Det där med invandring och integration är inte lätt att prata om. Om jag nämner att 15 % av Sveriges befolkning är utrikesfödd och att 20 % har utländsk bakgrund (dvs. är antingen utrikesfödd eller har föräldrar som är det) så blir folk tysta och stirrar på mig och tänker: "Han måste vara rasist".
Tänk att det ska vara så svårt att föra en vuxen-till-vuxen-diskussion om det här med invandring, eller migration som det också kallas.
Jag brukar skryta med min proletära invandrarbakgrund ibland. Min farmors föräldrar var från Närpes i det som då var ett ryskt storfurstendöme, dvs. Finland. De kom till Stockholm i mitten av 1800-talet men skickades tillbaka därför att de var för fattiga. Efter några år gjorde det ett nytt försök och lyckades få stanna (de var ekonomiska flyktingar men lyckades till slut få "asyl").
Själv är jag också invandrad. Jag har nämligen migrerat nationellt.
Född och uppfödd i Örebro flyttade jag med frun till Stockholm i slutet av 1960-talet. Kände inte en käft i stan, förutom min bror och hans fru. Blev anvisad bostad i Bollmora, där jag aldrig varit. Visste inte ens var det låg. Flyttlasset lämpades av. Mörkret föll. Hur tar jag mig in till stan? Var ligger närmaste mataffär? Tack och lov kunde jag språket. Vi klarade oss bra i det nya "landet".
Nu har vi bott här i snart 45 år, trivs bra, fått nya vänner och våra barn är födda här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar