Ansvarig utgivare x 3

När jag blev ett ärende för regeringen
Under fler decennier var jag redaktör för Skatteverkets interna tidning, som var registrerad hos Patent- och registreringsverket (PRV) och hade utgivningsbevis och ansvarig utgivare. När jag varit redaktör några år fick jag ansvaret att även vara ansvarig utgivare. Då blev jag tvungen att registrera mig hos PRV.

För att få vara ansvarig utgivare måste man vara myndig och inte försatt i konkurs. För att visa det krävs ett bevis, som tingsrätten utfärdar. För att få beviset måste man betala en avgift. Det tyckte jag var onödigt då det i detta fall var en statlig myndighet som behövde beviset. Därför skrev jag till Justitiedepartementet och föreslog att statliga myndigheter skulle befrias från avgiften.

Det var bara ett förslag. Men tydligen diariefördes ärendet som en ansökan om avgiftsbefrielse. Då blev mitt lilla förslag plötsligt ett regeringsärende. Mycket märkligt.

Jag hade ingen aning om det förrän en journalist ringde och undrade varför jag hade blivit ett ärende för regeringen! Han kollade nämligen alla ärendelistor inför torsdagarnas regeringssammanträden och fann mitt namn där. På det viset fick jag reda på var mitt förslag hade hamnat. (Regeringen och ansvarigt statsråd avslog min ansökan om avgiftsbefrielse.)

När min chef gjorde bort sig
Jag blev alltså ansvarig utgivare för tidningen på Skatteverket. Den som är det bestämmer vad som ska stå i tidningen - ingen annan får göra det! Den ansvarige utgivaren kan ställas till svars enligt tryckfrihetsförordningen.

Jag skrev i varje nummer en frispråkig kolumn som nog var det mest lästa i tidningen. En gång retade jag upp ett gäng chefer, vilket ledde till att min närmaste chef krävde att i förväg få läsa vad jag tänkte skriva i min kolumn. Resultatet blev att jag lade ned kolumnen.

Saknaden efter den var stor. Det blev ett himla liv i hela skatteförvaltningen. Jag fick hundratals mejl och brev från undrande läsare och facket lade sig i (mot min vilja). Det ledde till att min chef fick backa och be om ursäkt eftersom han inte var ansvarig utgivare och inte hade rätt att censurera mig.

Att en chef går in och censurerar en redaktör/ansvarig utgivare väckte uppmärksamhet även utanför verket och bl.a. Dagens Nyheter hade en stor artikel om det. Verket och dess ledning inklusive min chef fick skämmas offentligt. Som gottgörelse fick jag tack vare facket en veckas extra betald semester.

Men chefen var långsint och straffade mig några år senare vid en omorganisation. Jag fick inte längre fortsätta att göra tidningen. Vis av skadan såg han dessutom till att själv bli ansvarig utgivare.

Utgivarskapet gäller lång tid bakåt i digital form
Den som är ansvarig utgivare för en tidning ansvarar även för alla tidigare utgåvor av tidningen som finns i tidningens digitala arkiv. Det har slagits fast i en dom i Högsta domstolen. Det är ett märkligt förhållande som Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare skrev om i sin tidning i söndags (10.11).

I tidningens digitala arkiv finns 800 000 artiklar som han alltså är ansvarig utgivare för; artiklar som skrivits långt innan han jobbade på tidningen. Han vill därför att regeringen utreder en preskriptions-gräns för digitala publiceringar.

Jag mejlade till honom och föreslog att han skulle avregistrera "Svenska Dagbladet" som tidning och lämna över det digitala arkivet till Kungliga Biblioteket (eller Riksarkivet). Sedan skulle han registrera en ny tidning "Nya Svenska Dagbladet" eller "Svenska Dagbladet 2" eller något liknande. Allt för att få uppmärksamhet och kanske få till stånd en utredning.

Han svarade mig och skrev att det var en kontroversiell men modig idé, som han vid tillfälle skulle kolla med tidningens jurist.