Den tragiska polisära dödskjutningen av den funktionshindrade unga pojken i Stockholm förra året kunde ha undvikits. Hur då? Jo, om pojken inte fått det leksaksvapen som såg exakt likadant ut som ett riktigt sådant. Föräldrarnas ansvar har inte kommit fram i medierna.
Först vill jag kasta in en brasklapp: Jag beklagar det som hänt och jag fritar inte på något sätt de poliser som sköt - om de nu gjort sig skyldiga till något brottsligt. Det får domstolen avgöra.
Det är alltid lätt att bli efterklok. Det gäller i alla situationer där något gått galet och man ångrar det man gjort - eller inte gjort.
De poliser som sköt hävdar nödvärn. Allt var över på några sekunder och det var bara ett par av de 25-tal skarpa skott som avlossats som poliserna står till svars för. En av poliserna hade varit polis i några veckor; den andre i ett par månader. Det är alltid lätt att kritisera poliser. De är tillåtna slagpåsar.
Föräldrarnas ansvar då?
Det som inte kommit fram i medierna är föräldrarnas ansvar. I detta fall är det givetvis extra känsligt då offret är ett barn som har både autism och Dauns syndrom; ett dubbelt funktionshinder. Det är tungt för föräldrar och närstående. Ett handikappat barn är lika kärt - om inte mer kärt - som andra barn.
Vem gav pojken det leksaksvapen han riktade mot poliserna? Vapnet, som visats på bild i TV-nyheterna, ser exakt ut som ett riktigt vapen. Den dödade pojkens mamma har sagt hans utvecklingsnivå är som en treårings.
Inget av mina fem barnbarn har fått ett leksaksvapen. Däremot har de lekt med en knallpulverpistol som min son haft som barn.
Jag känner inte till något annat barn eller barnbarn i vår släkt eller nära bekantskapskrets som fått eller haft tillgång till ett leksaksvapen av det slag som nu är aktuellt.
Tar vad som helst
Däremot har mina barnbarn lekt "pang-pang" och då antingen pekat med handens fingrar eller haft en träpinne som "pistol". Så har barn alltid gjort.
Jag läste för något år sedan en artikel om barns utveckling och förbudet mot leksaksvapen på förskolorna. Att leka "pang-pang" är viktigt för pojkars sexuella utveckling stod det i artikeln. Det var en barnpsykolog som sa det. Jag kan inte avgöra sanningshalten i det påståendet.
Men det är helt klart att det inte går att hindra barn att leka "pang-pang". Det hjälper inte att hålla leksakspistoler borta från dem. De hittar på något annat i stället. Det hade nog även den nu aktuelle gossen gjort på innergården i Stockholm där den tragiska skjutningen skedde.
Varför ger man en "treåring" ett "riktigt" leksaksvapen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar