot mejl där blogspot.com finns med.

Nu har man tagit bort den spärren för mig så nu ska det vara möjligt för mig att mejla deras kundcenter (och förhoppningsvis få svar inom vettig tid).

Men jag tycker det är märkligt att det bara är den svenska lantmäterimyndigheten som varit den enda mottagare i hela världen som hittills inte kunnat ta emot mina mejl.

Försäkringskassan snabbast med att svara

Som den lille rättshaverist i vardande som jag är har jag trakasserat ytterligare myndigheter med frågor via mejl för att se hur länge det dröjer innan jag får svar. Mina frågemejl denna gång har drabbat Skatteverket (SKV), Försäkringskassan (FK), Myndigheten för samhällskydd och beredskap (MSB) samt givetvis även min kommun Sollentuna. Alla utom en mottagare har svarat. Försäkringskassan var snabbast med svar.

Jag skickade mina mejl samma dag, nämligen söndagen den 8 december. Nu var en söndag ingen bra dag så jag borde räkna måndagen den 9 som avsändar- och mottagardag i stället. Från alla - utom MSB - kom automatsvar att man fått ett mejl från mig.

Försäkringskassan var snabbast med att svara. Redan den 10 december kom ett svar där man bad mig precisera mina frågor. Det gjorde jag på studs. Senare samma dag fick jag svar och jag skickade ett positivt och uppmuntrande tack för den snabba servicen.

Detta hedrar kassan som i undersökningar alltid hamnar i botten tillsammans med Arbetsförmedlingen när det gäller kundnöjdhet. (Kan denna snabba service bero på att  kommunikationsdirektör på Försäkringskassan nu är Sten Eriksson som jag en gång anställde på Skattverket som pressekreterare?)

Skatteverket kom tvåa och svaret därifrån fick jag den 12 december. Svaret var visserligen inte svar på min fråga så jag fick skriva svar på deras svar och upprepa min fråga. Senare samma dag kom ett mycket bra svar på min fråga. Från en annan handläggare.

Det första svaret handlade enbart om mina skyldigheter och inte ett ord om mina rättigheter, det som min fråga gällde. Det var inte bra. Tydligen sitter de gamla fiskala takterna kvar i väggarna.

(Verkets första "Dags att deklarera" innehöll information om att man kunde göra fyllnadsinbetalning av skatt om man betalat för lite. Men inte ett ord om att man kunde i förtid få tillbaka skatt om man betalat in för mycket. Typiskt fiskalt. Bara prata om skyldigheter, inget om rättigheter. Det ändrade jag givetvis på.)

På bronsplats kom SMB. SMB har ingen "kundservice" som man kan mejla. Därför gick mitt frågemejl till verkets registrator. Det gör givetvis att handläggningen fördröjs. Så ett mycket trevligt och uttömmande svar kom först den 18 december från en handläggare.

Nu ska i ärlighetens namn sägas att frågeställningarna till de olika myndigheterna var inte exakt desamma. Därför kan det ha påverkat svarstiderna något.

Fortfarande väntar jag svar från min hemkommun Sollentuna. Det ska bli intressant att se när det kommer.

Fortfarande inget svar från Lantmäteriet

Jag gillar inte när myndigheter inte svarar på brev eller mejl inom rimlig tid. Jag har tidigare berättat om Sollentuna kommun som dröjde nästan ett år med att svara - trots påminnelser.  Det ledde till att jag JO-anmälde kommunen som fick "kritik" och lovade bättring. 
      En annan myndighet som har svårt att svara är Lantmäteriet. Mitt mejl dit som jag skickade den 12 oktober har jag ännu inte fått svar på.

Den 12 oktober skickade jag ett mejl med två enkla frågor till Lantmäteriets kundcenter (kundcenter@lm.se). Jag fick inte något automatsvar att man fått mitt mejl.

Jag skickade en påminnelse till kundcenter via mejl den 24 oktober. Eftersom lantmäteriet även har service via telefon ringde jag och hamnade som nr 42 i kö. Jag insåg att även den vägen inte var framkomlig och lade på. (Jag vill helst ha svar via mejl så jag har svart på vitt.)

Den 9 november skickade jag ytterligare påminnelser via mejl. Men denna gång till registrator med hemlig kopia till verkets generaldirektör. Samtidigt skickade jag ett mejl till verkets kommunikationsdirektör och berättade att det uppenbarligen inte gick att kommunicera med kundcenter och undrade varför.

Fortfarande inget svar. Så den 20 december skickade jag ett nytt öppet mejl till generaldirektören Susanne Ås Sivborg. I det berättade jag om mitt försök att få svar på mina fråor och om alla de mejl jag skickat.

Inte en enda gång har jag fått automatsvar. Det är märkligt. Jag börjar tro att det kan vara något tekniskt fel eller något it-strul som gör att mina mejl inte når fram till lantmäteriet? Och att jag inte får dem i retur med upplysning om att de inte nått fram. Sånt kan tydligen hända.

Jag måste nog skicka ett pappersbrev i kuvert med frimärke på till Lantmäteriet i Gävle...

Två möten denna vecka som båda sket sig

Jag är försiktig och ängslig och litar inte på att allt ska funka som det är tänkt. När jag verbalt råkar ge uttryck för denna (oftast helt onödiga) ängslan eller oro säger mina vänner "F-n, va du ä näggativ!". 
        Men ibland finns det fog för mig att inte lita på andra eller för att vara ängslig. Den här veckan har jag råkat ut för två helt olika händelser där det planerade uteblivit.

Jag har - med ett undantag - alltid köpt nya bilar. Det var bara min första bil som var begagnad, dessutom mycket begagnad (en VW-bubbla för en tusenlapp). Därmed är jag en mycket bra kund för bilfirmorna. 

Att jag dessutom servar bilen på märkesverkstan för dyra pengar gör mig definitivt inte sämre som deras kund. Tvärtom!

Nu har jag min andra nya Toyota, köpt hos Europeiska Motor i Rissne där jag varit kund i snart tio år. Jag har ett serviceavtal där jag betalar flera hundra spännn i månaden. Då ingår, förutom service, lånebil m.m., även däckförvaring och dito byte två gånger om året. 

Egentligen är detta ekonomiskt vansinne. Varför inte köpa en begagnad bil med ett par år på nacken, serva bilen på en mindre verkstad, lagra däcken hemma i garaget och byta på egen hand? 

Tja, säg det. Bekvämlighet? Rädsla för att bli lurad vid ett begnatköp? 

När jag i tisdags skulle låta firman i Rissne byta till vinterhjul kom jag dit på rätt tid, lämnade bilen och satt och väntade. När det gått en halvtimme kom kundmottagaren och frågade om jag hade däcken med i min bil. "Nej, jag har dom hos er", svarade jag. 

Efter ytterligare en halvtimme kom han tillbaka och sa att man tyvärr hade missat att hämta hem mina vinterhjul från sin däckförvaring, som låg på en annan plats.

Jag blev givetvis skitförbannad, men behärskade mig. Det var ju inte kundmottagaren fel. "När kan ni fixa det?" undrade jag. "Nästa vecka", blev svaret. "Omöjligt. Då ska jag åka norrut där det finns risk för snö och halka. Jag måste ha däcken på DENNA VECKA!

Nu blev jag ännu mer förbannad, men fortsatt behärskad. Det var ju inte kundmottagarens fel. Efter visst knappande på datorn lyckades han beställa expresshämtning av mina vinterhjul och ordna en ny tid på fredagen (dvs. idag).

Jag sa behärskat med stark emfas i rösten att jag förväntar mig någon form av kompensation. "Vi kan bjuda på däckbytet", svarade han då. 

"Men för helvete" tänkte jag fast sa inte det. "Men du, jag har ju serviceavtal och då ingår däckbyte och däckhotell så det är redan betalt. Ni får fixa nån annan kompensation, varför inte en sån där" sa jag och pekade på en liten ryggsäck med Toyotareklam på. "Ta upp det med din chef och säg att jag är JÄVLIGT FÖRBANNAD!"

Sen tog jag mina bilnycklar, hämtade bilen och for upprörd därifrån.

 Idag på eftermiddan var jag där igen för ett nytt försök att få hjulen bytta. Nu hade man hämtat mina hjul och bytte. Jag fick också en ryggsäck och i den fanns två förpackningar spolarvätska och en kombinerad isskrapa och borste. Detta som kompensation, vilket jag tackade för.

Men jag undrar om jag fått något utan att gnälla och visa min behärskade ilska?

- - - -

Guiden som inte dök upp. Nu vidare till veckans andra händelse då allt sket sig, inte bara för mig utan för ytterligare ett trettiotal veteraner från Skatteverkets huvudkontor. Vår veteranförening hade ordnat och betalat i förväg för ett studiebesök.

Vi hade samlats på Bondegatan på Söder i Stockholm kl. 13.45 för att besöka "Julius hus", en gammal intakt våning från anno dazumal. En guide skulle möta oss kl. 14.00. Vi väntade till ca kl. 14.45. Fortfarande ingen guide, trots kontaktslösa eftersök via mejl och telefon.

Snopna gick vi därifrån.

- - - -

När hotellet inte hade någon bokning. För flera år sen skulle vi bila med kompisar till Alperna för att vandra och jag hade bokat en hotellnatt i Prag för övernattning på vägen dit. Jag betalade resebyrån som bokade hotellet och fick en voucher.

Men innan vi åkte mejlade jag hotellet för att kolla om de hade p-platser. Då fick jag svaret att vi inte hade någon bokning hos dem. Åter till resebyrån som menade att jag nog inte hade skrivit korrekt engelska och att man inte förstått mig.

Jag bet ihop. Resebyrån kollade. Jo, vi hade inte blivit inbokade, trots vouchern. Det var resebyråns underleverantör som missat att boka. Vi fick en ny voucher och ett nytt hotell i Prag. Det funkade.

Tur att jag kollade. Hur kul hade det varit att sent på kvällen komma till Prag och inte ha någon övernattning? Mitt i semestertider.

- - - -

Vad vill jag säga med dessa missar? Jo, det går inte att lita på nån. 😉

XXL är en kundorienterad firma

Jag har vid två skilda tillfällen haft annorlunda kontakter med sport- och fritidsföretaget XXL och deras stora butik i Barkarby, norr om Stockholm. Det första gällde ett par byxor som annonserats för ett lägre pris än jag fick betala. Det andra när jag bytte en vara jag köpt. Vid båda tillfällena var bemötandet och servicen utmärkt.

Jag hade länge funderat på att skaffa ytterligare ett par tunna långbyxor av fritidsmodell och med avtagbara ben. Bra att ha på sig när man reser till sydliga nejder. De är mycket praktiska och har många fickor.

Jag rev ur ett par annonser, som jag sparade. En var från XXL där priset var nedsatt från 800 kr till 500 kr.

Några dagar senare passerade jag XXL i Barkarby och mindes mitt långbyxbehov, men kom inte riktigt ihåg vad det stod i deras annons. (Mitt minne är inte vad det varit.) Svängde in till butiken, hittade mina byxor, betalade och åkte hem.

Väl hemma hittade jag den utrivna annonsen i papperskorgen, med priset 500 kr. "Shit", tänkte jag.

Jag är konflikträdd

Jag gillar inte konflikter, framför allt inte muntliga sådana. Så i stället för att ringa XXL skrev jag ett brev och berättade att jag - enligt mitt sätt att se saken - hade fått betala 300 kr för mycket. Priset i annonsen stämde inte med vad jag fick betala. Jag bifogade kopior på kvittot och annonsen. Sen åkte jag till torpet i Bergslagen och glömde det hela.

Några dagar senare ringde en trevlig kille från XXL. "Sorry, våra annonser gäller bara en vecka i taget", förklarade han. "Du var hos oss en måndag och vår annons gällde bara till och med söndagen  så du kan inte få tillbaka några pengar. Däremot kan du få ett tillgodokvitto på 300 kr".

Tack och bock! När jag var åter på hemorten åkte jag till XXL i Barkarby, träffade den trevliga killen och fick mitt tillgodokvitto.

Skaffade en luftpistol

Då jag sedan länge funderat på att skaffa en luftpistol, som komplement till det två luftgevär vi har på torpet, passade jag på nu när jag var hos XXL. Den pistol jag köpte var ett demonstrationsex och det sista de hade.

När jag kom hem upptäckte jag att en del av pistolen saknades. "Shit, ett återbesök och ny konflikt", tänkte jag, som inte gillar att slänga käft och klaga.

Dan därpå återvände jag till butiken och var beredd på tjafs och diskussion om att jag var orsak till att den saknade grejen var borta. Som vanligt besannades inte mina förutfattade farhågor.

Åter möttes jag av en trevlig manlig expedit. "No problems", sa han och gick ut på lagret för att hämta en ny pistol. "Tyvärr, finns inte den här modellen kvar", sa han när han kom tillbaka och la i stället upp en annan, men liknande pistol på disken.

Fick samma pris

"Oj då", sa jag. "Men den här är väl dyrare?" "Jo, den är lite dyrare, men mycket bättre", sa killen hos XXL. "Men du får den för samma pris som den tidigare". Tack och bock igen! (Prisskillnaden visade sig vara 30 kr.)

Den nya pistolen är lätt att ladda och hantera. Dessutom skjuter man med samma kulor som till de luftgevär jag redan har. Till den pistol jag köpte först måste man ha andra kulor, s.k. rundkulor.

Alltså: XXL är en kundvänlig och serviceinriktad butik. I alla fall den i Barkarby.

PS. Detta inlägg visar att jag inte alltid är negativ och gnällig.

Ett företag till med bra service

För några veckor sedan köpte jag en motorsåg som drivs med en bensinmotor. Den var inte helt färdigmonterad. Svärdet och kedjan var i lös vikt och måste sättas dit. Jag gillar inte tekniska prylar som måste sättas ihop men kände att jag kanske ska göra ett försök på egen hand. Sånt här tekniskt avskyr jag och vill inte ens försöka.

Min tekniskt mångkunnige svåger som är en Chalmerskt utbildad civilingenjör fanns inte i landet. Så han fick vara ifred den här gången. Jag bestämde mig för att försöka få dit svärdet och kedjan på egen hand.

Jag lyckades med det. Kors i taket. Jag provstartade och den gick igång direkt.

Svärdet lossnade

Nån vecka senare var jag på torpet i Bergslagen och tänkte försöka  skogsarbeta med den nya motorsågen

Den startade snabbt och jag gick till en medelstor grön och grann gran och började kapa de lågt sittande grenarna. Plötsligt small det till och sågen stannade. Svärdet hade lossnat och kedjan hade hoppat av.

När jag försökte sätta fast svärdet och kedjan såg jag att en av de två muttrar som håller svärdet på plats hade försvunnit. Fan, tänkte jag. Hade jag slarvat och inte dragit fast muttrarna ordentligt?

Sånt här händer alltid mig. Jag blev alltså inte förvånad.

Fantastisk fin service

Jag behövde en ny mutter och googlade fram Stiga i Tranås (då det stod Stiga på den gula motorsågen, tillverkad i People's Republic of China). Ett mejl avsändes där jag berättade om min sorgliga belägenhet och undrade om man kunde skicka en mutter plus faktura.

Svar kom snabbt. Stiga i Tranås har ingen service utan jag hänvisades till närmaste serviceverkstad. Men, skrev Stigakillen, jag har några såna muttrar ock jag skickar dem till dig.

Fantastiskt bra service! Stort tack.

Detta kallar jag utmärkt service!

Varje gång jag kontaktar ett företags kundtjänst är jag inställd på att inte få det som jag vill, vad det nu kan vara. Skicka en vara i retur? Klaga på en felaktig faktura? En leverans som inte skett med rätt produkt? Jag tar ut allt negativt i förväg, målar fan på väggen, finslipar mina argument etc. Men oftast hetsar jag upp mig i onödan. 

Min färgskrivare ville inte hänga med längre. I fönstret fick jag ett meddelande som löd ungefär så här: "Använd inte skrivaren, dra ut kontakten och kontakta närmaste serviceverkstad". Skit också! En skrivare borde väl ha en livslängd på mer än 2-3 år? Förmodligen är dom tillverkade att bara hålla en viss tid.

En ny billigare än att laga

Att lämna in den på en verkstad för felsökning och sedan eventuell åtgärd, byte av delar m.m. skulle säkert kosta mer än att köpa en ny skrivare. Alltså uteslöt jag det alternativet. Men det fanns ett stort aber: jag hade nyss köpt två uppsättningar färgpatroner, en utgift på bortåt femtonhundra spänn! Kanske bästa att hitta en liknande skrivare som behöver samma färgpatroner.

Därför kontaktade jag Canon, som tillverkat skrivaren. Jag kom fram direkt och fick prata med en trevlig kille som efter visst digitalt letande hittade en skrivare som använde samma sorts färgpatroner. Om jag köpte den via Canons webbshop skulle jag få 20 % rabatt. Det lät ju lockande. Men denna skrivare hade inte kopierings- och skanningsfunktioner, något som jag absolut ville ha.

Fri retur och tillgodo

Jag fick väl bita i det sura äpplet och inse att mina färgpatroner inte gick att använda. Kanske kunde jag sälja dem på Blocket, tänkte jag. Men så fick jag en idé: ska kolla om inkClub tar tillbaka patronerna och ger mig ett tillgodohavande? Jag kan ju alltid fråga.

Sagt och gjort. Ett elektroniskt brev avsändes till inkClub i Uppsala. Ett svar kom ganska omgående. Jodå, det gick bra att returnera patronerna och jag skulle få ett tillgodohavande. Dessutom gav dom mig en frisvarskod så jag kunde skicka tillbaka dem portofritt! Ganska fantastiskt.

Än en gång besannades inte mina inledande negativa farhågor. 

Sollentuna kommun ska bättra sig, tveksamt?

I somras (15 juni) berättade jag i ett inlägg här på bloggen att jag anmält Sollentuna kommun till JO. Anledningen var att jag aldrig fick svar på ett brev, trots flera påminnelser. Först när jag kopplade in ansvariga politiker fick jag ett svar. Mitt JO-ärende har rullat på och nu har kommunen svarat JO med anledning av min anmälan dit.

I svaret från den ansvariga nämnden (Trafik- och fastighetsnämn-den) håller man med om min redogörelse över alla kontakter jag har haft utan att få svar. Man medger lite halvhjärtat att svarstiden varit för lång och att återkopplingen borde varit bättre.

Kommunens svar är tämligen lamt och intetsägande, tycker jag. Vad ska då kommunen göra för att inte sånt här ska hända igen? Jo, när man framöver har nån form att utbildning för personalen ska man särskilt beakta skyldigheten att svara på frågor från enskilda. Alltså: det kommer inte att hända nånting.

Vad handlade det om?

Mitt ärende handlade om den invasiva blomsterlupinen som börjat sprida sig lite varstans i kommunen. Min fråga var vad kommunen tänker göra för att stoppa utbredningen av den.

I det svar jag så småningom fick berättade man att man skulle lägga in information om blomsterlupinen och andra invasiva arter på kommunens webbplats, Detta skulle göras inför årets sommar och nu skriver vi oktober. Men vad har hänt? Inte ett dugg.

PS. Jag återkommer när JO satt ned foten och meddelat sitt beslut.

En komplicerad återbetalning

Jag fick tillbaka för mycket inbetalda pengar på ett utbetalningskort. Det skulle kosta 30 kr hos t.ex. ICA att få ut beloppet som cash. Då jag tyckte det en onödig utgift tog jag mig i stället till min bank Nordea och ett av deras få kontor som tar emot levande människor för att få pengarna insatta på mitt konto där. Det blev en intressant upplevelse.

Jag har ansökt om ett registrera ett varumärke hos Patent- och registreringsverket (PRV). Samtidigt betalade jag in avgiften på 1 800 kr för ansökningen. Eftersom jag är lite glömsk kom jag efter ett tag inte ihåg om jag betalat eller inte. Hittade ingen betalning på mitt konto. Gjorde därför en ny inbetalning av 1 800 kr till PRV.

Någon dag därefter blev jag uppringd av en trevlig kvinna hos PRV. Hon berättade att jag betalt dubbelt och ville betala tillbaka 1 800 pix till mig. Hon frågade om jag hade något plus- eller bankgiro. "Nej, bara ett bankkonto", svarade jag.

Det visade sig att PRV hade svårt att sätta in pengarna på mitt konto i Nordea. Det skulle i värsta fall kunna ta minst en månad. Så jag accepterade ett utbetalningskort i stället. Det fick jag med posten några dagar senare.

Tog mig till Nordea

Det kunde jag lösa in på bl.a. ICA och en massa andra butikskedjor. Men det skulle kosta 30 kr. Onödigt, tänkte jag. Jag går till Nordea där jag är kund och ber att få beloppet insatt direkt på mitt konto där.

Sagt och gjort. Idag tog jag bilen och for till Kista där närmaste Nordeakontor finns som släpper in folk. Det var knökfullt i lokalen. Folk stod och satt överallt. Nittiofem procent av kunderna som väntade där var av utländsk härkomst, vilket syntes tydligt på deras utseende och klädedräkt. De övriga var svenska pensionärer, varav jag var en.

Jag tog en kölapp, fick nummer 553 och kunde samtidigt konstatera att man höll på att betjäna nummer 481. Det var alltså 72 kunder före mig. Det tog 45 minuter av väntan innan det blev min tur. Ganska segt, trots att jag lyckats få en sittplats.

Nordea skulle ha 50 kr

Jag lämnade fram mitt undertecknade utbetalningskort och körkort och såg fram emot att få pengarna insatta på mitt konto i banken. Men bankkvinnan som betjänade mig berättade att det skulle kosta 50 kr! Jag blev mycket häpen. Att protestera var ingen idé. Det hade varit enklare och billigare att ha tagit med utbetalningen till min ICA-butik. Om jag hade gått till en annan bank hade man helt vägrat att befatta sig med mitt ärende eftersom jag inte var kund där.

Då jag vägrade att betala Nordea 50 kr fick jag i stället ett speciellt kuvert av bankkvinnan. Om jag la mitt utbetalningskort i det och lämnade det i en av Nordposts blåa lådor skulle jag få pengarna insatta på mitt konto inom några dagar. Jag gjorde det.

Blir den omvägen billigare för Nordea? Skulle inte tro det. Budskapet från Nordea (och andra banker) är klart: KOM INTE HIT!

Alltid varit Nordea trogen

Jag har varit kund i mer än 70 år hos Nordea och dess föregångare, alltså sedan jag föddes. Jag har sedan dess var banken trogen och är sedan många år en så kallad förmånskund. Min fru har hela livet bara haft en arbetsgivare, nämligen Nordea, där hon lojalt har arbetat för en låg lön. Allt detta sa jag inte. Det hade inte hjälpt.

Tack och lov får jag aldrig pengar via utbetalningskort. Detta var ett undantag. Jag fick skylla mig själv då orsaken var min egen.

PS. Parkeringen i Kista kostade 30 spänn. Alltså lika mycket som ICA skulle haft för att lösa in min utbetalning. Hur dum får man vara? Suck. Sens moral: Gör som bankerna vill. Undvik dem.

Snabb och bra service!

Det händer att jag måste ta kontakt med myndigheter av olika slag. Det är dock inte ofta. Jag nyttjar då - om det går - deras mejladress och skickar ett mejl. Oftast får jag svar, som i de flesta fall dröjer en dag eller två. Ibland får jag inget svar alls, vilket har hänt när jag t.ex. mejlat polisen. Min hemkommun Sollentuna är dock rätt bra på att svara snabbt.

Jag blev 70 år nu i juli och då minskade min statspension som jag får från Statens pensionsverk (SPV). Men de minskade inte den preliminära skatten, så jag fick ut en tämligen liten summa.

Därför avsände jag igår ett mejl till SPV och bad dem justera mitt skatteavdrag nedåt. En timme senare fick jag ett samtal på mobilen när jag var ute och gick. Det var en vänlig man på SPV som berättade att han ändrat mitt skatteavdrag och förklarade samtidigt varför det inte skett med automatik.

Jag tackade honom för snabb och bra service. Och detta mitt i semestertiderna. Bra jobbat SPV!

Att inte få sitta tillsammans på flyget

Förra året åkte jag och frugan med researrangören Reseskaparna till Wales. Det var en gruppresa. När vi checkade in på Arlanda visade det sig att vi redan var seatade av resebyrån. Och vi fick inte sittplatser bredvid varandra, vilket retade mig till vansinne! Personalen vid incheckningen kunde inte ändra på seatningen.

Vi brukar tillsammans lösa korsord m.m. när vi flyger. Överhuvud taget är det självklart att man vill sitta bredvid den man reser tillsammans med. Men det gick alltså inte denna gång. Nåja, nu löste det sig ändå. Vi fick en ensamresenär att flytta sig så att vi kunde sitta tillsammans. Men ändå. Skit, tycker jag.

I år ska vi göra en ny gruppresa, arrangerad av Reseskaparna. Denna gång till Irland. Därför skickade jag ett surt mejl till resebyrån och bad dem se till att frugan och jag skulle bli seatade tillsammans på resan till Irland. Reseskaparna hörde av sig snabbt via telefon och jag fick en förklaring.

Reseskaparna lämnar över en gruppbokning med alla namnen på resenärerna till flygbolaget.  I detta fall var det Norwegian som tog oss till Wales. Det är flygbolaget som gör seatningen! Norwegian sorterar resenärerna efter förnamn och gör en random-seatning, sa Resekaparna. Förmodligen nyttjar man enstaka lediga platser och sprider därför ut resenärerna lite varstans i planet.

Jag tycker det är dåligt av Norwegian att göra på detta sätt. Men Norwegian riskerar snart att vara i samma klass när det gäller service m.m som Ryan Air (ett bolag som jag numera undviker att åka med). Priset är inte alltid allt.

På den kommande resan till Irland är det SAS vi flyger med.  I de fall jag tidigare åkt som gruppresenär har jag alltid kunnat seata mig och frugan efter egna önskemål. Det ska bli intressant att se om SAS har samma tokiga ordning som Norwegian när det gäller seatning av gruppresenärer.

Jag lär återkomma i ämnet.

Tillägg den 6 augusti: Jag har kollat med SAS Gruppresor. De har samma tokiga principer för seatning av grupper som Norwegian, dvs. att inte seata par tillsammans. Om flygbolag tycker jag inte! (Enligt SAS ska det gå att seata om sig tidigast 22 timmar innan avfärd om man seatats som gruppresenär. Det ska bli intressant att se om det kommer att funka.)

Kyl/frysen som inte frostade av på egen hand

På torpet i Bergslagen har vi en kombinerad kyl och frys i köket. Den är bara fyra år gammal och så pass modern att den ska ha automatisk avfrostning. Jag skriver "ska ha" för avfrostningen slutade att fungera för ett tag sedan. Vi fick manuellt frosta av skåpet.

Det blev snart ny is i skåpet och vi letade fram bruksanvisningen. Den var inte till stor hjälp då all teknik var noga inkapslad i det moderna skåpet. Inga syn!iga rör eller slangar på baksidan. Allt innanmäte var dolt.

På bruksanvisningen hade jag noterat när skåpet var köpt och att det var fem års garanti. Ringde därför firman i Lindesberg där jag köpt skåpet. De gav mig numret till leverantören Samsung och jag ringde dit och felanmälde. De noterade alla fakta och sa att en reparatör skulle höra av sig samma vecka. Ingen reparatör hörde av sig och vi lämnade torpet vid veckans slut. Detta hände i mitten av juni.

Åter till torpet i mitten av juli ringde jag Samsung igen som sa att man väntade på reservdelar. Jag krävde att få numret till reparationsfirman och fick det. Det var en firma i Falun, tjugo mil bort. Ringde dit. "Nä, ert ställe ligger inte inom vårt område så vi kan inte komma", sa man.

Jag fick även veta att Samsung anlitar ett företag i Linköping som heter SSS i förkortad form. Det företaget lägger i sin tur ut jobben på olika reparationsfirmor runt om i landet.

Jag fick numret till SSS. Där var gubbarna som fördelade ut jobben inte inne och man lovade återkommma. Det gjorde man inte.

Dagen efter ringde jag SSS igen, drog hela historien en gång till och fick numret ti!l en reparationsfirma i Örebro,  bara en timme bort. Ringde dit. Fick vänta skitlänge i kö och lyssna till "Det är många som ringer nu och du står i kö" ett oändligt antal gånger. Jag var på väg att ge upp.

Tills slut fick jag kontakt. Man sa att man först måste få reservdelar från Samsung och det kunde dröja. Jag sa att vi var på torpet bara denna vecka och nästa gång vi skulle vara där var i augusti. De lovade höra av sig senare.

Kors i taket! Efter en halvtimme ringde en montör som lovade komma. Efter några timmar kom han och konstaterade att skåpet var igenisat. Han började hacka bort isen för att försöka byta en liten metallmojäng som tydligen var vital för avisningen.

Till sist gav han upp och sa att vi skulle ha skåpet avstängt i drygt ett dygn för att få bort all is i alla små slangar och rör som hade betydelse för den automatiska avfrostningen. Han menade att vi haft frysdörren öppen och att det lett till isbildningen. (Vi har inte haft dörren öppen.)

När ett dygn med avstängd kyl/frys gått ska vi sätta på skåpet igen och då ska det funka, påstod han och åkte.

Vad lär jag mig av detta? Jo, att Samsung anlitar underleverantörer i flera led för att leva upp till sina garantier; underleverantörer som inte har full koll på var i landet kunden finns. Firman i Falun borde ha hört av sig till SSS i Linköping och sagt att man skickat ärendet fel. Dessutom följer Samsung inte upp ärendet. När man lagt ut ärendet på SSS har Samsung gjort sitt. Som kund måste man själv gripa in för att något ska hända.

Det ska bli intressant att se om avfrostningen funkar när skåpet kör i gång igen.

PS. Tack och lov har vi både en kyl och en frys på logen som vi kunde starta upp och nyttja. Gamla, rejäla saker utan en massa moderniteter som kan fallera. Nackdelen är att de drar mycket ström och inte frostar av sig på egen hand. Sic!

Inte lätt få visum hos Kongos ambassad

Min svägerska och hennes man (min svåger) som bor på Västkusten har blivit inbjudna till ett bröllop i Demokratiska Republiken Kongo i slutet av juli i år, ett bröllop mellan dottern till en av deras svenska kompisar och en infödd kongoles. De tänker resa dit, har köpt flygbiljetter, bokat hotell m.m. samt ansökt om visum för att få komma in i landet.

Eftersom Kongos ambassad finns i Stockholm fick vi hand om deras pass och visumansökningar när vi sågs tidigare i sommar för att lämna in dem hos ambassaden. Min fru och jag letade rätt på ambassaden, högst upp i ett höghus på Lidingö, inte långt från Millesgården.

När vi kom till rätt våningsplan möttes vi av en stor skylt som berättade att här låg Bolivias ambassad. Vi blev först konfunderade men när vi granskat trapphuset närmare upptäckte vi en pytteliten skylt med vidhängande ringknapp där det stor "DRCongo Embassy" vid ingången till den bolivianska ambassaden. Vi tryckte på knappen.

Efter en stund kom en svart man som pratade i mobiltelefon och öppnade. Han visade in oss i ett rum möblerat med en soffgrupp och ett litet skrivbord. Fortfarande pratande i mobilen på något lokalt  hemspråk tog han emot passen och ansökningsblanketterna med alla sina bilagor.

Fortfarande pratande i telefonen bläddrade han snabbt igenom handlingarna. Sen räckte han över sin telefon till mig och frågade mig "prata svenska?" Jag tolkade det som om han undrade om jag pratade svenska. En röst i telefonen pratade om "blanketter" på dålig svenska. Jag fattade ingenting, men trodde att det var någon som vill ansöka om visum. Ambassadmannen tog tillbaka mobilen och fortsatte att prata i den, samtidigt som han bläddrade vidare i ansökningshandlingarna.

Sen fick jag telefonen igen. Rösten i den pratade om "onsdag, onsdag". Jag fattade fortfarande ingenting men när jag lämnade tillbaka telefonen ramlade poletten ned. Vi skulle komma tillbaka på onsdag nästa vecka. "Wednesday next week?" sa jag frågande till ambassadtjänsteman, som nickade ivrigt. Jaha, det var alltså då vi kunde hämta passen med visum.

Detta skedde den 10 juni och vi var tillbaka den 17, dvs. efter en vecka. Vi var där på utsatt tid kl. 9:30 för då ska ambassaden vara öppnad (vilket den givetvis inte var). Efter en lång stund kom en svart ambassadtjänsteman - inte samma som veckan innan - och öppnade och vi följde med honom in. Denne tjänsteman kunde lite engelska och vi förklarade att vi kommit för att hämta två pass och vi visade honom kopior på svägerskans och hennes mans pass.

Han försvann in i ett annat rum, kom tillbaka och sa att bara ett pass var klart, men inte det andra. Han sa också att det tar tio dar att få visum. Vi berättade då för honom att vi kunde komma tillbaka måndagen den 29:e. Då skulle passen vara klara, förklarade han. I alla fall trodde vi det.

I går den 29:e var vi där igen kl. 9:30. Stängt. Vi väntade till efter kl. 10. Då kom en svart ambassadtjänsteman och låste upp; en som vi inte mött tidigare. Samma procedur som sist. Enda skillnaden var att denne hedersman kunde lite svenska. Nä, passen var inte klara. Vi uppmanades komma tillbaka i dag den 30 juni kl. 11.

I dag var jag där kl. 10:45 och väntade till kl. 12:30. Stängt. Stängt. Ingen tjänsteman dök upp. När jag kom hem ringde jag till UD och bad om hjälp. Jag kopplades till "Protokollet", den del av UD som har hand om kontakterna med de utländska beskickningarna i Sverige. Jag drog hela historien för tjänstemannen jag fått kontakt med.

"Nä, vi kan inte lägga oss i hur ambassaderna sköter sin visumhantering", sa han. "Dessutom är Demokratiska Republiken Kongo ett land som UD avråder svenskar från att resa till. Om vi skulle hjälpa till nu och din svägerska och hennes man skulle få problem i Kongo skulle vi på UD få kritik för att vi hjälpt dem att komma dit".

UD-mannen var trevlig och korrekt. Men något bistånd kunde han inte ge oss. UD har svartlistat många länder, bl.a. Indien, Thailand, Turkiet och Filipperna. Visserligen inte hela länderna utan bara vissa delar av dem. Men i alla fall. Även i Kongo var bara en del svartlistad, nämligen Nord- och Sydkivu med städerna Goma och Bukavu. Och dit ska inte min svägerska och hennes man åka! Så ambassadmannen borde ha kunnat hjälpt till.

I morgon tisdag ska vi till ambassaden igen. Fortsättning följer.

Fortsättning den 1 juli

I dag for vi åter till Lidingö och ambassaden. Vi var där vid 10-tiden och när vi ringde på kom samme man som vi mött den 17 juni; han som kunde lite engelska. Tro det eller ej! Passen var klara och visum istämplat och underskrivet. Vi fick passen med oss hem.

Lycklig slut, trots allt.

Så ska klagomål hanteras!

Min mamma (1908-98) jobbade större delen av sitt liv som affärsbiträde i olika blomsteraffärer. Hon sa ofta att "kunden har alltid rätt!".

Om det var någon kund som hörde av sig och klagade på att blommorna vissnade efter en dag eller att det var något annat fel så fick kunden nya blommor. Hon ifrågasatte inte om klagomålen var befogade eller inte eftersom kunden alltid hade rätt.

Det händer ibland att jag klagar på en tjänst eller vara som jag inte är nöjd med. Nu senast hände det med min favorit som frukostbröd: Fazers "Rund & God". Felet var att brödbitarna smulade sönder sig när jag tog ut dem ur plastförpackningen. De gick inte att bre smör på dem. Jag fick slänga tre paket, köpta i olika butiker.

Jag skickade ett mejl till Fazers konsumentkontakt och fick genast ett vänligt svar. Förklaringen var att de haft problem med tillverkningen av just "Rund & God" men att problemen borde vara lösta nu. Trots att jag inte krävde någon ersättning fick jag idag med vanliga posten kompensation i form av presentcheckar på 80 spänn.

Så ska klagomål hanteras. Heder åt Karl Fazer (1866-1932) och hans nutida medarbetare!

Förtroendet för Skatteverket sjunker

Sifos förtroendebarometer har nyligen presenterats. Skatteverket ligger fortfarande högt och toppar när det gäller de kollade myndigheterna. Ser man på utvecklingen för verket under de senaste åren  finns anledning till viss oro.

Så här ser procentsatserna ut för de som har angett "mycket eller ganska stort förtroende" för Skattverket de senaste åren: 2011- 57 %; 2012 - 54 %; 2013 - 53 % och 2014 - 50 %. Trenden är tydlig. Det går utför.

Visserligen är Skatteverkets siffror skyhögt bättre än t.ex. Försäkringskassans som under åren 2011-14 leget stadigt på 18 %. Migrationsverket har förbättrat sina något men Arbetsförmedlingen har försämrat sina från 2004 (23 %) till 2014 (11 %).

Att bygga upp ett förtroende hos medborgarna tar tid. Skatteverkets resa har tagit många år med beundransvärda insatser av flera eldsjälar som ofta kämpat i motvind. Förtroendet hos medborgarna är något som måste skötas, underhållas och utvecklas eftersom det inte är en evig självklarhet. Det gäller inte minst servicen till skattebetalarna.

I måndags, dvs. den 3 mars, skickade jag en enkel skattefråga till Skatteverket via webbplatsen. Jag väntar fortfarande på svar.

PS: I dag - den 10 mars - fick jag svar från verket.

Jordbruksfastighet i gåva kräver förvärvstillstånd

Vi har ett släkttorp i Bergslagen, ett torp som varit i min frus släkt i mer än 200 år. Det ägs nu till hälften av våra barn och till hälften av barnens ena moster, dvs. en syster till min fru. Hon har nu skänkt sin halva till min fru genom ett gåvobrev, som vi i mitten av december skickade in till Inskrivningsmyndigheten för att få lagfart.

Genom beslut den 18 december beviljades vilande lagfart, vilket kostade 825 kr i expeditionsavgift. Sedan dröjde det nästan en månad innan beslutet skickades ut. Handläggarna hade tydligen långledigt över jul och nyår?

Att det blev en vilande lagfart beror på att min fru måste söka förvärvstillstånd för att ta emot gåvan! Det lilla torpet (ca 16 hektar varav större delen är nyckelbiotop och därmed inte ekonomiskt intressant för t.ex. avverkning) är nämligen en jordbruksfastighet. För att förvärva en sådan fastighet i ett glesbygdsområde (vilket Bergslagen är) krävs förvärvstillstånd trots att det är en gåva mellan syskon! Märkligt.

Inskrivningsmyndigheten upplyste i beslutet att det är länsstyrelsen som beslutar om förvärvstillstånd och att det måste sökas, beviljas och tillställas inskrivningsmyndigheten inom tre månader, annars förfaller den vilande lagfarten.

Jag gick in på Länsstyrelsens i Örebro län hemsida och hittade en kort text med hänvisning till Jordbruksverkets hemsida där det skulle finnas ansökningsblanketter. Jag hittade rätt blankett som fylldes i, printades ut och skickades in till länsstyrelsen i mitten av januari.

Här hade det varit bra om Jordbruksverket haft en e-tjänst så att blanketten med e-leg kunde levereras digitalt till länsstyrelsen. Men man är tydligen inte alls så långt framme (som t.ex. Skatteverket) när
det gäller e-tjänster.

Samtidigt som jag via vanliga posten med kuvert och frimärken skickade in ansökningen om förvärvstillstånd till länsstyrelsen skickade jag ett e-brev till en av handläggarna på länsstyrelsen med lite frågor: Kostar det penger? Hur betalar jag?

När det gått drygt tre veckor utan någon reaktion från länsstyrelsen skickade jag ett mejl direkt till länsstyrelsen och bad om diarienummer på ärendet samt namn på handläggaren i fråga och varför jag inte fått svar på mejlet till handläggaren jag tidigare vänt mig till.

Efter någon dag fick jag svar från en annan handläggare som nu gått in och läst sin kollegas mejl. Han berättade att det kostar 3 700 kr att söka förvärvstillstånd för en fysisk person och att länsstyrelsen inte börjar handlägga ärendet förrän man fått betalt. Han berättade också att den handläggare jag skickat mitt e-brev till var långtidsjukskriven.

Detta reser två frågor: 1) Varför hörde inte länsstyrelsen av sig och berättade när man fick in vår ansökan att det kostar pengar och att man måste betala innan handläggningen börjar och 2) varför har man inte den självklara rutinen att det går ut ett automatmejl som talar om att den person man sökt  mejlledes inte är i tjänst? Rena stenåldern när det gäller normal service!

Jag betalade in avgiften på direkten och skrev ett mejl till handläggaren och berättade det. Samtidigt tipsade jag om att man borde ha text på sin hemsida att det kostar pengar och att man inte tar i ärendet förrän man fått betalt. Dessutom tipsade jag att andra myndigheter, företag m.fl. har automatsvar på mejl som går till medarbetare som inte är i tjänst och som meddelar att personen i fråga är borta samt när han/hon är tillbaka.

På detta mejl har jag inte fått någon reaktion. Förmodligen retade jag upp handläggaren? Och jag har heller inte sett till något beviljat förvärvstillstånd trots att det snart gått två veckor. Om jag inte får tillståndet före den 20 mars förfallet den vilande lagfarten och jag blir blåst på expeditionsavgiften för den och får börja om från början.

När jag på 1960-talet jobbade hos Länsstyrelsen i Örebro fick inte självklara ärenden avgöras och expedieras förrän de fått "ligga till sig" några veckor trots att de kunde avgöras och avslutas samma dag de kom in. Så var det på den tiden. (Se mitt blogginlägg den 23 mars 2013.)

Jag är rädd att den kulturen fortfarande finns kvar. Sitter nog i väggarna.

Tillägg måndag den 24 februari: I dag kom beslutet med vanliga posten. Ett kort "brev" (dessutom med taskig typografi, skrivet med olika stilsorter och stilstorlekar) med beslutet, som var daterat den 19 februari. Den 20 skickade jag ett mejl och undrade när beslutet kunde komma. Svar fick jag via mejl dan därpå från handläggaren som berättade att han nu fått beslutet påskrivet av chefen och att det skulle lämna länsstyrelsen med posten samma dag.

Arbetstidsmässigt skulle jag tro att den effektiva handläggningstiden av ärendet handlade om högst en timme: 1) Läsning av ansökningsblanketten  och diarieföring - 10 minuter.  2) Fundering - ärendet självklart från början - 5 minuter. 3) Egen utskrift av beslutet 10 minuter. 4) Föredragning, underskrift och kuvertering 10 minuter samt 5) svar på mina mejl, fikapaus m.m. 25 minuter.

Med tanke på att ärendet tagit flera veckor så har "liggetiden" varit ungefär densamma som på min tid, dvs. ett par veckor. Kulturen från 1960-talet finns kvar!

SL slutar aldrig att förvåna

Det kollektiva trafikföretaget Storstockholms lokaltrafik, i dagligt tal SL, slutar aldrig att förvåna. Företaget verkar ha som målsättning att göra det så svårt som möjligt för dem som vill åka kollektivt.
Sedan vill man att alla köp av biljetter helst ska ske via SL:s automater som finns vid de flesta t-bane- och pendeltågsstationer.

I somras togs den populära remsan som sällanresenärer och tillfälliga besökare kunde använda bort. I stället måste man nu köpa en biljett i automaten (eller i luckan om den är bemannad) eller använda ett särskilt plastkort. Det kallas av SL omväxlande för Accesskort, SL-kort, reskassa, kuponger eller biljett!  Allt för att underlätta för kunderna och göra informationen mer begriplig. Sic!

Åker du alltid samma antal zoner funkar kortet bra. Men åker du olika antal zoner måste du skaffa dig flera kort, ett för två zoner, ett för tre zoner etc. för att slippa passera en bemannad spärr där du kan ändra zonantalet för din resa.

För en sällanresenär som jag funkar kortet under förutsättning att jag har fyllt på det med pengar, vilket kan göras i automaten. Men jag kan även fylla på med pengar via SL:s webbplats eller kontant över disk vid någon av SL:s butiker med personlig betjäning (SL Center).

Att kunna fylla på kortet med pengar via nätet är smart. Men SL har även lyckats krångla till detta. När du fört på pengar får du ett mejl från SL med helt obegriplig information och du tvingas ringa deras upplysningstjänst för att få förklarat vad du ska göra.

Dina pengar hamnar inte på ditt kort förrän du aktiverat påfyllningen via någon av SL:s kortläsare. Du kan inte heller nyttja pengarna förrän efter ett dygn. Aktiverar du inte kortet ínom 30 dagar försvinner pengarna du laddat på och de betalas inte tillbaka.

Har du en gammal remsa kvar som du inte nyttjat fullt ut kan du få tillbaka pengar för de outnyttjade klippen innan årsskiftet. Men den transaktionen kan bara göras vid ett SL Center och kräver att du ska fylla i tre olika papper med samma uppgifter, dvs. namn, personnummer m.m. Du får inte ut kontanter. Däremot kan beloppet du ska ha tillbaka sättas in på ditt kontokort utan kostnad. Men vill du ha beloppet påfört som reskassa på ditt Accesskort kostar det 17 kr extra!

Om det är fyra personer som är mellan 21-64 år (och alltså inte har rabatt) och är engångsresenärer och åker pendeltåg från Sollentuna till Stockholm fram och tillbaka kostar det 528 kr med vanliga biljetter.

Jag förstår att många sällanresenärer hellre tar bilen, trots trängselskatten. SL räknar i år med nästan en halv miljard mindre i intäkter än beräknat. Tacka fan för det!

PS: Jag anser att SL borde göra om sitt betalsystem och göra som London. Där köper du ett Oyster Card som du drar i spärren när du går in och när du går ut efter din resa. Du behöver inte hålla rätt på hur många zoner du passerat.