Sällan jag kan bära min medalj

Statstjänare med 30 år i bagaget får utmärkelsen för Nit och Redlighet i rikets tjänst (NOR) - såvida man har skött sig! Det har i princip alla. Den som inte vill ha medaljen i 23-karats guld kan välja en pryl, som t.ex. glasskål eller klocka. Kommuner, företag m.fl. hedrar också sina veteraner men där brukar gränsen gå redan vid 25 år. En del kommuner brukar dela ut medalj men företagen har oftast prylar. En guldklocka brukar vara vanligast. I alla fall förr.

Den som är privatanställd och i stället vill ha en medalj kan få en sådan av Kungl. Patriotiska Sällskapet via sin arbetsgivare, som får betala för den. Den delas ut efter 15 eller 20 år (olika storlekar) för uppskattad arbetsinsats.

NOR-medaljen finns även som miniatyr. Den kan man skaffa även om man fått en sak i stället för medalj, t.ex. en guldklocka. Även den patriotiska medaljen finns som miniatyr.

Bara till högtidsdräkt

Medaljer är ju kul, tycker jag. Men det är ett aber. Ska man vara riktigt korrekt får medaljen endast bäras tillsammans med högtidsdräkt. En sådan definieras som frack, uniform eller folkdräkt/häradsdräkt.

Jag har ingen frack, bar uniform senast 1967 när jag gjorde lumpen och har även ingen folkdräkt. Så tillfällena för mig att bära min medalj är nästan obefintliga. Jag har dock en smoking. Till den får jag inte ha min medalj.

Om värden ger ok

När kungen fyllde 70 häromåret gav han ut en särskild medalj för att fira tilldragelsen. Den fick hans inbjudna gäster. Vid kvällens kungamiddag var det smoking som var påbjuden, inte frack. Kungen, som var värd, beslutade att gästerna - trots smokingen - fick bära hans nya medalj. Så kan man alltså göra, enligt hovet. Men det är alltid den som bjuder in, dvs. värden, som avgör.

I januari ska jag på en finare middag med smoking. Jag kollade med ordföranden i den förening som ordnar kalaset om det var ok med min medalj till smoking. Det var det inte, blev svaret. Däremot var det ok att bära miniatyrmedaljen.

Miniatyr på vänsterslaget

Kollar men reglerna kring smoking och miniatyrmedalj så ska den sättas i vänstra knapphålet. Men nu blev det problem för mig. Min smoking har en sjalkrage utan knapphål. Var ska jag då sätta minatyren? På bröstet eller på sjalkragen.

Jag kollade med hovet som vet hur man ska uppföra sig i finare sällskap. Jo, saknas knapphål ska miniatyren sättas på slaget där det borde varit ett knapphål. Och på vänster sida, sett med bärarens ögon.

Så nu jag vet jag hur jag ska göra. Det känns skönt.

PS. Jag har dock burit min medalj vid två tillfällen utan högtidsdräkt. Ena gången var en smokingmiddag med goda vänner på en nyårsafton. Men där bestämde värden. Andra gången var när sonen gifte sig och jag hade mörk kostym. Sonen svärmor och jag hade kommit överens att bära våra NOR-medaljer då. Det gick bra. Ingen klagade.

Kvinnor kan ha klättrat via männen

Jag vet kvinnor som utnyttjat sitt kön för att via män klättra i karriären. Men det har jag inte vågat torgföra tidigare. Nu gör jag det. Skådisen Naomi Rapace  har nämligen (i dagens SvD) sagt att kvinnorna saknar ansvar i #metoo-debatten: "Många kvinnor har spelat spelet och klättrat. De har varit delaktiga i "gamet" och använt det till sin fördel".

Om jag - eller någon annan mansgris - sagt samma sak för några veckor sedan hade jag legat illa till.  Det var då #metoo-debatten och vittnesmålen stod som spön i backen. Men nu när det dessutom är en kvinna som gör det är det helt ok. Det är ungefär som att en svart får säga "neger" om sig själv.

Från mitt jobbliv vet jag minst två kvinnliga kolleger som fått chefsjobb och gjort karriär via manliga överordnade med makt och kvinnotycke. Men hur vet du det, undrar säkert vän av ordning. Tja, vet och vet. Allt tyder på att det gått till så. Stöd finns i de kommentarer som kvinnorna själva fällt.

Kvinnor har en fördel

Naomi Rapace känner till flera fall - både från teaterns och filmens värld - där kvinnor gått sängvägen för att komma fram i karriären. I kulturvärlden är det nog vanligare än i den byråkratiska.

När det gäller att ta sig fram på detta sätt har kvinnorna en fördel, jämfört med oss män. Jag har visserligen haft kvinnor som chefer men det har aldrig fallit mig in att ta mig fram via dem på ett skamligt sätt. Jag har visserligen inte fått några inviter och det har varit helt uteslutet att jag skulle ha utnyttjat situationen. Det har räckt med att tvingats dansa med dem på personalfesterna.

Makt tänder kvinnor

Män med makt verkar fascinera  en del kvinnor. Jag hade en kvinnlig arbetskamrat som tyckte att vår generaldirektör var sexig. "Vadå?", sa jag. "Klä av honom så får du se en stor vit mjölsäck. Hur kan det vara sexigt?" "Jo, men han har ju MAKT", svarade hon.

Hon gifte sig med en av våra manliga högre chefer, snäppet under generaldirektören. Sen dröjde det inte länge innan hon själv fick en chefstjänst (tack vare att hon besvärade sig och trängde undan den man som fått jobbet från början).

Hon nyttjade makens makt

En  gång när hon och jag inte var överens om en jobbsak (inom mitt ansvarsområde) beklagade hon sig hos sin man avdelningschefen, som gick till generaldirektören och beklagade sig över att jag inte gjorde som hans hustru ville. Jag blev uppkallad till generaldirektören. Sic! Vem av oss som fick ge sig minns jag inte.

Men händelsen är talande. Det finns kvinnor som nyttjat sitt kön för att få som de vill. Det kanske behövs vittnesmål även om det för att få en ökad nyans i debatten. Vi män har inte lika lätt att gå sängvägen för att göra karriär.

Behövs inte. Vi gör ju karriär ändå.

Putinlands missiler når långt in i Sverige

Rysslands krigsmakt var i stort sett kaputt när Sovjetunionen gick i graven. Då började Sverige avveckla sitt gamla försvar men ersatte det inte med något nytt. Det är först nu som politikerna vaknat, i alla fall med ena ögat. Men Putins Ryssland har rustat upp rejält och fortsätter med det!

Sovjet vann Andra världskriget, mycket tack vare stora förluster i manskap och den enorma materielhjälpen från USA och England.

Utan de tiotusentals flygplan, lastbilar, vapen m.m. som skeppades till Stalin hade nog utgången varit mer tveksam? Men det är inget som Putinland verkar minnas när man firar freden varje år.

Ryska missiler hotar oss

Ryssland har sedan kriget enklaven Kaliningrad  (f.d. tyska Königsberg) vid Östersjön, inklämt mellan Polen och Litauen. Där kommer Putin nästa år att placera ut Iskandermissiler som når långt in i Sverige. Ett par sådana - med eller utan kärnladdningar - kan i ett nafs slå ut vår örlogsbas i Karlskrona och en av våra få flygflottiljer, den i Blekinge med nummer 17. Se den streckade gråfyllda cirkeln ovan.

Gotland har ett strategiskt läge och kan liknas vid ett hangarfartyg mitt i Östersjön. Den makt som har kontroll över ön har trumf på hand. Om ryssen skulle placera Iskander där så når man större delen av Sverige, ända upp mot Gävle samt Oslo, Helsingfors,hela Själland och hela Baltikum. Se heldragna cirkeln på bilden.

Vi behöver ett starkt försvar

Jag litar inte på Putinland, som övat anfall med kärnvapen mot stackars Sverige. Jag tycker vi ska ha ett rejält försvar så att det blir jobbigt för den som vill oss ont. Nu står den svenska dörren öppen och tröskeln är i stort sett obefintlig. Våra politiker sover fortfarande men en del har dock rört på sig, öppnat en ögat på glänt men inte vaknat upp helt. Det går långsamt.

Med försvar menar jag inte bara ärtsoppa och kanoner utan även krisberedskap. Där är vi lika dåliga.

Det finns dem som anser att vi inte behöver något försvar alls, bl.a Schyman och hennes feminister. Länder som är osams ska prata med varandra i stället. Visst, det vore väl mycket bättre om världen fungerade så. Men tyvärr gör den inte det.

Vem av de 18 får gå?

Svenska akademien - även kallad "De Aderton" och med rötter från Gustav III - är i blåsväder på grund av den så kallade "kulturprofilens" bravader. Han har inte bara burit sig illa åt mot kvinnor utan även läckt uppgifter om blivande nobelpristagare i litteratur. Han ligger mycket risigt till. Det gör även själva akademien.

Ledamot i akademien blir man på livstid och det sägs att man inte kan avsäga sig ledamotskapet. Två ledamöter har uteblivit från allt med akademien sedan flera år. Den nuvarande ständiga sekreteraren Sara Danius hävdar att det går att utesluta en ledamot. Det lär ha skett en gång och då var det fråga om landsförräderi.

"Kulturprofilen" har nära förbindelser med akademien, varit en hyllad bekantskap och gått som barn i huset hos de aderton. De flesta insatta vet vid det här laget vem det är och vad han heter.

Hans fru sitter i Svenska akademien

Men de flesta medier har inte namngett honom och inte heller berättat hans koppling till akademien.

Han är fransman (född 1946 i Marseille) och är en hyllad fotograf, teaterregissör och konstnärlig ledare för kulturscenen Forum i Stockholm. Han är gift med en poet som är ledamot i Svenska akademin. Det har medierna inte alls berättat. Inte än.

Om det blir räfst och rättarting i akademien tror jag att hans fru ligger illa till. Vem annars skulle ha berättat för honom om blivande litteraturpristagare? Och hur har hon stått ut med honom under alla dessa år? Hon måste ha vetat, men tigit som alla andra som också känt hans dåliga sidor.

Tillägg den 9 december: Igår hade radions P1 på eftermiddagen flera inslag om "kulturprofilen" och namngav honom och hans hustru: Jean Claude Arnault och Katarina Frostenson. Varje gång någon dristat sig till att kritisera Arnault har Frostenson gått i taket, blivit förbannad och försvarat honom. Flera har vittnat om detta.

Tillägg den 10 december: I dagens SvD skriver tidningens kulturchef om samma sak som jag tar upp i detta blogginlägg. Han namnger även den landsförrädare som uteslöts ur akademien, nämligen Gustaf Mauritz Armfelt. Det skedde 1794.

Alkohol lockar fram dåliga sidor

Fler och fler yrkesgrupper ansluter sig till #metoo-upproret. Nu har präster, lärare, byggjobbare, soldater och många andra av kvinnokön också kommit ut och vittnat om trakasserier och allehanda övergrepp de utsatts för. I gårdagens DN lyfte Göran Persson fram alkohol som en faktor även i detta sammanhang.

I debatten om #metoo har Göran Persson pekat på att spriten får folk att tappa omdömet då alkohol lockar fram det sämsta hos oss. Det gäller även mig (fast inte så ofta då jag tydligen tål sprit nu på ett annat sätt än när jag var yngre).

Jag har trakasserat folk runt mig med ekivoka historier, så kallade fräckisar. Många gånger blev jag uppmanad att dra fräcksiar. "Du kan väl dra en fräckis, Björn. Du verkar ju komma ihåg massor. Jag kommer inte ihåg en enda" har det ofta låtit. Vem kan låta bli att dra en historia i ett sådant läge?

Det har ofta varit lättviktiga historier, typ den här: "De här hände i början av 1900-talet. Det var uppställning på kaserngården och överste Sparre granskade mannarna. När han stannade framför 49:an Johansson utbrast han: "Det var förbålt vad Johansson är lik mig! Har er mor tjänat piga på Sparreholm?" "Nej överste! Min far var kusk där."

En känd historieberätterska

Är den här historien kvinnoförnedrande och kan betraktas som trakasserande? Jag vet inte hur Göran Persson skulle tycka. Hans fru är en fena på att dra fräckisar, så han borde var van. När hon var min chef på verket jag jobbade på gick hon från bord till bord på en personalfest och drog riktig smaskiga fräckisar. Det gjorde hon även ibland på ledningsgruppens möten.

Jag gillade det men jag tror inte alla lyssnare gjorde det. Kan hennes beteende med dagens metoo-glasögon betraktas som trakasserier? Hennes förklaring var att hon varit tvungen att bli machograbbig när hon jobbade på Finansdepartementets budgetavdelning. Det var tydligen ett tufft jobb.

Jag har nämnt det förut på min blogg, nämligen att Persson fru när hon var min chef klappade mig i häcken när hon kom ikapp mig i en korridor på verket. Det tog jag som en komplimang. Med dagens metoo-glasögon skulle det tveklöst gå att få det till ett sexuellt trakasseri.

Även jag har trakasserat fysiskt

Själv har jag - såvitt jag minns - bara fysiskt trakasserat en kvinna vid ett enda tillfälle. Mitt omdöme var helt borta på grund av alkoholförtäring.

Vi var ett gäng svenskar som skulle ut och segla i Kroatien och satt startkvällen tillsammans på en krog och jag drack på tok för mycket och släppte det mesta i hämningsväg. Jag började till och med prata flytande engelska (enligt min bedömning) med ett par som satt vid ett annat bord. Jag mådde prima och var manisk.

En av killarna som var med var stolt över sitt idoga motionerande och sin slimmade kropp. Jag höll inte med utan gick fram och tog honom på bröstet och sa "Du har ju ett par fina kycklingfiléer här!" Han tog illa upp och blev förbannad.

Frun tog inte illa upp

Då vände jag mig vingligt i mitt alkoholrusiga tillstånd till hans fru, som satt bredvid honom och tog även henne på brösten (som inte var så stora) och sa till hennes make: "Du har ju större tuttar än tanten din!"

Dagen efter hade jag ågren och bad båda om en rejäl ursäkt. Frun bara skrattade. Hennes man hade tagit mer illa upp då jag anspelat på hans fysik. Vi är fortfarande vänner, trots denna händelse för flera år sedan.

Var detta sexuellt trakasseri enligt #metoo som skulle kunna ha lett till att jag mist jobbet?

PS. Jag vill påpeka att även jag häpnat över alla berättelser om rena våldtäkter och andra övergrepp som så många kvinnor i olika branscher utsatts för, oftast av män i någon form av chefsställning. Det är för jävligt!

Sonen fick livstid - rättvist

Förra sommaren dödades ett äldre par i Sollentuna av sin son. Han dömdes först till sluten psykiatrisk vård men hovrätten ändrade domen till livstids fängelse. Jag kände föräldrarna då jag på 1970-talet hade jobbat tillsammans med mamman.

På 1970-talet när jag jobbade med samhällsinformation på Riksskatteverket (RSV) i Solna lärde jag känna GS. Vi jobbade tillsammans med verkets information, bl.a. broschyren Dags att deklarera, och en tid jobbade jag även med hennes bror ES, som var chef på en reklambyrå i centrala Stockholm.

GS gifte sig med HM, som var österrikare till börden. De bosatte sig i ett radhusområde i min hemkommun Sollentuna.  GS slutade på verket och jobbade sedan med kommunikation på Telia och längre fram på UD.

De fick inga egna barn utan adopterade en pojke och en flicka från Sydamerika som de hoppades skulle bli deras stora glädjeämnen. Men riktigt så blev det tyvärr inte.

Sonen var deras stora problem

Sonen var ett problembarn från första början. Först på dagis, sen i skolan och sen hela livet ut. Han missbrukade och svek alla som ville hjälpa honom. Jag träffade mamman GS då och då i Sollentuna Centrum och hon berättade om hur jobbigt de hade med sonen. Hon såg lidande ut och var en skugga av sitt forna jag. Eländet med sonen hade satt sina tydliga spår.

Sonen fick även egna barn, som han inte kunde ta hand om. Därför blev GS och hennes man fosterföräldrar till sina egna barnbarn.

Sonen bar sig väldigt illa åt mot sina adoptivföräldrar och hotade dem. Det ledde till att sonen fick besöksförbud. Men en sommardag förra året bröt han sig in i radhuset hos föräldrarna, drog kniv och stack ihjäl dem. Allt skedde inför ögonen på hans egen son. Anledningen var att han i sitt sjuka tillstånd hade fått för sig att föräldrarna tänkte förgifta honom.

Hovrätten ändrade domen

Pappan HM lyckades ta sig ut men föll ihop utanför radhuset och dog där. Mamman GS fördes i ambulans till sjukhus, där hon avled. Sonen sprang till skogs men greps av polis. Han dömdes så småningom till rättspsykiatrisk vård.

Nu har Svea hovrätt ändrat domen och gett sonen livstids fängelse. Hovrättens skäl är bl.a. att brottet riktade sig mot två närstående som var gamla och skyddslösa och dådet utfördes i en minderårigs  närhet. Omständigheterna ansågs därför synnerligen försvårande.

Hovrättens dom känns rätt.

Svårt att protestera mot folkdomstolarna

Varje dag kommer nya smaskiga avslöjanden om chefer och kändisar som sextrakasserat och i värsta fall våldtagit kvinnor, som ofta varit i beroendeställning. Vi har fått veta hur TV- och radiokända personer, skådespelare, operasångare, höga jurister och politiker burit sig åt i åratal mot kvinnor. Drevet har gått och de som pekats ut har varit chanslösa och i vissa fall flytt landet för att freda sig. Folkdomstolarna har fått härja fritt.

Men det finns en del som nyktrat till och pekat på att hetsjakten har avigsidor, bl.a.  Anne-Christine Ramberg som är generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund. 

De anklagelser som förs fram ligger ofta långt bak i tiden  och är som brott betraktade preskriberade sedan länge. De som pekats ut har inte fått möjlighet att försvara sig. De är dömda av opinionen och har i flera fall sparkats från sina jobb.

Den som pekats ut har inte haft  en chans att försvara sig.

Dessutom räknas en manlig hand på en kvinnas lår under bordet på en fest nästan lika allvarligt som en påtvingad avsugning eller ett genomfört samlag utan samtycke.

Nästan som McCarthy i USA

Detta får mig att tänka på den amerikanske senatorn från Wisconsin Joseph McCarthy som bedrev en häxjakt på både verkliga och inbillade kommunistagenter på 1940- och 50-talen i USA. Många helt oskyldiga drabbades, bl.a. Charles Chaplin.

Eftertankens kranka blekhet infann sig så småningom i USA och McCarthy fördömdes. Jag skulle inte bli förvånad om eftertanken även infinner sig i Sverige när det gått tillräckligt lång tid efter alla avslöjanden om sextrakasserier.

Därmed inte sagt att att de utpekade  förövarna är oskyldiga. Men normalt brukar en åtalad få försvara sig innan domen faller.

PS. Gudrun Schyman har inte synts i debatten om sextrakasserier.  Hon brukar inte vara tyst när det handlar om män som behandlar kvinnor illa. Feministerna överlag har inte synts till.  Mycket märkligt, tycker jag.

Är Ryssland ett hot mot Sverige?

Är Putins Ryssland ett hot mot Sverige? Försvarsvännerna tror det och vill rusta upp. Vänstern (som hatar Nato och USA och saknar Sovjetryssland) vill inte det. Och Schyman och hennes feminister vill rusta ned helt och hållet. Om det är något land som "hotar" oss så är det ett auktoritärt land med stormaktsambitioner. Då finns det bara Ryssland. Knappast Polen, Korea, Venezuela eller någon västdemokrati.

Ett ryskt angrepp enbart mot Sverige är det ingen som tror på. I alla fall inte inom överskådlig tid. Däremot är ett angrepp i någon form mot Baltikum inte helt otroligt då Putin vill ta tillbaka de områden som Sovjetunionen förlorade vid upplösningen. Om tsar Putin ser tillbaka till tiden före 1917 så ligger även Finland risigt till då det var en del av Ryssland innan bolsjevikerna tog över
styret.

Under kalla kriget räknade man med en front i Mellaneuropa där öst och väst stod mot varandra. Nu tror alla seriösa bedömare att frontlinjen kommer att gå i Östersjön. Blir Baltikum inblandat så kommer Sverige också att bli det.

Vi har högtidligt avgett en solidaritetsförklaring med de baltiska länderna och dessutom är både vi och de med i EU, vilket förpliktigar.

Gotland viktigt för båda parter

Gotland är av mycket stor strategisk betydelse för den som vill erövra Baltikum. Ön har liknats vid ett hangarfartyg i Östersjön.  Den är lika viktig för den som vill försvara Baltikum och frågan är vem som hinner först att ta över vår största ö?

Ett storskaligt ryskt angrepp på de baltiska länderna är inte särskilt troligt det heller. Då träder Nato in och slår tillbaka vilket blir kostsamt för Putin. Ett sådant angrepp innebär tveklöst att Sverige blir indraget från första dagen.

Inledningen till anfallet mot Baltikum kommer bli att Ryssland tar Gotland, eller i alla fall ställer krav på att få stationera flyg m.m. på ön. Sverige har inget att sätta emot och Nato lyfter inte ett finger då de inte säkert vet vilket som är Rysslands nästa drag.

Om ryssen tagit Gotland är Baltikums öde beseglat. Även om Nato senfärdigt vaknar till så är det kört då det blir svårt att ta tillbaka Baltikum utan kontroll över Gotland. Om Nato i ett skymningsläge "tar" Gotland, hur kommer Sverige att agera då? Går vi i krig mot USA och Nato?

(Om England hade ockuperat de svenska malmfälten 1940 så hade vi sannolikt gått i krig mot engelsmännen och riskerat att ha hamnat på Nazitysklands sida.)

Rysk desinformation och hybridkrig troligare

Om Putins aktier hemma i Ryssland börjar falla i kurs ökar risken att han vill rikta blickarna utomlands och då ligger Baltikum närmast till. Ett yttre hot brukar alltid ena massorna och gynna ledarskapet.

Det börjar i så fall med att delar av den rysktalande befolkningen i Baltikum reser sig. Till en början försiktigt men allt illavarslande. De ryska trollfabrikerna går för fullt med desinformation och fake news sedan lång tid tillbaka och resten av världen vet inte vad man ska tro. 

Putin skickar in anonyma grönklädda män som stöd till den inhemska rysktalande befolkningens resning mot styrena i Tallinn, Riga och Vilnius. Ryssland förnekar all inblandning. (Jämför Krim och Ukraina.)

Nato avvaktar och vet inte vad man ska göra. Är det tillräckligt för att artikel 5 ska träda i kraft vilket krävs för att andra Natoländer ska komma till undsättning? Vill Tyskland, Norge, Danmark, Storbritannien m.fl. verkligen gå i krig för Baltikum i ett sådant här läge? Knappast.

Först krav på Sverige och Gotland

Dessförinnan har Putin ställt krav på Sverige att få stationera bevakningspersonal på Gotland för att skydda naturgasledningarna som går förbi ön. Svenska regeringen har motvilligt tvingats acceptera detta.

Även här har trollfabrikerna varit i farten och berättat om hot mot ledningarna från ryskfientliga balter, vilket fått Tyskland och andra länder som är beroende av den ryska gasen att agera i Rysslands intresse. Det har gjort det svårt för Sverige att säga nej till de ryska kraven på Gotland.

Ja, detta är nog ett mer troligt scenario än ett direkt konventionellt angrepp mot Baltikum. Och Nato och övriga världen har bara att acceptera fullbordat faktum.

Alltså, för att koppla tillbaka till inläggets rubrik: Ryssland är inget direkt hot mot enbart Sverige, men däremot indirekt om ryssen vill ta de baltiska länderna. Då dras vi med och kan knappast räkna med stöd från Nato.

Många frågetecken kring "Estonia"

Passagerarfärjan "Estonia" lämnade Tallinn på kvällen den 27 september 1994 med 989 människor ombord. Under natten sjönk färjan och 852 personer omkom, varav 501 var svenskar. Som vanligt vid den här typen av katastrofer finns det många konspirationsteorier och det har skrivits ett femtontal böcker och gjorts ett par filmer om "Estonias" förlisning och orsaken till den.

Jag har läst den senaste boken "M/S Estonia - Svenska statens haveri". Den kom ut förra året och är skriven av Stefan Torssell, f.d. sjökapten och byrådirektör vid Sjöfartsverket. Han har gjort ett digert efterforskningsarbete och fått i hop över 400 sidor. Hans bärande tes är att svenska politiker och byråkrater har dolt sanningen om förlisningen och dess orsak.

Det började redan på katastrofnatten. Dåvarande men snart avgående statsministern Carl Bildt satt hela natten i telefon, bl.a. med Säkerhetspolisen. Dagen efter var han tvärsäker att olyckan berodde på att bogvisiret hade lossnat. Ännu hade ingen undersökning om olycksorsaken gjorts - men Bildt visste!

"Estonia" fraktade militärt material

"Estonia" hade en militärtransport ombord. Precis innan färjan skulle lämna Tallin kördes några lastbilar, bevakade av militär personal, ombord. Sara Hedrenius, som räddade sig tillsammans med Kent Härstedt, vittnade om detta tjugo år efter olyckan. Hon såg transporten köra ombord.

Ett civilt passagerarfartyg som fraktar militärt material bryter mot internationella konventioner och betraktas som krigsfartyg.

Dåvarande tullchefen  Ingrid Sandkvist på Arlanda har intygat att tullen på Arlanda fick ta emot flera militära transporter från tidigare turer med "Estonia" vilka gick vidare med flyg till Egypten.

Torsell hävdar i sin bok att dykare från Sverige, Finland och Storbritannien senare hämtat upp det militära godset.

Svenska inspektörer dömde ut färjan

Samma dag som färjan lämnade Tallin hade två svenska fartygsinspektörer, som var i Estland för att utbilda sina  estniska kollegor, underkänt färjan på flera punkter. Färjan borde ha fått "körförbud" men eftersom inspektionen enbart var en del i utbildningen var det ingen som stoppade färjan. Torsell visar i sin bok att inspektionsprotokollet har ändrats i efterhand.

"Estonia" var från början inte byggt för att gå på öppet hav som t.ex. Östersjön utan var designat enbart för kustnära fart. När hon lämnade Tallin hade hon dessutom slagsida.

Flera fartygsexperter har hävdat att färjan - om orsaken var att bogvisiret lossnade - borde ha slagit runt och lagt sig med botten upp och varit flytande i flera dagar. Att "Estonia" sjönk så snabbt kan enbart berott på att hon haft ett hål under vattenlinjen.

Kollision - en möjlig teori

Torsells teori är att färjan kolliderat med någon eller något, t.ex. en ubåt. Samma natt skedde en stor finsk flottövning i Östersjön som bevakades av såväl amerikanska som ryska ubåtar.

Författaren undrar också varför inget marint fartyg deltog i räddningsarbetet. Sverige hade den här natten 22 bemannade fartyg, antingen ute till sjöss eller i hamn som kunde ha gått ut och hjälpt till.

Ansvaret i Sverige på högsta nivå har skyfflats runt mellan olika ministrar m.fl. Sjöfartsverket var den här tiden en inkompetent myndighet som gjorde många missar.

Räddade besättningsmedlemmar har försvunnit

Flera personer ut besättningen - som enligt namnlistor räddats - har försvunnit efteråt. Ett av befälen ombord sågs räddad och välbehållen i ett nyhetsinslag i tysk TV av kollegor i samma rederi. Men han är också försvunnen. TV-inslaget försvann snabbt och ingick inte i reprissändningarna om olyckan.

Visste de för mycket och måste försvinna?

- - - -

Ja, det är mycket märkligt som Torsell redovisar i sin bok. Den är intressant.

Boken är utgiven på förlaget AlternaMedia (ISBN 978-919834780-7).

Fotnot: Tullchefen Ingrid Sandkvist som nämns i boken var tidigare informationschef på Tullverket och jag träffade henne flera gånger under mitt yrkesliv. Dessutom bodde hon i min hemkommun Sollentuna.

Löfven nedvärderar jobbet i vården

Nu erkänner i stort sett alla politiker att det är invandringen och nysvenskarna som drar upp statistiken över de arbetslösa. För gammelsvenskar är arbetslösheten extremt låg och i stället saknas det arbetssökande till de jobb som är lediga.  För några år sedan mörkades den här statistiken. Den som andades något om att invandrarna var orsak till den "höga" arbetslösheten stämplades som rasist.

Både sossarna och högern vill få folk i jobb men hur det ska gå till är man inte överens om.

Löfven vill utbilda våra nyanlända. Det är hans och LO:s universallösning. Kristersson vill sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden genom enkla jobb med lägre lön och minska bidragsberoendet. Att de är oense på den här punkten märktes tydligt i den TV-sända partiledardebatten dem emellan härom kvällen.

Facket värnar bara dem som redan har jobb och vill inte ha in lågavlönade arbetare. Man säger att enkla jobb med låga löner leder till att alla som jobbar får sänkt lön, ja i alla fall alla som redan i dag har enkla jobb. Löfven trummar in det i varenda debatt han medverkar i. Svenne och Irma ute i landets stugor går på det. Det är ju ren lögn.

Utbildning Löfvens lösning

Löfven håller fram att nysvenskarna - varav många är analfabeter - ska utbildas i stället för att få ett riktigt men enkelt jobb med något lägre lön. I den senaste debatten menade Löfven att de som har låg eller ingen utbildning kan göra "fina insatser" genom att "gå bredvid" i vården.

Hur ska det gå till? Jag tror inte att ett vårdbiträde på sitt jobb i äldreboendet vill ta hand om en analfabet från Afrika som inte pratar svenska. Löfven och de som tycker som han nedvärderar jobbet inom vården. De ser det som en okvalificerad syssla som vem som helst kan utföra. Vore jag vårdbiträde skulle jag bli förbannad!

Och vad menar Löfven med att "gå bredvid"? Det är väl att vara i vägen för den som ska göra sitt jobb?

Att "gå bredvid" kräver handledning

När jag jobbade fick jag vid några tillfällen propåer om att ta emot praktikanter. Jag vägrade. Jag hade inte tid att "ta hand om dem". Och detta trots att de var utbildade och ursvenskar. Att ta hand om en praktikant kräver tid, engagemang och ansträngning. En del lärare får då och då ta hand om lärarkandidater. Det sker inte utan extra arbete för den som är handledare. Det är naivt att tro något annat.

Nej, jag tror att enkla jobb med lägre lön är bättre väg in på den svenska arbetsmarknaden och bort från bidragsberoendet. Att ge kompletterande svensk utbildning till de som redan har en grundutbildning är helt ok. Men att tro att en nyanländ afrikan som inte ens kan läsa och skriva på sitt eget språk ska kunna ta en svensk studentexamen på några år är naivt. Och det vet ju Löfven & Co.

Det finns enkla arbetsuppgifter

Det finns massor med arbetsuppgifter som är enkla och inte kräver studentexamen eller svenskkunskaper. Att jobba och få en lön även om den är låg är självklart bättre än att leva sysslolös
på bidrag. Det talas om löner runt 14-15 000 kr i månaden för ett enklare jobb.

När jag 1967 började heltidsjobba (med studentexamen i bagaget) som handläggare på Länsstyrelsen var min månadslön ca 1 100 kr. Det motsvarar i dagens penningvärde 9 631 kr. Det dröjde till 1969 innan min lön hade blivit ca 1 600 kr i månaden vilket idag motsvarar  15 000 kr.

Tillåt "konsultarvoden" eller lägg ned

Sverige har en försvarsindustri. Anledningen var från början att vi skulle kunna förse vårt eget försvar med materiel. Nu handlar det lika mycket om exportmöjligheter. Det är nödvändigt då Sverige inte ensamt klarar utvecklingskostnaderna. Konkurrensen är dock stenhård. Utan mutor i form av "konsultarvoden" går det knappast att få en order. Dessutom får man inte sälja till länder som ligger i krig - eller som är diktaturer. 

Försvarsindustrin är viktigt för Sverige. Den ger sysselsättning åt tusentals personer och medför miljarder i exportinkomster. Men det är inte alltid lätt att kunna sälja Boforskanoner och JAS-plan. Den internationella konkurrensen är stenhård.

Våra politiker - från statsministrar och nedåt - brukar engagera sig i affärerna och gör säljfrämjande besök i presumtiva köparländer. När en affär, efter år av förhandlingar, äntligen är i hamn, har motaffärer för flera miljarder skakats fram. Hur många av dem som sedan blir av är tveksamt.

Vanligt med mutanklagelser

Med jämna mellanrum drabbas våra stora försvarsindustriföretag av mutanklagelser. Bofors låg risigt till för många år sedan efter att ha sålt kanoner till Indien där mutor figurerat. Efterdyningarna ledde till politiska förvecklingar på hög nivå i Indien.

Bofors anklagades på 1980-talet också för smuggling av krigsmateriel till länder vid Persiska viken. Det blev stor uppmärksamhet kring dessa affärer. Krigsmaterielinspektören Algernon omkom under mystiska omständigheter i Stockholms tunnelbana. Mord, självmord eller olycka? Samma dag hade han träffat Boforschefen. Konspirationsteorierna är många.

Nu i dagarna är det SAAB som är i hetluften då man betalat ut flera miljoner i "konsultarvode" till en mellanhand i Sydafrika, som köpt JAS-plan av SAAB. Mutanklagelser verkar vara legio i samband med såna här affärer i miljardklassen.

Svårt sälja om alla lagar ska följas

Det är bara att konstatera att det inte går att sälja krigsmateriel för flersiffriga miljardbelopp utan att muta viktiga beslutsfattare och andra nyckelpersoner i köparländerna. Det är tydligen bara så. Ska Sverige hävda sig i konkurrensen måste företagen kunna få betala "konsultarvoden" för några miljoner till vissa nyckelpersoner som kan påverka affären åt rätt håll. Man får se det som marknadsföringskostnader. Andra länder är inte så nogräknade. 

Ska Sverige vara bäst i klassen när det gäller att hålla sig från mutor i olika former i de här sammanhangen är det lika bra att lägga ned vår försvarsindustri. Den vänstervänliga så kallade fredsrörelsen skulle jubla. Det är ofta den som anklagar företagen för mutbrott.

Allt görs för att kringgå säljförbudet

Sen har vi det där med försäljningsförbud till diktaturer och länder i krig. För en tid sedan var det Saudiarabien som var på tapeten. Enligt gängse språkbruk är landet en diktatur, som dessutom stödjer krigförande parter i andra länder. Sverige gjorde affärer med saudierna. Om jag minns rätt handlade det om utbildning.

Vår S-märka utrikesminister slog nästan knut på sig för att försöka bortförklara att landet inte var en diktatur. Saudierna blev sura över hennes tvetydiga uttalanden. Kungen fick gripa in med ett brev till sin saudiske motsvarighet och släta över kritiken.

Sånt här drar bara ett löjets skimmer över affärerna. Vi vill gärna exportera så mycket som möjligt, även till tvivelaktiga köparländer, vilket skapar problem för politikerna. Blir det inga affärer hotas jobben i Karlskoga, Linköping och många andra orter som är beroende av försvarsindustrin.

Det finns tre alternativ

Nä, livet skulle bli enklare för försvarsföretagen och politikerna om Sverige inte alls sålde några kanoner m.m. till andra länder. Men, som sagt, jobben och exportinkomsterna är viktiga. Det finns bara dessa alternativ:

1) Fortsätta som hittills med exportaffärerna, dvs. att trixa och mygla för att kringgå regelverket och kanske hamna i hetluften. 

2) Förbjud export av krigsmaterial, vilket medför en nedläggning av vår svenska försvarsindustri. Att behålla den enbart för svenska behov är inte möjligt .

3) Ändra regelverket och tillåt "konsultarvoden" i samband med export av försvarsmateriel och tillåt försäljning till alla länder som vill köpa.

Även jag har blivit trakasserad

Just nu vittnar tiotusentals kvinnor via #metoo på sociala medier om att de blivit sextrakasserade av män, vilka i flera fall varit kändisar, bl.a. i media- och idrottsvärlden. Men det talas inte alls om det motsatta, om kvinnor som trakasserat män. Det är inte politiskt korrekt att lyfta den frågan. Inte just nu när det är männen som är i fokus som förövare.

Jag har i ett tidigare inlägg här på min blogg berättat om när min högsta chef - en kvinna - tog mig i häcken när hon kom ifatt mig i en korridor på verket där jag jobbade.

Jag blev mycket förvånad och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag tog det som en komplimang och lät det hela bero. Att gå i strid mot sin högsta chef kan leda till oanade konsekvenser. Ord mot ord, t.ex, och vem vinner en sån strid?

Så jag kan förstå de kvinnor som sextrakasserats av män - ofta i chefsposition - men inte drivit saken vidare.

Jag gjorde ett inlägg på Facebook

Jag gjorde ett inlägg på Facebook med hashtaggen "metoo" om detta och fick snabbt några gillamarkeringar. Jag fick även ett mejl från en facebookkamrat som menade att jag som man gett mig in på minerat område genom att använda hashtaggen "metoo". Han ansåg att jag kunde hamna i trängt läge och ligga risigt till då jag nyttjat ett fönster avsett för utsatta kvinnor.

Jag raderade inlägget. Rätt eller fel? Vet inte. Jag kände bara att jag inte skulle orka med en debatt på Facebook.

Sextrakasserat med fräckisar

Jag har själv sextrakasserat min omgivning genom att berätta fräckisar. Under en tid drog jag på mina enhetsmöten varje fredag en fräckis som avslutning på mötet. Flera av mina kvinnliga medarbetare uppmanade mig till det och sa "I morgon är det fredag. Du har väl en ny historia då?"

Jag kunde inte så många historier utan fick läsa på ur bl.a. en bok med Bert Karlssons bästa fräckisar. Fast det berättade jag inte.

Anklagad och helt rättslös

Långt efteråt har jag förstått att alla medarbetare inte uppskattade min programpunkt på mina enhetsmöten. Jag vet att en manlig medarbetare inte gillade fräckisar. Han bidrog flera år senare till att en kollega och jag anklagades för sextrakasserier av en kvinnlig medarbetare, som sedan visade sig vara psykiskt instabil, blev långtidssjukskriven och fick lämna arbetsplatsen.

Men innan det reddes ut av facket och personalavdelningen var jag  - men framför allt min kollega - lovliga byten och helt rättslösa.

Det finns risk med den nuvarande kampanjen "metoo" att en del män drabbas oförskyllt. När drevet går har man inte en chans.  (Men jag,skulle tro att de män som nu pekas ut är skyldiga till minst 99 %.)

Trakasserande dansanta kvinnor

Jag är inte särskilt dansant. Men det har under årens lopp ändå hänt att jag dansat. Vid några tillfällen har jag mött kvinnor som haft en mycket sexuellt utmanande dansstil.

De har tryckt sitt kön mot mitt, gnidit och ormat sig så att min petternicklas reagerat å det häftigaste. Som man är detta något som inte är viljestyrt. Det går inte att hejda en erektion.

Jag upplevde detta som mycket pinsamt och förnedrande. Vad var dessa kvinnor ute efter? Antingen hade de alltid denna dansstil och tyckte om den. Eller också ville de visa sin makt över oss män genom att få oss upphetsade. (För jag tror inte de ville ligga med oss.)

Detta är också en form av utstuderat sextrakasseri, men som vi män utsätts för.

PS.  Jo, jag vet att det finns män som ser till att få stånd som de under dans låter sin kvinnliga moatje' få kännedom om. Det är också sextrakasseri.

Masugnen uppfanns i Sverige

Vid framställning förr av järn blandade man malm, träkol och kalk i en masugn, tände på och blåste in luft med hjälp av kraften från ett vattenhjul. Värmen fick malmen att smälta och det tyngre flytande järnet tappades ut nedtill i masugnen. Den lättare slaggen tappades ut högre upp.

Så gick det till från medeltiden och framåt, tills nya stordriftsmetoder för järnframställning avlöste de många små masugnarna som fanns vid varenda liten bäck överallt i Bergslagen.

Historikerna har hittills trott att järn har framställts i Sverige sedan 1100-talet och att masugnen kom hit på 1300-talet från Tyskland. Innan masugnen användes mer primitiva metoder för att framställa järn.

Det första järnet framställde av sjö- och myrmalm i blästerugnar; en grop i marken omgiven av stenar där man fick upp värmen med blåsbälgar. I en sådan enkel ugn fick man fram cirka tio kilo järn per dag.

Masugnen - en svensk uppfinning

Men nu har historien reviderats tack vare ny forskning. Med hjälp av analyser av bland annat vegetation och pollen har man kunnat visa att det äldsta bergsbrukets framväxt i vårt land började redan på 900-talet, sannolikt ännu tidigare. Masugnar har använts i Sverige sedan 1100-talet och mycket talar för att de är en svensk uppfinning.

Under medeltiden kom Sverige att bli ett av Europas främsta länder inom järnhanteringens område. Forskningen visar även att Sverige redan under vikingatiden exporterade järn då vi framställde mer än som behövdes i landet.

Bergsmännen slapp krigen

Framställningen av järn och koppar var i stort sett koncentrerad till Bergslagen där det från tidig medeltid till 1800-talet fanns hundratals masugnar, som drevs kollektivt av bergsmän. De togs inte ut som soldater utan fick stanna hemma och jobba i bergsbruket. Därför finns det inga soldattorp i Bergslagen.

De många små hyttorna började läggas ned i slutet av 1700-talet och framåt. I stället kom nya tillverkningsmetoder och stordrift. Nya bruksorter växte fram, som t.ex, Bofors, Hällefors m.fl.

Forskningen om det tidiga bergsbruket har varit ett tvärvetenskaplig projekt med arkeologer, ekonomhistoriker, historiker, tekniker/metallurger och vegetationshistoriker och letts från Chalmers i Göteborg. Resultatet presenterades 2015.

Bergslagsflaggan - en symbol för bergsbruket

Bergslagsflaggan som är en symbol för Bergslagen har färger som knyter an till bergsbruket: svart för malmen, grönt för skogen (som gav ved till träkol), blått för vattenkraften (som drev blåsbälgen i hyttan) och orange (för elden som smälte malmen). Det gula korset symboliserar jordbruket som alltid fanns i bakgrunden.  Läs mer om flaggan på https://bergslagsflaggan.weebly.com/

EU ville inte förbjuda lupinen

Ni som följer min blogg och mina inlägg har sett att jag har gått i krig mot den invasiva blomsterlupinen. Jag har brevledes trakasserat såväl regeringskansliet som Naturvårdsverket samt även min hemkommun. Lupinen breder ut sig och tränger ut våra vanligaste ängsblommor. I stället för en flora med mångfald får vi en med enfald. Därför bör lupinen stoppas. (Se även mitt inlägg den 16 september.)

Nu har jag fått svar på mina skrivelser till Miljö- och energidepartementet och Naturvårdsverket. De innehåller delvis samma information.

EU har beslutat om en förordning med en förteckning över invasiva arter, som trädde i kraft förra året. Där listades 37 olika arter. I år utökades förteckningen med ytterligare 12 och från början var blomsterlupinen med bland dessa nya. Men det gick inte att enas då alla medlemsstater inte var med på tåget. Lupinen ströks från listan, trots att Sverige ville ha den med.  Men enligt Naturvårdsverket  utesluter det inte en nationell listning.

Svensk förordning först nästa år

Regeringen har gett Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att svara för tillämpningen av EU-förordningen. Det man nu väntar på är den svenska förordningen som ska komplettera EU:s. Den är dock preliminärt beräknad kunna träda i kraft först vid kommande halvårsskifte, dvs. den 1 juli nästa år. Först då går det - enligt Naturvårdsverket - att börja arbeta praktiskt fullt ut.

Den statliga byråkratins kvarnar mal långsamt. Allt för långsamt, enligt mig. Under tiden fröar blomsterlupinen av sig och breder ut sig ytterligare. Suck!

Verket avslutade dock sitt svar till mig med följande: "Vi tror att de förslag som du presenterat kommer att vara användbara då". Förmodligen bara en snäll och artig slutkläm. Men det låter i alla fall hoppfullt. Den som lever får se. Jag återkommer i ärendet.

När jag blev ett ärende för regeringen

I mer än tre decennier var jag redaktör för (Riks)Skatteverkets interna tidning. När jag även blev utsedd till ansvarig utgivare var jag tvungen att anmäla det och bifoga diverse intyg. Ett av dem kostade pengar och det tyckte jag var onödigt. Det ledde till att jag blev ett ärende för regeringen. Hör och häpna!

Den som vill bli ansvarig utgivare för en tidning måste (i alla fall då) anmäla det till Patent- och registreringsverket. Till anmälan ska bifogas intyg som visar att man 1) är svensk medborgare, 2) bosatt i Sverige, 3) myndig och 4) inte försatt i konkurs. En hel del byråkratisk pappersexercis med flera myndigheter inblandade.

Det här var 1988 och jag fick ett personbevis direkt från pastorsämbetet och ett mantalsskrivningsbevis från Lokala skattemyndigheten. Dessa intyg kom med vändande post och utan kostnad. Fin servce!

Men beviset från min tingsrätt om att jag inte var försatt i konkurs kom inte med vändande post. Tvärtom! Det lilla papperet kom som postförskott till min bostadsadress och kostade 40 kr att lösa ut. Onödigt tungrott och byråkratiskt, tyckte jag.

Varför kunde det inte vara gratis?

Varför kan inte sådana här intyg - myndigheter emellan - vara kostnadsfria? Att tingsrätten tog ut 40 spänn ledde ju bara till en massa merarbete för såväl tingsrätten som postverket och mig själv. Den här handläggningen kostade nog betydligt mer.

Medan jag hade ångan uppe skrev jag ett brev till tingsrättens huvudman Justitiedepartementet och påtalade det orimliga i detta. Sedan föll det hela i glömska hos mig.

Några månader senare fick jag ett brev från Finansdepartementet. Det var ett regeringsbeslut, snyggt utskrivet på Svenskt Arkiv och undertecknat av självaste finansministern. Vad var nu detta? Dessutom blev jag uppringds av en journalist som bevakade alla regeringsbeslut som undrade vad jag hade gjort.

Ett ärende för finansministern

Det visade sig att mitt brev till Justitiedepartementet hade överlämnats till Finansdepartementet då det inte handlade om tingsrätternas arbete utan om expeditionsavgifter, som var en fråga för finansen.

På Finansdepartementet hamnade min lilla propå i Regeringskansliets byråkratiska maskineri bland alla andra ärenden av större eller mindre vikt. Trots att mitt ärende var mycket lättviktigt blev det föremål för ett regeringsbeslut en torsdag. Regeringen sammanträder varje torsdag och fattar massor av beslut då, något som medierna har bevakning på.

Mitt förslag att slopa expeditionsavgifterna mellan myndigheter lämnades utan åtgärd. Några år tidigare, närmare bestämt 1982, hade man beslutat att ta bort avgiftsfriheten för statens myndigheter, kommunerna och landstingen.

Bra att departementen hade kontakt

Tänka sig. Det blidde ett regeringsbeslut av mitt förslag. Hade det inte varit enklare om någon handläggare ringt upp mig och berättat hur det låg till och sedan gjort en tjänstenotering, avslutat ärendet och lagt det ad acta?

Det positiva var i alla fall att departementen, i detta fall Justitie och Finans. hade kontakt med varandra.

Men det var då det. Tänk om det hade varit fallet i nutid med tanke på det som hände på Transportstyrelsen med outsourcingen av deras IT-verksamhet. Då kanske ministrarna Ygeman och Johansson suttit kvar på sina taburetter i regeringen? Precis som nu var det en sosseregering 1988. Men det är nog skillnad på Carlsson och Löfven...

Stenen medialt uppmärksammad

Länsposten (i Örebro län) har uppmärksammat att skalden Lars Wivallius gravsten i Stockholm blivit renoverad. Jag figurerar stort i artikeln. Sånt är kul, tycker jag som alltid gillat att synas i medierna. Ett sätt att få bekräftelse.

I dagens nummer av Länsposten finns en stor artikel, nästan en hel sida, om skalden Lars Wivallius och hans nyrenoverade gravsten, som finns på Katarina kyrkogård i Stockholm.

Jag medverkar i artikeln, då jag är orsak till att stenen fick tillbaka sina guldbokstäver som fanns där tidigare.

Du kan läsa mina blogginlägg om gravstenen från den 7 juni och 21 augusti i år så får du veta mera.

Kronisk D-vitaminbrist är allvarligt

Då och då får vi höra att vi behöver extra av det mesta och i dyr pillerform för att leva vidare eller för att slippa värk. Så kallade naturmediciner rekommenderas liksom extra intag av vitaminer. D-vitamin får vi från solen men under det mörka halvåret kan vi behöva ett tillskott i form av piller. Den som är mörkhyad tar inte upp solens D-vitaminer lika bra som vi som är vithudade.

Så fort man blivit panschis måste man ha piller! Läkarna är pigga på att förskriva piller till oss. Det är få av mina panschispolare som inte käkar piller. Själv tar jag tre olika varje dag. Det gjorde jag inte för tio år sen.

Men förutom de som doktorn förser oss med rekommenderas vi på olika håll att ta ännu fler piller. Har vi ont nånstans så ska vi käka naturmediciner av olika slag. Eller vitaminpiller, då vi tydligen inte får rätt mängd vitaminer via vår dagliga vanliga kost. Nu behöver vi även extra D-vitaminer.

Därför behöver vi D-vitamin

Normalt förser solen oss med D-vitamin, men inte under hösten och vintern. Solen lyser bara 3-4 månader om året då vi nås av UVB-strålarna som ger oss D-vitaminer. Vi kan behöva ett extra tillskott av D-vitamin under den mörka årstiden.

D-vitamin är nödvändigt för ett väl fungerande immunförsvar. D-vitaminbrist kan ge upphov till värk, muskelsvaghet och annat elände. Bristen på D är nämligen överrepresenterat vid MS, Alzheimerdemens, Parkinsons sjukdom och barndiabetes.

Mörkhyade behöver dubbelt solljus

Nivåerna hos barn följer deras etniska ursprung. De lägsta nivåerna fanns hos personer med rötter i Afrika och Mellanöstern. Mörk hy hämmar bildningen av D-vitamin avsevärt.

I Sverige har i en stor undersökning svår brist på D-vitamin uppmätts hos över 90 % av gravida kvinnor födda i Somalia. Många led också av svår muskelförsvagning så att de inte kunde resa sig från huksittande. Forskare tror att det beror på D-vitaminbrist.

Forskning här i Norden visar att ansiktet, armarna och händerna (som utgör en fjärdedel av kroppsytan) hos en ljushyllt person borde utsättas för starkt solljus 6-8 minuter åt gången 2-3 gånger i veckan för att få en viss dos D-vitamin. Den som är mörkhyad måste vistas i solen dubbelt så lång tid för att få samma mängd D-vitamin.

Gratis D-vitaminpiller?

Många av våra mörkhyade kvinnliga nysvenskar med rötter i Afrika och Mellanöstern brukar året om gå klädda i svarta heltäckande kläder som effektivt döljer huden och ofta även ansiktet. Genom att deras hud hindras från solljuset riskerar de att få allvarliga och obotliga sjukdomar.

För att undvika detta finns två vägar att gå. Den ena är att förbjuda klädsel som hindrar solen att nå huden. Det andra är att frikostigt förse dem med gratis D-vitaminpiller i stora doser.

Vilket alternativ tror ni våra politiker skulle välja?

Det borde gå att stoppa lupinerna!

Den vackra blomsterlupinen är en art som inte hör hemma i Sverige. Den är tyvärr vida spridd längs vägar och järnvägar i södra halvan av landet. Växtens frö och blad är dessutom dödligt giftigt. Den går förmodligen inte att utrota men det borde gå att stoppa den. Jag har flera förslag, som jag delgett ansvariga myndigheter. Sannolikt händer dock ingenting.

Blomsterlupinen är vackert blå - vit - röd - lila och blommar fint på försommaren. Den var från början en trädgårdsväxt som infördes hit runt 1870. Den har förvildats och spritt sig i enorma mängder, bl.a. i Bergslagen.

Växten slår ut vår inhemska flora. Där det från början kanske fanns ett hundratal olika växter finns det bara en handfull kvar när blomsterlupinen tagit över marken. Våra kända blommor som prästkrage, mandelblom, kattfot och blå viol riskerar att rotas ut.

Det går att stoppa spridningen. Blommorna ska bort innan de satt frö. Helst ska hela växten grävas upp med rötterna. Avfallet får inte komposteras utan måste brännas.

(När jag blir intresserad av något går jag in för det med hull och hår. Min fru menar att jag lider av Aspberger Light och blir för nitisk. Hon har sannolikt rätt - även när det gäller min kamp mot lupinerna!)

Försökt men inte lyckats

Jag har försökt få in en debattartikel i såväl DN som SvD, men utan resultat. Jag har skrivit till två departement samt till Naturvårdsverket. Jag har skrivit till min hemkommun Sollentuna, då lupinerna har dykt här och där även i min hembygd.

Jag har dock fått in en insändare om lupinerna i en av lokaltidningarna i Sollentuna. Utöver detta har jag fört en mer privat dialog med en enskild handläggare på Naturvårdsverket, som uppskattar mitt intresse att hindra blomsterlupinernas vidare spridning.

Jag har flera förslag

Det är lätt att ha åsikter och bara klaga utan att ha något konkret att föra fram. När det gäller blomsterlupinerna har jag fler konkreta förslag, som jag delgett berörda enligt ovan. Här är mina förslag:

Bilda en samordningsgrupp. Där bör ingå olika myndigheter, kommuner m.fl. så att ansvarsfördelningen blir klar och man vet vem som gör vad.

Få med lupinen på EU:s lista. EU har en förordning om invasiva arter och en lista över dem. Blomsterlupinen saknas på den listan och Sverige bör jobba för att få med lupinen på den. Först då blir det förbjudet att sälja eller överlåta blomsterlupiner. (Den går tyvärr fortfarande att köpa på plantmarknaderna.)

Informera medborgarna. Halva folket har ingen aning om hur skadlig blomsterlupinen är. De tycker bara att den är vacker. Därför bör folket informeras på olika sätt och uppmanas stoppa spridningen av den.

Engagera lokala föreningar. Föreningssverige bör engageras, t.ex. hembygds-, idrotts-, väg-, pensionärs-, skytteföreningar och andra ideella krafter. Medlemmarna uppmanas gräva upp och samla in lupiner. För varje säck får de en slant eller en lott och deltar i ett rikslotteri med fina vinster.

Ett enkelt sommarjobb.  Vi har 125 000 inskrivna arbetslösa med bristfällig utbildning, varav 30 000 är nyanlända. Sätt dem i arbete. Det enda som krävs är spadar och muskler. Det ger frisk luft, trevlig samvaro och fysisk aktivitet.

Bränningen ska vara gratis. Lupinavfallet måste brännas och tyvärr kostar det pengar hos de flesta avfallsstationer. Det ska givetvis vara gratis.

Engagera företag, organisationer m.fl. LRF, SNF och andra med koppling till natur och miljö bör engageras på olika sätt och även företag, t.ex, skogsbolag, plantskolor, handelsträdgårdar.

Ny nationell strategi och handlingsplan. Det finns en plan och strategi för främmande arter från 2008. Blomsterlupinen finns inte med i den planen och den bör därför uppdateras.

Kommer inte att hända något

Tja, det var en del konkreta saker. Tyvärr tror jag inte det kommer att hända ett enda dugg. Men jag har i alla fall gjort vad jag kunnat och jag håller dessutom på och rotar ut lupinerna på vår mark i Bergslagen. Alltid något.

PS. En reaktion har jag dock fått på det jag gjort hittills. En kväll ringde en 91-årig dam, bosatt i Viby (en del av Sollentuna) till mig. Hon hade läst min insändare i lokaltidningen och berättade att hon fört en hopplös kamp mot blomsterlupinerna och gillade skarpt min insändare. Kul! Jag är alltså inte helt ensam...

När min eltandborste inte funkade

Jag är inte vän med tekniska prylar av allehanda slag. Det gäller inte bara datorer, mobiltelefoner och teveapparater utan även enklare saker som elektriska tandborstar, mikrovågsugnar m.m. Därför får alltid min fru läsa bruksanvisningar och sköta dessa tekniska vidunder när de inte fungerar som de ska.

Jag har en elektrisk tandborste hemma där jag är folkbokförd och ytterligare en på vårt fritidstorp i Bergslagen. Det är praktiskt. Jag har även laddare på båda ställena.

Häromveckan på torpet satte jag min borste i laddaren då borsten var urladdad och helt död. Laddaren står ovanpå tvättmaskinen i vårt våtutrymme. Jag tryckte in laddarens kontakt i eluttaget ovanför tvättmaskinen och gick därifrån. När jag sedan skulle ta tandborsten var den fortfarande helt död. Laddningen hade inte funkat, konstaterade jag.

Slängde tandborsten

Jag tog tandborsten och la den bland annat elskrot som skulle till återvinningen och berättade för frun att jag måste köpa en ny eltandborste då min gamla slutat att fungera. Inget konstigt med det, tänkte jag, för de kan ju inte hålla i evighet. Och min borste på torpet hade varit med ett tag.

Min kära fru känner mig sedan mer en femtio år tillbaka. Hon gick givetvis in i våtutrymmet och kunde konstatera att jag inte hade satt i kontakten till laddaren i vägguttagen utan sladdkontakten till tvättmaskinen! Inte konstigt att min elborste inte blivit laddad.

Hon hade rätt - som vanligt

När hon berättade det för mig förnekade jag ryggmärgsreflexmässigt att det hon sa var sant. Sen fick jag mycket motvilligt erkänna att hon hade rätt.

Hon gjorde ingen stor sak av det. Jag hämtade den kasserade eltandborsten och laddade den utan problem.

Sån är jag. Suck! Min fru är van.

Varför behöver panschisar en sparad slant?

Vad ska man med pengar till när man är gammal? Är det inte bättre att ge bort det man har till barnen (om man nu har några) och eventuella barnbarn. De behöver dem bättre när de är i aktiv ålder med stora utgifter än en gammal panschis som inte orkar göra så mycket.

För fler år sedan var det - tror jag - en finansminister som tyckte att alla borde ha en sparad slant, minst motsvarande en årslön. Detta som en buffert inför oväntade utgifter.

Vilka oväntade utgifter kan man möta när man är panschis sedan länge, bor skuldfritt och har en bil som räcker återstoden av livet samt har små utgifter i övrigt och tröttnat på att resa utomlands?

Tja, bor man i egen kåk kanske taket börjat läcka och måste läggas om. Man kan somna vid ratten och köra av vägen. Resultatet blir en kvaddad bil och man måste skaffa en ny (eller en bättre begagnad) som ersättning.

Man kan bli sjuk

Men man kan ju bli sjuk och måste opereras. Vi har ju så bra sjukvård i Sverige, säger kanske du som är vän av ordning. Jodå, vår sjukvård är bra, av toppklass. Men köerna till den är långa och mycket längre hos oss än i motsvarande utvecklade länder i Europa.

För en tid sedan visade statstelevisionens nyhetsprogram ett inslag om en man som fått diagnosen allvarlig prostatacancer. Han fick vänta drygt ett halvår på operation med de kval som det innebar. Inte kul.

För att i stället kunna få prostatan bortopererade utan lång kötid kan man alltid betala kalaset ut egen ficka. Då behöver man ha en rejäl slant på sparbanksboken! Minst ett par hundratusen, sa jag. Nä, sa min kompis.

Vad kostar en operation?

Han menade att det bara tar ett par timmar för en läkare att ta bort prostatan och med en timtaxa på några tusen kunde det inte kosta mer än max 10-15 000 kr, menade han. Jag höll inte med. Alla overheadkostnader då ? Som sköterskor, utrustning, röntgen, för- och eftervård m.m.

Jag kontaktade därför ett privat sjukhus och frågade. Svaret blev 150 000 kr för ta bort prostatan. Om även lymfkörtlar måste bort blir kostnaden 190 000 kr. Väntetiden var 1-2 veckor.

Dröjande offentlig vård

Det är ju för jävligt att den offentliga sjukvården har så långa kötider. Så trots att man varit skötsam skattebetalare under hela sitt yrkesliv och levererat många miljoner i skatt kan man inte räkna med att i vettig tid få den vård man vill ha när det väl krävs.

Därför kan det vara bra att ha en slant kvar.

PS. Jaja, jag vet att många panschisr har skral ekonomi och inte har någon buffert alls. De senaste siffrorna visar att ca 17 % av alla svenskar över 65 år lever under gränsen för fattigdomsrisk. Det är en högre siffra än i våra nordiska grannländer. Suck!

Kändisen från Örebro har fått graven fixad

 Tidigare i år (den 7 juni) berättade jag i ett inlägg här på min blogg att Lars Wivallius grav på Katarina kyrkogård var tämligen anonym. Nu är hans sten åtgärdad och man ser nu vem som är begravd här.

Lars Wivallius, som levde på 1600-talet, är vår förste store svenske skald. Dessutom var han född på gården Vivalla utanför Örebro. Därav även hans efternamn (som från början var Svensson).

Den sten som markerar hans krav var helt anonym, vilket jag påpekade för Katarina församling, som lovade åtgärda stenen. Det har nu skett och här på bilden ovan ser du hur stenen ser ut nu.

Så här såg stenen ut tidigare:

 

Ett stort TACK till Katarina församling för renoveringen av gravstenen!

Trots all utrustning saknas något - men vad?

Nya bilar idag är fullproppade med datorteknik som förenklar bilkörandet och ökar säkerheten.
Men trots allt detta "lullull" är det något mycket enkelt som saknas. Vad, undrar du?

Väljer du extra finesser till en ny bil så får du mängder med funktioner. Det är allt från nyckelfria lås och självavbländande lyktor till radar och kameror som gör att du ser runtom hela bilen när du backar.

Det är ingen hejd på konstruktörernas fantasi. Mer och mer av det nya finns som standard allt eftersom åren går och nya modeller kommer.

Trots allt detta som fyller flera sidor i bilbroschyrerna är det fortfarande något sam saknas. Vaddå, undrar du?

Jo, en så enkel sak som en liten papperskorg/sophink i framsätet där passageraren sitter. Hur svårt kan det vara?

Personnamn på gator, skolor m.m.

Det är många vägar, gator, skolor, parker, arenor och andra liknande ställen och byggnader som fått namn från personer - levande eller döda. Själv bor jag på Love Almqvists väg och vem författaren Almqvist var känner jag till. Min hemstad Örebros arena Eyravallen heter nu Behrns Arena. Det beror förmodligen på att stadens stora fastighetsägare sponsrat den.

Astrid Lindgren, drottningarna Sophie och Silvia har gett namn åt bl.a. sjukhus och liknande inrättningar. Dag Hammarskiöld har fått ge namn åt en gata i Uppsala. När det är allmänt kända personer är det lätt att fatta kopplingen.

Men när det är mindre kända personer som fått stoltsera med sina namn blir sammanhanget svårare. I min hemstad finns gator med prefixen Broms, Toring, Schantz, Hertig Karl och en skola med Gumaelius som förled. I Sollentuna har Gösta Tamm fått lämna sitt namn till en väg och vid Karlbergs station i Stockholm finns Robert Almströmsgatan. Vilka var dessa personer, kan man undra.

Svar finns i "Stockholms gatunamn"

När det gäller Broms så var han en känd och förmögen örebroare på 1700-talet. Vem Toring var har jag ingen aning om. J.L. von Schantz var vice landshövding i Örebro på 1700-talet och hertigen Karl var förmodligen den blivande Karl IX. Robert Almström var chef vid porslinsfabriken Rörstrand, som tidigare låg nära Karlberg.

När det gäller Stockholm finns den förträffliga tjocka boken "Stockholms gatunamn" som staden gett ut. Den är en fantastisk källa för den som vill veta varför stadens gator heter det de gör.

Varför Gösta Tamm fått namnge en väg i Sollentuna är fortfarande dolt i mörker för mig.

Reklambyrån Gumaelius

När det gäller Gumaelius så har jag känt till att hon som startade landets första reklambyrå på 1800-talet hette så. Själv jobbade jag ett tag på 1970-talet vid en av den reklamkoncernens byråer som hette Gumaelius Åtta och låg vid Kungsgatan i Stockholms city. Men vilken koppling tanten Gumaelius har till Örebro har jag inte haft den blekaste aning om.

Min realskola i stadsdelen Väster i Örebro bytte namn från Örebro Praktiska Realskola till Gumaeliusskolan när realen försvann och skolan blev en vanlig högstadieskola i början av 1960-talet. På stadsdelen Norr i Örebro fanns Gumaeliusplan, som nu har fått ett annat namn. Det berodde på att många trodde att skolan som låg där (Olaus Petriskolan) var Gumaeliusskolan.

Hon var född i Örebro

Nu vet jag vilken koppling Gumaelius har med Örebro. Häromdagen var det en stor artikel i Svenska Dagbladet som handlade om Sofia Gumaelius ("Hon tog Stockholm med storm - grundade reklambranschen"). Sofia var nämligen född i Örebro och dotter till Otto Joel Gumaelius som var rektor för Karolinska läroverket i stan och grundare av Nerikes Allehanda.

Inte så konstigt att släkten Gumaelius fått ge namn åt en skola i min hemstad.

PS. Jag har hittat en Gösta Tamm på nätet. Han levde 1866-1931, var friherre, officer och frisinnad/liberal riksdagsman. Men vilken anknytning till Sollentuna han hade vet jag fortfarande inte. Han kanske bodde här?

Mitt rasistiska bälte?

Symboler för USA:s sydstater är numera diskutabla. De som värnar det som varit och finns högerut gillar dem fortfarande. De som är på vänsterkanten vill ha bort dem. Det gäller inte bara sydstatsflaggan utan även statyer av krigshjältar från södern. Jag undrar hur mitt livremsspänne skulle tas emot nu i USA?

Antirasister i Virginia ville ha bort en staty av Robert E. Lee, som ledde sydstaterna i inbördeskriget i mitten av 1800-talet i USA. Det fick extremister på högerkanten att protestera och gå till motattack, varvid en person dödades och flera skadades. Det skedde nyligen i Charlottesville i Virginia.

President Trump tog inte tillräckligt avstånd från attacken utan ansåg båda sidor vara lika bra - eller dåliga - vilket tolkades som ett stöd för extremhögern. Ku Klux Klan och deras likasinnade i andra grupperingar tackade för stödet.

Hur kan man tolka mitt spänne?

När jag åkte runt i sydstaterna 1998 besökte jag slagfältet Shiloh, där nord och syd drabbade samman i ett blodigt slag i april 1862. I souvenirbutiken  köpte jag ett bältesspänne som jag sedan försåg med en läderrem. Jag har burit det nästan varje dag sedan dess. Så här ser spännet ut:

CSA är förkortning för Confederate States of America, dvs. sydstaterna. Spännet tillhörde Virginias första frivilligregemente. Staten Virginia låg på gränsen mellan syd och nord och innevånarna där ställde upp för båda sidorna.

Om jag åker till USA med det här bältet finns risk att jag betraktas som en högerextrem rasist. Suck! Jag är inte det. Bara intresserad av historia.

PS. President Abraham Lincoln ses normalt som en motståndare till slaveriet. Men han hade inget emot det i de stater i södern som redan hade slavar. Det han inte gillade var att de territorier i USA som uppgraderades till nya stater också skulle få ha slavar. Det var en av anledningarna till motsättningarna mellan nord och syd.

Inte så bra precis att säga det man tänker

Jag har en ful ovana. nämligen att jag ofta säger det jag tänker. Det kan kanske låta charmigt men det leder till att jag stöter mig med folk. Det är säkert något som går att diagnosticera med bokstäver. Jag ångar mycket jag sagt och som sårat andra.

En dag på jobbet hos Skatteverket (alltså flera år sedan) mötte jag en kvinnlig kollega som jobbade på personalavdelningen. Jag noterade att hon blivit tjock över magen. Aha, hon är med barn, tänkte jag. Men jag sa inget. Tur var väl det.

Senare på dagen stötte jag ihop med hennes man som också jobbade på verket. "Grattis!" sa jag. "Till vaddå?" undrade han. Jag förstod plötsligt och blixtsnabbt att jag var mycket fel ute. Hur jag redde upp situationen minns jag inte.

Detta är ett typiskt exempel på hur jag har varit (eller fortfarande är, enligt hustrun). Så fort tankarna kommer bubblar de ut i form av verbala kommentarer.

Den sene senige deltagaren

En annan dag på jobbet satt vi några i ett sammanträdesrum och väntade på ytterligare en deltagare. När han kom sa jag högt och tydligt: "Jaha, här har vi den försenade astenikern!" Den  här killen var otroligt lång och mager, därav min snabba tanke och min lika snabba och oförskämda kommentar. Han sa inget. Inte den här gången.

Flera år senare på en personalfest kom han - med några drinkar i kroppen - fram till mig och ville ha ett enskilt samtal. Han berättade om min fadäs i sammanträdesrummet flera år innan (vilken jag då glömt) och hur illa han tog vid sig av min kommentar. Jag skämdes och bad flera gånger om ursäkt.

Dessutom berättade han om hur han hela livet fått lida för sitt magra utseende och att han förgäves försökt ändra det. Där fick jag.

Man ska inte heller alltid göra det man tänker.

En annan kollega kom en dag till jobbet med kostym och väst. Det här var på 1970-talet och då kunde man klä sig så. Till västen hörde en accessoar i form av ett fickur med tillhörande kedja.

Jag noterade det, slängde fram handen och fick upp uret i västfickan. Det föll ur och hängde och dinglade i kedjan i höjd med hans skrev. Jag fällde en sarkastiskt kommentar, som jag inte minns. Jag fick skrattarna på min sida och tyckte bara att jag varit rolig.

Men han tyckte inte det. Samma sak igen. På en kurs flera år senare var vi tillsammans och en kväll efter några alkoholintag berättade han för mig vad jag gjort mot honom. Han hade aldrig mer haft fickuret på sig på jobbet och hade tagit fruktansvärt illa vid sig.

Värdet på skärgårdshemmanet

Vid en tur i skärgården med båtkompisar kom vi till en ö för att hälsa på en för mig helt obekant kompis till våra båtkompisar. Jag noterade det stora bostadshuset på ön och båthuset och den stora bryggan. Det var ett drömställe.

Vår värd stod på bryggan och tog emot tampen när vi la till. Jag hoppade i land, tog honom i hand, presenterade mig. Min tänkta kommentar bara rann ur min fula mun: "Jaha, å vilket taxeringsvärde har du på det här hemmanet?"

Han sa inget. Inte den gången. Senare berättade han hur förbannad han blivit och hans första tanke hade varit att ge mig ett slag på käften. Där kom jag lindrigt undan.

Han som skulle gifta sig

För en tid sedan träffade jag den unge grannbonden på landet och bad honom om en tjänst. Vi känner inte varandra särskilt bra; vi pratade om ditt och datt och han visade sin ombyggda ladugård som blivit en stor festlokal och berättade att han skulle gifta sig. Jag visste att han inte var ensamstående utan hade både sambo och barn.

Jag försökte var lustig och min tänkta och lika snabbt uttalande kommentar den här gången blev: "Jasså, du har levt i synd hittills" med en nick mot hans lilla dotter.

Han sa inget. Log inte till mitt skämt. Han bara stirrade en lång stund på mig och undrade säkert om jag var djupt religiös. Ajdå, jag gjorde bort mig. Han förstod inte att jag skämtat och bara försökt var rolig. Vi skildes åt. Jag gjorde bort mig och gav honom en helt fel bild av mig. Hur blir vår fortsatta relation?

Bad alla kollektivt om ursäkt

Trots att jag vet om denna min pinsamma svaghet fortsätter jag även i övervuxen ålder. Det är inte lätt att ändra sina olater.

Jag har genom mina obetänksamma kommentarer sårat många människor, inte minst på jobbet. Som informationschef med inflytande och stor budget hade jag stundtals hybris med snudd på storhetsvansinne och bar mig illa åt.

När jag lämnade verket 2010 och tackade för uppvaktningen tog jag upp detta ämne. Jag sa ungefär så här: "Jag vet att jag många gånger sagt saker som sårat en del av er. Det ber jag nu om ursäkt för och hoppas ni förlåter mig. Men det jag inte ångrar: Det är det jag skrivit!

Inte ens det jag skrivit nu ångrar jag.

Uppgifter som ofta hånas

Att vara säkerhetsansvarig eller internrevisor på en statlig myndighet är oftast ett ensamt och inte särskilt uppskattat uppdrag. Det visar inte minst det som hänt på Transport-styrelsen.

Det var våren 2015 som IBM fick i uppdrag att ta hand om Transportstyrelsens it-drift. Den hade tidigare skötts av Trafikverkets it-folk.  Generaldirektören var pressad av regeringen att spara pengar och att lägga ut it-driften var ett sätt att minska myndighetens kostnader.

Internrevisorn slog larm

Transportstyrelsens internrevisor ifrågasatte beslutet då generaldirektören struntade i flera lagar som var till skydd för de känsliga uppgifter som myndigheten hanterade. Det är tveksamt om ledningen visste vad som fanns i myndighetens it-register.

Trots att en internrevisor arbetar på uppdrag av myndighetens styrelse och bl.a. ska slå larm om risker så struntade styrelsen på Transportstyrelsen i internrevisorns varningar.

Även säkerhetschefen varnade

Även Transportstyrelsens säkerhetschef slog larm men han ignorerades också. 

Nu brukar säkerhetschefer betraktas som lite suspekta individer som överdriver risker och faror. De tas inte alltid på allvar.  De är i många fall f.d. poliser eller officerare och är ofta  inte en av de vassaste knivarna i lådan.

Under min tid som myndighetsanställd mellanchef  upplevde jag att internrevisorerna inte sågs md blida ögon av övriga verksamheten. Helst försökte man runda dem.

De säkerhetschefer vi hade var det aldrig någon som tog på allvar, tvärtom sågs de som de stora skämten på myndigheten. Ibland var det tyvärr befogat.

Samma syn överallt

Jag skulle tro att denna syn på dessa funktioner finns överallt i statsförvaltningen och inte bara på min gamla myndighet och på Transportstyrelsen. 

Den kan få förödande konsekvenser, vilket vi upplevt de senaste dagarna.

Förbjudet ord i nyutkommen bok

För oss som är födda på 1940-talet är det svårt att förstå varför ordet neger inte får användas längre. Dagens unga reagerar starkt när de hör det. Barnböcker med det ordet har rensats ut och fått förklaringar i nya utgåvor. Trots det finns ordet på flera ställen i en nyutkommen svensk roman av succéförfattaren Jan Guillou.

Ett bibliotek söder om Stockholm rensade bort Astrid Lindgrens "Pippi i Söderhavet" därför att boken innehöll det numera förbjudna ordet neger. Pippis pappa är ju negerhövding! Usch så hemskt. Små barn kan ju ta skada.

Jan Guillous böcker i serien om de norska bröderna Lauritzen och deras efterkommande följer familjernas öden och äventyr under hela 1900-ta!et.

Den sjätte boken i serien heter "Äkta amerikanska jeans" och handlar om seklets 50- och 60-tal och har tydliga drag av författarens egen uppväxt. I boken använder Guillou flera gånger det förbjudna ordet neger.

Märkligt att ingen reagerat

Jag kan förstå att han gör det då ordet var helt "comme il faut"  på den tiden men samtidigt skriver han så 2016! Han kunde mycket väl ha undvikit det.

Det som förvånar mig är att ingen i den svenska kulturmaffian har reagerat över Guillous tilltag. Det kan ju även finnas ungdomar som både gillar Pippi och familjen Lauritzen som kan drabbas av negerordet och ta skada för livet.

För mig - liksom Guillou - som är 40-talist är ordet neger svårt att acceptera som förbjudet och farligt. Våra barn däremot har lärt sig det och reagerar skarpt om jag någon gång av misstag använder det.

När ändrades ordet?

En mig närstående lärare i spanska upplevde att hennes elever gick i taket och protesterade när hon förklarade att "svart" på spanska heter "negra" eller "negro". Det var svårt för dem att acceptera.

Jag undrar vilket år som betydelsen och användningen av ordet neger förändrades från fullt acceptabelt till skamfullt förbjudet?

PS.  I seriehäftet "Tintin i Amerika" förekommer också ordet "neger". Men de texterna skrevs 1945 och det svenska häfte jag har gavs ut 1989.  I serierutorna står det så här:  "...man hängde genast sju negrer..." och "...44 negrer har lynchats...".  Sic!

Slitna flaggor och obsoleta skyltar

De flesta kommuner har egna flaggor. Motiven är ofta kommunvapnen men även förvaltningarna kan ha egna flaggor. Min hemkommun har en sådan flagga som det står "Kultur och fritid" på. Fyra sådana flaggor hängde på stängerna vid parkeringen mellan Sollentunavallen och Sollentunavägen.

Det var väl trevligt? Nej, det var det inte. Flaggorna var otroligt slitna och fransiga. Det var bara halva flaggorna kvar. Resten hade väder och vind tagit bort. Det såg mycket sunkigt ut och det var ingen trevlig reklam för kommunen.

Därför avsände jag ett elektroniskt brev till kommunen om detta. Efter några dagar hängde det nya fräscha flaggor där. Men bara på två av de fyra stängerna. Det såg inte heller trevligt ut men var i alla fall bättre än förut.

Varför bara två flaggor? Och varför två nakna stänger? Hade man inte fler flaggor eller hittade man bara två eller orkade man inte hissa fyra så att alla stänger hade flaggor? Jag vet inte. Tycker bara det är halvdant gjort. Suck!

Snabb reaktion i Båstad

För en tid sedan var jag i Skåne och åkte tåg från Båstad genom Hallandsåsen till Helsingborg och vidare med färja till Helsingör. Vid Båstads nybyggda järnvägsstation hade kommunen sin flagga med kommunvapnet uppe på två stänger. Även dessa flaggor var mycket slitna och fransiga. Förmodligen hade de hängt där sedan stationen invigdes 2015.

På väg till Helsingborg avsände jag ånyo ett elektroniskt brev om detta. Mottagare var Båstads kommun. Jag fick omedelbart svar där man utlovade nya flaggor.

När jag på sen eftermiddag samma dag var tillbaka till Båstad med tåg efter utflykten till vårt södra grannland vajade två fräscha kommunflagor vid stationen. Det var snabbt åtgärdat. Heder åt Båstads kommun! Ett nytt mejl gick iväg till handläggaren i fråga med beröm och tack.

Obsoleta krogskyltar

Mellan Lindesberg och Kopparberg längs riksväg 50, även kallad Bergslagsdiagonalen, ligger Fanthyttan. Där fanns för många år sedan en vägkrog vid avfarten mot Mårdshyttan, Nora och Järnboås.  Krogen är stängd men huset finns kvar och står tomt.

Trots att krogen är borta fanns Trafikverkets fyrkantiga informationsskyltar med kniv och gaffel kvar. De satt ca en kilometer innan Fanthyttan och i båda riktningarna. Det tyckte jag var vilseledande information.

Ett nytt elektroniskt brev från mig påtalade det felaktiga i detta. Mottagare var Trafikverket. Något svar fick jag aldrig.

Men när jag efter några veckor var åter i denna del av vackra Bergslagen kunde jag konstatera att skyltarna med kniv och gaffel var borta. Sannolikt hade mitt påpekande lett till denna åtgärd. Tack för det Trafikverket!

Åldern tar sakta men säkert ut sin rätt

När man blir äldre förändras man. Inget att göra åt. Det hjälper inte att kämpa emot. Det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa möjliga av situationen.

Jag är nu drygt 71 år. De åren har sakta men säkert satt sina spår, såväl i mitt sätt att vara och hur jag ser ut. Jag är glad att jag kommit så här långt. Min far blev 65 och min äldre bror fick bara 60 år.

När jag såg min svärfar lösa lördagskorsordet i Bergslagsposten fnös jag och undrade hur man kan syssla med något så hopplöst meningslöst. Nu löser jag varje morgon SvD:s korsord tillsammans med hustrun.

Jag hissar upp brallorna ganska högt på höften. Vi har pelargonier i fönstren och en väggklocka. Det var otänkbart när jag var i trettioårsåldern.

Jag har två pillerdosor, en för morgonens intag och en för kvällens. Det verkar som alla pensionärer måste ha piller, vare sig de behövs eller inte. Husläkarna älskar att förse oss med dem. Minnet är heller inte vad det varit, framför allt kortminnet.

Förändrad midjestruktur

När jag jobbade och mina äldre arbetskamrater försvann den ene efter den andre och gick i pension så såg jag hur de förändrades rent fysiskt. När de kom på besök efter att ha varit panschisar i några år la jag märke till att gubbarna hade fått en rund mage. Det hade de inte när de jobbade.

Nu har även jag fått en sådan mage. Suck! Orsaken är sannolikt det ökade alkoholintaget, främst i form av stark pilsner.

Tjejerna hade blivit runda gummor och fått flera michelingubbsliknande ringar i midjehöjd, vilket de ofta dolde med löst sittande tunikor eller blusar.

Även huden ändras och börjar skrynkla sig. Den som har håret kvar märker att antalet strån minskar, i alla fall om man är man. Kvinnor blir sällan flintis. Grått blir en standardfärg.

BMI:et ökar oundvikligt

Vikten har ökat, trots att jag besöker gymmet ett par gånger i veckan. Jag tror givetvis att det beror på mer muskler. Ökad vikt ger även ett högre BMI och jag har passerat 25 och är numera överviktig.

Det finns även en annan orsak till att man får högre BMI när man blir äldre. Längden har minskat och ryggen kroknar.

Allt det här kallar jag gamlifiering. Det går inte att göra något åt den. Möjligen försena den något. Ett kvarvarande barnasinne är en försenande faktor. Glöm inte det.

En födelsedag jag minns

Precis i dag men för 56 år sedan när klockan var runt sex på morgonen klev jag upp, tog mig ned i HSB-huset källare i norra Örebro där jag bodde som barn. Vädret var inte det bästa, halvsvalt och gråmulet med regnstänk i luften. En vanlig svensk sommardag.

Från cykelförrådet i källaren släpade jag upp farsans svarta cykel av märket Svalan. På den hängde baktill en hjälpmotor av märket Victoria. Ekipaget var hans moped, inköpt nio år tidigare. Jag fyllde 15 år den här dagen och det var fritt fram att framföra moped!

Jag satte mig upp, chokade och började trampa iväg. När jag fått styrfart släppte jag ut kopplingen. Det blev tyngre att trampa men plötsligt knattrade Victorians motor i gång och jag behövde inte trampa längre. Jag for iväg längs fordons- och folktomma gator. Det var mitt i sommaren och de flesta hade inte vaknat än.

Vilken frihet! Att känna fartvinden och regnet i ansiktet. Femton år. Moped. Livet lekte. Jag körde runt i ett par timmar innan jag återvände hem igen för att äta frukost. Farsan fick ta sin vanliga cykel till jobbet den här dagen.

PS. Jag har försökt att inte vara alltför personlig här på min blogg. I dag kunde jag inte låta bli att vara lite nostalgisk och "gå i barndom".

En komplicerad återbetalning

Jag fick tillbaka för mycket inbetalda pengar på ett utbetalningskort. Det skulle kosta 30 kr hos t.ex. ICA att få ut beloppet som cash. Då jag tyckte det en onödig utgift tog jag mig i stället till min bank Nordea och ett av deras få kontor som tar emot levande människor för att få pengarna insatta på mitt konto där. Det blev en intressant upplevelse.

Jag har ansökt om ett registrera ett varumärke hos Patent- och registreringsverket (PRV). Samtidigt betalade jag in avgiften på 1 800 kr för ansökningen. Eftersom jag är lite glömsk kom jag efter ett tag inte ihåg om jag betalat eller inte. Hittade ingen betalning på mitt konto. Gjorde därför en ny inbetalning av 1 800 kr till PRV.

Någon dag därefter blev jag uppringd av en trevlig kvinna hos PRV. Hon berättade att jag betalt dubbelt och ville betala tillbaka 1 800 pix till mig. Hon frågade om jag hade något plus- eller bankgiro. "Nej, bara ett bankkonto", svarade jag.

Det visade sig att PRV hade svårt att sätta in pengarna på mitt konto i Nordea. Det skulle i värsta fall kunna ta minst en månad. Så jag accepterade ett utbetalningskort i stället. Det fick jag med posten några dagar senare.

Tog mig till Nordea

Det kunde jag lösa in på bl.a. ICA och en massa andra butikskedjor. Men det skulle kosta 30 kr. Onödigt, tänkte jag. Jag går till Nordea där jag är kund och ber att få beloppet insatt direkt på mitt konto där.

Sagt och gjort. Idag tog jag bilen och for till Kista där närmaste Nordeakontor finns som släpper in folk. Det var knökfullt i lokalen. Folk stod och satt överallt. Nittiofem procent av kunderna som väntade där var av utländsk härkomst, vilket syntes tydligt på deras utseende och klädedräkt. De övriga var svenska pensionärer, varav jag var en.

Jag tog en kölapp, fick nummer 553 och kunde samtidigt konstatera att man höll på att betjäna nummer 481. Det var alltså 72 kunder före mig. Det tog 45 minuter av väntan innan det blev min tur. Ganska segt, trots att jag lyckats få en sittplats.

Nordea skulle ha 50 kr

Jag lämnade fram mitt undertecknade utbetalningskort och körkort och såg fram emot att få pengarna insatta på mitt konto i banken. Men bankkvinnan som betjänade mig berättade att det skulle kosta 50 kr! Jag blev mycket häpen. Att protestera var ingen idé. Det hade varit enklare och billigare att ha tagit med utbetalningen till min ICA-butik. Om jag hade gått till en annan bank hade man helt vägrat att befatta sig med mitt ärende eftersom jag inte var kund där.

Då jag vägrade att betala Nordea 50 kr fick jag i stället ett speciellt kuvert av bankkvinnan. Om jag la mitt utbetalningskort i det och lämnade det i en av Nordposts blåa lådor skulle jag få pengarna insatta på mitt konto inom några dagar. Jag gjorde det.

Blir den omvägen billigare för Nordea? Skulle inte tro det. Budskapet från Nordea (och andra banker) är klart: KOM INTE HIT!

Alltid varit Nordea trogen

Jag har varit kund i mer än 70 år hos Nordea och dess föregångare, alltså sedan jag föddes. Jag har sedan dess var banken trogen och är sedan många år en så kallad förmånskund. Min fru har hela livet bara haft en arbetsgivare, nämligen Nordea, där hon lojalt har arbetat för en låg lön. Allt detta sa jag inte. Det hade inte hjälpt.

Tack och lov får jag aldrig pengar via utbetalningskort. Detta var ett undantag. Jag fick skylla mig själv då orsaken var min egen.

PS. Parkeringen i Kista kostade 30 spänn. Alltså lika mycket som ICA skulle haft för att lösa in min utbetalning. Hur dum får man vara? Suck. Sens moral: Gör som bankerna vill. Undvik dem.