Jag lider av vansinne

Jag är totalt oteknisk. Dessutom saknar jag helt logiskt tänkande och jag är inte vän med siffror. Matematik var - vid sidan av sång och gymnastik - mitt sämsta ämne i skolan. Däremot har jag alltid varit kompis med bokstäverna. Jag läste mycket, hade klämt över 500 böcker när jag var 12-13 år och fick därmed en bra allmänbildning.

När vi hade räkning i folkskolan - ja, ämnet matematik kallades så förr i tiden -  fick vi börja lektionen med att stå upp och ha huvudräkning. Folkskollärare Fransson ropade ut ett tal inför den stående klassen och den elev som var snabbast med rätt svar fick sätta sig ned. Till sist var det bara jag kvar som stod upp. "Sätt dig", sa magistern, "så vi kan börja lektionen". Det var ganska pinsamt och fick inte mitt intresse för räkning och siffror att öka. Nu när jag är i övervuxen ålder, dvs. panschis, löser jag gärna korsord men absolut inte sudoko.

Min otekniskhet tar sig uttryck i att jag kan hålla på att vrida en skruv eller en kran åt ett och samma håll i oändlighet utan att få den att lossna. Att pröva att vrida den åt andra hållet faller mig aldrig in, trots att min förnuftiga hustru föreslår det. Hennes förslag gör mig bara arg och mer envis att fortstätta vrida åt samma håll.

Jag kan dessutom inte skilja på höger och vänster, vilket också skapar problem när det gäller tekniska lösningar. En gång var det stopp i avloppet under diskbänken hemma. Jag hämtade en stor rörtång och försökte få upp vattenlåset. Det gick inte.

När en kompis kom hem och jag förklarat mitt problem tog han rörtången och vred upp vattenlåset. Hur enkelt som helst. Jag hade givetvis vridit hela tiden åt samma felaktiga håll.

Den kände fysikern och Nobelpristagaren Albert Einstein (1879-1955) har definierat vansinne så här: "att prova samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Nu har jag fått svaret på mitt otekniska beteende: Jag lider av vansinne.

Det brukar tyvärr var obotligt. Suck!