Inför ryska möten måste man vara förberedd

När vi svenskar möter andra nationaliteter, med annan kultur, historia m.m. måste man vara förberedd. Handlar det om handel eller politik är det extra viktigt om man vill nå framgång. Detta gäller inte minst Ryssland. Nyligen träffade Stefan Löfven den ryske presidenten Valdemar Putin. Hur briefad och påläst var Löfven?

När jag jobbade blev jag vid ett par tillfällen kommenderad till Vietnam. Mitt uppdrag var att inom ramen för ett SIDA-projekt föra över svenskt skattekunnande - för min del hur man informerar skattebetalare - till den vietnamesiska skatteförvaltningen.

Jag förväntade mig givetvis att få någon form av information om Vietnam innan jag åkte dit. Men icke sa Nicke. Jag köpte för egna pengar en tjock bok om Vietnam som jag studerade för att känna mig något mer förberedd inför mina veckor där. Lite fakta skaffade jag mig alltså för egen maskin.

Däremot fick jag ingen information om det informella, som t.ex. att man inte ska klappa små barn på huvudet eller att vuxna män kan fatta varandras händer utan att vara bögar.

Det informella ryska

Häromdan lyssnade jag på ett föredrag om svensk rysslandskompetens. Föreläsare var en UD-tjänsteman och kansliråd, tillika en av sekreterarna i försvarsberedningen, som bl.a. tjänstgjort i Moskva och Kiev.

Han berättade att när man har med ryssar att göra så får man först höra den officiella sanningen, sedan kommer den verkliga, reella sanningen. Känner man som förhandlare, oavsett om det gäller handel eller politik, inte till detta kan man hamna totalt snett men ändå tro att man nått sitt syfte.

UD-mannen sa vidare att många som t.ex. placerats i Moskva för Sveriges räkning inte fått kännedom om sådana här basala skillnader mellan länderna. "Jag skulle gärna undervisa dem som ska dit", sa han.

Hoppas Löfven fick kunskapen

Jag blev häpen över detta, nämligen att UD-folk som ska utomlands får så bristfällig förhandsinformation om de länder de ska verka i. Inte konstigt att även jag inte fick det inför min Vietnamresa. Det verkar vara ett genomgående drag i den svenska statsförvaltningen.

"Åk gärna, men tro inte att du ska få nån starthjälp! Det viktiga som inte finns beskrivet - men som är viktigt att känna till - får du komma underfund om själv." Ungefär så skulle jag tolka det.

När detta verkar vara förhärskande i svensk statsförvaltning blir man skräckslagen när den f.d. norrländske svetsaren åker till Ryssland för att i enrum träffa landets diktatoriske ledare som har mer än en räv bakom varje öra.

Jag hoppas verkligen att UD denna gång såg till att Löfven var tillräckligt förberedd - även om det informella.

När Stalin grundlurade västmakterna

Precis innan andra världskriget var över i Europa träffades Stalin, Churchill och den dödssjuke Roosevelt i februari 1945 på Jalta. Där beslöt man bl.a. att demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de befriade länderna i Europa. Regeringarna i Polen och Tjeckoslovakien, som stöddes av Sovjet skulle ombildas och bli helt demokratiska.

Vi vet hur det gick. Sovjet struntade i det man kommit överens om.

Churchill genomskådade Stalin men fick inget stöd av USA. Han ville att västmakterna skulle fortsätta kriget, med det som var kvar av Tyskland, och anfalla Sovjet för att utrota kommunismen där. Hade Churchill fått som han velat hade världen sett annorlunda ut idag.

Även på Stalins tid fanns en officiell sanning och en reell. Jag hoppas att Löfven kan sin historia.

Trumpadministrationen hyfsat positiv till Sverige

Häromdan lyssnade jag på Sveriges ambassadör i Washington (som var i Stockholm) när hon berättade om "Läget i USA och dess relation till omvärlden". Jag ska inte redogöra för hela föredraget utan ger bara några glimtar, bl.a. om hennes möte i Vita huset med president Trump. På det hela taget har USA:s administration en positiv bild av vårt land. 

Jag är med i något som heter Svenska Atlantkommittén (SAK) vars medlemmar främst är äldre kostymklädda herrar med bakgrund som militär eller politiker, varav flera är kända från radio och TV.

Jag är - och känner mig som - en mycket främmande fågel i det sammanhanget. De undrar nog vem jag är då de flesta av dem verkar känna varandra väl.

SAK verkar för en debatt om säkerhetspolitik med fokus på EU- och Natofrågor samt behovet av ett transantlantisk samarbete för fred och säkerhet. Verksamheten sker i olika former, bl.a. intressanta föredrag.

Vår USA-ambassadör föreläste

Den här gången var det Karin Olofsdotter som var föreläsare. Hon utsågs till Sveriges ambassadör i Washingtom i höstas och är den första kvinnan på den posten. När hon blev introducerad hos Trump i Vita huset visste hon att hon bara hade fem minuter med honom. Hennes ämnen var handel och försvar. Det blev inte riktigt som hon tänkt sig.

När Trump såg henne komma in utbrast han: "Ah, a female!" (Å, en kvinna!) Sen berömde han Sverige. Karin Olofsdotter hade innan försett Trump med en gåva i form av en bok med fina bilder över Sveriges främsta golfbanor.

Hon knöt an till den och då berättade Trump om vår skicklige golfare Stenson, som han väl kände till. Olofsdotter blev lite orolig att mötet skulle handla om golf och inte om handel m.m.

Sverige ligger bra till

Vår ambassadör menade att bytet av utrikesminister gagnar oss. Den nye - f.d. militären och juristen Mike Pompeo - är både påläst och kunnig och var tidigare CIA-chef. Även försvarsministern Jim Mattis är bra för oss. Pentagon har en positiv bild av Sverige och vårt försvar, som anses vara mycket bra (även om det är litet).

Karin Olofsdotter trodde för egen del att Donald Trump kommer att sitta kvar som president även en period till. Han har stort stöd i USA och hans väljare läser dagligen hans twitterkommentarer. Det är på så sätt han kommunicerar med dem.

När Trump tillträdde som president lämnade USA:s ambassadör i Stockholm sin post och någon ny är inte utsedd. Karin Olofsdotter trodde det fortfarande skulle dröja ett bra tag innan Trump utsåg någon ny.

Byråkratiskt departement

Hon berättade också att USA:s utrikesdepartement är en mycket stor byråkrati. Innan hon blev vår ambassadör i USA hade hon motsvarande post i Budapest. Hennes stab där på ambassaden bestod av 14 personer.

USA:s ambassad i Ungern har 450 anställda! Av dem var det ett tjugotal som bara hade till uppgift att se till att personalens kylskåp var fyllda med mat och dryck. Detta som ett exempel på byråkratin.

Möte med kungen

Karin Olofsdotter var i Sverige tillsammans med det trettiotal honorärkonsuler som vi har runtom i USA. Hon kom direkt från ett möte med kungen och skulle sedan dra vidare till en middag på UD.

Det var intressant att få lyssna till henne.

Hur hantera IS och alla flyktingar?

Att få en samlad markoffensiv mot IS, stödd av FN, är omöjligt på grund av Putins Ryssland samt Kina, som båda sitter i Säkerhetsrådet med vetorätt. Putin stödjer bl.a. Assadregimen i Syrien och njuter säkert av flyktingströmmen som skapar problem i EU.

Om en majoritet av världens demokratier med USA och Nato i spetsen storsatsade tillsammans så skulle det gå att utradera IS. Men det  skulle kosta enormt mycket i form av människoliv och pengar. Är världssamfundet villigt till det? Tveksamt.

För att få stopp på flyktingströmmen över Medelhavet måste det bli fred i flyktingarnas hemländer, något som verkar omöjligt. Däremot kan man låta de flyende få söka asyl i EU redan i sina hemländer. Det kan ske på EU-ländernas ambassader, vilket en del politiker föreslår. Sannolikt skulle det bli kilometerlånga köer vid t.ex. de svenska och tyska ambassaderna i dessa länder, perfekta mål för självmordsbombare och andra terrorister.

Ett annat alternativ till ambassaderna är att EU gemensamt öppnar särskilda "asylambassader" på strategiska orter i eller nära flyktingarnas hemländer dit flyktingarna får ta sig. Då skulle de slippa flyktingsmugglarna och de livsfarliga färderna över Medelhavet.

På "asylambassaderna" ska det finnas personal från alla EU-länder som på plats avgör om asyl ska beviljas eller inte. De som beviljas asyl i t.ex. Sverige får åka dit på egen bekostnad, en kostnad som bara är en bråkdel av vad de idag betalar flyktingsmugglarna. Dessutom skulle EU kunna fördela flyktingarna mer jämnt över hela EU redan vid asylprövningen. Men även vid EU:s "asylambassader"  skulle det bli tiotusentals asylsökande i kö som skulle kunna vara mål för terrorister.

För att genomföra detta krävs dock att alla länder i EU blir överens och det blir svårt, för att inte säga omöjligt.  Flera av länderna, bl.a. Ungern, vill helst redan idag inte behöva ta emot enda flykting till.

Alltså, med gemensamma ansträngningar från världssamfundet och hela EU skulle det gå att få bort både IS och få stopp på flyktingströmmen över Medelhavet. Att IS skapar flyktingströmmar som i sin tur skapar kaos och osämja i EU gynnar främst en person, nämligen Rysslands diktator Valdemar Putin som vill splittra både EU och Nato.

Tillägg den 18 september 2016. I en ledare i dagens SvD berättar man om en opinionsundersökning som ett brittiskt företag gjort i Syrien. Intressanta siffror, som visar hur splittrat landet är. Läs här:
http://www.svd.se/ont-om-ljuspunkter-i-syrien/om/kriget-i-syrien. Det är nog i stort sett omöjligt att få fred i Syrien med alla dessa olika grupperingar. Suck.

Inte lätt få visum hos Kongos ambassad

Min svägerska och hennes man (min svåger) som bor på Västkusten har blivit inbjudna till ett bröllop i Demokratiska Republiken Kongo i slutet av juli i år, ett bröllop mellan dottern till en av deras svenska kompisar och en infödd kongoles. De tänker resa dit, har köpt flygbiljetter, bokat hotell m.m. samt ansökt om visum för att få komma in i landet.

Eftersom Kongos ambassad finns i Stockholm fick vi hand om deras pass och visumansökningar när vi sågs tidigare i sommar för att lämna in dem hos ambassaden. Min fru och jag letade rätt på ambassaden, högst upp i ett höghus på Lidingö, inte långt från Millesgården.

När vi kom till rätt våningsplan möttes vi av en stor skylt som berättade att här låg Bolivias ambassad. Vi blev först konfunderade men när vi granskat trapphuset närmare upptäckte vi en pytteliten skylt med vidhängande ringknapp där det stor "DRCongo Embassy" vid ingången till den bolivianska ambassaden. Vi tryckte på knappen.

Efter en stund kom en svart man som pratade i mobiltelefon och öppnade. Han visade in oss i ett rum möblerat med en soffgrupp och ett litet skrivbord. Fortfarande pratande i mobilen på något lokalt  hemspråk tog han emot passen och ansökningsblanketterna med alla sina bilagor.

Fortfarande pratande i telefonen bläddrade han snabbt igenom handlingarna. Sen räckte han över sin telefon till mig och frågade mig "prata svenska?" Jag tolkade det som om han undrade om jag pratade svenska. En röst i telefonen pratade om "blanketter" på dålig svenska. Jag fattade ingenting, men trodde att det var någon som vill ansöka om visum. Ambassadmannen tog tillbaka mobilen och fortsatte att prata i den, samtidigt som han bläddrade vidare i ansökningshandlingarna.

Sen fick jag telefonen igen. Rösten i den pratade om "onsdag, onsdag". Jag fattade fortfarande ingenting men när jag lämnade tillbaka telefonen ramlade poletten ned. Vi skulle komma tillbaka på onsdag nästa vecka. "Wednesday next week?" sa jag frågande till ambassadtjänsteman, som nickade ivrigt. Jaha, det var alltså då vi kunde hämta passen med visum.

Detta skedde den 10 juni och vi var tillbaka den 17, dvs. efter en vecka. Vi var där på utsatt tid kl. 9:30 för då ska ambassaden vara öppnad (vilket den givetvis inte var). Efter en lång stund kom en svart ambassadtjänsteman - inte samma som veckan innan - och öppnade och vi följde med honom in. Denne tjänsteman kunde lite engelska och vi förklarade att vi kommit för att hämta två pass och vi visade honom kopior på svägerskans och hennes mans pass.

Han försvann in i ett annat rum, kom tillbaka och sa att bara ett pass var klart, men inte det andra. Han sa också att det tar tio dar att få visum. Vi berättade då för honom att vi kunde komma tillbaka måndagen den 29:e. Då skulle passen vara klara, förklarade han. I alla fall trodde vi det.

I går den 29:e var vi där igen kl. 9:30. Stängt. Vi väntade till efter kl. 10. Då kom en svart ambassadtjänsteman och låste upp; en som vi inte mött tidigare. Samma procedur som sist. Enda skillnaden var att denne hedersman kunde lite svenska. Nä, passen var inte klara. Vi uppmanades komma tillbaka i dag den 30 juni kl. 11.

I dag var jag där kl. 10:45 och väntade till kl. 12:30. Stängt. Stängt. Ingen tjänsteman dök upp. När jag kom hem ringde jag till UD och bad om hjälp. Jag kopplades till "Protokollet", den del av UD som har hand om kontakterna med de utländska beskickningarna i Sverige. Jag drog hela historien för tjänstemannen jag fått kontakt med.

"Nä, vi kan inte lägga oss i hur ambassaderna sköter sin visumhantering", sa han. "Dessutom är Demokratiska Republiken Kongo ett land som UD avråder svenskar från att resa till. Om vi skulle hjälpa till nu och din svägerska och hennes man skulle få problem i Kongo skulle vi på UD få kritik för att vi hjälpt dem att komma dit".

UD-mannen var trevlig och korrekt. Men något bistånd kunde han inte ge oss. UD har svartlistat många länder, bl.a. Indien, Thailand, Turkiet och Filipperna. Visserligen inte hela länderna utan bara vissa delar av dem. Men i alla fall. Även i Kongo var bara en del svartlistad, nämligen Nord- och Sydkivu med städerna Goma och Bukavu. Och dit ska inte min svägerska och hennes man åka! Så ambassadmannen borde ha kunnat hjälpt till.

I morgon tisdag ska vi till ambassaden igen. Fortsättning följer.

Fortsättning den 1 juli

I dag for vi åter till Lidingö och ambassaden. Vi var där vid 10-tiden och när vi ringde på kom samme man som vi mött den 17 juni; han som kunde lite engelska. Tro det eller ej! Passen var klara och visum istämplat och underskrivet. Vi fick passen med oss hem.

Lycklig slut, trots allt.

När jag gästade franska ambassaden

Jag har trakasserat er som läser min blogg med flera inlägg om mina besök på diverse ambassader. Nu ska jag avsluta den serien med att berätta om när jag var på franska ambassaden i Stockholm - och varför.

Det var nämligen så att franska skatteförvaltningen vände sig till Skatteverket i Sverige via sin ambassad i Stockholm för att få svar på diverse frågor. Frågebatteriet var mycket omfattande och handlade om allt från de svenska skattetjänstemännens löner, hur stora bostäder de hade till skatterna i Sverige m.m.

Det här frågepaketet valsade runt på verket i Solna några veckor. Ingen ville ta i det. Det luktade bara en massa jobb. Till slut hamnade det i mitt knä, eftersom jag i egenskap av informations-direktör ofta fick vara slasktratt för allt möjligt, som inga andra ansåg vara deras bord. Jag ägnade flera dagar åt att leta fakta, hitta på fakta och skriva svar på engelska. Till slut var jag klar och levererade en hel pärm full.

Belöningen kom i början av juni. Jag fick en inbjudan att fira Frankrikes nationaldag 14 juli på ambassaden. Jag gick dit, trots att jag hade semester. Det var ganska tråkigt. Snittar och en drink, som serverades i ambassadens trädgård, som var en innergård på Östermalm, där ambassaden ligger. Här såg jag en del höga militärer, en biskop och en del andra halvkändisar. Jag kände mig ganska ensam - som vanligt alltså vid mina ambassadbesök.

Eftersom jag var nykomling så följdes jag diskret av en ung man med öronmussla med sladd ned under kavajkragen. Förmodligen en agent från fransk säkerhetstjänsten.

Plötsligt fick jag se ett ansikte jag kände igen. På en person jag aldrig träffat. Och jag visste exakt var jag hade sett ansiktet. Nu var det prytt av ett helskägg. Men på min minnesbild fanns inget skägg. Mycket märkligt. Lika märkligt att bilden jag mindes hade funnits i verkets interna tidning, som jag var redaktör för.

Några år tidigare hade jag skickat min medarbetare Sten Eriksson som reporter till Tanzania. Uppdraget var att skriva artiklar om den skatteskola som verket byggde där, ett projekt som SIDA finansierade och som alltså var en del av biståndet. Det blev flera artiklar. I en av dem intervjuades en svensk ambassadsekreterare. Det var han som nu stod framför mig på franska ambassaden i Stockholm!

Jag tog mod till mig, gick fram och pratade med honom, med hänvisning till bilden och artikeln i tidningen. Det blev en trevlig pratstund och besöket på ambassaden fick en viss mening. Sedan har jag sett att han fortsatt sin karriär inom UD och blivit ambassadör, men var minns jag inte.

Men franska ambassaden ville inte släppa mig. Tydligen tyckte man att min insats med frågesvaren var så storartad att jag hamnade på deras adresslista. Jag fick varje år - under minst tio år - en inbjudan att fira 14 juli där. Jag gick aldrig dit mer och så småningom ströks jag från listan.

Finska pensionärer i Sverige

När jag var informationschef på Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) var det viktigt att få ut information om de svenska skatteregler som gällde för personer som fick pension från Finland. Det visade sig omöjligt att nå dem med ett direktutskick från Sverige. Vi hade inte uppgift om vilka de var. Inget att göra åt, ansåg mina chefer.

Men jag gav mig inte. Jag kontaktade på eget bevåg indirekt det statsråd som i regeringen hade ansvar för de nordiska frågorna och förklarade problemet. Jag ville att man från Finland skulle skicka ut vår information till de finska pensionärerna i Sverige. Vi kunde skicka över informationsmaterialet och låta finska pensionsmyndigheten posta det åt oss.

Statsrådet kontaktade finska ambassadören i Stockholm och skrev ett handbrev, direkt till honom. Jag såg en kopia på det och det var personligt och innehöll även en hälsning till ambassadörens fru. Det funkade och pensionärerna i Sverige fick sin information om de skatteregler som gällde här för deras pension.

Min insats medförde att jag på Finlands nationaldag den 6 december blev inbjuden till en mottagning på finska ambassaden i Stockholm. Jag gick dit. Det var en mycket tråkig tillställning. Fullt med folk som jag inte kände. Det var ensamt att gå omkring där. Jag minns att ambassaden hade ett stort porträtt av marskalk Mannerheim på en vägg.

Det är vanligt att lägre tjänstemän och andra som gjort något som gagnat ett land bli inbjuden till ambassaden. Ett annat alternativ är att bli hembjuden på middag med sin fru till en ambassadtjänsteman, tillsammans med några andra svenskar i liknade situation. Två gånger fick jag sådana inbjudningar; till tjänstemän vid Ungens respektive Mexicos ambassad i Stockholm. Tack och lov hade jag giltiga förhinder och bra ursäkter och kunde inte gå.

Whisky eller Seven Up?

När jag var i Venezuela 1978 och hälsade på min bror som bodde där fick jag även tillfälle att vara med på en mottagning på svenska ambassaden i huvudstaden Caracas. Det var fullt med folk och uppklädda kypare gick omkring och serverade. Deras fråga var: "Whisky eller Seven Up?" Jag var ett enda stort frågetecken och min motfråga var: "Till vad då?" "Till whiskyn så klart", blev det självklara svaret.

Det visade sig att drinken som serverades var en grogg på mångårigt lagrad skotsk whisky och antingen Cola eller Seven Up. Venezuela var - i alla fall då - en av världens största whiskyimportörer.

På mottagningen var de flesta deltagarna ditkommenderade personer från övriga länders ambassader. Jag räknade ut att det säkert fanns 100 länder med representation i Venezuela. Varje land har minst en mottagning varje år, en del kanske flera. Det blir två-tre sådana här mottagningar varje vecka som övriga länders beskickningar måste gå på. Och det var nog samma inhyrda kypare som dök upp på varenda en.

Efter ett par timmar blinkade ljusen i den stora sal där mottagningen på ambassaden ägde rum. Inom två-tre minuter var salen tom. Det blinkande ljuset var signalen till att partyt var över. Alla rusade lättade därifrån så fort de kunde. Äntligen över!

En diplomat med tjänstgöring utomlands riskerar lätt att bli alkoholberoende.

Märkligt möte på svenska ambassaden i Hanoi

Jag tvingades - mer eller mindre - av min arbetsgivare att 1994 att åka till Vietnam och hålla föredrag på engelska för vietnamesiska skatteförvaltningen om hur vi i Sverige informerar våra skattebetalare. Dessutom i två veckor. Det var ett delprojekt i Sveriges bistånd till den kommunistiska diktaturen där.

Under tiden i Hanoi blev jag och mina kamrater från Skatteverket i Sverige inbjudna till en mottagning på svenska ambassaden med anledning av att en statssekreterare från Sverige var på besök i landet. Det var slipstvång. Jag hade ingen slips utan fick låna en av en medarbetare på svenska ambassaden, som bodde i ett radhus på ambassadområdet.

Precis innan vi skulle kliva in på själva ambassaden slogs jag av en speciell känsla och sa högt till mina kamrater: "Jag ger mig sjutton på att jag kommer att träffa någon jag känner!" De bara log åt mig och skakade på huvudet. Tokpelle, tänkte de nog.

Jag hann precis komma in och och i vimlet av gäster såg jag långt bort i ett hörn min dotters klassföreståndare från högstadiet i Turebergsskolan i Sollentuna; en person som jag inte sett på fem år. Mycket märkligt, måste jag säga.

Jag gick fram till honom och han kände genast igen mig. Också det märkligt, eftersom vi bara setts på några klassmöten. Han var tjänstledig från lärarjobbet och jobbade för Röda Korset i Hanoi. Snacka om sammanträffande!

När jag var bjuden till Japans ambassad

I slutet av 1970-talet ordnade jag ett program på Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) för en grupp japanska riksdagsmän som var i Sverige för att studera vår moms. När de lämnade verket gav de en flaska dyr whisky i present till vår momschef Greger B:son Allström, som varit deras värd.

Han blev nervös och tolkade gåvan som en muta. Därför gick han till verksledningen för att få råd om hur han skulle göra med flaskan. "Den ska du behålla," sa överdirektören Eric Hallman. "Annars tar jag den!" (Nu hör det till saken att Hallman inte var den som direkt spottade i glaset.)

Min belöning från japanerna var att jag ett halvår senare fick en inbjudan, gällande mig och min fru, till en mottagning på Japanska ambassaden. Mycket nervösa gick vi dit. Vi hade ju ingen som helst susning hur man skulle bete sig. Dessutom kände jag inte en käft på ambassaden. Hade bara haft telefonkontakt med en underordnad tjänsteman, vars namn jag inte kom i håg.

Nåja, vi gick dit, fick handhälsa på ambassadören och hans kimonoklädda hustru och lotsades sedan, med en drink i handen, in i en stor sal, full med folk. Alla var för mig helt okända. Det var representanter för den diplomatiska kåren i Stockholm plus en hel del svenskar.

Plötsligt tystnade sorlet i salen och all uppmärksamhet riktades mot en äldre, rätt rund herre som klev in i rummet, omgiven av en handfull yngre män. Det var den ryske ambassadören i Stockholm med sitt hov. Han var doyen; högst i rang bland ambassadörerna i Stockholm i kraft av ha haft sitt ämbete längst av dem alla.

Männen runt ryske ambassadören spred sig snabbt runt i rummet och en av dem sökte ögonkontakt med mig. Eftersom jag tydligen var en främmande fågel för honom kom han fram till mig, handhälsade och frågade på nästan brytningsfri svenska vem jag var och vad jag jobbade med.

"Jag jobbar på Riksskatteverket", svarade jag sanningsenligt. Han muttrade något ohörbart, vände på klacken ock gick. Jag var tydligen ointressant för honom. Så här efteråt skulle jag i stället svarat att jag jobbade på arméstabens underrättelse-avdelning eller något liknande. Då hade jag säkert blivit hembjuden till honom.