Broschyren "Dags att deklarera" fyller 50 år i år!

För exakt 50 år sedan genomfördes en av de största svenska samhällsinformationskampanjerna någonsin! Den största var 1967 när vi gick över till att köra på höger sida. Fem år senare fick landets skattebetalaren en helt ny deklarationsblankett som marknadsfördes intensivt på olika sätt, bl.a. genom "Dags att deklarera". 

Verket hade anlitat Reklambyrån Svea, som stod sossarna nära, för att få hjälp. Men deras broschyrversions underkändes. I stället gjorde verkets egen personal den som sedan skickades ut till hela folket.          

Broschyren innehöll så kallade "roliga gubbar". Eftersom jag var hyfsat bra på att teckna och även kunde rita gubbar fick jag förmånen att illustrera broschyren som kom året efter. Då jag inte var städslad av verket som tecknare och ritade på fritiden utbad jag mig ett extra arvode. 

Min chef NB muttrade något ohörbart men till slut fick jag ett extra engångstillskott. Jag tror det var några hundralappar. 

Alltid något tänkte jag tills jag fick veta att tecknaren som reklambyrån Svea anlitat hade fått 16 000 kr för sina "gubbar" i första broschyren (se bild). Jag kände mig lurad.

Jag krävde mer när det var dags att göra 1974 års illustrationer, ett par tusenlappar. Då försökte min chef NB ändra min befattningsbeskrivning och få inskrivet i den att det ingick i mitt ordinarie jobb även att teckna och rita. Detta för att slippa betala för bilderna.

Efter att ha pratat med EH i verkets ledning fick jag betalt för de teckningar jag gjorde åt verket på min fritid. Men min chef NB såg alltid sur ut när jag lämnade in min blygsamma faktura till honom.

Min chef NB basade även över verkets utbildningsverksamhet och de som på sin betalda arbetstid fungerade som lärare fick alltid fullt traktamente plus ett saftigt lärararvode. Och detta trots att de var anställda som lärare när det krävdes.

Mina teckningar recenserades varje år i kvällspressen. Kvinnan var passiv, det var fel färg på håret m.m. Jag tog alltid till mig av synpunkterna, vilket också noterades.

Tack var teckningarna i deklarationsbroschyren blev jag lite känd och fick en del uppdrag som extraknäckande illustratör. Jag blev även medlem i Föreningen Svenska Tecknare och blev den vägen inbjuden av Sollentuna kommun vid några tillfällen att ställa ut bilder tillsammans med ett gäng andra konstnärer i min hemkommun Sollentuna.

Av statliga Allmänna förlaget fick jag uppdraget att illustrera de sidor i den stora tryckta telefonkatalogen som handlade om utrymning. Den katalogen och även "Dags att deklarera" fanns i alla landets hushåll och därför presenterade min bror alltid mig som "Sveriges mest spridde tecknare".

Och alla bilder jag gjorde signerade jag "J.Gosh".

Det har under årens lopp blivit så enkelt att deklarera att någon broschyr knappast behövs längre. Det lilla tunna häfte som idag utgör  "Dags att deklarera" borde haft nån rad om att den fyller 50 år. Men det är inte intressant för Skatteverket och dess ledning att minnas det som varit.

Verket brydde sig inte om att den uppskattade webbplatsen fyllde 25 för ett tag sedan. Varför skulle man då uppmärksamma att "Dags att deklarera" fyller jämnt i år? Broschyren fungerade, var enkel och var i många år ett föredöme för andra när det gällde samhällsinformation.

Vill  du veta mera om deklarationskampanjen 1972 så finns den beskriven i jubileumsboken "Deklarationen 100 år och andra tillbakablickar" som Riksskatteverket gav ut 2003 (sid. 119-128).

 

Ange även hektar - inte bara fotbollsplaner

När journalister ska förklara för vanligt folk hur stor yta något har använder de nästan alltid fotbollsplaner som måttstock. För mig - som inte är särskilt idrottsintresserad eller dito kunnig - säger det inte särskilt mycket. Däremot är hektar ett mått som jag bättre kan relatera till. Varför inte ange både ock? Eller jämför även med något annat?

I gårdagens svenska dagblad var det en stor artikel om Northvolts blivande batterifabrik i Skellefteå. Man har schaktat bort skog och annat för att göra plats för en jättestor fabrikslokal. Den anges bli lika stor som 100 fotbollsplaner. Och hur stort är det?

Hur stor är en fotbollsplan?

Eftersom jag inte vet hur stor en sådan plan är kollade jag. Det finns inget exakt mått. En fotbollplan kan vara från 45 till 90 meter bred och från 90 till 120 meter lång. Den får dock inte var kvadratisk, dvs. 90 x 90 meter, utan måste ha en rektangulär form.

När det handlar om internationella fotbollsmatcher måste planen alltid ha måtten 64-75 respektive 100-110 meter på bredden respektive längden.

Planmåttet är inte exakt

Att ange en yta i antal planer blir bara ett ungefärligt mått. Räknar man om till hektar blir det från 0,4 till 1,08 hektar eller 0,8 respektive ca 2,2 tunnland. Ett hektar är 10 000 kvadratmeter och ett tunnland är ca 5 000 kvadratmeter. Att måttet heter tunnland, beror på att en tunna utsäde räckte till att beså en så stor ytra.

Eftersom Northvolts anläggning motsvarar 100 fotbollsplaner kan det i hektar vara någonstans mellan 40 och drygt 100 hektar. Det är inte särskilt exakt. Om journalisten menade internationella planer blir hektaren i stället 64 och 83. Det är heller inte särskilt exakt.

Jämför med något annat

Vill man ge läsaren något mer konkret jämförelsealternativ kan man t.ex. ta någon annan känd yta att jämföra med.

När jag för många år sedan beskrev Riksskatteverkets informationskampanj inför deklarationen och presenterade broschyren "Dags att deklarera" använde jag parker i Stockholm och jämförde med..

Till den pappersmassa som krävdes för att göra pappret till broschyren krävdes det X antal träd. De motsvarade ett kalhygge, stort som Kungsträdgården eller en gallringsyta lika stor som Humlegården.

Både ock är bäst

Nu är ju måttet 100 fotbollsplaner bara ett sätt att visa att fabrikslokalen i Skellefteå kommer att bli himla stor. För en normal läsare räcker det. Men för siffernissar, ingenjörer och tekniker (och för mig) som vill att det mesta ska vara exakt räcker det inte.

Måttet "fotbollsplaner" är inte exakt. Det varierar stort. Men då vanligt folk inte vet det så spelar det egentligen ingen roll. Så kära journalister, fortsätt ange antalet planer men ange även ytan i ett fast mått, t.ex. hektar eller kvadratmeter.

Tillägg den 21 oktober

I dagens SvD Näringsliv skriver man om planerna på att bygga en stor "tomtepark" i Rovaniemi i norra Finland (där tomten bor). Man tänker sig bl.a. en kupol som ska täcka ett område som är 25 000 - 30 000 kvm stort. Där ska det alltid vara snö och finnas restauranger, hus m.m. - en by med evig vinter.

Storleksangivelsen är jättebra! Lätt att omvandla till hektar också (2,5 - 3 hektar, alltså som våra åkrar på torpet i Bergslagen. Fullt greppbart för mig).

PS. För att få veta hur stor Northvolts fabrik blir (hektar eller kvadratmeter) så har jag skickat ett mejl och frågat. Återkommer om och när jag får svar. Tillägg den 22 oktober: Idag fick jag svar från Northvolt. När fabriken är färdig 2024/25 blir ytan 500 000 kvadratmeter, dvs. 50 hektar, vilket är ungefär som 100 mindre fotbollsplaner.

Solcellerna har sparat in 1,6 ton koldioxid på tre månader

Intresset för att montera solceller på sitt hustak är stort och har ökat de senaste åren. Staten lockar med ett bidrag på 20 %, men alla kan inte dock få det. Men man får i alla fall ROT-avdrag på arbetskostnaden. Våra solceller på torpet i Bergslagen har varit i drift utan problem i tre månader och sparat in 1,6 ton koldioxid.

Våra 34 solceller på taket till vårt torp Kalkåsen togs i drift den 17 april och har alltså levererats elektrisk ström i tre månader. De ligger mot söder och skuggas inte av några träd, vilket är ett plus.

Dessutom var det så turligt att de fyller i stort sett ut hela taket som på håll ser helt svart ut. De röda takpannorna syns knappast alls. Se bilden ovan.

På de här tre (mest soliga) månaderna har de levererat 4 120 kWh, varav vi har sålt 2 671 kWh. Produktionen har inneburit att utsläppet av koldioxid minskat med drygt 1,6 ton, vilket motsvarar 5,4 träd.

Vår nät- och elleverantör EON köper överskottselen till rådande spotpris som nu senast var drygt 26 öre. Månaden tidigare var det tio öre högre. Spotpriset varierar över året beroende på efterfrågan på el. 

Även tillbaka på skatten

Utöver den betalningen får vi tillbaka 60 öre per kWh på energiskatten som en skattereduktion i inkomstdeklarationen. Så i princip får vi ca en krona för varje såld kilowattimme.

Junifakturan (mest nätavgifter m.m.) från ELON var i år på 124 kr. Förra årets junifaktura var på 678 kr. Alltså tämligen påtagligt att kostnaderna minskat.

Installationen kostade utan bidrag 146 000 kr och kommer att vara betald om 10-12 år. Livslängden är trettio år. En investering för framtiden. Får vi bidrag får vi betala tillbaka ROT-avdraget och då slutar installationskostnaden på 130 000 kr. Ungefär som en halvbra begagnad bil.

Nu har solpanelerna jobbat i en månad

För en månade sedan startade vi våra solpaneler på torpet i Bergslagen. Hittills har de producerat 1 470 kilowattimmar, eller 1,47 MWh. Det motsvarar 575,87 kg minskat koldioxidutsläpp eller omräknat i träd, nästan två stycken. Via en app i mobilen kan jag följa elproduktionen när jag vill. Jag kan även se hur mycket var och en av de 34 panelerna ger ifrån sig i form av kilowatt.

Jag är ingen miljömupp men jag har av olika skäl dragit mina strån till stacken, dvs. försökt göra något när det gäller den hotande miljökatastrofen.

Jag sorterar mina sopor och har elva olika sorteringar; jag har minskat min konsumtion av rött kött; jag kör en bil som delvis går på elektricitet och jag har nu solpaneler på torptaket.

Enbart en pengafråga

Varför allt detta om jag inte är miljömupp? Jo, sorteringen är för att minska den mängd sopor som jag får betala för att bli av med då soporna vägs och är underlag för sopfakturan. Rött kött har blivit dyrt och är oftast segt. Bil med en elmotor som går igång ibland ger mig lägre drivmedelskostnad,

Man solpanelerna då? Jo, det är enbart för att minska våra kostnader för elen, som är den stora utgiften då vi måste ha värmen på året runt.

Så det är inte för miljön jag har skaffat solpanelerna, utan för plånboken. Hjälpen till miljön är en bieffekt.

Intjänad på tolv år

Att låta anlägga solpanelerna m.m. har kostat - med rotavdrag - 146 000 kr. Enligt leverantörens offert ska den summan vara intjänad om cirka tolv år. Sen blir det bara plus i två decennier för panelernas livslängd är beräknad till trettio år.

Jag har ansökt om bidrag från staten, men det är osäkert om vi får det. Det hela beror på om det finns några pengar kvar. Jag står på kö hos Länsstyrelsen i Örebro och har plats nummer 377. Det innebär att det är 376 länsbor som står före mig i kön.

Då bidraget nyligen minskat från 30 % till 20 % av installationskostnaden blir det bara knappt 30 000 kr och sen får jag då betala tillbaka rotadraget på ca 15 000 kr. Beviljas jag bidrag så blir min installationskostnad drygt 130 000 kr.

Överskottet ger en krona per kWh

Av de hittills levererade watten har jag sålt 1 320 kWh till mitt elbolag EON, som betalar mig 40 öre per kilowatt, vilket dras av direkt på min elräkning som kommer varje månad. Sen får jag ytterligare 60 öre per kilowattimme i energiskattereduktion, vilket kommer att synas på min årliga självdeklaration.

Min beräknade elförbrukning på torpet är ca 10 000 kWh och solpanelerna beräknas leverera något mindre. Om panelerna skulle producera mer än jag förbrukat får jag ingen skattereduktion på de överskjutande kilowatten.

Även på vintern

Panelerna och den övriga utrustningen monterades på drygt två dagar, dessutom mitt i den snöiga vintern. Panelerna levererar ström även på vintern och även om de är snötäckta, fast givetvis inte så mycket som en solig vårdag.

Om solen skiner för mycket, t.ex. mitt i sommaren, levereras mindre el då panelerna inte funkar så bra om de blir för varma.

Tog in tre offerter

Hur hittade jag leverantören? Via en länk från ett facebookinlägg hittade jag tre leverantörer som lämnade offerter. Det var inga större skillnader mellan dem; prisskillnaden var ett par tusenlappar.

EON skippade jag direkt. Deras "offert" var ett färdigt avtal, som jag skulle skriva på och skicka in inom två veckor. Det verkade bondfångeri och jag gillade inte deras upplägg. De två övriga hade jag mejldialog med och fick svar på de frågor jag hade.

Slutligen valde jag det företag som verkade gedignast (och dessutom hade sitt huvudkontor i min hemkommun Sollentuna). Installationen gjordes sedan med folk från deras kontor i Örebro, två unga killar, som verkade kunna sitt jobb.

Krävdes inget bygglov

Normalt krävs inte bygglov, men för att vara helt säker kontaktade jag Lindesbergs kommun (där torpet ligger). Det krävdes några mejl för att till slut få ett vettigt och tydligt besked. Jag behövde alltså inte bygglov, och slapp den kostnaden.

Jag ansökte om statsbidrag tidigt i processen och fick hjälp från leverantören med de tekniska uppgifter jag måste lämna. Sen hade jag kontakt med länsstyrelsen för att få veta hur jag låg till i köandet.

Totalt sett var det tämligen enkelt att skaffa solpaneler och jag fick all hjälp och de frågesvar jag behövde.

Jag kan inget annat än att rekommendera solpaneler.

PS. Jag hade tur och fick ett fint svart extratak på mina nylagda betongpannor - se bilden nedan.
En del solpanelade tak blir fula om det finns stegar, takfönster, skorstenar, ventiler m.m. som gör panelytan oregelbunden. Dessutom är mitt paneltak riktat direkt mot söder och har inga skuggande träd eller byggnader.

Det försvunna krysset finns fortfarande kvar

För 30 år sedan fick vi möjlighet att deklarera förenklat för första gången. Då räckte det med ett kryss och namnteck-ning. Åtta år senare kom en ny blankett - utan kryss. Men det där lilla kära krysset lever fortfarande kvar i folks sinnen och minnen.

Den första förenklade deklarationen kom 1987. Om alla förtryckta uppgifter stämde räckte det med en underskrift av deklaranten. Men jag tyckte att man måste göra något mer, t.ex. att godkänna genom att även sätta ett kryss i en ruta. I och för sig var det enligt lagen helt onödigt, men jag stod på mig.

Det blev en kryssruta. Och allt blev så enkelt. "Tänk, bara att sätt ett kryss så har man deklarerat", lät det i folkmunnarna då.

Krysset försvann för många år sedan

Vid nästa deklarationsreform 1995 försvann krysset och vi fick i stort sett den blankett vi har idag. Men fortfarande pratar och tänker folk på det där enkla krysset - trots att det försvann för tre decennier sedan.

I dagens Svenska Dagblad - SvD Näringsliv -  intervjuas på sidan 5 några deklaranter som får berätta hur det är att deklarera i dag. En av dem svarar så här:

Tänk vad det där lilla krysset har bitit sig fast i folks sinnen! Nästan märkligt.

Vänskapskorruption har alltid funnits

Nu är upprördheten stor över SVT-programmet "Uppdrag gransknings" avslöjande att Skatteverkets överdirektör Helena Dyrssen försökt tipsa den f.d. kabinettssekreteraren Frank Belfrage om att programmet begärt och fått ut offentliga uppgifter om honom från verket. Dyrssen och Belfrage var tidigare höga tjänstemän i regeringskansliet när Alliansen regerade och kompisar från den tiden.

Dyrssens åtgärd att ringa Belfrage var sanktionerad av verkets generaldirektör Ingemar Hansson. Hennes beteende kallas vänskapskorruption och är ingen ny företeelse.

När jag på 1960-talet jobbade på Länsstyrelsen i Örebro var det en fotbollsspelare i hemmaklubben ÖSK som åkt fast för rattfylla och fått en månads fängelse. När straffet skulle avtjänas skulle ett par viktiga matcher spelas och han ville få uppskov med straffet.

Sådana ärenden handlades på den tiden av länsstyrelserna. Ärendet kom in. Men redan i postöppningen (som jag som landskanslist deltog i) togs det om hand av avdelningschefen själv och behandlades vid sidan av de vanliga rutinerna. Det var ett exempel på vänskapskorruption. Detta är preskriberat sedan länge och de berörda är nog inte längre i liveet.

Rikshushållaren och finansministern Gunnar Sträng ägde stenhus i Gamla stan, som han hade renoverat. Han ansökte om skattebefrielse för en del av kostnaden (vilket man kunde på den tiden) hos Riksskatteverket. Ett sådant ärende tog normalt flera veckor att hantera.

Men Strängs ansökan fick även den specialbehandling och han fick beslut (ett helt korrekt sådant) med vändande post och sina pengar efter några dagar. Det var också ett exempel på vänskapskorruption, som också är preskriberat.

Sent en kväll sista dagen innan deklarationen skulle var inlämnad ringer det hemma hos en av Riksskatteverkets högre chefer på skattesidan. En något salongsberusad kompis (med skattebakgrund) till en känd partiledare (som blev statsminister) kunde berätta att partiledaren - som också var lika berusad - glömt att lämna in sin deklaration. Och nu var det för sent. Kunde generaldirektören möjligen göra något åt det?

Jodå, dagen därpå (för sent dessutom) ordnades ett anstånd med att lämna in självdeklarationen åt partiledaren. Det var också ett exempel på vänskapskorruption. Även detta preskriberat.

Det finns säkert fler liknande berättelser från många olika verksamheter där kompisar dunkat varandras ryggar och fixat både det ena och det andra. Det har alltid förekommit och kommer alltid att förekomma.

Jag har själv under min tid på Skatteverket blivit uppringd av en partiledare och f.d. minister som mycket arrogant ställde vissa krav på verket i kraft av sin ställning. Tack och lov var ärendet inte mitt bord, utan jag slussade honom vidare till berörd handläggare. Hur det sedan gick vet jag inte.

"Du" ansågs skapa falsk förtrolighet

Författaren och filosofen Lars Gustafsson avled häromdagen. Han var född 1936 och bodde åren 1982-2006 i USA. I juli 1997 skrev han en artikel på kultursidorna i Svenska Dagbladet som handlade om det postala systemets förfall. Han syftade bl.a. på e-posten.

I artikeln berömde han det amerikanska skatteverket IRS som inledde sina brev till vanligt folk med orden "Dear Taxpayer" (ungefär "Käre Skattebetalare"). Samtidigt ansåg Gustafsson att det var pinsamt när svenska myndigheter skrev "du" till medborgarna. Detta skulle, enligt honom, vara ett medvetet försök att skapa falsk förtrolighet med undersåtarna. (Men "Dear Taxpayer" var tydligen inte falsk förtrolighet enligt Gustafsson. Jag fick inte ihop det.)

Det fick mig - som då var Riksskatteverkets informationschef - att gå i taket eftersom jag under alla år kämpade för enkelhet och begriplighet i verkets information. Resultatet blev ett genmäle, som togs in i dagbladet några dagar senare.

Det där med "du" var en känslig fråga på 1970-talet på Riksskatteverket. Den så kallade "du-reformen" som spreds brett då var helt ny. Verkets broschyr "Dags att deklarera" med du-tilltal skickades tillbaka direkt till generaldirektören av en skattebetalare med alla "du" överstrukna och ersatta av "Ni". Det tog generalen som intäkt för att svenska folket inte ville bli duade.

Jag gjorde då en enkät där folket frågades ut. En överväldigande majoritet föredrog "du". Därmed var den saken utagerad och jag kunde andas ut.

Plast bättre än papper

Svenska folket får varje år två stora försändelser från staten. Det ena är det gulröda - eller orangefärgade - papperskuvertet från Pensionsmyndigheten, det andra är den mörkblå plastpåsen från Skatteverket med deklarationen. Plastpåsen är billigare, mer miljövänlig och går fortare att kuvertera än papperskuvertet. Därför kör Skatteverket med plast sedan flera decennier tillbaka.

Det var faktiskt jag som förde fram idén med plast redan 1976. Då genomfördes ett försök i Skåne som vi följde upp med en enkät till deklaranterna där. De tyckte plast var helt ok. Året därpå blev det plastpåse i hela landet och sedan dess har det fortsatt av bara farten. Eftersom plasten är billigare än papperskuvert har det under åren blivit många miljoner i lägre kostnader för utskicket.

Kostnadseffektiva och miljövänliga lösningar var alltid ledstjärnan när jag jobbade på Skatteverket (och föregångaren Riksskatteverket). Genom att se till helheten med sidantal, format, pappersvikt, portogränser m.m. minimerades kostnaden för bl.a. massutskick. Det har även berott på att det mesta gjorts av verkets egen personal, utan inblandning av dyra konsulter, som t.ex. reklambyråer.

När dåvarande Riksförsäkringsverket (RFV) tog fram det första pensionsutskicket var det deras reklambyrå som ville ha ett orange kuvert m.m. Då fanns inte det papper som krävdes för det färgade kuvertet. Ett pappersbruk i Tyskland fick en specialbeställning för att ta fram just den orangea papperskvaliteten som reklambyrån absolut ville ha. Mycket dyrt!

Den broschyr som skickades ut första gången i kuvertet från RFV hade en inlaga på 20 sidor och ett separat gulrött omslag i en annan papperskvalitet. Trycktekniskt mycket dyrt! Men det gick bra då verket hade 50 miljoner kronor att sätta sprätt på.

Jag tyckte då att det var skandal att slösa skattebetalarnas pengar på detta sätt. Även Finansdepartementet var tydligen tveksamt till kostnaderna. Jag blev uppringd av departementet och fick berätta hur mycket det kostade att skicka ut deklarationen och broschyren "Dags att deklarera".  Trots tveksamheten fick RFV sina pengar och kunde köra sitt kostsamma race.

Sedan dess har det fortsatt. Varje år har folket fått sitt gulröda kuvert med pensionsinformation. Nu är det Pensionsmyndigheten som är avsändare. Om man lyckats få ned kostnaderna vet jag inte. Men fortfarande är deras utskick ca en krona dyrare än Skatteverkets utskick av deklarationen i den blå plastpåsen. Med tanke på att det är sju miljoner som varje år får det gulröda kuvertet så är det mycket pengar det handlar om.

Jag har tipsat Pensionsmyndighetens informationsansvarige om detta och föreslagit att han ska kolla om en rödgul plastpåse och ändrad papperskvalitet kan ge lägre kostnader. Vi får se om det händer nåt.

Låt fokusgrupper avgöra begripligheten

En text kan vara välskriven och enkel men det behöver inte betyda att budskapet går fram eller att den är begriplig. Ta t.ex. bruksanvisningar! De kan vara enkelt skrivna men totalt obegripliga. Ofta beror det på att den som skrivit anvisningen kan för mycket och hoppar över vissa moment som krävs.

Samma sak gäller blanketter. De kan se enkla ut men den som ska fylla i dem missuppfattar och gör fel. Fel ifyllda blanketter är kostsamt då det kräver kompletteringar.  Rätt ifyllda blanketter är viktigt, såväl för myndigheter som för företag, organisationer m.fl.

Du ska inte tro att du har gjort rätt från början. Testa därför ditt alster på en eller flera fokusgrupper som består av representanter för din målgrupp eller dina användare.  Nästan alla institut som gör opinionsmätningar kan hjälpa dig med tester på fokusgrupper.  Den kostnaden betalar sig, det kan jag lova.

När jag var informationsansvarig på Skatteverket tog verkets skatteexperter 1987 fram den första förenklade deklarationen.  Vi som jobbade med verkets information och hade dagliga kontakter med medborgarna tog fram en egen variant av den enkla blanketten. Vi ansåg att vår variant var lättare att förstå och ville att den skulle användas.

För att vi informatörer skulle få stöd för vår enkla blankett beslutade vi att låta fokusgrupper bestående av helt vanliga skattebetalare testa båda varianterna. De fick ”provdeklarera” med dem.

Vilken blankett tror du var enklast och fick fokusgrupperna att göra rätt från början? Var det vår blankett?  Nej, det var den ursprungliga, som skattefolket hade tagit fram.

Jag och mina medarbetare som dagligen arbetade med att förenkla och förtydliga krångliga skatteregler hade fel den här gången. Om vi inte testat båda varianterna hade risken varit stor att vår blivit den som gällt.

Jag blev visare av skadan.  Därför fortsatte jag sedan att låta fokusgrupper testa viktiga blanketter m.m. som gick ut i stora upplagor till medborgarna eller företagen i landet.

Skatteverket och bankerna kan göra en insats

"Skattesmäll mot pensionsspararna" skriver man i pressen. Anledningen är att avdragsrätten för inbetalt pensionssparande har begränsats starkt och kommer att slopas helt från inkomståret 2016.  I år (nästa års deklaration) får man avdrag för 1 800 kr, dvs. ett månadssparande på 150 kr.  Förra året (årets deklaration) var avdraget en tusenlapp i månaden.

Trots den begränsande avdragsrätten är det fortfarande miljoner skattebetalare som har kvar sitt pensionssparande. De har helt missat informationen om de ändrade reglerna och vet nog inte heller att avdragsrätten upphör nästa inkomstår (deklarationen 2017).

Vilken information har de missat? Jo, det tidningarna skrivit om det på redaktionell plats. Varken Finansdepartementet eller Skatteverket har gjort något rejält för att informera de berörda om konsekvenserna.

Visserligen är det en medborgerlig skyldighet att själv hålla sig underrättad om vilka lagar och regler som gäller och vilka konsekvenser de har. De som inte vet får skylla sig själva. En sån inställning är dock medborgarfientlig. Och definitivt inte serviceinriktad.

I nästa års upplaga av broschyren "Dags att deklarera" har Skatteverket möjlighet att ge fyllig information om det ändrade avdraget för pensionssparande. Både under rubriken "Nyheter" på sidan 2 och även på sidan 9 där det finns gott om plats för utökad information.

Men det bästa vore om Skatteverket - gärna i samarbete med bankerna - skickade ut information direkt till alla som pensionssparar och gör avdrag i deklarationen. Verket har samarbetat med bankerna tidigare i många olika sammanhang.

När jag var ansvarig för verkets externa information samarbetade vi med bankerna bl.a. om att få folk att skaffa e-legitimation. Det gick alldeles utmärkt och gav dessutom resultat. Bankerna var till och med och betalade en del av kostnaden för kampanjen.

Att få folk att få upp ögonen för att deras pensionssparande inte längre ger avdrag i deklarationen är en skyldighet för Skatteverket. Att få folk att i stället hitta andra sparformer inför ålderdomen är en skyldighet för bankerna. Kan man tycka, i alla fall.

Sossen gillade inte småföretagare

Förr fanns det något som hette taxeringsnämnd. Det var en nämnd som granskade folks självdeklarationer och beslutade om hur mycket skatt som skulle betalas. Ordföranden utsågs av länsstyrelsen, som också förordnade ett så kallad kronoombud (som gjorde grovjobbet). Många av dessa hade sysslan som ett fritidsuppdrag, vid sidan av sitt ordinarie jobb. Sen fanns det i taxeringsnämnden även ett antal ledamöter, som kommunens utsåg.

Ledamöterna var politiskt valda. Det var det lägst stående politiska uppdraget. De var lekmän och deras uppgift var att bidra med kännedom om de lokala förhållanden inom distriktet. De kunde lyfta fram lokala saker och ting som ordföranden eller kronoombudet inte kände till men som kunde påverka taxeringen. Tanken bakom detta var nog god.

Min svärfar hade ett litet torp med några kor och en gris. Men det gick inte att föda upp en familj på det så därför hade han även ett litet taxiföretag vid sidan av. Han var alltså småföretagare. Under kriget körde han bilen med gengasaggregat, som inte gav särskilt många hästkrafter. I uppförsbackarna fick passagerarna gå ur och skjuta på. Dessutom var det smutsigt att då och då stanna och mata elden i aggregatet med trästybb, som låg i en säck på bilens takräcke.

Byns starke man var socialdemokrat och styrde och ställde med det mesta. Han satt också som tongivande lekman i ortens taxeringsnämnd. Han gillade inte småföretagare och hans bild av dem var att de fuskade så mycket de kunde. Därför såg han till att min svärfar varje år upptaxerades för sina blygsamma inkomster av taxirörelsen.

Svärfars familj levde knapert; odlade bär, potatis och grönsaker och fick egen mjölk m.m. Fick sovel från jakt och fiske och den egna grisen. Familjen kunde hanka sig fram trots låga inkomster. Det kunde inte sossen i taxeringsnämnden begripa, så därför upptaxerade han svärfar.

Detta gjorde han trots att svärfar skrev upp varenda taxiresa han gjorde; färdväg och belopp. Det hjälpte inte att visa upp dessa anteckningsböcker för sossen i taxeringsnämnden. Beslutet blev i alla fall "Upptaxering!"

Du kanske förstår varför svärfar inte röstade på sossarna. Hans tilltro till "samhället" var inte stor utan han försökte alltid klara sig själv. En hedersman av den gamla, numera utrotade stammen.

PS. Taxeringsnämnderna försvann 1991 och ersattes av skattenämnder. Taxeringsarbetet togs över av heltidsanställda tjänstemän.

När Gunnar Sträng ministerstyrde 1971

Den tidigare finansministern Gunnar Sträng ville 1971 detaljstyra  Riksskatteverkets chef inför en stor deklarationsreform. Han avsände en amper skrivelse till verkets generaldirektör och avslutade brevet - som för övrigt inte var diariefört - med ett förtäckt hot. Sträng fick dock inte sin vilja igenom. Hade en minister gjort så idag hade det varit slutet på karriären, snudd på politiskt självmord.

År 1972 genomfördes den största deklarationsreformen sedan 1902. Alla deklaranter fick en helt ny blankett hem i brevlådan i två exemplar. Den var förifylld med namn m.m. Tidigare hade deklaranterna själva fått hämta sina blanketter hos posten eller bankerna. Och ännu tidigare hade de fått köpa blanketterna hos pappers- och bokhandlare.

Arbetet med den nya deklarationen hade börjat några år tidigare och berodde på att skatteförvaltningen hade datoriserats och moderniserats. En ny deklarationsblankett var nödvändig. Men Gunnar Sträng, som var finansminister gillade inte alls förändringen. Han var heller ingen vän av datorer.  Allt skulle helst vara som det alltid varit.

På Riksskatteverket var Gösta Ekman generaldirektör. Han och Sträng kände varandra väl då Gösta tidigare varit bl.a. rättschef i Finansdepartementet. Sträng visste att det nya reformarbetet var påbörjat och när han fick del av förslaget till ny blankett reagerade han mycket negativt.

Därför författade han ett långt brev till Gösta Ekman på Riksskatteverket, ett brev med Finansdepartementet som avsändare, men som inte diariefördes.

Så här skrev Sträng bl.a.:

"I den nya blanketten har riksskatteverket försökt vara tillmötesgående och serviceinriktad mot allmänheten. Enligt min mening i för stor utsträckning. Jag håller med om att det kan vara en fördel att i blanketten myndigheten står till hands med debetsedelsnumret, dvs. folkbokföringsnumret (personnumret, min anteckn.) men jag anser det onödigt att distribuera namn och adress till vederbörande deklaranter. Den som tar bläck och penna i sin hand för att fylla i en deklarationsblankett orkar säkert med att fylla i sitt eget namn och sin egen adress - - -. "

I den nya blanketten skulle deklaranten på första sidan göra en sammanställning av de uppgifter som lämnats på de övriga tre sidorna.  Anledningen var att verket ville ha alla uppgifter som skulle registreras i datorerna på första sidan. Det gillade inte Sträng och skrev: "- - - jag anser ordningsföljden i deklarationsbilagan felaktig. Jag vidhåller att den gamla blanketten var logiskt riktigare och en omdisponering bör ske - - -. "

I den nya blanketten skulle uppgifter om förmögenhet och fastighetsinnehav också anges. Tidigare hade deklaranterna fått lämna dessa uppgifter på separata bilagor till huvudblanketten. Det gillade inte Sträng heller. Han ville ha kvar bilagorna.

På sista sidan i blanketten hade verket förtryckt uppgifter om erlagda pensions- och sjukförsäkringsavgifter, som var avdragsgilla. Det gillade inte Sträng, som skrev så här:

"Vad slutligen gäller de allmänna avdragen, så har jag lagt märke till att riksskatteverket i den allmänna serviceinställningen också slagit in tilläggspensionsavgift och obligatorisk sjukförsäkringsavgift och en addering av dessa i båda kolumnerna. - - - Det förefaller mig som om deklaranten klarar detta arbete själv. Han slipper bli arg på skatteverket om datamaskinen skulle göra fel, vilket vi vet händer."

Sträng gillade inte heller att verket skickade ut blanketter till deklaranterna:

"Allra sist: jag skulle vilja rekommendera att man avstår från tanken att sända dubbla exemplar till varje deklarant. I vart fall bör de inte hänga ihop i en åttasidig upplaga med risk för att den med cirkulär obekante tar sig före att ambitiöst peta in uppgifter på alla 8 sidor. - - - Jag ifrågasätter om man överhuvud taget skall göra sig besvär med att sända ut deklarationsformulär till varje enskild medborgare - - -  Jag tror inte vänligheten kommer att nämnvärt uppskattas. Det enda säkra är att serviceambitionen kommer att kosta en hel del pengar - - - Det kan kosta mycket pengar. Min rekommendation är således, låt allmänheten i sedvanlig ordning och på gamla invanda ställen hämta sitt deklarationsmaterial. Skulle riksskatteverket inte ha något intresse av att följa finansministens rekommendationer, så vore jag tacksam om - för undvikande av intrycket av slöseri - försändelsen inskränkte sig till ett exemplar.

Käre Gösta, det låter lite hårt det här, men jag är inte tilltalad av förändringar för förändringarnas egen skull och själva omkastningen i den logiska uppställningen kan knappast ha någonting med datatekniken att göra. Det är möjligt att jag överdriver, men är svenska folket invant vid en viss tågordning, så skapas det alltid irritation om man skall ändra på den, framför allt om det gäller ett område där irritationen ändå är så pass markerad som den alltid är då medel-Svensson är underkastad tvånget att skriva sin deklaration."

Och så Strängs slutkläm, som kan tolkas som ett förtäckt hot: "Skulle det emellertid bli kritiska kommentarer interpellationsvägen i riksdagen, så måste Du förstå att jag har svårt att mobilisera någon entusiasm för försvaret av den nya blanketten".

Detta var ord och inga visor. Sträng var helt emot att ge deklaranterna bättre service. Gösta Ekman fick det här brevet i juli och bara någon dag senare skickade han ett långt och utförligt svar till Strängs sommaradress i Halland i vilket han bemötte Strängs alla invändningar. Varken Strängs brev till Gösta eller Göstas svar diariefördes, vilket var fel, enligt offentlighets- och sekretesslagen.

Sträng hörde inte av sig något mer per brev i detta ärende. Deklarationsreformen genomfördes, uppbackad av en omfattande informationsinsats, och den blev grunden till verkets arbete med förenklingar och förbättrad service till medborgarna. Det arbetet fortsatte och har i dag lett till att Skatteverket är en av de mest populära myndigheterna, uppskattad av såväl medborgare som företag.

Gösta Ekman var en rakryggad och orädd ämbetsman av det rätta virket. Hade han böjt sig för Sträng 1971 hade utvecklingen av deklarationen och förbättringen av servicen till allmänheten avstannat. Den e-deklaration vi har i dag hade försenats åtskilliga decennier.

Strängs brev förblev förborgat och Gösta Ekman berättade bara om det för utvalda åhörare mellan skål och vägg. Det var ett oblygt försök till ministertyre och avsteg från regeringsformens regelverk. Hade det skett i dag hade det varit slutet på Strängs politiska karriär. Nu har det gått nästan 45 år sedan det hände och är preskriberat sedan länge.

Men det visar vilken sorts finansminister Gunnar Sträng var. På gott och ont.

Tillägg den 7 oktober 2015.  Jag har haft kontakt med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som gärna vill ta del av skriftväxlingen 1971 mellan Sträng och Gösta Ekman. Så därför har jag idag skickat kopior på dokumenten till arkivet i trygg förvissning om att de kommer att bevaras till eftervärlden och ev. framtida forskning. Jag lovade nämligen Gösta att göra det, men först när han gått bort.

Vem samlar frimärken nu för tiden?

När jag var barn på 1950-talet var filateli en vanlig hobby bland oss ungar. Varenda märke togs om hand och många köptes också. Mitt frimärksintresse fortsatte tyvärr upp i högre ålder. Från 1974 prenumererade jag på alla nyutgivna svenska ostämplade frimärken.

Nu har jag massor med postfriska frimärken som i stort sett är värdelösa. Idag går det att i en frimärksaffär köpa ett ostämplat 7-kronorsmärke av äldre datum för 5 kr som kan användas för att t.ex. frankera ett vanligt brev.

Jag samlar inte frimärken längre. De ostämplade jag har använder jag till brev, julkort m.m. och gör vad jag kan för att bli av med dem. Ofta överfrankerar jag mina försändelser.

Svenska postverket fortsätter att ge ut nya märken varje år. Jag undrar vem det är som samlar på dem? Nu ska det i januari nästa år även komma märken med svenska popartister som motiv. Det verkar som det mesta går att celebrera med ett frimärke och det verkar inte vara någon hejd på motivfantasin.

För drygt tio år sedan när den svenska deklarationsblanketten fyllde 100 år försökte jag få posten att ge ut jubileumsfrimärken. Men det gick inte, trots att jag fick två olika generaldirektörer för Skatteverket att skriva till postverket i detta ärende.

Bara för att reta posten tog jag fram egna brevmärken med ett deklarationsmotiv som jag spred till de anställda i skatteförvaltningen i hela landet.

Upphovsrätten viktig för upphovsmännen

En bild på Fotografiska museet föreställer en kvinna som onanerar framför ett foto av Carola. Fotografen som tagit bilden på Carola har inte gett okej till att bilden används. Med stöd av sin upphovsrätt har fotografen krävt att fotot på Carola avlägsnas. Dessutom vill fotografen ha 66 000 kr i skadestånd för intrånget i upphovsrätten.

När jag jobbade på Rikskatteverket deltog verket på en uppfinnarmässa med en monter som handlade om vad verket och Kronofogden kunde ge för slags service till uppfinnare och andra entreprenörer. En del av dekorationen i montern bestod av en uppförstorad teckning av den kände tecknaren EWK (Ewert Karlsson 1918-2004), en bild som vi hade betalat för att få använda.

Många år senare skulle Kronofogden vara med på en mässa. Det gamla mässmaterialet - även EWK-bilden -  återanvändes, vilket inte var meningen. Efter någon dag blev jag kontaktad av tecknaren EWK:s advokat som krävde 10 000 kr i ersättning för intrång i EWK:s upphovsrätt.

Jag försökte förklara att vi redan betalat för att få använda bilden. "Jovisst", sa han. "Men bara vid ett tillfälle. Inte två." Sen berättade han att EWK egentligen inte skulle behöva teckna en enda bild till. Han levde gott på de ersättningar han fick för alla intrång som gjordes i upphovsrätten då hans bilder ofta dök upp i många olika sammanhang. Det var mycket vanligt att man återgav hans bilder i utbildningsdokumentation m.m.

Jag hade bara att krypa till korset och pytsa upp 10 000 kr av skattebetalarnas pengar.

Jag var själv verksam som tecknare på 1970- och 1980-talen och hade det som ett extraknäck. Jag ritade under många år de s.k. roliga gubbarna i deklarationsbroschyren "Dags att deklarera". Ibland snodde tidningarna mina bilder utan lov för att ha dem som illustration till allmänna artiklar om skatter och deklaration.

Det var också ett brott mot upphovsrätten. Jag skickade då en faktura till tidningen ifråga och krävde skadestånd. Jag fick alltid mina pengar, utan diskussion. Men det var bara småpengar det handlade om. Inte alls i närheten av de summor som jag nämnt ovan. Jag kanske skulle ha krävt mer?

Varierande svarskvalitet hos Skatteupplysningen

Det händer någon enstaka gång per år att jag haft behov av att få svar på en skattefråga. Jag kontaktar då Skatteverkets skatteupplysning. Svaren och servicen jag får är normalt mycket bra. Men min senaste fråga fick ett undermåligt svar.

Vi har ett litet torp i Bergslagen som är klassat som näringsfastighet därför att det finns några hektar åker och skog på fastigheten. Därför måste vi fylla i NE-blanketten varje år. Under åren som gått har det blivit ett ackumulerad underskott på några tusenlappar. Torpet har ägts till 50 % av min hustrus syster men förra året gav hon bort sin del i gåva till min fru.

När min svärmor för många år sedan som gåva gav bort torpet till sina barn och barnbarn minns jag att hon kunde göra avdrag för sitt ackumulerade underskott i deklarationen. Eftersom jag inte visste hur man skulle redovisa ett sådant underskott i deklarationen ringde jag Skatteupplysningen.

Jag redogjorde för mitt ärende och handläggaren sa spontant att det gick bra att föra underskottet vidare till den nya ägaren (dvs. min fru). Då jag verkade fundersam över svaret sa handläggaren att hon skulle kolla med några kollegor och bad att få ringa upp mig om en stund.

Efter en tämligen lång stund ringde hon och sa att det inte gick att föra över underskottet (vilket var korrekt). När hon sa att det inte heller gick att göra avdrag för underskottet protesterade jag och berättade att min svärmor fick det när hon gav bort fastigheten och alltså avslutade sin näringsverksamhet. Som svar på det sa handläggaren att det var nog andra regler som gällde då eller också gjorde Skatteverket fel den gången när det beviljade avdrag. Samtalet avslutades.

Jag kontaktade i stället en kamrat på Skatteverket i Solna där jag jobbat tidigare och bad om hjälp med att få frågan utredd.

Svaret var att det går att få avdrag för det ackumulerade underskottet. Jag fick också utdrag ur broschyrer som Skatteverket gett ut där det enkelt och pedagogiskt beskrivs hur man ska göra.

Att jag fick ett felaktigt svar från handläggaren i Skatteupplysningen är inte bra. Hur står det egentligt till med kunskaperna hos de som jobbar i upplysningen? De fakta som finns i verkets vanligaste broschyrer borde ju vara en minimikunskap hos de som svarar på frågor.

Det kanske är dags för kvalitetskontroll av kunskaperna hos personalen i Skatteupplysningen? Nu hade jag tur som hade kvar gamla kontakter på verket som kunde hjälpa mig.

Gratis p-platser kan straffa sig

I dagens DN kan vi läsa rubriken "Ekobrottschefen lät bli att betala förmånsskatten". Ojdå, har generaldirektören där gjort bort sig! Hon som tidigare jobbade på Skatteverket. Nä, så illa är det inte. Läser man texten finner man att det är Ekobrottsmyndighetens polischef som under sin tid hos polisen hade en p-plats i polisens garage för sin privata bil som hon inte betalade för.

En förundersökning om "egenmäktigt förfarande" inleddes men som dock lades ned. Däremot får hon betala skatt för förmånen av gratis p-plats - därav artikelns braskande rubrik.

Sens moralen är att poliser och andra - t.ex. skattebyråkrater, åklagare, kronofogdar - som har till uppgift att sätta dit vanliga medborgare för olika typer av brott och förseelser m.m. alltid måste sköta sig själva till hundra procent. Men så är ju inte alltid fallet.

På min tid på Skatteverket i Solna hade alla höga chefer möjlighet att få en förmånsbil (mot löneavdrag). Till bilen hörde också en fri p-plats i myndighetens garage. Men den dåvarande högste chefen behövde två p-platser för att kunna parkera sin förmånsbil i myndighetens garage. Tydligen var han inte så bra på att parkera.

Jag vet inte om han tog upp den extra p-platsen som en förmån i sin deklaration. Skulle inte tro det.

PS den 20 februari: I dagens avisor kan vi läsa att ekbrottspolischefen avgår från sitt nya jobb och går tillbaka till vanliga polisen där hon jobbade förut. Allt på grund av p-platsen. Här kan man ju citera Povel Ramel i en av hans visor: "Det är dom små, små detaljerna som gör´et".

Falska kontrolluppgifter även förr i tiden

På SvT:s nyheter idag rapporteras att Skatteverket ska ta i med hårdhandskarna mot dem som skickar in fejkade kontrolluppgifter i syfte att tillskansa sig diverse fördelar och förmåner.

Men detta är inget nytt fenomen. Jag hade en gång en kollega vars svärfar hade avlidit. När dödsboet gick igenom den avlidnes papper upptäckte man att han under många år redovisat inkomster han inte haft och därför dragit på sig stora skatteskulder. Varför gjorde han då detta?

Jo, svärfadern bodde i en liten norrlandsstad där han var en lokal kändis; känd som en av stadens mer välbärgade stöttepelare. Men det stämde inte. Han var på ruinens brant men ville inte att det skulle bli känt i staden bland Rotaryvänner och andra. Därför deklarerade han större inkomster och på det sättet kom han med i taxeringskalendern (en privatutgiven bok där man kunde se vad andra tjänade och hade i förmögenhet).

Min kollega och hennes man var med och betalade av svärfaderns skatteskulder, allt för att hålla skenet uppe i den lilla staden.

Exemplens makt

När jag jobbade med information på Skatteverket och tog fram broschyrer, annonser m.m. hade vi ofta  exempel med för att visa hur man skulle fylla i en blankett. Exempel fanns under 1970- och 1980-talen i broschyren "Dags att deklarera". Huvudpersonen i exemplet var medlem i en familj, som också avbildades i tecknad form.

Ett år var exempelfamiljen bosatt i Eskilstuna. Vi hade givetvis även angett adressen till ortens skattekontor - allt för att göra exemplet så trovärdigt som möjligt. Men vad tror ni hände? Jo, massor av deklaranter skickade in sina deklarationer till skattekontoret i Eskilstuna. Det stod ju i broschyren!

En annan gång när "Dags att deklarera" hade kommit ut ringde en äldre farbror och beklagade sig. Hans namn var korrekt i broschyren, men hans hustrus förnamn stämde inte och inte heller hans inkomster. Sic!

Det där med missförstådda exempel är inget nytt. När England skulle rekrytera soldater till Boerkriget (1899-1902) fick de sökande en blankett att fylla i. Till blanketten hörde även ett exempel, för att visa hur man skulle göra. Exempelsoldaten hette "Tommy Atkins".

Ni anar inte hur många soldater som slogs mot boerna i Sydafrika som sedan hette så. Dessutom blev "Tommy" ett namn för "den vanlige engelska soldaten" i både i första och andra världskriget. Fortfarande kallas engelska soldater för "tommies".

Det gäller även att uttrycka sig fullständigt om budskapet ska nå fram. En gång hade Skatteverket en annons i vilken det fanns en talong, som man skulle fylla i, klippa ut och skicka in om man vill ha ytterligare information i form av en broschyr.

Verket fick in flera kuponger som inte var ifyllda, utan helt tomma. Vad tror ni det berodde på? Jo, jag hade i annonsen skrivit "Vill du veta mera? Skicka in kupongen så får du en broschyr hem i brevlådan."

Folk gjorde precis som jag uppmanat dem i annonsen. Jag skulle givetvis ha skrivit "Vill du veta mera? Fyll i namn och adress i bifogade kupong, klipp ut den och skicka in den till Skatteverket så får du en broschyr hem i brevlådan."

Jag tror det var Stickan Andersson som sa att "svenska folket är inte dumt, det är dummare". Men man kan aldrig skylla på mottagaren om budskapet inte når fram. Det är alltid avsändaren som är ansvarig för att budskapet verkligen når fram till mottagaren.

Blanda inte äpplen och päron

Socialminister Hägglund slår ett slag för ökat antal organdonatorer och tillsätter en utredning. Det är bra. Det behövs fler organ. Men han öppnar även för att organ ska kunna lovas bort när man hämtar ut sitt körkort eller när man lämnar in sin självdeklaration.

Under årens lopp har det förekommit olika propåer om att få skicka med annan information i den blåa deklarationspåsen, men Skatteverket har stått emot. Att skicka med en blankett om organdonation har varit på tapeten tidigare. Nu kan det alltså bli aktuellt igen.

Okej då, stoppa med en blankett i påsen. Det är ett kostnadseffektivt (=billigt) distributionsalternativ. Men varför inte gå längre och gör en kryssruta direkt på blanketten och en digital ruta i e-deklarationen. Att donera organen via SMS eller knapptelefon blir väl lite knepigare. En e-leg måste nog vara ett krav.

Nä, jag håller inte med. Låt deklarationen bara handla om deklarationen. Inget annat. Risken finns att det blir badwill för Skatteverket, typ: "Skatteverket vill inte bara ha mina pengar; nu vill dom ha mina organ också! Det är för jävligt!"

Blanda inte äpplen och päron. Det bästa är att göra en egen kampanj med separat direktutskick till alla hushåll, tevereklarm, annonser, utomhusreklam, webbinformation m.m. samt att ålägga vårdcentraler och läkare överhuvud taget att ta upp frågan när "kunderna" kommer dit.

Men varför inte gå ett steg till: Lagstifta om att alla är skyldiga att donera organ, såvida man inte sagt i från.

PS. Redan nu kan du bli organdonator via nätet: http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret. Där kan du göra det med eller utan e-leg.

"Dags att deklarera" i ny form

Skatteverket har beslutat om en ny grafisk profil på sina trycksaker, annonser, webb m.m. Broschyren "Dags att deklarera", som fyllde 40 år förra året, kommer därför i år ut i ny grafisk form.  För den oinvigde är det nog ingen större skillnad. Men typsnitten är ändrade, färgsättningen är också annorlunda och mer sparsmakad med få tonplattor och inga infärgade sidor.

Vill du redan nu kolla hur  broschyren ser ut kan du gå in på skatteverket.se och kolla. Där finns den preliminära versionen.

Texten är som vanligt lättläst och utseendet läsvänligt. Jag kan tycka att den ger ett blekt intryck, jämfört med tidigare årgångar.  Teckningar är som vanligt inget självändamål, enbart utfyllnad av tomrum i texten. Den innehåller få teckningar, bara fyra olika, varav två förekommer två gånger.

Tecknarmanéret är dock inte i min smak. Den tidigare majstångsbilden - som ska förstärka budskapet om pengar tillbaka till midsommar - är ersatt av en simskolebild med aningen långsökt koppling till midsommar. Är det säkert att det är badvänlig temperatur i slutet av juni i år?

En nyhet är att tecknarens namn är utskrivet i texten och med egen rubrik på näst sista sidan. Märkligt, tycker jag. Då borde även layoutaren/originalarens namn sättas ut, då det är en mer krävande insats än att rita några enkla färglösa konturbilder. Men nu är inte utseende eller bilder det viktigaste. Helheten och pedagogiken i texten är viktigast och där finns det som vanligt inget att anmärka på. Bra helhetsbetyg, alltså.

Kul att broschyren (som jag var med och tog fram för många år sedan) lever vidare.