Varför jag inte är sportintresserad

Jag har aldrig varit intresserad av sport, trots att min far var en duktig fotbollspelare. Under 1930-talet spelade han i division 2-laget IFK Örebro (och han finns med på en lagbild, som varit uppsatt på Idrottsmuseet i Örebro.)

Min bror och jag hade en fotboll som vi fick dela på. Men den sparkade min bror bort i skogen vid vår sommarstuga någon gång i början av 1950-talet. Farsan köpte ingen ny. Där dog mitt fotbollande.

Men min bror var idrottsintresserad. Jag minns särskilt 1952, för då var det OS i Helsingfors. Brorsan ordnade både höjdhopp, längdhopp och tresteg vid sommarstugan den sommaren. Han var ende tävlande och jag var hans publik.

På 50-talet ordnade ungarna i kvarteren egna lag och fotbollsturneringar - utan inblandning av vare sid idrottsklubbar eller föräldrar. Det funkade utmärkt. Varje folkskoleklass hade också ett eget fotbollslag som spelade mot de andra klasslagen efter skolans slut. Men jag fick aldrig vara med. Med ett undantag - när laget inför en match inte var fulltaligt.

Eftersom jag bodde i kvarteret bredvid skolan hämtades jag och fick vara med i laget för att få det fulltaligt. Det måste verkligen varit kris för jag var en av de elever inget lag vill ha när klassen på gymnastiklektionerna skulle delas i olika lag.

Nåja, jag trädde in i klasslaget på darrande ben. Men det gick bra. Vi vann med 11-1. Jag gjorde självmålet.

Varje måndag i folkskolan var det förhör på första rasten. Då gällde det att utan att staka kunna rabbla upp den korrekta uppställningen på lagen i tabellen till allsvenskan. För att klara det måste man ha följt med i helgens matchresultat och uppdaterat sig. Jag klarade det aldrig, eftersom jag var en bokläsande glasögonorm som samlade frimärken. Vid ett par tillfällen hände det att jag som straff  för min fotbollsokunskap kastades in taggbuskarna vid skolan.

En gång i mitten av 1950-talet hade jag varit i Stockholm tillsammans med min far och mina äldre bröder och en söndagseftermiddag hade vi alla bevistat en allsvenska fotbollsmatch på Råsunda. Jag var sprickfylld av att få berätta vad jag upplevt när måndagens rast infann sig. "Du ljuger din jävel", sa klassens "kung" och jag åkte in i taggbuskarna.

Det är fortfarande den enda fotbollsmatch jag upplevt "live".

PS. Däremot har mitt fotbollsintresse numera fått litet liv tack vare damerna. Jag tycker det är mycket roligare att titta på deras matcher än när gubbarna spelar. Damfotbollen är justare och avbryts inte hela tiden av tacklingar och gula kort som när herrarna behärskar planen.