Sveriges försvarspolitik à la sossarna och övriga vänstern går ut på att vi ställer upp (militärt?) och hjälper andra länder mot att vi förväntar oss motsvarande hjälp tillbaka i ett skarpt läge. Det är en tunn vattvälling då det inte finns några garantier om returhjälp. Borgarnas mer bastanta måltid är i stället ett fullvärdigt medlemskap i Nato.
Frankrike har bett Sverige - och övriga EU-länder - om hjälp i kampen mot IS. Borgarna vill att vi ställer upp med Jas-plan, vilket vi gjorde 2011 i Libyen. Regeringen har dröjt med svaret, men nu har det kommit: militära flygtransporter och kanske även försvarsmateriel som hjälp till Frankrikes insatser i Afrika.
En av de tyngre politikerna i Baltikum ifrågasatte för en tid sedan den svenska doktrinen om hjälp: "Det kan ju ske i form av några tusen olivoljeflaskor". Han gav alltså inte mycket för den svenska hjälp-hjälpdoktrinen utan skulle givetvis hellre se ett svenskt Nato-medlemskap. Då skulle våra baltiska vänner sova tryggare om nätterna.
Jag kan dock förstå att regeringen inte vill skicka iväg Jas-plan. Nu säger man sig prioritera försvaret av Sverige. Men frågan är vilken minister som bestämt den nu aktuell hjälpen? Mycket talar för att det är utrikesministern i samråd med finansministern och inte försvarsministern.
Även om vi teoretiskt har ett 80-tal Jas-plan på våra fyra divisioner så är det normalt bara ett 20-tal som är startklara. Dessutom har vi ont om personal. Ett plan behöver flera piloter i skift plus ett antal tekniker på marken. Om vi skulle skicka iväg en division Jas-plan till Syrien skulle vår incidentberedskap bli lidande. Så knackig är vår försvarsförmåga.
Vi har alltså inte mycket hjälp att erbjuda. Då kan vi inte heller räkna med särskilt mycket i retur när den dagen kommer. Den svenska solidaritetsdoktrinen är inte mycket värd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar