Vi behöver en "sunt förnuft-paragraf"

De senaste dagarna har medierna berättat att en nysvensk urmakare i Uppsala ska utvisas. Han kom hit som arbetskraftsinvandrare från Iran för fyra år sedan. Enligt regelverket måste han ha lön enligt kollektivavtalet. Det har han fått - med råge dessutom - utom under några månader då hans månadslön var 180 kr för låg; ett beklagligt fel som dock rättades till retroaktivt.

Men det räcker inte för att han ska få stanna. Han och hela hans familj, som rotat sig här, ska utvisas på grund av lönefelet. På sociala medier är upprördheten stor över detta beslut. Statliga tjänstemän framstår som själlösa juristbyråkrater utan sunt förnuft. Beslutet lär ha överklagats så sista ordet är ännu inte sagt.

Det medierna berättar måste man alltid fundera över. Är det hela bilden som redovisas? Det kan finnas sekretessbelagd information som inte kommer fram. Från min tid på en länsstyrelse där enskilda personers ärenden handlades och från min tid som pressansvarig på Skatteverket vet jag att det händer ibland att det bara är en del av sanningen som presenteras.

(Varning: Här kommer en spekulation från min sida:) Tänk om Säpo har indikationer på att urmakaren är agent för den Iranska säkerhetstjänsten med uppdrag att spionera på landsmän i Sverige? Då är i så fall lönefelet ett utmärkt sätt att hänga upp ett utvisningsbeslut på utan att avslöja för mycket.

Dessutom pratade inte urmakaren svenska när han intervjuades i TV, vilket kan tyckas märkligt efter fyra år i landet i ett serviceyrke med möjlighet till många kontakter med svensktalande. Däremot talade en av hans söner utmärkt svenska i intervjun. Om urmakaren verkligen vill bli kvar i Sverige så borde han vid det här laget lärt sig hyfsad svenska.

Nu tror jag dock inte att han är iransk spion, utan det är, som sagt, enbart spekulationer från min sida.

Åter till grundproblemet: Att utvisa en familj som rotat sig i landet på grund av ett bagatellfel. Juristerna hävdar självklart att lagen är glasklar och att det inte finns utrymme för godtycke eller så kallat "sunt förnuft".

Liknande märkliga händelser har hänt förr. Själv minns jag ett fall från 1980-talet.

Bakgrunden var att kronofogden i en mellansvensk stad skulle driva in ett utdömt vite hos en kvinna som vägrat exmaken umgängesrätt med deras gemensamma barn. Kvinnan var orolig över att exmaken skulle skada barnet. Exmaken mördade barnet. Men vitet kvarstod och kronofogden skulle driva in det.

Medierna hängde på och även här efterlyste man "sunt förnuft". Skatteverkets dåvarande generaldirektör ingrep (verket var då chefsmyndighet för kronofogdarna) och avskrev vitet. (Ansvarig minister gick sedan ut medierna och tog åt sig äran av beslutet och plockade alla poäng hos allmänheten.)

Det är klart att våra lagar är trubbiga ibland. Men sunt förnuft och juridik är två oförenliga storheter. I fallet med den iranske urmakaren är det uppenbart att straffet/utvisning inte står i proportion med brottet/ett bagatellartat lönefel som arbetsgivaren gjort och som dessutom rättats till.

I någon övergripande lag borde det finnas en paragraf som gör det möjligt att luta sig mot "sunt förnuft" så att sådana här pinsamheter kan undvikas. Sedan blir det upp till domstolarna att avgöra om paragrafen kan åberopas och skapa prejudikat.