Att anställa medarbetare

När jag var yrkesverksam var jag mellanchef i flera decennier - en föga avundsvärd position klämd mellan cheferna ovanför och medarbetarna. Att vara chef har både sina fördelar och nackdelar. Det jag inte gillade, eftersom jag var konflikträdd, var lönesamtal och personalutvecklingssamtal. Däremot gillade jag min budget och friheten att fatta egna beslut inom mitt område information och kommunikation.

En annan uppgift som jag inte gillade var att behöva anställa nya medarbetare, en process som jag tvingades genomföra många gånger. Jag fick ingen hjälp av vår personalavdelning. Det enda man gjorde var att diarieföra inkomna ansökningar och lämna över bunten till mig och sedan skriva ut anställningsbeviset. Allt annat fick jag göra utan deras bistånd, dvs. fixa annons, gå igenom ansökningarna, kalla sökande, intervjua dem, fatta beslut m.m.

Eftersom förmågan att kunna utrycka sig i skrift var viktig för en medarbetare på min enhet lät jag de sökande göra ett praktiskt prov. Uppgiften var att intervjua mig och skriva en artikel. Tanken var att jag var ny informationschef och skulle presenteras i personaltidningen. De sökande fick ställa vilka frågor som helst till mig under intervjun. På så sätt kunde de ta reda på vad jag för en slags figur.

För mig gav uppgiften flera upplysningar. Jag fick se hur de klarade av att göra en intervju, hur de behandlade sina fakta och fick konkreta prov på deras skrivförmåga. En  del smörade mig i sin text, vilket var vanligast. Men jag minns en kille som var ganska neutral i sin bild av mig och aningen kritisk. Det uppskattade jag och han fick jobbet till stor det på grund av det.

Men byråkraterna på personalavdelningen var inte förtjusta i att jag lät de sökande göra dessa praktiska prov. Varför vet jag inte. Men förmodligen var det bara "att så gör man inte".

En annan egenhet jag hade när jag anställde folk var att leta rätt på referenspersoner som de själva inte uppgett. Det gillade inte personalavdelningen heller, för "så kan man ju inte göra". Men en gång räddade det mig från att anställa en journalist som sökt jobb hos mig som pressekreterare.

Killen i fråga var välmeriterad och hade flera år jobbat som journalist och senast på en lokalradiostation i Norrland. Jag tyckte spontant att killen skulle passa för jobbet men samtidigt fanns det något som inte stämde, jag kunde inte komma på vad. Därför tog jag kontakt med den berörda länsskattechefen i Norrland, en referens som han inte uppgett.

Jodå, länsskattechefen visste mycket väl vem killen var och hade flera gånger haft kontakt med honom å yrkets vägnar. Chefen avrådde på det bestämdaste att jag skulle anställa killen. Nu minns jag inte riktigt vilka skäl han angav men jag lyssnande på hans råd och anställde i stället en annan av de sökande (som sedan visade sig vara ett mycket bra val).

Efter en vecka blev jag uppringd av radiojournalistens pappa. Han berättade att sonen brutit samman helt och hållet när han inte fick jobbet hos mig. Pappan undrade dessutom om den som fått jobbet var en kvinna. Nej, svarade jag sanningsenligt. Det beklagade pappan, för då kunde han ha tröstat sonen med att det var jämställdhetskravet som gjort att han inte fick jobbet.

Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade ringt och kollat med länsskattechefen.

PS. Många, många år senare såg jag ett nyhetsinslag i TV där radiojournalisten var intervjuad - inte i egenskap av journalist utan i egenskap av taxichaufför.