När dottern fick ett piano

När dottern var liten flicka ville hon som många andra barn lära sig spela piano. Hon sattes i lära, men då vi inte hade något piano fick hon gå in till grannfrun och klinka sina läxor på hennes piano. Vi föräldrar insåg snart det ohållbara i detta. Vi tvingades skaffa henne ett eget piano.

Vi visste inte ett dugg om pianon men vi hittade en musikaffär i en källarlokal nära S:t Eriksplan i Stockholm. Där fanns många stora fina pianon, mäktiga skapelser i svart eller brunt trä, en del hade till och med ljusstakar på framsidan. Vi köpte ett stort brunt piano.

När det levererades till vår gamla kåk så var det på millimeterna att det gick in. Ren tur, alltså. Ett piano ska stå vid en innervägg och behöver stämmas efter en flytt. Vi fick tag i en pianostämmare som kom hem till oss. Han inspekterade pianot och konstaterade att det var i stort sett ospelbart. Det gick inte att stämma det på plats. Han behövde ta det till sin verkstad för att bl.a. byta den uttorkade stocken i det. I princip dömde han ut pianot.

På hans fråga vad vi fått tag i det svarade vi att vi köpt det. "Köpt det? Ni har nog blivit lurade", var hans svar. När han fick veta att vi betalat 10 000 kr för det (dotterns egna besparingar dessutom) bleknade han och gick.

Vi deppade ihop. Jag som far i familjen tog mod till mig och ringde firman som sålt pianot för jag ville häva köpet. "Ha-ha", svarade man. Firman hade gått i konkurs. Nu blev vi förtvivlade, men beslutade i alla fall att göra ett nytt försök att stämma pianot.

Via en bekant fick vi kontakt med en annan pianostämmare. Han var annorlunda än den tidigare. Den nye stämmaren hade med sig stämgaffel, bommullshandskar, egna tofflor m.m. och tog god tid på sig. Han berömde vårt piano, som han ansåg vara mycket bra. Han behövde inte byta någon stock utan i stället bytte han skruvarna och tog en större dimension på dem och kunde sedan stämma pianot. Han höll på en hel dag, enbart med ett avbrott när grannen körde sin gräsklippare, något som störde honom i arbetet. Till lunch nöjde han sig med en kopp te.

Pianot blev stämt, dottern spelade några år och gav sedan upp. Pianot stod kvar som en möbel och tog plats. När dottern så småningom blivit vuxen och flyttade hemifrån fick hon ta med sig pianot.

Men hon har inte pianot med sig i sitt nya hus. Pianot är sedan några år inhyst hos en arbetskamrat till henne. Nu är sådana här gamla åbäken av trä helt osäljbara och man kan få dem gratis om man vill. Suck!