Att hålla igång ett samtal och få frågor tillbaka

Det är inte alltid lätt att småprata och hålla igång en konversation. Eller att närma sig helt obekanta och börja prata. Ibland är jag bra på det, men ibland är jag helkass och vill helst vara nån annanstans. Men även om jag får igång ett samtal genom att vara frågvis är det inte alltid jag får frågor tillbaka. Det blir ingen riktig dialog.

Varför är det alltid totaltyst i en hiss trots att den är full av folk? Jag har många gånger funderat på att dela ut ett allsångshäfte och föreslå en gemensam sång. Men det måste i så fall vara en kort låt, bara några rader. Man hinner inte med så mycket umgänge i en hiss.

Däremot går det att ställa en enkel fråga och på så sätt bryta den svenskaste av alla tystnader, den i hissen.

När jag tar hissen i Sollentuna centrum mellan parkeringsvåning 4 - där jag alltid ställer bilen - och ner till butiksplanet händer det ibland att jag inleder ett kort samtal med mina knäpptysta golvstirrande medpassagerare.

Om medpassageraren stigit in i hissen eller ska stiga av på plan 4 kan jag - om andan fallit på - fråga: "Parkerar du också alltid på samma våning i p-huset?" Den synes heltråkige medresenären spricker upp i ett leende och säger "Jo, det gör jag:" Nästa fråga från mig kan - om andan fortfarande faller på - bli "...Och du käkar alltid samma frukost?" Även här blir svaret så gott som alltid jakande.

Mer hinner jag inte med. Nån gång dristade jag mig till att bli lite mer personlig och sa "...och varit i hop med samma kvinna i femtio år?" (fast bara om medpassageraren synes vara i min egen ålder). Här fanns leendet kvar men svaret blev inte jakande.

Sen blir det ingen mer fråga då hissen nått sitt mål. Och tur är väl det.

(Här måsta jag skjuta in en liten parentes apropå 50 år. Jag har varit gift i 50 år med samma kvinna, bott i samma kåk i snart 50 år. Jobbat på samma ställe i 40 år... MEN JAG HAR BYTT BIL! Så jag är trots allt inte helt oförändringsbenägen.)

Åter till det där med kommunikation. Även om jag är frågvis händer det ofta att den jag pratar med aldrig ställer några frågor tillbaka till mig.

För en tid sedan var jag på middag tillsammans med ett par goda vänner. Ibland tryter samtalet och då brukar jag skjuta in en eller annan fråga. Denna gång undrade jag om de åt samma frukost varje dag och vad den bestod av.

Alla i sällskapet svarade snällt på mina frågor. Men ingen av dem ställde samma fråga till mig och undrade vad jag käkade på mornarna. För mig hade det varit naturligt göra det. Jag kanske bara inte hade fattat att hela frågan var ointressant och att ingen ville veta mina frukostvanor?

En annan gång var vi hos goda vänner som hela tiden bara pratade om sitt, om sina barn och barnbarn. De ställde ingen fråga till oss om våra ungar och deras barn. Jag fick ett inpass vid ett tillfälle och berättade att jag dagen därpå inte kunde gå på en mottagning hos USA:s ambassadör i Stockholm för att jag fått förhinder.

Trots att jag berättade det vid minst två tillfällen var det ingen som undrade varför jag var bjuden dit. Det skulle för mig ha varit en självklar nyfikenhetsfråga.

Undrar vad det kan bero på? Är jag ointressant kanske? Men det är väl nåt fel på mig...