Sollentunas politiker flitiga insändarskribenter

I min hemkommun Sollentuna får vi två lokala gratistidningar i brevlådan:

• "Mitt i Sollentuna"
• "Vi i Sollentuna"

"Mitt i ..." och "Vi i ..." kommer båda ut i Storstockholms alla delar i olika utgåvor för Solna, Östermalm, Upplands Väsby osv. och alltså även Sollentuna. Båda har insändarsidor. Det som slagit mig under åren är att det oftast är politiker som skriver insändare. Så har jag i alla fall upplevt insändarsidorna.

För att se om det verkligen är sant har jag (som den statistiknörd jag är) fört bok över höstens insändare i det båda tidningarna, totalt 25 nummer för varje tidning. Jag har delat in insändarskribenterna i tre grupper:

• Privatpersoner
• Politiker med partimarkering 
• Övriga

I den sistnämnda gruppen ingår företrädare för föreningar, organisationer m.fl.

Privatpersoner skriver i "Mitt i Sollentuna"

I de 25 numren av tidningen har det varit över 120 insändare. Antalet har varierat från tre till sex i varje nummer - i snitt fem. Privatpersonerna har varit flitigast:

• Privatpersoner 75 %  
• Politiker 20 %
• Övriga 5 %

De borgerliga politikerna (M, FP, C, KD) har varit flitigast och svarat för 12 % av insändarna. Övriga politiker (S, MP, V, SP) har inte varit lika flitiga i den här tidningen - 8 %. Flitigast att nyttja insändarsidorna har varit KD följt av S och FP.

Politiker skriver i "Vi i Sollentuna"

Även i denna tidning har det varit 120 insändare; som mest tolv i ett nummer och som minst två. Genomsnittet är även här fem insändare. Här är det politikerna som svarat för de flesta insändarna:

• Politiker 62 %
• Privatpersoner 32 %
• Övriga 6 %

Även här har de borgerliga varit flitigast med 33 % och de på vänsterkanten har svarat för 29 %. S, M och KD har varit flitigast.

Sossar och kristdemokrater flitigast

Lägger man ihop alla insändare i de båda tidningarna under hösten 2014 har de borgerliga svarat för 55 % och de på vänsterkanten för 45 %. Socialdemokrater och kristdemokrater har varit flitigast att nyttja insändarsidorna:

1. Socialdemokrater 25
2. Kristdemokrater 20
3. Moderater 15
4. Folkpartister 12
5. Sollentunapartister 10
6. Miljöpartister 7
7. Centerpartister 6
8. Vänsterpartister 3
9. Sverigedemokrater 2

Kommentar: Varför är det fler politiker som får sina insändare publicerade i "Vi i Sollentuna"? Är det redaktionen som favoriserar dem eller väljer de själva den tidningen i första hand?

Tillägg den 13 januari 2015

Jag gjorde om mitt blogginlägg ovan till två olika insändare, en som gick till "Mitt i Sollentuna" och som gick till "Vi i Sollentuna" samtidigt som jag la ut blogginlägget. Ingen av tidningarna har publicerat min insändare. Däremot fick jag i dag följande e-brev från tidningen "Mitt i Sollentuna":

Hej Björn, och tack för ditt engagemang för vår insändarsida!

Att privatpersoner prioriteras på insändarplats är ett val vi gör. Politiker har ju många forum där de kan uttrycka sina åsikter, medan övriga medborgare har mer begränsade möjligheter. Vi hoppas och tror att det är uppskattat.

Din iakttagelse av vilka partier som är flitiga att skriva stämmer rätt väl med den statistik över partifärg på insändare som vi gjorde under valrörelsen, för att försöka vara så rättvisa som möjligt i urvalet.

Tack än en gång och välkommen att tycka till i vår tidning!

hälsn

Ingrid

Vad får en invandrare i bidrag?

Det förekommer då och då i sällskapslivet, på sociala medier och på nätet i övrigt olika uppgifter om vad våra nyanlända får i bidrag. Vad är sant, vad är överdrivet? Jag har botaniserat bland olika seriösa webbplatser och försökt göra en sammanställning för dels asylsökande och dels de som fått uppehållstillstånd. (Det är dock bäst att redan här göra en brasklapp: jag kan ha missuppfattat något eller gjort ett räknefel.)

Asylsökande

De flyktingar m.fl. som kommer till Sverige och söker asyl vänder sig till Migrationsverket som handlägger deras ansökan om att få stanna. Handläggningstiden är för närvarande 4-5 månader, men verkets mål är att få ned den till tre månader.

Det är även Migrationsverkets sak att ordna boende åt de asylsökande, som inte kan fixa det på egen hand. I maj 2014 var det ca 53 000 personer i verkets mottagande. Av dessa var det 35 500 som bodde i verkets olika inhyrda lägenheter och förläggningar.

Asylsökande som inte har egna pengar och får bostad av Migrationsverket, t.ex. en lägenhet, kan ansöka om bidrag till mat, kläder m.m. Bidraget är 71 kr om dan för en vuxen, 61 kr för vuxna som delar hushåll, 37 kr för barn 0-3 år, 43 för barn 4-10 år och 50 kr för barn 11-17 år.

För den som bor på en förläggning där man får mat är dagsersättningen i stället 24 kr för ensamstående, 38 kr för sammanboende och för barn 0-17 år är bidraget 12 kr. För vuxna som delar hushåll är bidraget 19 kr per dag.

Exempel: För en familj med två vuxna och två barn som är tre och tio år blir det ca 1 900 kr per månad om de bor på en förläggning där de får mat. Bor de i betald lägenhet  med eget hushåll blir det ca  6 500 kr per månad. För en ensamstående som inte delar boendet med någon annan är beloppen ca 750 respektive 2 200 kr.

Asylsökande har rätt till viss sjukvård och barnen har rätt till utbildning och förskola, men de har inte skolplikt. Patientavgiften vid läkarbesök är 50 kr och avgiften för receptbelagd medicin är också 50 kr. Kommer de hit under vintern kan de - efter ansökan - även få bidrag till vinterkläder. Asylsökande som har egna pengar eller inkomster får betala för kost och logi. Den som har särskilda behov kan få ytterligare bidrag. Det kan t.ex. gälla handikapputrustning, spädbarnsutrustning, glasögon (ej läsglasögon).

Många asylsökande har eget boende, oftast hos släktingar och vänner. En ensamstående som har eget boende får 500 kr i månaden i bidrag. För en familj är det 1 000 kr.

Asylsökande kan under asyltiden praktisera eller arbeta. Men för att få göra det krävs att den som söker asyl medverkar till att styrka sin identitet.

Invandrare med uppehållstillstånd

Den som fått permanent uppehållstillstånd som flykting, kvotflykting eller skyddsbehövande och är 20-65 år kan få en skattefri etableringsersättning under maximalt två år. Den är i stället för försörjningsstöd (det som tidigare kallades socialbidrag). För att få ersättningen krävs en etableringsplan som gjorts upp i samråd med Arbetsförmedlingen, som också beslutar om ersättningen som sedan betalas ut månadsvis av Försäkringskassan.

Etableringsplanen ska minst bestå av Svenska för invandrare, arbetsförberedande insatser (till exempel praktik, validering av utbildnings- och yrkeserfarenheter) och samhällsorientering som syftar till att ge grundläggande kunskaper om det svenska samhället. Utgångspunkten är att aktiviteterna i etableringsplanen ska sysselsätta invandraren på heltid, vilket innebär 40 timmar i veckan och normalt omfatta 24 månader.
När dessa krav är uppfyllda kan invandraren efter ansökan få etableringsersättning. Den är 308 kr om dagen - men bara fem dagar i veckan. Om invandraren deltar i mindre omfattning i planen minskas ersättningen. Man får inte föräldrapenning den tid man har etableringsersättning.

Den som har hemmavarande barn kan även få etableringstillägg. För barn under 11 år är det 800 kr i månaden per barn. Har barnet fyllt 11 år är beloppet 1 500 kr. Man får ersättning för tre barn, vilket gör att maxbeloppet är 4 500 kr i månaden. Även etableringstillägget minskar om man inte deltar fullt ut i etableringsplanen.

Den som bor ensam i egen bostad och är folkbokförd där kan få bostadsersättning. Den är lika mycket som hyran minus 1 800 kr. Det går inte att få bostadsersättning för hyra som är högre än 5 700 kr. Det går alltså att som mest få  3 900 kr i bostadsersättning. Den som deltar mindre än heltid i etableringsplanen får sänkt bostadsersättning.

Dessutom betalas barnbidrag samt SFI-bonus som är ett engångsbelopp på 12 000 kr för den som klarat högsta nívån,

Min kommentar: Suck! Det är inte helt lätt att navigera rätt i den är bidragsdjungeln. Det är ganska knepigt och det finns fler detaljregler. Men på det hela taget tycker jag att vårt land har en ganska generös inställning.

Det rör sig i invandringsfrågan

Ja, det var inte helt oväntat att ett alliansparti skulle börja röra i invandringssmeten. Nu har KD börjat prata mer konkret om hur man ska förändra invandrings- och integrationspolitiken. Hägglund har i dagens DN brett ut sig på debattsidan och föreslagit bl.a. tidsbegränsade uppehållstillstånd. Hans utspel har fått både ris och ros, vilket givetvis var väntat.

Tidigare har Moderaterna hummat om ändringar, bl.a. när det gäller anhöriginvandrandet. Men även major Björklund i Folkpartiet har rört på sig. I ett internt veckobrev till sina anhängare berättar han att partiet tillsatt en arbetsgrupp, som ska ta tag i invandrings- och integrationsfrågorna. Han efterlyser därför konkreta idéer. Det får vi hoppas att han får. Sen får vi se vad Centern har att komma med, som nog är det mest invandringsvänliga partiet bland borgarna.

Men hur kommer samarbetarna på vänsterkanten (dvs. S, MP och V) att reagera på detta? Hägglunds utspel kommer säkert att hånas som enbart ett röstfiske för att vinna tillbaka de borgare som tidigare gått till SD.

Hur som helst ska det bli intressant att följa inrikespolitiken de kommande månaderna. Invandringen ser ut att bli en av de stora valfrågorna, något som många tror kan gynna SD. Vi får se.

Asylsökande kan sysselsättas

Nytillkomna medborgare börjar sin resa in i vårt samhälle som asylsökande. Redan där måste integrationen börja. Det kan ske genom att ge dem sysselsättning.

Asylsökande inkvarteras bl.a. i Bergslagen därför att det finns tomma bostäder där. Jag har sett det på nära håll. I Stråssa med drygt 300 invånare finns ca 100 asylsökande från länder utanför Europa. Den enda "service" som finns i byn är en busshållplats, en gul brevlåda och en anslagstavla. Butiker, bibliotek, vårdcentral m.m. ligger drygt en halvmil bort. Landsvägen dit går genom tät skog.

En asylsökande som bor på en förläggning får mat och husrum plus 24 kr om dagen, som ska räcka till kläder och allt annat. Om sökanden har annat betalt boende - som t.ex. i Stråssa - men ska hålla sig med mat m.m. är ersättningen 71 kr om dagen. Per månad blir det ca 750 respektive 2 200 kr, lite generöst räknat. Det är inte mycket.

Sverige är ett stort och skogrikt land, något som Fredrik Reinfeldt upptäckt från luften. Det han inte sett från luften är hur tät skogen är, fylld av sly som kan rensas bort. Att rensa sly är ett personalkrävande handarbete som skogsbolagen och skogsägarna ombesörjer med egen personal eller för egen maskin om den ägda arealen är mindre. Eller också inte alls och skogen växer sig tät, ofta för tät.

Att rensa sly kräver inte särskilt stora förkunskaper eller redskap. En dags introduktion plus yxa och såg räcker. Man behöver inte kunna läsa, skriva eller prata svenska.

Min idé är att kommuner som tar emot asylsökande erbjuder dem arbete med att röja sly. Det kan vara sly längs vägar, i ledningsgator, vid golfbanor och ute i skogarna. Slyn kan säljas och bli till bränsle i form av ved och flis eller vidareförädlas till diesel eller plast. Vinsten kan delas mellan skogsägaren och kommunen.

Att röja sly ska vara frivilligt. Den som inte vill får nöja sig med dagpenningen, nämnd ovan. Den som vill ha något att göra får frisk luft, motion och en högre dagpenning samt chansen att även träffa en del svennar och träna sina svenskkunskaper. Kommunen får hålla med skjuts till och från skogen, lunchpaket, redskap och skyddskläder samt arbetsledning.

Slyröjningen kan sedan utvecklas ytterligare till röjning och gallring av skog med hjälp av  motorsågar och röjsågar. Men det kräver utbildning, minst en vecka för respektive redskap.

Om nu inte kommunens utgifter täcks av inkomsten från slyförsäljningen kan staten höja bidraget till kommunen. Nu får kommunen ca 190 000 kr per år i statligt stöd för varje asylsökande man tar hand om.

Utöver att röja sly finns det andra enkla uppgifter som också kan utföras, t.ex. att rensa vägrenar, gator, torg och trottoarer från skräp och ogräs. Vintertid kan manuell snöskottning också vara en uppgift dit snöröjningsfordonen inte når, t.ex. utomhustrappor, känsliga områden, delar av skolgårdar och dagis.

De asylsökande som är villiga att ta på sig den här sortens sysslor bör få ett plus i kanten på sina ansökningar om uppehållstillstånd.

Jag tycker att förslaget ska utredas av folk från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Migrationsverket, Arbetsförmedlingen,  Arbetarskyddsstyrelsen, Svenskt Näringsliv och de fackliga organisationerna som får ett halvår på sig att räta ut alla hinder och problem samt ge ett detaljerat förslag. Därefter genomförs försök i ett par kommuner, som sedan utvärderas.

Om det faller väl ut så införs det i hela landet. Jag ser det som en win-winsituation för alla.

Fler och fler talar öppet om invandringen

Under de fem år jag haft min blogg har jag skrivit 47 inlägg som handlar om (eller rör) invandringen. Det beror på att invandring och integration är en fråga som intresserar mig (och även större delen av svenska folket).

Nu börjar fler och fler tala mer öppet om invandringens konsekvenser för landet. Nästan varje vecka skriver någon ledarskribent om den. Politikerna däremot, upprepar sina mantra och på ytterkanterna har vi SD som vill minska den och M som vill att vi ska "öppna våra famnar" och MP, V och Fi som i olika grad vill ha fri invandring. De i mitten mumlar ohörbart, dock med enstaka undantag då enskilda mittenpolitiker sticker ut hakan och pratar om en eventuell begränsning för att omedelbart få en snyting tillbaka av sina partiledningar.

Det finns två vägar att gå för lösa de problem som trots allt finns. Den ena är att minska invandringen eller sätta tak för den. Den andra är att ordna bostäder och jobb åt de som kommer. De flesta politiker är bra på att tala om "vad", dvs. fler jobb och bostäder. Men de pratar aldrig om "hur". Jag tror att de bästa är om man gjorde både och, dvs. satte ett generöst tak för invandringen samt fixade jobb och bostäder.

Det är många kommunpolitiker som klagar över den förda politiken då de inte mäktar med att ta hand om de invandrare man redan har i sin kommun. Rikspolitikerna bryr sig inte om den kritiken.

Det tar i snitt fem år för en asylsökande att få jobb. Högutbildade har självklart lättare att få ett jobb och svårast har de utomeuropeiska invandrare som saknar eller har bristfällig utbildning. Många har inte ens motsvarande vår grundskola. Samtidigt har vi inte längre några enkla låglönejobb kvar. De som finns tas av de som är överkvalificerade för dem.

Alltså måste vi ta fram enkla jobb som inte kräver utbildning. Men detta är också tabu att prata om offentligt. LO är emot och det finns inget parti som vågar ta i frågan. För att lösa upp knutarna måste lagen om anställningsskydd reformeras, upphandlingsregler ändras m.m. Arbetsuppgifter finns i massor, vilket jag tidigare lyft fram på min blogg.

Bostäder tar tid att bygga. För att kunna härbärgera de asylsökande/invandrande krävs också avsteg från gängse rutiner och regler. Och det är bråttom. Här finns också heliga kor som måste slaktas.

För att förbättra integrationen måste politikerna även uppmuntra och underlätta för - och kanske även belöna - de svennar som vill engagera sig genom att t.ex. ställa upp som faddrar eller mentorer för nyanlända.

Det ska bli intressant att följa den politiska debatten de kommande månaderna fram till extravalet. Löfvens krumbukter är roliga och nya kommer nästan varje dag. Hur det ska gå för Kinberg-Batra ska också bli intressant. Hur som helst tror jag att invandring och integration kommer att bli en av de stora valfrågorna.

Svenska nobelpristagare

Idag delas 2014 års Nobelpris ut. Det är faktiskt rätt många svenskar som fått Nobelpriset, betydligt fler än vad jag kunde tro. Här är hela listan (jag hoppas ha fått med alla):

2011: Tomas Tranströmer, litteratur.
2000: Arvid Carlsson, fysiologi eller medicin.
1982: Alva Myrdal, fredspriset.
1982: Sune K. Bergström, fysiologi eller medicin.
1982: Bengt I. Samuelsson, fysiologi eller medicin.
1981: Kai M. Siegbahn, fysik.
1981: Torsten N. Wiesel, fysiologi eller medicin.
1977: Bertil Ohlin, ekonomi.
1974: Eyvind Johnson, litteratur.
1974: Harry Martinson, litteratur.
1974: Gunnar Myrdal, ekonomi.
1970: Ulf von Euler, fysiologi eller medicin.
1970: Hannes Olof Gösta Alfvén, fysik.
1961: Dag Hammarskjöld, fredspriset (tilldelades Hammarskjöld postumt).
1955: Hugo Theorell, fysiologi eller medicin.
1951: Pär Lagerkvist, litteratur.
1948: Arne Tiselius, kemi.
1931: Erik Axel Karlfeldt, litteratur.
1930: Nathan Söderblom, fredspriset.
1929: Hans von Euler-Chelpin (född i Tyskland), kemi.
1926: The Svedberg, kemi.
1924: Karl Manne Siegbahn, fysik.
1921: Hjalmar Branting, fredspriset.
1916: Carl Gustaf Verner von Heidenstam, litteratur.
1912: Gustaf Dalén, fysik.
1911: Allvar Gullstrand, fysiologi eller medicin.
1909: Selma Lagerlöf, litteratur.
1908: Klas Pontus Arnoldson, fredspriset.
1903: Svante Arrhenius, kemi.

Nu har du chansen att köpa en f.d. kyrka!

I gruvbyn Stråssa, norr om Lindesberg i hjärtat av Bergslagen ligger S:t Annas kyrka, byggd 1972. Den avkristnades för några år sedan och där finns nu S:t Annas Bränneri som tillverkar världens bästa absint samt snaps och likörer med unika smaker (se Systemets webbplats).

Bränneriet ska flytta och nu är kyrkan till salu. Den innehåller sju rum på totalt 350 kvm och tomten är drygt 4 500 kvm stor. Priset är bara 350 000 kr, dvs en tusenlapp per kvadratmeter (jämför kvadratmeterpriset i Stockholms innerstad?). Vore det inte häftigt att bo i en kyrka? Vilka kalas du kan ha i kyrksalen!

http://www.hemnet.se/bostad/villa-7rum-strassa-lindesbergs-kommun-ramsbergsvagen-12-6747459

Spännande tid framöver

Jaha, ett extraval alltså... Jag sa till barnbarnen i går kväll när SD fällde Löfvens budget och han utlyste val i mars: "Nu blir det ingen barnkanal för er de närmaste timmarna! Nu skapas nutidshistoria som ni kommer att få läsa om i skolan."  De lyssnade på morfar, protesterade inte, tog sina paddor och försjönk i dataspelandets tysta mystik (helt främmande för mig, som aldrig spelat dataspel). Själv följde jag extranyheterna på teven.

Det ska bli spännande att följa inrikespolitiken de kommande månaderna. Vilken sorts regeringen blir det? Kommer Sverigedemokraterna att få ökat stöd? Kommer politikerföraktet ta över? Hur stort blir valdeltagandet? Vilka partier gynnas av ett lågt valdeltagande?

Hittills har skolan, välfärden, vinster i vården m.m. varit de stora väljarfrågorna. På lite längre sikt finns det andra frågor som kan få konsekvenser för väljarnas ställningstaganden.

Vad händer om SD blivit näst största parti? Vad kommer hända framöver när skatterna måste höjas  för att klara asylmottagandet? Vad kommer att hända när hemvändande IS-soldater genomför attentat i Sverige? När invandringen de kommande åren slår nya rekord?

Sen har vi den oberäknelige Putin som fortsätter att måla in sig i sitt hörn. Vad kommer han mer att hitta på? Och hur blir det med det svenska försvaret? Nato? Värnplikten?

Och hur kommer ekonomin och tillväxten att se ut den kommande mandatperioden? Hur kommer vädret att bli? Vad händer om en kärnreaktor pajar? Eller om...?

Jag är inte helt säker på att vi 2018 har skolan, vården m.m. i topp som valfrågor.

En bra och lättläst annons

Jag har jobbat i stort sett hela mitt yrkesliv med att försöka föra ut budskap till allmänheten. Det har gjort att jag blivit miljöskadad. Nu som panschis skärskådar jag annonser, utomhusreklam, reklamfilmer, broschyrer m.m. och sätter min egen kvalitetsstämpel på de olika alstren.

För mig har förståbarhet och lättlästhet varit det viktigaste. Kreativa excesser i form av bilder, färger och fantasifulla typsnitt - det som många reklambyråer gillar att frossa i - har för mig varit hinder för  målet, nämligen att nå ut med sitt budskap till rätt målgrupp.

Många av de annonser som jag gjorde under min tid som informationsansvarig på (Riks)Skatteverket utsattes för mätningar där man kollade hur målgruppen uppfattat och tagit del av dem. I mätning efter mätning hamnade våra hemmagjorda annonser i topp. I flera fall var de bättre än de som dyra byråer gjort.

När jag nu för tiden ser en bra eller dålig annons i min morgontidning reagerar jag. Det blir ofta ett inlägg på bloggen (som nu). När jag ser en bra, dvs. lättläst annons, brukar jag höra av mig via mejl med en verbal ros till såväl byrån (om den framgår av annonsen) som uppdragsgivaren.

I en av dagens morgonavisor fanns nedanstående annons för Myndigheten för tillgängliga medier, gjord av reklambyrån Granath Havas i Stockholm. Den nu aktuella avsändaren kan ju helt enkelt inte  göra en annons som inte är tillgänglig?

Det har man inte heller gjort. Den är enkel, lättläst och lockar till läsning. Den störs inte heller av läsovänliga färger, tonplattor och dito typsnitt eller störande bilder.

Ha koll på "degen" på fiket!

I eftermiddags var jag på bio med några panschiskompisar. När den ene tog upp sin plånbok och skulle betala biljetten hade han inga kontanter. "Va konstigt", sa han. "Jag måste ha blivit bestulen?"
Hans kontanter i sedlar var borta, men alla kort var kvar. Hur hade detta gått till?

Jo, han hade innan bion suttit på ett fik i Sollentuna centrum med sin fru och hängt av sig jackan på stolsryggen. Hans plånbok fanns i jackans innerficka. Hans minns att det kom en kille och satte sig bakom honom, rätt nära dessutom.

Trots att hans fru satt mittemot honom märkte ingen av dem något. Killen bakom måste ha plockat ut plånboken ur hans inre jackficka. Men den återlämnades inte där utan i en av de yttre fickorna på jackan, men det reagerade kompisen inte över. Det var först på bion han upptäckte att alla sedlar, ca 500 spänn, var borta.

Nu får man säga att det var en juste tjyv, som lät alla betal- och kreditkort samt körkortet vara kvar. Vilken hudfärg tjyven hade törs jag inte avslöja för då blir jag nog anklagad för att vara någon som inte är politiskt korrekt.

Sens moral: Fika inte på fik. Ha ryggen fri. Ha plånboken i en säker ficka.

Skatteverkare har haft kul

I torsdags hade Skatteverkets stockholmsregion med sina 1 600 anställda en "trivseldag" på Globen med föredrag m.m. och sedan gemensam middag. Enligt tidningen Expressen kostade kalaset 2,5 miljoner kr. Läs här: http://www.expressen.se/nyheter/skatteverket-festade-for-25-miljoner-kronor/

Detta "festande" har kommenterats på Facebook. De flesta kommentarer hudflänger journalisten Svensson på Expressen som skrivit artikeln. Flera vill veta vad motsvarande personalfester hos Expressen brukar kosta. Ett inlägg lyfter fram Skatteverkets resa från en hatad kontrollmyndighet till en älskad servicemyndighet - en av de mest populära i landet! Det man annars kunde väntat sig i komentarväg borde väl ha varit fördömanden av Skatteverket och deras anställda?

Jag minns en personalfest när jag jobbade på Riksskatteverket. Då festade man på Grand Hotel, vilket givetvis var bestickande. Vi som var med fick betala ett par hundralappars själva, vilket täckte halva matkostnaden. Vinet till maten bjöd verket på (ett glas med påfyllning) plus en avec till kaffet. Detta upprörde Svenska Dagbladet som skrev en artikel med rubriken som - om jag minns rätt - löd ungefär så här: "Skattebyråkrater drack alkohol för 60 000 kr".

Samma kväll hade banken Nordea också personalfest. Där bjöds de anställda på allt. Dessutom var Jerry Williams (den rockande kommunisten) engagerad tillsammans med två olika orkestrar, som svarade för dansmusiken m.m. Hur mycket det kostade skrevs det inte ett ord om.

För en vecka sedan var det ett it-företag som jubilerade och bjöd alla anställda med respektive på en brakfest med uppträdande av en långa rad kända artister, bl.a. Darin och Loreen. Hur mycket det kalaset kostade vet jag inte.

Så gott som alla företag har personalfest, men det är inte alla - som Skatteverket - som kombinerar den med en del andra inslag, typ föredrag m.m. Skatteverket har inte fest varje år. Men så fort en statlig verksamhet vill göra något för sin personal blir det artiklar, vars syfte mer eller mindre tydligt är att visa på hur skattepengar förslösas. Visst, det förekommer då och då överdrivet påkostade fester för offentliganställda, men det hör till undantagen.

Men många, såväl journalister som vanligt folk, tycker nog att statsanställda helst ska jobba dygnet runt, dvs. 24 timmar (och till en mycket låg lön). (Begreppet "24-timmarsmyndigheten" syftar inte på detta utan på den elektroniska service som numera tillhandahålls av de flesta myndigheter, bl.a. Skatteverket.)

När det gäller den nu aktuella festen i Globen för Skatteverkets stockholmsregion så kan jag tycka att man också borde har bjudit in sin grannar i Solna, dvs. de anställda på Skatteverkets huvudkontor.

När jag var på tokkurs

Jag såg i en av dagens morgontidningar att den neurolingvistiska programmeringen (NLP) fortfarande är gångbar. Den läran fanns redan på 1970-talet (om det nu är exakt samma?). NLP är nu en slags utbildning som - förenklat - går ut på att imitera de som är duktiga på något. Då kan du bli duktig själv.

På 1970-talet när jag jobbade på dåvarande Riksskatteverket (RSV) hade vi en utbildningschef som var nydanare och ville prova alla nya metoder, först på sin egen personal och därefter på övriga  verket. Det var bl.a. så kallade sensikurser av olika slag.

Det var mycket tokigheter. Här är några exempel.

Kursdeltagare som dag 1 hade möblerat och ställt i ordning lektionssalen möttes dag 2 av en helt tom sal. Tanken var att se hur kursdeltagarna skulle reagera, vem som skulle ta ledningen m.m. och gå och hämta bord och stolar.

Alla kursdeltagare fick lämna salen där varje deltagare hade sin med namn angivna plats. Sen fick varje deltagare enskilt gå in ensam, ta en tändsticka och lägga den hos den kursdeltagare de tyckte sämst om. Sen fick alla gå in samtidigt för att kolla resultatet. Sic!

Deltagarna delades i två grupper, som sattes i varsitt rum för att "tävla" mot varande. Man fick kommunicera med hjälp av kursledningen och skicka olikfärgade kulor till varandra. Kulorna hade olika betydelse och utgjorde svar på vissa frågor. Alla trodde givetvis det gällde att vinna. Men ack vad man bedrog sig. I stället var det en samarbetsövning. Det var väldigt skämmigt och pinsamt för den grupp som hade vunnit.

Jag deltog på flera sådana här övningar, bl.a. den inledningsvis nämnda NLP- utbildningen, som jag inte minns något av. På 1970- och 1980-talen förekom massor av olika utbildningar. Varje år hade det kommit något nytt som skulle prövas. De flesta var ledarskapskurser och eftersom jag ingick i verkets ledning tvingades jag delta. Det var även flera så kallade "kvalitetskurser", som jag tyckte var idiotiska. Men alla höll god min.

En "kvalitetskurs" handlade om ett fiktivt företag, som kallades "Sandbanken" - det var förmodligen en bank, som man skulle leka med. Hela sommarsemestern ålades man att syssla med eländet. Jag vägrade och klarade mig utan repressalier. I alla fall då.

Dyra externa konsulter var engagerade. En av dem som underhöll ledningsgruppen en hel vecka frågade jag om hur det kom sig att han höll på med just denna utbildning ("Ledarskapsdiamanten", tror jag den hette).

 "Jag åker över till USA och kollar vad som är på gång. Köper en del ny ledarskapslitteratur, som jag översätter till svenska och använder här hemma i Sverige. Det som är nytt i USA har ju ännu inte kommit hit", svarade han.

Hans nya kunskaper kunde med bra marknadsföring försörja honom flera år, tills det kom något nytt som han tog tag i.

En kursvecka, som jag var med på, utspelade sig på kursgården Tammsvik, strax utanför Stockholm. Hela veckan var det två konsulter som "hypnotiserade" oss. Vi fick inte äta eller pissa när vi ville. Allt bestämdes av konsulterna.

En övning gick ut på att vi skulle ligga på filtar på golvet och primalskrika. Jag lyckades inte få till något skrik och frågade en av konsulterna om det var något fel på mig. "Det förekommer ibland att någon deltagare inte skriker", sa han. Jag var förmodligen inte helt normal.

En av deltagarna, en vaktmästare, blev efter en kursdag förbannad och sa: "Va f-n är det här för jävla skit. Nu åker jag hem". Han lämnade sin filt och for. Strongt av honom, tyckte jag. Vi andra var lydigt kvar hela veckan och utsattes för både det ena och andra.

När jag kom hem till helgen tyckte min fru att jag var förändrad. Ögonen stod rakt ut och jag hade fullt med idéer, som i hennes tycke var helt befängda. "Du är ju inte riktigt klok", sa hon. Förmodligen hade hon helt rätt.

Men tack och lov, efter någon dag i hemmets naturliga miljö återfann jag mitt vanliga jag.

Gift vid första ögonkastet

På svtflow.se visas en dokusåpa som heter "Gift vid första ögonkastet". Jag har inte sett något avsnitt men har förstått att det hela går ut på att en hon och en han paras ihop av en expertpanel och sedan gifter de sig på riktigt utan att ha träffats innan. Om det inte funkar får dom skilja sig - även det på riktigt - en månad senare. Det finns ju något som kallas "Kärlek vid första ögonkastet" - så varför vänta?

Det har tidigare funnits likande program där kvinnor och män paras ihop, dock inte så extremt som detta. Nu går i TV 4 "Bonde söker fru" som också är ett "koppleriprogram". Min fru gillar att titta på det och jag kan till nöds göra det om det inte finns nåt bättre att se i någon annan kanal på teven i köket.

Att gifta sig utan att först ha träffats är inget nytt påhitt. Det förekommer i andra kulturer och religioner där t.ex. en ung flicka tvingas av föräldrarna att gifta sig med en äldre släkting hon aldrig sett förut. Min fanatiskt religiöse far gifte sig andra gången med en kvinna han inte träffat innan.

Nu var farsan inte muslim utan medlem i sekten Efraims budbärare, en sekt som skapats på 1800-talet av svenskamerikanen Charles Lee. (Han hette Carl A Lindquist (1840-1926) innan han emigrerade till USA.) Sekten kan kort beskrivas som Jehovas vittnen, upphöjt till 2. Alltså extrem. Sekten hade många tokigheter för sig: man fick inte äta gris, inte fotografera sig, inte gå på bio och mycket annat. Dessutom skulle jorden gå under, vilket farsan förutspådde till 1955 första gången, sedan 1959. Några fler årtal kom han inte med. Sic!

Min frånskilde farsa var predikant i sekten och dessutom redaktör för sektens tidskrift "Det profetiska ljuset" som hade läsare i hela Norden, alltså även Finland. Där fanns en kvinna som började brevväxla med honom. Tycke uppstod brevledes och de bestämde sig - utan att ha träffats IRL - att gifta sig! De visste inte heller hur de såg ut eftersom foton var bannlysta!

Sagt och gjort. Farsan åkte per tåg till Vasa i Finland och träffade sin finlandssvenska May och de gifte sig hos borgmästaren där och faderskapet tog sedan sin nya fru med sig hem till Örebro. Detta hände året 1965 och de levde ihop tills farsan dog 1977.

Det äktenskapet funkade. De par som deltar i statstelevisionens dokusåpa kanske också får ett äktenskap som gör det?

Förbifarten finns redan

Miljömupparna i regeringen har fått två fläskben av Löfven: Bromma flygplats och Förbifarten. Om båda läggs ned blir det kärvt, inte bara för Storstockholm utan hela landet. Tillväxten riskerar att stanna av, vilket är något som mupparna gillar. De vill vrida klockan tillbaka och vill ha Sverige som det såg ut för 100 år sedan: ett gammaldags jordbruk, ingen tillväxt, inga bilar, inget flyg.

Hur det blir får vi snart se då Alliansen och SD hotar att via riksdagsbeslut bl.a. få igång bygget av Förbifarten från årsskiftet. En av mupparna i riksdagen menar att Förbifarten - liksom även Bromma - är en fråga för Stockholms stad och inte riksdagen. Även om riksdagen röstar ja till Förbifarten kan regeringen förhala verkställandet ett bra tag.

Men egentligen behövs inte Förbifarten. Den finns redan! Många långtradare som ska igenom Storstockholm väljer bort Essingeleden. De svänger av vid Uppsala och tar i stället väg 55 som går över Mälaren via Strängnäs till Norrköping - eller tvärtom. Ut- och ombyggnader planeras. För den som inte vill passera Stockholm är 55:an några mil kortare, men tar längre tid att åka.

Jag har åkt på väg 55 ett par gånger den senaste tiden. Den är inte dimensionerad för tung trafik hela sträckan. Nästan var tredje fordon är en långtradare.

Kunskapen om Gulag är bristfällig

När bolsjevikerna tog makten i Ryssland började man bygga upp arbetsläger över hela landet, där man utan rättegång spärrade in sina politiska motståndare, kriminella, judar, bönder, olika etniska grupper m.fl. Arbetsläger är fel namn då det var koncentrationsläger det handlade om. Miljontals människor gick under i lägren, som fanns kvar i 70 år.

När Demoskop 2007 frågade skolelever i åldern 15-20 år över hela landet var det 95 % som kände till nazisternas dödsläger Auschwitz. Samtidigt var det bara 10 % som kände till Sovjetunionens Gulag-läger. Många överlevare från förintelsen har vittnat om sina upplevelser i landets skolor.

Men få har vittnat om sin upplevelser i Gulag. En av dem träffade jag i dag när han var hos Tibblegymnasiet i Täby, norr om Stockholm.

Han heter Francesco Kovács och är nu 85 år, bosatt i Uppsala. När han var 16 år greps han i augusti 1945 i sitt hemland Ungern av kommunisterna därför att han varit verksam som partisan och slagits mot den sovjetiska ockupationsmakten. I en summarisk rättegång dömdes han till tio års fängelse för spionage, sabotage och antisovjetisk verksamhet.

Tack vare sin ungdom slapp han avrättning men hamnade i stället i Gulag - det röda helvetet - där han fick sitta i nio och ett halvt år. Han var en av de 600 000 ungrare som skickades dit. Han försvann spårlöst och hade ingen kontakt med sina anhöriga. Först 1954 släpptes han, sedan Stalin dött.

Under en och en halv timme berättade han om sina fasansfulla upplevelser i Stalins läger. Om tortyr, svält, död, sjukdom, kyla och tvångsarbete.

Några detaljer från hans berättelse:

Francesco fraktades tillsammans med andra fångar i godsfinkor. Döda fångar som avlidit under transporten slängdes ut vid första bästa uppehåll. För att kunna leverera rätt antal tog man helt enkelt vanliga ryssar som stod intet ont anande på perrongen och kastade in dem i godsfinkan som ersättning.

I lägrets baracker kunde ett par hundra fångar spärras in i samma helt kala rum. Inga sängar, inga sängkläder. Toaletten var en tunna i ena hörnet. Francesco, som var utlänning, hade sin sovplats vid tunnan, som ofta rann över. Judar och homosexuella stod lågt i kurs. De dränktes av ryssfångarna i latrinen.

Han har under 20 år åkt runt till skolor och berättat om Gulag. "Svenska skolelever känner inte till Gulag", säger han. "Det beror på att det är få som berättar om det och skolböckerna tiger."

Det är viktigt att berätta, inte bara om nazismen och förintelsen utan även om kommunismens fasansfulla brott mot mänskligheten, som skördat fler offer. Det finns många personer i Sverige som fortfarande är troende kommunister, trots att de med en eufemism numera kallar sig vänsterpartister.

Francesco Kovács skriver nu på en bok om sina tio år i Gulag. Den beräknas komma ut i början av nästa år.

PS. Francesco är pappa till skådespelerskan Angela Kovács, som varit med i "Rederiet" men kanske är mest känd som "Irene Huss".

När blir volymdiskussionen politiskt korrekt?

Migrationsverket räknar med att Sverige får ta emot en halv miljon flyktingar de kommande fyra åren. Ingen politiker (utom SD:s) vågar på allvar diskutera hur många vi kan att ta emot.

Åtskilliga kommunalråd klagar och säger att man inte klarar av att ens integrera de nysvenskar vi redan har här. Bostäder saknas och jobb finns inte heller. Pengar och personal saknas för att få fram fler dagis och skolor som krävs på grund av den ökande folkmängden i de mest utsatta kommunerna, vilka ofta är glesbygdskommuner med dålig skattekraft.

Men ledarskribenter i flera tidningar har den senare tiden närmat sig frågan om hur många invandrande flyktingar m.fl. vi kan ta emot. Politikerna (utom SD:s) värjer sig för ämnet och gör allt man kan för att undvika att svara när frågan ställs.

Det finns tre sätt att ta tag i frågan: 1) Ta upp en diskussion om man ska begränsa invandringen och även i så fall hur; 2) Ta upp en diskussion om hur man snabbt kan skapa fler jobb och bostäder åt nysvenskarna utan att prata om begränsningar i invandringen; 3) Göra som hittills, dvs. inget prat alls och fortsätta att betrakta frågan som en ickefråga.

Att begränsa invandringen är nog svårt då det finns internationella överenskommelser som vi måste följa. Att få övriga länder i Europa att frivilligt ta emot fler flyktingar är nog helt omöjligt. Förmodligen skrattar man i andra länder åt oss, de dumma svenskarna.

När de som röstade på SD i september fick frågan vilken ideologi de sympatiserar med svarade hälften liberalismen, socialliberalismen eller konservatismen. Det talar för att något av de borgerliga partierna borde vara det första att nalkas frågan om begränsningar i invandringen. Under tiden finns risken att SD får ännu fler väljare, som man i första hand plockar från allianspartier. Den senaste ökningen bestod ju främst av f.d. M-väljare och M har precis nu lagt en motion som går ut på att begränsa anhöriginvandringen, vilket övriga partier tar avstånd från.

Fler bostäder då? Jo, de behövs även utan ökad invandring. Nu ska även Svenska kyrkan ge sig in i asylbostadsbranschen och börja konkurrera med Skara-Bert. Men det kommer inte att räcka. Snabbyggda baracker med låg standard kan vara en lösning, men då får vi andraklassbostäder och det är inte önskvärt.

Fler jobb? Arbetslösheten var ju den stora valfrågan och att snabbt fixa flera riktiga jobb är omöjligt. Om våra nysvenskar, varav flera är lågutbildade, ska få jobb så måste det vara enkla låglönejobb och sådana har vi inga i Sverige. Att skapa sådana jobb går utmärkt då arbetsuppgifter finns, men facket kommer att sätta stopp för det. Facket intresserar sig bara för dem som redan har jobb.

Alltså återstår bara det tredje alternativet: att inte göra något alls. Och det går bra tills SD tyvärr blir så stort att övriga partier måste ta hänsyn till det. Kanske redan 2018?

SD vädrar morgonluft. Det ska bli intressant om några veckor. Kommer SD att fälla Löfvens budget och tvinga fram ett extraval (det heter så) för att få bort miljömupparna ur regeringen och få bort kommunisternas inflytande?

Och kommer M att kunna locka tillbaka de väljare som röstat på SD?

Apropå världstoalettdagen i dag

Nästan varje dag är en särskild dag. Vi har dagar för både mor och far, kanelbullar, våfflor och gud vet vad. Idag är det dagen för toaletter - världstoalettdagen! Den kan ju uppmärksammas på olika sätt. Här är mitt sätt:

Förskönande omskrivningar, det som med ett finare ord kallas för eufemismer har alltid varit en del av vårt språk. Förr i tiden vågade man inte ta ord som djävul och varg i sin min. Risken var då att dessa otyg skulle dyka upp förpesta tillvaron för den som vågade nämna dem. I stället sade man t.ex. "hin onde" och "gråben".

Även i vår tid har vi förskönande omskrivningar för sådant vi inte vill eller vågar säga och skriva. Jag tänker då på ett av våra vanligaste tabubelagda områden, nämligen det som hör till de produkter som varje dag lämnar vår kropp ur öppningar strax under midjan.

Det vi förskönar är ord som skit, piss och fis. De här orden är inte riktigt rumsrena. I vår kultur varken skiter, pissar eller fiser vi. I andra kulturer är det annorlunda. Där kan det ibland anses riktigt fint att både rapa och fisa så det hörs.

En skattechef var för några år sedan på resande fot och stod i kön till incheckningen på en flygplats. Framför sig hade en japan. Precis när chefen böjde sig ned för att ta tag i sitt bagage och gå framåt i kön drog japanen mycket ljudligt av en stinkande brakare rakt i nyllet på skattechefen, som blev något förvånad. För japanen var det den naturligaste sak i världen. Snacka om kulturkrock!

Om vi trots allt måste nämna dessa skitsaker finns det olika fina namn, beroende på vilken situation man befinner sig i. Skita kallas för att göra det stora, pissa för att göra det lilla och fisa för att släppa väder. I stället för skit och piss talar doktorn om fekalier och urin. Väderspänning heter tympani. Orden för urinera är olika för pojkar och flickor. En man pissar (kan även kissa, om han är liten) men en kvinna kissar alltid, oavsett ålder.

Det där med vädret leder ju tankarna även till annat. Jag tänker då på TV-meterologen John Pohlman, som gått i pension. Jag väntade nästan på en löpsedel med rubriken "POHLMAN HAR SLÄPPT VÄDRET".

Nåja, är man på en finare fest säger man inte till sin bordsgranne, mellan huvudrätten och efterrätten, att man ska gå och skita. Man använder en förskönande omskrivning av typen "Jag ska bara gå och pudra näsan" eller "Jag ska gå och tvätta händeran". Alla vet ju i alla fall vad man ska göra, men det låter trevligare.

Fisa kan mana göra offentligt bland mycket folk, men bara så det inte hörs. Fisa på jobbet är svårare, även om det är ljudlöst. Att gå på Friskis & Svettis med magen fylld av ärtsoppa eller bruna bönor är inte att rekommendera eftersom sit-ups gör att vädret kan ge sig av utan kontroll. Det är mycket pinsamt eftersom det finns andra motionärer i närområdet och det svårt att obemärkt dra sig undan.

När man blir ihop med någon så tar det alltid ett tag innan man kan börja vara mer naturlig även med sådant här. Det sägs att ett förhållande måste ha pågått i minst ett halvår innan man kan fisa ljudligt i varandras närvaro. Mitt förhållande har pågått i snart femtio år så ni kan ju tänka er hur vi har det där hemma...

Ibland kan man begära dispens. När min fru och jag skulle fotvandra i Yorkskire med ett annat par så undrade hustrun i det paret om det var okej att fisa när vi gick ute på hedarna. "Självklart", sa jag. Så enkelt var det att bli naturlig på en gång.

Att gå på muggen på jobbet eller i annan offentlig miljö är inte helt problemfritt. Här handlar det om de ljud man ger ifrån sig. Hur ska man kunna göra det utan att det hörs? Det är nämligen väldigt skamligt att ge ljud ifrån sig på muggen.

I Japan spelas det ljuv musik, typ högljudd symfoniorkester, när man går in i båset. Men i Sverige får man klara sig bäst man kan.

Tricksen är olika. Gör man det lilla och är karl kan man alltid styra strålen vid sidan av vattenspegeln så plaskar/droppar (välj själv efter ålder) inte så mycket.

Gör man det stora så kan det både braka och pluppa, vilket är fruktansvärt pinsamt eftersom det kan höras till grannen bredvid. Hur ska man göra?

Man kan välja att bara gå på muggen när det är tomt bredvid. Måste man ändå gå dit så kan man sätta på vattenkranen. Andra river av toapapper och lägger ett antal lager på vattenspegeln. Man kan hosta till för att dölja pluppljudet eller sitta tyst och vänta.

När jag var på en mässa i Tyskland och via dåligt grillad kyckling blivit febrig och fått i mig kycklingbacillen behövde jag rännskita var tionde minut. Då var det bara så himla skönt att hitta ett ledigt bås att jag brydde mig inte ett dugg om hur mycket det lät eller luktade. Sic!

PS. Tillägg den 20 november. I dag fick jag veta att gårdagen även var den internationella mansdagen, ett påfund sedan 1999 som dock inte är erkänt av FN. Över detta har en professor emeritus ondgjort sig. Han menar att de måsta vara antifeminister som hittat på den dagen. Men det tror inte jag. Det måste nog vara fundamentalistfeminister som även gjort toalettdagen till en mansdag. Sannolikt vill de med det visa att vi män är ena riktiga skithögar!

I dag, den 20 november, är det för övrigt den internationella barndagen, som är sanktionerad av FN men vi firar den inte i Sverige. När det var Mors Dag när jag var liten frågade jag morsan när det var barnens dag? "Det är det varje dag", svarade hon snabbt.

 

 

När jag blev uppropad

Jag har blivit uppropad på flygplatser vid två tillfällen och uppmanats gå till informationsdisken. Båda gångerna har jag blivit rejält uppjagad och nervös.

Första gången var på en inrikesflygplats i Sverige. Det kändes mycket konstigt att höra sitt namn ljuda i hela avgångshallen. Alla tittade på mig när jag gick över golvet till informationen. Förmodligen trodde man att jag var en efterlyst terrorist.

Väl framme möttes jag av en allvarlig flygplatskvinna som beordrade mig att visa upp mitt boardingkort. Jag letade nervöst i alla mina fickor, men hittade inget kort. Panikslagen och med pipig röst förklarade jag hackande att jag inte kunde hitta kortet.

"Här är det!", sa hon med ett stort leende och räckte över det till mig. Jag hade glömt det på disken vid flygplatsens kiosk där jag hade köpt en tidning.

Andra gången jag blev uppropad var på flygplatsen i Tallinn. Ungefär samma sak där. Mitt namn ropades ut på bruten engelska och jag uppmanades gå till informationen. Den här gången blev jag skräckslagen. Där stod två uniformerade och beväpnade män och den ene hade även en k-pist.

"Follow me!", sa den ene med skrovlig röst och föste bryskt in mig i ett fönsterlöst kalt rum som var helt tomt, bortsett från min resväska som jag nyss hade checkat in. Den låg ensam på golvet och var lika övergiven som jag kände mig. Jag var kallsvettig
och förlamad av skräck.

"Open!" sa mannen med k-pisten och pekade med den mot min väska. Med darrande fingrar och med ett visst fumlande som kändes som en evighet fick jag upp låsen och öppnade väskan.

Den andre mannen rotade runt i väskan och tog upp mina två enliters ginflaskor, som jag hade köpt i en spritbutik inne i Tallinn, lindat in i mina kläder och lagt i resväskan.

Förmodligen hade man på flygplatsen röntgat alla incheckade väskor och tyckt att mina flaskor såg misstänkta ut, kanske bomber? Lättad släpptes jag ut till mina väntande reskamrater, som oroligt hade undrat vad som hänt mig.

Såväl väskan som ginbuteljerna kom med på planet.

När jag åkte med världens högsta linbana

Våren 1978 var jag med familjen i Venezuela i fem veckor och hälsade på min bror som bodde där då. Vi passade på att resa runt i landet.

Den 26 april kom vi till staden Merida som ligger 1 557 meter över havet i bergskedjan Sierra Nevada, som är en del av Andernas norra del i Venezuela.

I Merida fanns då världens längsta och samtidigt högsta linbana, som togs i drift 1960. Min bror hade varit i Merida flera gånger och då hade linbanan alltid varit stängd p.g.a. reparation. Vi åkte dit direkt och kollade. Den hade varit avstängd i ett halvår men skulle öppna igen påföljande dag.

Dagen därpå hängde vi på låset när linbanan öppnade kl. 8. Vi åkte med dagens första tur ända upp till slutstationen, som låg på 4 765 meters höjd över havet. Där uppe var det snö och kallt. På vägen upp passerade vi flera delstationer. Turen tog en timme och femton minuter.

Vädret på toppen var klart med blå himmel och strålande sol och vi såg ut över Andernas snötäckta toppar, bl.a. "Pico Bolivar", som med sina 5 007 meter är Venezuelas högsta berg.

Uppe på toppen fanns en liten träbyggnad där vi köpte en mugg varm choklad. Det fanns även syrgastuber där. Några medpassagerare var så tagna av linbanefärden att de föll på knä, gjorde korstecken och tackade sin heliga madonna att de överlevt turen. När vi varit däruppe en halvtimme kom molnen och den vackra utsikten försvann.

Vi hade haft flerdubbel tur: linbanan var öppen ; den fungerade upp och ned; vi hann njuta av utsikten innan molnen kom.

Varför en linbana just där? Sannolikt enbart som en turistattraktion för det fanns ingen bebyggelse eller annan verksamhet som motiverade den. En kul och annorlunda upplevelse var det i alla fall.

PS. Världens längsta linbana finns i Västerbotten. Den är 13,6 km lång och går mellan byarna Örträsk och Mensträsk. Världens numera högst belägna linbana i drift finns i Bolivia på 4 000 meters höjd. Den går mellan huvudstaden La Paz och staden El Alto, som ligger på en högplatå ovanför La Paz. Färden tar ca tio minuter. Linbanan i Merida, som fortfarande är den längsta och högsta, stängdes för reparation 2008.

Min största tavla

Jag gjorde lumpen 1966-67 som s.k. studentmalaj. Eftersom jag var kreativ och bra på att teckna och måla blev jag chef för regementets målarverkstad och fick två vanliga malajer (s.k. arbetsmalajer) som medarbetare. Vi huserade i ett eget hus. Jag hade nycklar dit och dörren var alltid låst.

Vårt närmaste befäl, rustmästare Allarud, var en hygglig prick. Han annonserade alltid sin ankomst till vår målarverkstad genom att klinga med nycklarna. Då visste vi att han var i antågande och vi kunde lägga undan porrtidningarna och i stället ta en pensel och se mycket sysselsatta ut.

Mitt regemente i hemstaden Örebro hette Livregementets grenadjärer (I 3) och hade varit med i slaget vid Lund den 4 december 1676 mot danskarna. Danskarna ställde upp med 13 000 soldater och svenskarna med 8 000. Svenskarna vann. Över hälften av alla soldater på båda sidorna dog och detta är det blodigaste slaget på svensk mark någonsin.

Den 4 december var sedan dess mitt regementets högtidsdag. Det firades med att hela regementet på kvällen ställdes upp på kaserngården, översten höll tal och en stor stockvedsbrasa brann friskt.

Men just när jag låg inne hade någon höjdare kommit på att man även skulle ha en skiss över slaget som kunde komplettera överstens tal. Uppdraget gick till mig. Jag blev uppkallad till "kloka huset" där höjdarna höll till, fick låna böcker om slaget och beordrades ha en stor "tavla" över slaget färdig inom några veckor. Tavlan skulle fylla en hel vägg på ett hus vid kaserngården.

Hur sjutton skulle jag göra? Efter funderande kom jag på en smart lösning.

Jag gjorde en svartvit tuschteckning i A3-format som jag klippte sönder i remsor. Remsorna matade jag in i en skioptikonapparat (se nedan) och projicerade min bildremsa på en bred pappersremsa som jag spänt upp på en vägg. Samtidigt som jag matade in min teckningsremsa i apparaten ritade jag av teckningen på den breda pappersremsan som jag flyttade allteftersom jag flyttade min remsa i skioptikonapparaten.

Till slut hade jag fått tre stora pappersjok där min teckning var återgiven i storformat. Jag röjde ut regementets filmsal, la ut ett antal masonitskivor, klistrade fast mina papperssjok och började sedan sittande på golvet att färglägga papperssjoken.

Den 4 december 1676 var det snö i Skåne så tack och lov kunde jag nyttja papprets vithet och slapp färglägga hela den stora bilden, som var ca 5,5 x 6 meter.

När jag var klar bestod hela bilden i ett antal masonitskivor med min bild i storformat. Skivorna sattes upp på en träram som var fastsatt på husväggen vid kaserngården. Regementet ställdes upp och bassarna fick njuta av mitt konstverk, som kompletterade överstens högtidstal.

Min tavla nyttjades årligen 10-15 år efter att jag muckat. Nu är den sedan länge borta, liksom regementet, som lades ned år 2000.

PS. Skioptikonapparat är en tingest där man kan visa påsiktsoriginal (alltså inte genomskinliga dito) på t.ex. en vägg genom ett system av linser, speglar och ljus. Den blev omodern när diaprojektorer och overheadbilder med dito apparater kom.

Planka eller hitta på själv?

När man ska vara kreativ tycker jag att man ska börja med ett tomt papper. Men det är kanske dumt? Varför inte i stället stjäla idéer från andra? När jag våren 1974 jobbade på en reklambyrå fick jag lära mig att man inte behöver börja med ett tomt papper.

På byrån jobbade en erfaren gammal reklambyråräv, kallad Mac, därför att han hade skotskt ursprung. Han var AD, dvs Art Director, och skulle ta fram layoutskisser på t.ex. annonser som sedan originalaren fick göra klart för tryck.

Så här gjorde han.

En rubrik och en kortare text med bild skulle ha en tilltalande layout. Mac låste in sig på sitt rum en hel dag med en packe amerikanska tidskrifter, typ Penthouse och Playboy, dvs. magasin med lätt- och oklädda unga damer på de flesta sidorna. Det fanns även annonser i dem.

Han tog god tid på sig. Läste, tittade och bläddrade. När han såg en bra annons med rubrik, bild och brödtext gjorde han ett hundhöra på den sidan och kastade sedan den tidningen i en särskild hög på golvet, bredvid den liggstol han låg i. Övriga tidningar lade han i en annan hög.

När han gått igenom alla tidningar hade han en bunt tidningar med hundöron på vissa sidor. Den bunten tog han upp igen och kollade på nytt alla annonser med hundöron. När han hittat någon han gillade riktigt bra rev han ut sidan. De sidorna blev en ny hög.

När dagen började närma sig sitt slut tog han upp de utrivna sidorna som han granskade ytterligare en gång. Slutligen fastnade han för en annonssida som han lämnade över till originalaren tillsammans med manuset. "Gör ut den här annonsen. Den ska var klar i morron bitti", sa han, tog rock och hatt och lämnade byrån.

Nöjd lämnade han arbetsplatsen efter ett väl förrättat dagsverke. Dessutom kunde han - som var en kontrakterad frilans - fakturera byrån för åtta timmars kreativt högklassigt arbete. Slutnotan gick sedan till kunden, sedan byrån lagt på ytterligare några timmar.

Jag har sedan dess haft en cyniskt kritisk bild av reklambyråer.

När jag hamnade i hetluften

Idag är det precis 20 år sedan vi folkomröstade om medlemskapet i EU. På den tiden var jag informationschef på Riksskatteverket (RSV), som var chefsmyndighet för det som i dag motsvarar Skatteverket, Kronofogden och Valmyndigheten, totalt sett ett ganska stort och viktigt samhällsområde.

I mitt jobb ingick att planerara och genomföra informationskampanjer med allmänheten som målgrupp. Det normala var att jag fick en påse pengar som jag ganska fritt kunde använda. Men nu när det var folkomröstning bestämde regeringen att RSV skulle ta fram en broschyr, som skulle skickas ut till alla hushåll i landet.

I sitt beslut angav regeringen också hur många sidor broschyren skulle ha och vilket format, dvs. A4. Att kräva det innan texten var framtagen var ju helt befängt! Givetvis struntade jag i det och broschyren fick både ett annat sidantal och format. Formatet bestäms av sidantal, upplaga och vilket tryckeri som erbjuder billigaste och bästa trycket.

Det här med EU var då en mycket infekterad fråga. Att ta fram en text om EU ansåg jag givetvis inte vara mitt bord på RSV. Efter flera turer fram och tillbaka lovade till slut UD:s handelsavdelning att ta fram en text. Den texten förpackade vi på RSV i en broschyr på åtta sidor, som även innehöll en sida med text från Ja-sidan, en från Nej-sidan och en textsida från RSV om hur röstningen praktiskt gick till. Sen skickades den ut till hushållen.

Sen brakade det löst. Nej-sidans folk nagelfor texten, läste den som fan läser Bibeln, gick i spinn och anklagade RSV för att vilseleda svenska folket när det gällde EU. Texten var i deras ögon allt för EU-positiv. Jag, som var informationschef, hamnade i hetluften tillsammans med verkets valchef. Tjänstemännen på UD, som skrivit texten ville inte ställa upp utan hänvisade bara till oss på RSV. Det var inte snällt, milt sagt.

Medierna låg på och där tvingades vi uttala oss. Valchefen och jag fick t.o.m. ställa upp i ett granskande TV-program som hette "Striptease", ungefär som dagens "Kalla fakta" eller "Uppdrag granskning".

Usch! Det var inte kul att försvara någon annans text och dessutom för ett område där vi inte hade särskilt bra kunskap, dvs. EU.

Skönt att vara panschis.

PS. När det 1980 var folkomröstning om kärnkraften gav RSV också ut en broschyr till hushållen. Men där svarade de tre alternativen (linje 1, 2 och 3) själva för varsitt uppslag i broschyren. Alltså behövde inte vi på RSV stå för någon information om kärnkraften. Bara om själva valförfarandet.

Så skulle man givetvis ha gjort även inför EU-omröstningen. Men regeringen som var sugen på ett EU-medlemskap ville givetvis göra allt man kunde för att få folket att välja rätt. Därför ville man nyttja det neutrala RSV i sin kampanj.

Ska man "dödstäda" bort personliga saker?

Gustav V:s drottning Victoria hade en relation med läkaren Axel Munthe - han t.o.m. flyttade in på Slottet i Stockholm. Men deras brevväxling förstördes när Victoria gått bort, helt enligt hennes önskan.

Svenske greven Axel von Fersen, som var nära vän med franska drottningen Marie Antoinette, skrev dagbok. Men släkten von Fersen gjorde de intressanta sidorna oläsliga efter hans död, t.ex. där det stod "Kl 10 om aftonen tog jag mig in till drottningen...". Vad som sedan skedde fick man inte veta. Det var oläsligt.

Själv har jag fört små noteringar i fickdagböcker sedan jag var 12 år 1958. Och jag håller på ännu. Det är som en obotlig åkomma. Noteringarna har varit ett bra stöd för minnet, t.ex. när morsan sa "Det är tre år sen ni firade jul hemma hos mig!". Då kunde jag leda i bevisning och meddela att det bara var två år sedan.

Visst, det finns en del mer privata noteringar i dem också. Ska jag nu på ålderns höst städa bort dem? Eller ska jag överlåta åt dödsbodelägaren, dvs. barnen, att göra det?

Jag har också en packe brev av personlig natur, båda sådana jag skrivit och sådana jag fått. Ska jag bränna dom nu - eller lämna kvar dem också? Vad tycker du? Själv är jag tveksam hur jag ska göra.

Min fars efterlämnade fickdagböcker från 1940-talet och framåt innehöll många detaljer som rörde mig själv, vilket var kul att få ta del av. Min frus morfars noteringar från hans kalkbrottsdrift var intressanta att läsa; hur många lass kalk kan levererade, till vem och vad han köpte in för varor.

Däremot har jag börjat dödstäda bort sådant jag samlat på, bl.a. gamla svenska mynt och sedlar, utländska sedlar m.m. Det skrev jag om i ett blogginlägg för något år sedan. Jag skrev då att jag dock hade kvar min autografsamling, som innehöll drygt 250 namnteckningar från kända politiker, författare m.fl.

Det blogginläget läste en autografsamlande skåning som tog kontakt med mig. Han var intresserad av min samling, kom upp till Sollentuna och köpte den - efter ett visst prutande. Ersättningen räckte till att bekosta en vecka på Teneriffa för frun och mig. Det var skönt att bli av med samlingen, dessutom till en seriös samlare.

Det som är kvar av samlandet är mina frimärken, men dem ska jag nog också lyckas bli av med på något sätt.

Annars brukar en flytt till ett ytmässigt mindre boende vara det bästa och vanligaste sättet att "dödstäda" och göra sig av med allt som är onödigt.

En kreativ affärsidé

För snart tio år sedan skapade jag Bergslagsflaggan, som jag registrerade hos Patent- och registreringsverket (PRV) som ett varumärke. Det kostade då 1 700 kr. Registreringen gäller i tio år och 2016 är det dags att förnya den och det kostar 1 800 kr om jag gör det elektroniskt via PRV:s webbplats. Via vanlig pappersblankett kostar det 2 300 kr.

Häromdagen fick jag en påminnelse om att förnya min varumärkesregistrering. Det var ett företag som kallar sig Varumärkesbyrån som var avsändare. Deras brev kunde vid första anblick tas för ett brev från PRV. Men när jag läste närmare såg jag att det inte var det.

Varumärkesbyrån ville hjälpa mig att förnya registreringen av Bergslagsflaggan. För det skulle de ta 10 800 kr! Läser man slarvigt kan man ta den summan för 1 800 kr. Listigt.

Hur lätt hade det inte varit för en stressad person att skriva under och skicka in pappret i det bifogade portofria kuvertet. Lättförjänta pengar. En smart och kreativ affärsidé, sannolikt även juridiskt hållbar eftersom det (finstilt) stod att företaget inte hade något med PRV att göra och att påminnelsen inte var en faktura.

När jag sedan kollade med PRV:s webbplats såg jag att man hade varnat för detta blufföretag, som dessutom är svartlistat av Svensk Handel.

PS. Vill du veta mer om Bergslagsflaggan och hur du kan skaffa dig den? Läs här: http://www.strassaby.n.nu/bergslagsflaggan

Vem samlar frimärken nu för tiden?

När jag var barn på 1950-talet var filateli en vanlig hobby bland oss ungar. Varenda märke togs om hand och många köptes också. Mitt frimärksintresse fortsatte tyvärr upp i högre ålder. Från 1974 prenumererade jag på alla nyutgivna svenska ostämplade frimärken.

Nu har jag massor med postfriska frimärken som i stort sett är värdelösa. Idag går det att i en frimärksaffär köpa ett ostämplat 7-kronorsmärke av äldre datum för 5 kr som kan användas för att t.ex. frankera ett vanligt brev.

Jag samlar inte frimärken längre. De ostämplade jag har använder jag till brev, julkort m.m. och gör vad jag kan för att bli av med dem. Ofta överfrankerar jag mina försändelser.

Svenska postverket fortsätter att ge ut nya märken varje år. Jag undrar vem det är som samlar på dem? Nu ska det i januari nästa år även komma märken med svenska popartister som motiv. Det verkar som det mesta går att celebrera med ett frimärke och det verkar inte vara någon hejd på motivfantasin.

För drygt tio år sedan när den svenska deklarationsblanketten fyllde 100 år försökte jag få posten att ge ut jubileumsfrimärken. Men det gick inte, trots att jag fick två olika generaldirektörer för Skatteverket att skriva till postverket i detta ärende.

Bara för att reta posten tog jag fram egna brevmärken med ett deklarationsmotiv som jag spred till de anställda i skatteförvaltningen i hela landet.

Upphovsrätten viktig för upphovsmännen

En bild på Fotografiska museet föreställer en kvinna som onanerar framför ett foto av Carola. Fotografen som tagit bilden på Carola har inte gett okej till att bilden används. Med stöd av sin upphovsrätt har fotografen krävt att fotot på Carola avlägsnas. Dessutom vill fotografen ha 66 000 kr i skadestånd för intrånget i upphovsrätten.

När jag jobbade på Rikskatteverket deltog verket på en uppfinnarmässa med en monter som handlade om vad verket och Kronofogden kunde ge för slags service till uppfinnare och andra entreprenörer. En del av dekorationen i montern bestod av en uppförstorad teckning av den kände tecknaren EWK (Ewert Karlsson 1918-2004), en bild som vi hade betalat för att få använda.

Många år senare skulle Kronofogden vara med på en mässa. Det gamla mässmaterialet - även EWK-bilden -  återanvändes, vilket inte var meningen. Efter någon dag blev jag kontaktad av tecknaren EWK:s advokat som krävde 10 000 kr i ersättning för intrång i EWK:s upphovsrätt.

Jag försökte förklara att vi redan betalat för att få använda bilden. "Jovisst", sa han. "Men bara vid ett tillfälle. Inte två." Sen berättade han att EWK egentligen inte skulle behöva teckna en enda bild till. Han levde gott på de ersättningar han fick för alla intrång som gjordes i upphovsrätten då hans bilder ofta dök upp i många olika sammanhang. Det var mycket vanligt att man återgav hans bilder i utbildningsdokumentation m.m.

Jag hade bara att krypa till korset och pytsa upp 10 000 kr av skattebetalarnas pengar.

Jag var själv verksam som tecknare på 1970- och 1980-talen och hade det som ett extraknäck. Jag ritade under många år de s.k. roliga gubbarna i deklarationsbroschyren "Dags att deklarera". Ibland snodde tidningarna mina bilder utan lov för att ha dem som illustration till allmänna artiklar om skatter och deklaration.

Det var också ett brott mot upphovsrätten. Jag skickade då en faktura till tidningen ifråga och krävde skadestånd. Jag fick alltid mina pengar, utan diskussion. Men det var bara småpengar det handlade om. Inte alls i närheten av de summor som jag nämnt ovan. Jag kanske skulle ha krävt mer?

Ryssarnas "Guide Michelin"

Den franska guideboken Guide Michelin togs fram redan år 1900 av däcktillverkaren med samma namn. Syftet var att hjälpa bilande resenärer att hitta krogar, hotell och bilverkstäder.

I guiden finns detaljerade kartor över olika städers och orters centrala delar. På kartorna har man noterat platserna för de beskrivna krogarna, hotellen m.m. Det gör det lätt att hitta rätt. Innan vi hade GPS och Google Maps var detta en mycket bra hjälpreda, när man som resenär i ett främmande land skulle leta sig fram till mat och logi.

Kartorna över orterna i Normandie som fanns i Guide Michelin kopierades och delades ut till de allierade soldater som landsteg i Normande i juni 1944. Det var den vägledning de hade när de efter landstigningen skulle vidare in i landet. Syftet var nog inte att de skulle hitta mat och logi utan att lättare kunna ta sig fram i de franska städerna och byarna i striderna mot tyskarna.

Att en angripare har detaljerad kännedom om det angripna landets geografi är viktigt. Därför hade vi i Sverige under kalla kriget ryska TIR-märkta lastbilar, körda av civilklädda ryska officerare och soldater, som rekognoserade vårt land i fredstid. Vi drabbades även av polska tavelförsäljare som hälsade på hos fältflygare, hemvärnschefer och andra för vårt försvar viktiga nyckelpersoner för att sälja tavlor till dem. Det var väl en kulturgärning de utförde, kan man tänka?

Efter att den sovjetiska kommunistdiktaturen i Ryssland fallit samman hittade man på ett tryckeri i Baltikum mycket detaljerade kartor över sjutton av Sveriges största städer. Kartorna över Storstockholm bestod av åtta olika delar. De var i skala 1:10 000 och visade vattendjup, militära anläggningar och samhällsviktig infrastruktur - ja, t.o.m. tjockleken på träd var utsatt.

På bilden nedan ser du hur kartan över min hemkommun Sollentunas södra delar såg ut. Varenda kåk - även min -  är utsatt och alla vägnamn m.m. är översatta till ryska. Kartorna är från 1988. Lika detaljerade och närgångna kartor fanns över huvud taget inte i Sverige på den här tiden!

Jag skulle inte tro att ryssarnas intresse för Sverige - och bakgrunden till att de tog fram dessa kartor - berodde på att man ville hitta krogar och hotell...?

Slappa handslag med nedslagen blick

När jag tar i hand med någon tittar jag vederbörande i ögonen och ger ett lagom fast handslag. Men alla gör inte det. Jag tycker det känns vedervärdigt att hälsa på någon som har ett slappt handslag; ungefär som ta i en våt disktrasa.

Jag hade en gång en arbetskamrat vars fru och tre tonårsbarn kom på besök på jobbet. När jag hälsade på frun fick jag en disktrasa i handen. Ett slappt handslag. Men barnen då?

Den äldste sonen hade ett lika slappt handslag. Mellanbarnet, dottern, hade ett lika slappt handslag. Men lillkillen, tänkte jag, en kraftig liten kille, måste väl ändå ha ett riktigt handslag? Nä, hans våffla var lika slapp.

Stackars barn, tänkte jag. Fadern hade förmodligen aldrig handhälsat på frun och barnen och visste inte hur slappa handslag de hade. Synd, tyckte jag. Ett fast handslag med stadig blick är ett plus vid t.ex. jobbintervjuer och andra tillfällen. Ett slappt handslag med nedslagen blick riskerar dessutom att ge en negativ bild av personen i fråga.

Jag har övat med mina barnbarn, de som nu är sex och sju år, och lärt dem att ta i hand, se personen i ögonen och klämma lagom. Varken för löst eller för hårt. Jag tror de har nytta av det i livet framöver.

Det försvarslösa Sverige

När jag var liten och hade lärt mig läsa blev jag en bokslukare. Jag var stamkund på biblioteket och fick låna vuxenböcker, eftersom den kvinnliga bibliotekarien såg hur läshungrig jag var. Som åttaåring frågade jag efter "Candide" av Voltaire. Den fanns inte på mitt lokala bibliotek utan jag fick låna hennes privata exemplar. Den hade en dedikation som löd ungefär så här "Till min älskade, från Emil".

På vuxenavdelningen, som var avskärmad från barnavdelningen med ett kraftigt rep, fann jag många intressanta bokverk. Ett var i sju band och hette "Andra världskriget i bild". En helt ny och fruktansvärt skrämmande värld uppenbarade sig för mig. Här fanns bilder från alla krigsskådeplatser och även från koncentrationslägren. Dessa bilder var säkert inte nyttiga för en åttaåring att titta på.

Som barn upplevde jag kalla kriget och hotet från Sovjetunionen. Det jag hade fått på näthinnan från bokverket om andra världskriget bidrog inte till att min krigsrädsla blev mindre. Och ingen hade jag att prata med om min oro.

Som vuxen fick jag veta hur Sveriges politiker från Erlander och Palme m.fl. i hemlighet spelat under täcket med USA och Nato och även byggt upp en svensk hemlig motståndsrörelse (Stay Behind) som skulle träda i kraft den dag ryssen tagit oss. Detta kände givetvis ryssen till. De enda som inte visste något om detta samarbete i hemlighet var jag och resten av svenska folket.

Min oro hade varit mindre om jag vetat att vi hade stöd av Nato och USA ifall ryssen skulle komma. Att vi under kalla kriget vid ett par tillfällen fick en broschyr i brevlådan som hette "Om kriget kommer" mildrade inte heller min rädsla.

Putinland har nu sedan flera år tillbaka rustat upp sin krigsmakt. Antalet kränkningar av grannländerna - inklusive Sverige - har ökat och sker nästan varje vecka. Om det skulle dra ihop sig till snudd på varmt krig har vi inte stöd av Nato, trots att vi samarbetar med Nato på olika sätt. Det har Nato tydligt talar om för oss. Vi kan inte räkna med något stöd alls utifrån ifall ryssen kommer. För det krävs att vi är med i Nato, något som bara Folkpartiet förespråkar. Enligt en undersökning nyligen har dock svenskarna blivit mer positiva till ett medlemskap i Nato.

Under kalla kriget var Sverige - med hänsyn till storlek och folkmängd - ett av världens mest rustade länder. Flygvapnet var nummer fyra i storlek i världen. När Sovjet föll samman började Sverige att lägga ned försvaret och nu har vi i stort sett bara den beridna högvakten kvar.

Moderaterna, som tidigare varit ett försvarsvänligt parti, har fortsatt det som tidigare regeringar påbörjade. Den stora spiken i kistan var när värnplikten försvann. Den var nog mogen för ett slopande och sista året kallades bara 7 000 värnpliktiga in.

Sossarna pratar nu om återinförd mönstring. Andra vill ha värnplikten tillbaka. Andra vill lägga ned allt försvar, t.ex. Schyman & Co. Miljöpartiet är inte heller intresserade av något försvar. Hur ska vi då ha det med landets försvar?

Jag har två förslag.

1) Det ena är en ökad satsning på försvaret och att vi tillsammans med Finland går med i Nato.

2) Det andra är att vi slopar monarkin. Då behövs inte heller vaktparaden och när den är slopad har vi inget försvar alls kvar. Då blir i alla fall Schyman, Romson, Fridolin och Putin glada.

Även jag fick en extradag + business class

Kriminalvården är i blåsväder igen. För något år sedan var det mutor i samband med bygget av två stora häkten. Nu är det deras transporttjänst som är föremål för mediernas kritiska granskning (Kaliber i P1). Transporttjänstens medarbetare forslar asylsökande som inte får stanna i Sverige tillbaka till sina hemländer samt även fångar som avtjänat sitt straff och ska utvisas. Det är säkert inga trevliga resor.

Praxisen hos transportjänsten har länge varit att ge medarbetarna som reser möjlighet till vila och rekreation på vägen hem. Då har de fått bo ett par-tre nätter på lyxhotell och kunnat festa loss. Hemresan har oftast skett i business class dessutom.

Detta är givetvis stötande i allmänhetens ögon och det spär på det förakt för statliga myndigheter och deras tjänstemän som finns hos en del medborgare i vårt land. Alla som jobbar i statens tjänst fläckas. Ibland verkar det som om att jobba i statens tjänst helst ska vara ett oavlönat kall med dygnetrunttjänstgöring. Jag tycker dock att Kriminalvårdens transporttjänst har gått för långt i sina "bonusar" till personalen, trots deras tuffa uppgift.

Men jag har också fått flyga business class och fått ett avkopplande extradygn på en tjänsteresa utomlands. Det ni!

Det var för 20 år sedan, alltså 1994 (och sedan länge preskriberat). Jag kommenderades (mot min vilja) till Vietnam i två veckor för att hålla föredrag på engelska för landets skatteförvaltning. Det var en del i det svenska biståndet till Vietnam. Mitt ämne var hur man informerar allmänheten m.m.

Jag flög i business class både dit och hem. Men det berodde på att Skatteverket flög så ofta med Thai via Bangkok till Hanoi att verkets resenärer uppgraderades utan extra kostnad till business.

På hemvägen fick jag ett extradygn i Bangkok, där jag i alla fall skulle byta flight. Jag bodde på ett "lyxhotell", sannolikt inte det mest lyxiga, men det fanns i alla fall tv och badrum. Denna förmån hade jag krävt som bonus för att jag ställde upp och åkte till Vietnam. Att förbereda mitt framträdande i Vietnam hade krävt många obetalda timmar på min fritid hemma i Sverige. Därför tyckte jag att ett dygn som vanlig turist i Bangkok var helt okej.

Att jag även fick med mig salmonella hem var också ytterligare en "bonus", fast inte så trevlig precis. Allt som glimmar är inte guld...

Jag är en lycklig pessimist

Min omgivning betraktar mig som en negativ pessimist. Om någon säger "fint väder idag" och jag säger "ja, men i morron blir det regn" får jag höra "f-n va du alltid är negativ!"

Jag anser att de positiva optimisterna är naiva. Vi som är pessimister är realister.

Min negativa svartsyn har kanske med att göra att jag är närking. Född och uppväxt i hjärtat av gnällbältet.

För många år sedan skulle jag vara på en konferens i Uppsala, som började en tidig måndag. Eftersom jag aldrig tidigare hade varit i Uppsala åkte jag dit på söndagen innan och rekognoscerade. Kollade vad konferenshotellet låg, om det fanns p-platser  m.m. Ett sådant här beteende betraktas av den naive optimisten som något sjukligt negativt. För mig gjorde det att jag kände mig trygg på måndagsmorgonen. Jag kom dessutom i tid, vilket inte alla andra gjorde.

