Min insats för att hedra C-byråns kvinnor

Jag har alltid varit fascinerad av Jane Horneys öde, den enda svenska kvinna som avrättats för spioneri under andra världskriget, dessutom på felaktiga grunder. Intresset för henne och hennes kvinnliga kollegor på C-byrån tog ny fart när jag hade läst Jan Bergmans bok "Sekreterarklubben" där jag även fann min vän Annas moster omnämnd. Hon var också en av de kvinnor som med fara för eget liv var engagerad av den svenska militära underrättelsetjänsten C-byrån.

Jag tyckte det var stor synd och skam att alla dessa kvinnor som var informanter och kurirer åt C-byrån under kriget förtigits och inte fått upprättelse.

Flera av dem fick bestående men, och en av dem - Jane Horney - offrade sitt liv. Ingen bildade familj. De fick inte något erkännande, ingen pension, ingenting. Utan Jan Bergman, vars mor var en av C-byråns kvinnor, och hans bok "Sekreterarklubben" hade de fortfarande varit bortglömda.

Män som gjort insatser för Sverige under kriget har dock hedrats på olika sätt. Men inte dessa kvinnor. Så kunde det inte fortsätta att vara.

Försök att få "Jane Horneys väg"

Därför skrev jag i mars 2018 till Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och föreslog att man skulle uppkalla en gata, väg etc. efter Jane Horney. Jag ville få Jane Horneys väg. Stadsbyggnadsnämndens namnberedning beslutade i maj att inte villfara min begäran.

Man menade bl.a. att namnet var svårt att uttala, att hon inte var känd för allmänheten. Jag lät mig dock inte nöja med den förklaringen, utan avsände en ny skrivelse till nämndens namnberedning.

Jag hade gått igenom boken "Stockholms gatunamn" och listat alla gator, vägar etc. med namn på personer som sannolikt var helt okända för gemene man. Jag listade särskilt svårstavade och svåruttalade gatunamn där en person hedrats. Allt för att försöka smula sönder beredningens argumentation.

Flera C-byråkvinnor

Dessutom utökade jag kretsen av C-byråkvinnor som borde hedras. Jag föreslog - förutom Jane Horney - att även Erika Schwarze, Karin Lannby och Sonja Wigert borde få namnge varsin gata.

Och om man inte ville använda deras riktiga namn kunde man i stället ta deras kodnamn, dvs. "Eskimå", "Onkel", "Anette" och "Bill". Den skrivelsen gick iväg i december förra året.

Även denna gång avslogs min begäran. Av beslutet framgår mellan raderna en viss irritation över att jag på nytt besvärat namnberedningen.

Vägen att via gatunamn hedra C-byråkvinnorna var alltså stängd.

Skrivelser även till regeringen

Samtidigt - i mars 2018 - hade jag skrivit till både utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist. Här handlade det inte om gatunamn utan om utdelning av Försvarsmaktens förtjänstmedalj postumt, alternativt en minnessten på Galärvarvskyrkogården eller vid Sjöhistoriska museet.

Mina brev skapade även här en viss irritation och så småningom fördes de båda "ärendena" samman och hamnade på Försvarsdepartementet där en tjänsteman svarade mig. Svaret fick jag i maj 2018. Där skrev man att "vi idag inte har någon tradition att upprätta monument av de slag du nämner, än mindre underrättelserelaterade sådana".

Jag skrev då ett nytt brev där jag radade upp en lång rad monument där män i krig hedrats, varav flera varit underrättelsetjänstemän. Ett exempel är obelisken på Galärvarvskyrkogården där de som omkom när den spionerande DC 3:an sköts ned 1952 av Sovjetunionen har hedrats - och dessutom är namngivna. Även C-byråkvinnornas chef Helmuth Ternberg har en minnessten på samma kyrkogård.

Kontaktade även Försvaret

Jag hade även en tredje tråd ute i samma ärende, nämligen ÖB och Försvarsmakten.  Micael Bydén fick också i mars 2018 ett brev från mig där jag föreslog att C-byråkvinnorna borde hedras med  Försvarsmaktens förtjänstmedalj eller en minnessten

ÖB fick en påminnelse i juni förra året och slutligen fick jag i juli 2018 ett utförligt och vänligt svar från Försvarsmaktens Veterancentrum. Där förklarade man för mig vilka regler som gäller för medaljer inom försvaret. Försvarsmaktens förtjänstmedaljer är inte retroaktiva och kan inte delas ut för handlingar som inträffade före 2008. Alltså var även den vägen att hedra C-byråkvinnorna stängd.

Men i en slutkläm förklarade man att min idé om en minnessten var intressant men det skulle kräva ytterligare beredning.

Där fanns fortfarande en öppning.

Ny skrivelse till Bydén

Därför fick ÖB ytterligare en skrivelse från mig i februari i år där jag föreslog en minnessten på Galärvarvskyrkogården. I skrivelsen fanns även ett förslag till text där Jane Horney nämndes samt även ett förslag med bild var på kyrkogården en minnessten kunde placeras.

Tiden gick och jag hörde ingenting. Därför kontaktade jag handläggaren på Veterancentrum och bad honom undersöka var mitt ärende hade hamnat. Svaret var att det låg hos chefen för MUST, dvs. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.

MUST är traditionsbärare för C-byrån

Att det var just MUST berodde på att man där är traditionsbärare av det som skett inom underrättelseområdet före 1948. Eftersom C-byrån fanns före det året hade mitt ärende hamnat där.

Nu hade man på MUST förstått att jag ville ha besked om hur mitt ärende hade fortskridit. Stabschefen på MUST Lisa Gustavsson ringde mig och berättade att jag efter den14 juni skulle bli kontaktad av en annan handläggare på MUST inför ett personligt möte.

Så skedde också. Jag träffade kapten Claes Carlsson vid MUST över en kopp kaffe på ett fik på Östermalm. Han berättade att MUST-chefen  generalmajor Lena Hallin hade beslutat att C-byråns personal - både män och kvinnor - ska hedras.

Minnestavla i koppar

Detta kommer att ske genom att man sätter upp minnesplattor i koppar på de husfasader där C-byrån höll till 1939-45, dvs. både vid Sibyllegatan och Valhallavägen. Texten, beslutad av general Hallin, är allmänt hållen (se bild ovan) och innehåller inga namn. Kopparplattorna kommer att tillverkas hos Försvarets verkstad i Skövde.

Detta var en underhandsinformation. Häromdan kom det formella skriftliga beslutet från Försvarsmakten, undertecknat av general Hallin vid  MUST. Det bekräftade bara vad kapten Carlsson berättat för mig. Kopior hade gått till Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Kulturdepartementet. Länsstyrelsen i Stockholm samt flera delar av Försvarsmakten.

Ärendet hade även dragits för Försvarets traditionsnämnd som uttryckt sitt gillande till Försvarsmaktens beslut. Den här nämnden lyder - märkligt nog - under Kulturdepartementet.

Det blidde en tumme

Skyltarna ska invigas i början av nästa år i samband med Armémuseums projekt "I rikets hemliga tjänst" där enligt uppgift en del av C-byråkvinnorna kommer att uppmärksammas. För mig hade det känts bättre om invigningen skett i början av maj 2020 i samband med att det gått 75 år sen andra världskriget slutade.

Av min ursprungsidé om att hedra Jane Horney och de övriga C-byråkvinnorna blev det i alla fall en skylt på de fastigheter där C-byrån höll till under kriget. Alltid något.

Av min vante blidde det en tumme.

PS.  Fler kontaktförsök. Jag skrev förra året i samma ärende till bl.a. Allan Widman (L), som var ordförande i Riksdagens försvarsutskott, men fick inget svar från honom. 
När jag vid ett föredrag tidigare i år träffade försvarsminister Peter Hultqvist räckte jag över ett handbrev till honom där jag bad honom läsa handlingarna i ärendet hos hans departement. Häromdan fick jag ett brev från departementet där man hänvisade till MUST men även bekräftade att han läst vad jag skrivit och att han tackade för mitt engagemang i frågan.