När jag för många år sedan skulle åka bil genom Europa till Rivieran med familjen kollade jag i Guide Michelin (som har kartor med hotellen utsatta) var mina hotell låg för alla orter där vi hade förbokade hotell. Min omgivning ansåg det sjukligt negativt. Redan att ha förbokat hotell ansåg man onödigt, snudd på pessimistiskt suspekt. "Vi åker bara. Hotell hittar man alltid", sa dom. Men att de ibland fått sova i bilen för att man inte hittade något hotell höll man tyst om.

Tack vare mina förberedelser kunde jag koppla av och njuta av allt annat på resan. Men ett sådant beteende betraktas av de naiva optimisterna som negativt.

Jag är inte ensam om att vara pessimist. Nyss kom Jan Bylund och Mattias Lundberg ut med sin bok "Den lyckliga pessimisten". De två är precis som jag och har satt det på pränt. Det känns skönt att läsa att det finns fler som jag! Här är ett citat ur boken:

"Som pessimist är du lycklig eftersom du vet att du har koll på läget, bättre än de flesta. Du har så att säga basbehoven tillgodosedda och är tillfreds med ditt utgångsläge. Du använder dina naturliga oroskänslor för att förutsäga påfrestningar och otrevliga överraskningar. Genom att förvänta dig att saker och ting kan komma att gå åt skogen är du förberedd på de flesta tänkbara scenarior. Det ger dig tid och möjlighet att mentalt ställa in dig på vad som kan inträffa. Om det mot förmodan skulle gå enligt plan kommer du att kunna glädja dig åt det, sannolikt mycket mer än den som hela tiden varit inställd på vinnarscenariot."

Jag är en lycklig pessimist.

Makt viktigt för en del

I slutet av 1970-talet när jag jobbade som vanlig handläggare vid utbildnings- och informationssektionen vid dåvarande Riksskatteverket sökte jag tjänsten som pressombudsman. Den motsvarar i dag "presschef" och var högavlönad med placering hos verkets ledning. Det var fint värre!

Jag fick en provtjänstgöring. Men efter några månader valde jag att återvända till mitt gamla jobb. Det upprörde en del chefer. "Så kan man inte göra. Lämna en högre tjänst och gå tillbaka till en lägre, det gör man bara inte!", sa de till mig. "Varför inte då då?" "Du har ju MAKT!" svarade de.

Att ha ett jobb nära verksledningen innebar alltså MAKT i deras ögon. Den tanken hade jag aldrig ens tänkt. Förmodligen störde mitt val att gå tillbaka till en sämre betald syssla deras invanda tankebanor.

Ett tiotal år senare blev jag verkets informationsdirektör, ett jobb som jag sedan hade i många år. När jag fick lämna den posten var det flera - både arbetskamrater och chefer - som i princip slutade att hälsa på mig. Det var personer som jag upplevt som mina "vänner". En av dem hade t.o.m. erbjudit sig att jag skulle få låna hans hus i fjällen. Men det var när jag fortfarande var chef och med i verkets ledningsgrupp. Jag hade i min enfald trott att de gillade mig för den jag var - inte för att jag var chef och satt med i ledningsgruppen och alltså, enligt dem, hade MAKT.

Nu när jag inte längre satt med i högsta ledningen var jag ointressant för dem. Tydligen hade jag haft MAKT även då, fast jag inte fattade det förrän efteråt.

Hembygdsgården har fått ett unikt äppelträd

För några år sedan upptäckte jag ett nytt äppelträd på andra sidan mitt staket hemma i Sollentuna. "Det måste nog vara ett rotskott från mitt Gula Richard-äppelträd", tänkte jag. Gul Richard växte på min tomt precis vid staketet. Det nya trädet växte bland sly på en kommunal markremsa som löper längs min södra tomtgräns.

När det några dagar senare var höstmarknad på hembygdsgården träffade jag trädgårds- och äppelentusiasten Agneta som förklarade för mig att det inte alls var ett rotskott. "Det måste vara ett självsått träd", förklarade hon och berättade att varje äppelkärna är DNA-mässigt unik och ger vid självsådd upphov till ett lika unikt äppelträd.

"Mitt" nya träd döpte jag till Fågelsångsäpplet eftersom jag bor i området Fågelsången, som fått namn efter ett torp från 1600-talet som tidigare fanns söder om min tomt. Det tyckte jag var ett lämpligt namn. Frukten är till formen lik Åkerö men till färgen är den lik Gul Richard. Smaken är utmärkt.

Agneta kom och inspekterade trädet, beskar det och tog samtidigt några kvistar som hon skulle driva upp till nya plantor av trädet. Detta var för cirka tre år sedan.

Nu i höstas ringde Agneta mig och berättade att hon drivit upp tre trädplantor och undrade om jag vill ha en. Någon plats fanns inte varken på min eller dotterns tomt (som gränsar till min). Min dotter föreslog då: "Varför inte plantera trädet på hembygdsgården?"

Jag kontaktade ordföranden i föreningen som tyckte det var en bra idé. Och nu idag har det världsunika Fågelsångsäppelträdet planterats av Agneta på Hersby hembygdsgård i Sollentuna. Det passar bra där, då torpet Fågelsången en gång i tiden lydde under gården Hersby som idag är hembygdsgård. Cirkeln är sluten på något vis...

På bilden ser du hembygdsföreningens ordförande Anders Boberg, Agneta Östlund och mig tillsammans med det världsunika Fågelsångsäppelträdet.

PS. När man ska driva upp en ny äppelträdsplanta tar man en kvist från trädet i fråga som sedan ympas in på en uppväxt annan liten stam med bra rötter. Rotstam är en livskraftig planta som fått växa upp och som finns att köpa färdiga. Den lilla rotstammen kapas ett par decimeter ovan jord. Där ympas den främmande kvisten in. Sedan blir det ett nytt träd som får växa upp i en kruka utomhus. Efter ett par år när trädet blivit manshögt planterar man ut det på lämplig plats. Man gör så även när man vill ha fler plantor av befintliga sorter. Men i det här fallet var det alltså ett helt nytt och unikt träd - Fågelsångsäpplet - det handlade om.

Mina kontakter med den privata vården

När jag växte upp i Örebro på 1950-talet hade vi en "familjeläkare" som hette dr Palm. Han var privatpraktiserande och kom på hembesök när jag sjuk. Då bäddades jag ned med nystruken pyjamas och i rena lakan i familjens finsoffa i  det nystädade vardagsrummet, trots att jag var febrig och hade någon av de barnsjukdomar, som alla ungar skulle ha på den tiden. Dr Palm kollade, tog tempen och skrev ut medicin.

Nästa gång var när jag många, många år senare fick en remiss till en urolog på det privata Sophiahemmet i Stockholm. Jag skulle vara där kl. 13 och kom dit fem minuter innan. Precis när jag satt mig ned i väntrummet och greppat en gammal veckotidning ropades mitt namn upp. Mycket förvånad möttes jag av en sköterska. "Vaddå, redan nu?" var min fråga. "Har vi sagt kl. 13 så gäller det", blev svaret.

Min erfarenhet av sjukhusbesök var att jag skulle sitta och vänta tillsammans med ett 20-tal andra patienter i flera timmar och komma in till doktorn i bästa fall kl. 16. Så var ju den landstingsdrivna vården (i alla fall förr).

I ca 25 år har jag varit kund hos en privat läkargrupp och haft samma familjeläkare hela tiden. Nu har han även uppgraderats till min "husläkare". Det har funkat utmärkt alla åren.

Häromdagen opererades jag på en privat ryggkirurgisk klinik i Strängnäs med utmärkt resultat och bra bemötande av alla jag träffade, från städerskan till överläkaren. Inget att klaga på. Dessutom hade jag trevliga medpatienter! Tack vare vårdvalet kunde jag välja att behandlas i Strängnäs.

Nu hotas den privata vården att strypas på grund av den nya regeringens planer på att slopa vårdvalet och att förhindra privata vårdalternativ, eller i alla fall försvåra för dem så mycket man kan. För mig är det viktigast trots allt att få välja vårdgivare och att få bra vård.

För att kunna finnas till och producera tjänster eller produkter med kvalitet behöver företag gå med vinst. Det gäller även vårdföretag i privat regi.

Viktigt att återge logotyper på rätt sätt

I SvT:s Västerbottensnytt på nätet finns en artikel där ett EU-bidrag till en tidningsbilaga frusits inne. Orsaken är att en EU-logga återgivits på fel sätt i bilagan. I pengar handlar det om ca 300 000 kr.

Se länken: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/liten-flagga-blev-kostsam.

Detta har upprört många, vilket är förståeligt på sitt sätt. Det ger dessutom ytterligare en negativ bild av EU. Men jag brukar alltid framhålla att allt som står i medierna ska man ta med en nypa salt. Oftast får man inte hela bilden, viktiga fakta kan ha utelämnats av olika skäl. Större delen av journalistkåren har miljö- och vänstersympatier, vilket också kan innebära att man varken gillar EU, Nato eller USA m.m. I det här fallet vet jag inte. Kan bara gissa.

Däremot tycker jag det är viktigt att alltid återge symboler, typ logotyper m.m. på exakt rätt sätt.

När jag jobbade på Skatteverket tog jag fram verkets nuvarande logga (och även Kronofogdens m.fl) Jag utfärdade riktlinjer för hur loggorna skulle återges i fråga om storlek, färg, typsnitt m.m. Riktlinjerna var mycket enkla och hjälpmedel i olika former fanns, som mallar och original, såväl digitala som "analoga" versioner.

Tror du att man klarade att återge loggan korrekt? Nä, det misslyckades ofta. Framför allt hos skattekamraterna i Göteborg, som alltid ville göra på sitt eget "goa" sätt. Allt som kom från huvudstaden var normalt av ondo, sett med göteborgarnas ögon.

En gång höll jag ett flera timmar långt föredrag för landets skatteinformatörer om vikten av gemensam laoyut och  enhetligt utseende på Skatteverkets broschyrer, annonser m.m. När föredraget var slut blev det frågestund.

En glad kamrat från Göteborg upphov då sin stämma och sa (ungefär så här): "Jag tycker det är bättre om vi får ha egen touch på de trycksaker vi gör här i Göteborg". Vederbörande hade inte tagit till sig ett ord av det jag nyss hade predikat i flera timmar.

I verkets dåvarande manual ingick att två typsnitt (Frutiger och Century Old Style) skulle användas i verkets broschyrer. Det tyckte man inte i Götet, där man oftast använde typsnittet Comic Sans på sina hemmagjorda alster. Det säger allt, tycker jag.

Företag är ofta mycket noga med att deras logotyper m.m. återges korrekt. Flygbolaget SAS hade interna böter om någon gjorde fel. Om t.ex. deras kontor i Singapore återgav SAS-loggan fel på sin dörr fick kontoret minskad budget som straff.

Jag försökte vid ett speciellt tillfälle införa något liknande på Skatteverket. Göteborg var emot och dåvarande skattechefen i Västra regionen klagade hos generaldirektören och jag fick ge mig. Hur det är nu på Skatteverket med loggor och grafisk profil vet jag inte.

Jag kan ha viss förståelse för att EU ville göra en markering, eftersom loggan återgavs fel. Men att ta hela beloppet känns inte klokt!

PS. Vill du veta mer om typsnitten jag nämner ovan kan du gå in här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Frutiger
http://en.wikipedia.org/wiki/Century_type_family#Schoolbook_Oldstyle
http://en.wikipedia.org/wiki/Comic_Sans