Inte lätt att uppdatera en mentalt störd president

Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA publicerar ett nytt kapitel i en "bok utan slut" när USA får en ny president. CIA:s samarbete med varje president och hans administration sedan 1996 har dokumenterats. Eftersom den är en officiell publikation är den inte särskild frispråkig och om kritik framförs är den försiktig och inlindad. Kapitlet som handlar om Trump bryter det mönstret. Med råge!

Det har inte varit lätt att uppdatera och informera en misstänksam, osäker och ofta okoncentrerad Donald Trump. När underrättelsefolket i USA har försökt informera honom har de mött en klart mentalt störd person med narcissistiska och paranoida personlighetsdrag.

Kapitlet om Trump är skrivet av den f.d. underrättelseagenten John Helgerson på uppdrag av CIA.

Det började redan när Trump och hans administration tog över rodret efter Obama. Man sparkade alla anställda som var kvar för att sätta in den nya administration i sitt nya jobb och man kastade allt material som Obama & Co tagit fram som en hjälp åt Trumps folk.

Helgerson konstaterar att trumpfolket hade ingen susning om nånting och de hade nog inte väntat sig att vinna presidentvalet. 

Från början tvivlade Trump på kompetensen hos CIA och andra. Därför ansåg han sig inte behöva de dagliga underrättelseuppdateringarna som varit kutym för alla presidenter sedan 1952. Trump visste alltid bäst, litade på sin magkänsla och struntade i fakta. Han litade bara på sin närmaste (lika okunniga) rådgivare och Fox News.

Som president var Trump även högste befälhavare över USA samlade stridskrafter, vilket var problem i sig då han inte hade någon som helst erfarenhet av varken den statliga administrationen eller försvarsmakten.

Helgerson konstaterar att Trump tyckte det var jobbigt att läsa dokument. Han orkade bara med en halv sida, sen gav han upp. Det var svårt att få hans uppmärksamhet vid en föredragning då han hoppade upp och ned, började prata om något helt annat eller kolla sin mobiltelefon.

Trots att presidenterna normalt fick en 45 minuter lång föredragning av CIA och andra underrättelseorgan varje dag minskade Trump det till en gång i veckan, ofta inte alls.

Trump hamnade på kollisionskurs direkt med CIA vid en högtid för att hedra stupade CIA-agenter. I sitt tal där framhöll han sig själv och sa att journalisterna hade ljugit om hur många som deltagit när han installerades som president. De var de mest oärliga personerna i hela världen! 

Avsikten var sannolikt medveten och syftet var att förnedra CIA och visa vem som bestämde. De organ han ogillade mest var CIA och NSA, som han tydligen fruktade mest.

Rapporter om hur läget var i andra länder som CIA, NSA och USA:s allierade presenterade intresserade honom inte alls. Han ville vid flera tillfällen helt lägga ned NATO! Han litade inte heller på USA:s sedan länge allierade länder. 

När hans mest hängivna beundrare fick frågan: Vem väljer du Ryssland eller USA:s allierade svarade många utan att tveka: Ryssland! Samma svar gav han själv i ett tal 2017.

Bevare oss från honom 2024!

Häromdan flyttade jag drygt 15 ton skrot

 Jo, det är sant. Men jag hade hjälp av ett femtontal maskiner på Friskis & Svettis jättestora gym i Häggvik, Sollentuna. Jag nyttjar deras anläggning tre gånger i veckan och den här gången summerade jag antalet rörelser med vikten och kom fram till 15 300 kg. På en vecka blir det drygt 45 ton. Inte illa för en gammal gubbe som jag!

Jag har aldrig gillat motion. Gymnastik med lek och idrott var inte mitt favoritämne i skolan. De gånger jag försökt motionera har det tagit emot något enormt.

Jag har dock varit medlem i Friskis & Svettis (FS) i Sollentuna i över 30 år. FS är kommunens största ideella förening med (före covidpandemin) 7 000  medlemmar, dvs. ca var tionde kommuninvånare. Nu  har man tappat några tusen medlemmar, men de kommer nog tillbaka så småningom. 

De första 27 åren gick jag på deras gympa en gång i veckan. Det var skittråkigt och jag led varje gång och räknade låtarna som spelades och ville bara att det skulle ta slut. 

Jag ställde mig alltid längst bak i salen, ofta i ett hörn. Jag ville inte visa hur dålig jag var på att koordinera armar och ben. Sen hade jag därifrån full koll på  de fräscha 40- till 70-taggare som stod framför mig.

En gång hade jobbet bjudit in Johan Holmsäter som uppfann FS som föredragshållare. Jag frågade honom vad det berodde på att jag inte gillade gympan. "Du går för sällan", sa han.

Jag följde inte hans råd utan fortsatte pinan en gång i veckan.

Nu går jag i stället på deras jättestora gym. Det är förmodligen ett av de största i landet. Massor med maskiner för armar, ben, rygg och mage samt massor med skivstänger med skivor i olika vikter.

Jag är där tidigt på morgnarna, redan vid 7-tiden. Det är bara ett tiotal motionärer där då. Jag kör hårt ca 40-45 minuter och nyttjar 15-17 olika maskiner och redskap. Vikten varierar från 20 till 100 kg beroende på vilken del av min kropp jag använder.

När jag började igen efter ett coronauppehåll i drygt ett år var maxvikten på några maskiner ca 40 kr. Nu är jag uppe i 60 kg, vilket visar att det gått snabbt att återta det jag förlorat.

Jag kan inte påstå att jag älskar passen på gymmet, men jag ogillar dem absolut inte. Det är trots allt med viss längtan jag åker dit de tidiga morgnarna måndag, onsdag och fredag.

Det känns bra när passet är över och jag är hemma igen och käkar en god frukost.

Nu har även äldsta barnbarnet (14 år) sagt att han vill göra mig sällskap till gymmet innan skolan börjar. Han spelar fotboll och är med i ett av landets bästa lag för pojkar som är födda 07. Han är inte särskilt lång eller biffig. 

Han behöver mer muskler för att tackla de motspelare som tacklas. I dag vann hans lag trots det en vänskapsmatch med 10-1. "Heja MAI FC!"

Mina möten med Magdalena

Sossarnas nya ledare fru Andersson dominerar medierapporteringen just nu. Det är ju inte så konstigt. Man berättar att hon pluggat både på Handels i Stockholm och på Harvard i USA och att hon varit simmare på elitnivå. Hon blev sossarnas första kvinnliga finansminister. Däremot har man inte berättat att hon under några år var överdirektör på Skatteverket.

Kollar man däremot henne på Wikipedia så får man redan i de inledande raderna veta att hon var överdirektör på verket 2009-2012, dvs. vicechef närmast under generaldirektören.

Hennes första två år på verket var Mats Sjöstrand hennes chef och sedan Ingemar Hansson.

Jag lämnade verket våren 2010. Då var hon där. Jobbet på verket var bara en hållplats för henne och hon var tämligen anonym och färglös under sin tid där.

Medarbetare som lämnade huvudkontoret med pension den här tiden fick normalt en avslutningslunch tillsammans med några andra blivande panschisar och där generaldirektören var värd. Vid min avslutningslunch var det inte GD Ingemar Hansson som var värd utan Magdalena Andersson i egenskap av överdirektör.

Det var egentligen första gången jag träffade henne och hon gjorde inget bestående intryck på mig. Jag hade inte heller haft någon kontakt med henne i mitt jobb eftersom jag var sidseteppad och satt de sista åren på verket utan några vettiga arbetsuppgifter.

Andra gången jag hade kontakt med henne var i december samma år. Det var när huvudkontorets veteraner var samlade till jullunch och ledningen för verket var inbjuden.

Jag gick då fram till henne och sa ungefär så här: "Hej, vet du att verket fyller 40 år i januari nästa år? Det var 1971 som Riksskatteverket bildades. Det tycker jag borde firas."

Hon bara stirrade på mig uttryckslöst och sa: "Vad ska det vara bra för?" 

Jag sa ingenting. En kompis som stod bredvid och åhörde det hela berättade för mig att jag blev svart i ögonen. 

Tidigare chefer på verket hade sett till att både 25 och 30 år hade uppmärksammats med en stor personalfest, ena gången till och med i Blå hallen i Stockholms stadshus. Att både företag och organisationer ihågkommer jämna årtal är mycket vanligt.

Professorn och hjärnforskaren David Ingvar (1924-2000) berättade en gång vid ett seminarium att det är viktigt även för organisationer, företag etc. att minnas sin historia och inte bara titta i nuet och i framtiden. Men alltså inte för Magdalena Andersson. 

Jag gav mig inte utan tog mejlkontakt med henne och fick till slut henne att bjuda de medarbetare på huvudkontoret som fortfarande jobbade kvar där sedan starten 1971 på lunch. Jag gav henne även en lista på de tiotal personer det handlade om.

När verket i år fyllde 50 år borde man ha uppmärksammat det ordentligt. Men det blev inget av det, trots att jag förra hösten skrev till nuvarande generaldirektören Katrin Westling Palm och föreslog det.

Hon svarade inte ens. Hon kunde ju åtminstone skyllt på pandemin att det inte blev något firande.

PS. Nu hävdar säkert "vän av ordning" att skattepengar ska inte slösas på såna här onödiga evenemang. Suck, säger jag bara. Ska vi snacka slöseri med skattepengar finns det större saker att hänga upp sig på.

Hur kommer vi att klara kommande kriser?

Coronakommissionen har kritiserat regeringen, regioner, kommuner och myndigheter hur man (miss)skött coronpandemin. Det är ju inte första "krisen" som fått kritik hur den handlagts. Palmemordet, tsunamin, Estonia, skogsbranden i Västmanland är några andra exempel. Lär man sig ingenting? Det tycker jag är en berättigad fråga. 

Coronapandemin med sina 15 000 döda är nog den största tragedi vårt land råkat ut för under mitt liv. I alla fall hittills. Flera liv hade räddats om vi haft en krisledning värd namnet och som tidigt vågat peka med hela handen. 

Det är alltid lätt att vara efterklok, när man sitter med facit i hand. Något som kommit fram är att överge "just-in-time"-principen för leverans av sjukvårdsmaterial. Men även att det är många "kockar" som "lagat soppan".

Att ha beredskapslager av viktigt sjukvårdsmaterial är lätt att åtgärda. Men vem ska ta initiativ till det? Som det nu ser ur är det upp till varje region och kommun att göra det. Var och en för sitt eget behov.

Enlig hälso- och sjukvårdslagen har vi alla rätt till samma vård oavsett var i landet vi bor. Men i praktiken funkar det inte. Sjuka och andra vårdbehövande behandlas olika, beroende på vilken kommun eller region de bor i.

Precis som när det gäller skolan är det lika viktigt för sjukvården med en enda huvudman, dvs. staten. Lägg ned regionerna och låt staten ta över ansvaret för både skolan och vården. Det som sen är kvar av regionernas uppgifter, som t.ex. länstrafiken, kan länsstyrelserna sköta.

Nästa kris är redan på gång. Jag tänker på hur vi ska få fram cement när Cementas anläggning vid Slite måste stängas. Här är det regeringen som har ansvaret plus givetvis byggindustrierna i landet för att fixa fram cement så alla byggen kan fortsätta som vanligt.

Det blir inte lätt. Framför allt inte för miljömupparna i regeringen som måste bestämma sig.

Bristen på el är kris nummer två i närtid. Redan i vinter - om den blir kall - kan vi nog se fram mot ransonering vissa tider på dygnet. Dessutom skenande elpriser.

Jag hoppas det inte blir elransonering och skyhöga kilowattpriser. Men om det blir så kommer nog den efterkloka kommission som ska kolla hur detta kunde hända att kritisera både nuvarande och tidigare regeringar för slapphet.

Det finns överskott av el i norr men den går inte att föra ned söderut där behoven finns. Varför har man inte byggt eller lagt ned tillräckligt med kabel? Detta har varit ett känt problem i decennier. 

I stället för att lägga miljarders miljarder kronor på en snabbjärnväg som - liksom Göta kanal en gång i tiden - blir obsolet när den är klar bör det satsas på elkablar från norr till syd. Jag vet, det är inte gjort i en handvändning, men nån gång måste det göras.

Sen när Putinland tagit tillbaka Baltikum och ockuperat Gotland har vi fått krisernas kris. Då blir frågor om brist på munskydd och cement samt skenande elpriser futtiga småsaker.

Sverige i krig med döda soldater och civila, även om stor del av kriget sker i det digitala med matbrist, nedsläckning och andra följder som drabbar oss alla. (Det enda "positiva" med förlusten av Gotland är att regeringen slipper ta beslut om Cementa.)

Den kommission som i efterhand ska granska ansvaret för hur det kunde gå så illa har det lätt att hitta orsaker. Sossar, kommunister, sverigedemokrater m.m. som inte ville att vi skulle teckna en försäkring hos Nato kommer att ligga risigt till.

Men som vanligt i vårt land när det krisat till sig: inget ansvar kommer att utkrävas. Suck!

Reklambilaga med svårlästa rubriker

 
Häromdagen hade min morgontidning en reklambilaga med rubriken "Morgondagens samhälle". Som vanligt bestod den av sedvanliga helsidesannonser, kompletterade med annonstexter i artikelform. Alla rubriker var VERSALA, dvs. med stora bokstäver. Svårläst.

Företaget som gjort bilagan använder VERSALER genomgående, även i deras egen presentation. Det verkar vara ett USA-företag med kontor i Stockholm, vars webbplats är fylld av VERSALER.

Då förstår jag varför. USA är inte precis känt för lättlästa texter. Inte bara VERSALA rubriker, utan även på tok för långa rader i de mallar man har, vilket också är svårläst.

Nu hävdar säkert vän av ordning: "Men vaddå? Det går visst att läsa deras rubriker, vad bråkar du om?"

Jag håller med de går att läsa. Men med gemena bokstäver och kanske även ett annat typsnitt hade de varit mer lättlästa.

INDUSTRIN KAN MINSKA KOLDIOXIDUTSLÄPPEN GENOM ÅTERVINNING AV LÖSNINGSMEDEL

Industrin kan minska koldioxidutsläppen genom återvinning av lösningsmedel

 Båda texterna går att läsa men den undre anser jag mer lättläst. Det är faktiskt ingen slump att tidningar och tidskrifter har rubriker med små bokstäver och inte STORA BOKSTÄVER.

Vill du göra en text ännu mer svårläst kan du KURSIVERA den:.

INDUSTRIN KAN MINSKA KOLDIOXIDUTSLÄPPEN GENOM ÅTERVINNING AV LÖSNINGSMEDEL

När jag jobbade som informationsansvarig på (Riks)Skatteverket kämpade jag hårt för enkla och lättlästa korrekta texter. Det handlade inte bara om språkvård utan även om rätt typsnitt och en lättläst layout och form i övrigt.

Jag fick bråka med de reklambyråer vi ibland anlitade. De ville ha det på sitt sätt och struntade ofta i våra typografiska riktlinjer och om det de kreerade var lätt att läsa eller inte.

För mig var det viktigare med en förståelig, lättläst och korrekt text än om den var gjord för att tillfredsställa en reklambyråkreatörs eget ego.

PS. För att gå tillbaka till reklambilagan i inledningen så har jag mejlat företaget och undrat om deras VERSALER. Det ska bli intressant att se om jag får något svar.

Tillägg den 27 oktober: Nä, ännu inget svar. Däremot har de gjort ytterligare reklamatidningar med samma VERSALA  rubriker och skickat med som bilagor till SvD.

Varför har jag en kilt på mig?

 

En del av mina vänner anser nog att jag är en rätt kufisk figur. Fast man säger det inte direkt. Ett av mina påfund är att ibland uppträda i skotsk höglandsdräkt, komplett med kilt, sporran, kniv i strumpskaftet och allt annat som hör  till. "Vafför gör han på detta viset?" undrar du säkert. 

Det hela börjar 1958 då det var VM i fotboll i Sverige. En av matcherna spelades på Eyravallen i min hemstad Örebro. Frankrike mötte Skottland och van med 3-1.

Det var för övrigt tre lag från Storbritannien med då: England, Wales och Skottland.

En annan kul detalj från den matchen är att Frankrike hade sitt träningsläger i Kopparberg, en liten "håla" i norra delen av Örebro län.

Jag var inte intresserad av fotboll. Men på grund av den fick jag se några skottar i kilt som gick på Storgatan i Örebro. Då väcktes min nyfikenhet. 

Jag var 12 år och blev besatt av Skottland. Sannolikt hade jag (och har?) en släng av Aspbergers syndrom och köpte en bok om Skottlands historia författad av Alf Åberg. Den sträckläste jag ut på några dagar och lärde mig regentlängden utantill. Snacka om värdelöst vetande.

Boken har jag kvar. Den är inte lättläst.

Jag fick även min mor att sy mig en kilt i skotskrutigt tyg, fast den var nog med likt en plisserad kjol. Som grädde på moset hade jag snott en av hennes handväskor, som jag hängde fram på magen.

Men så här kunde jag inte visa mig för mina kompisar i Örebro. Dom hade inte begripit även om jag förklarat. Jag lekte skotte i min ensamhet i sommarstugan.

Så fort Skottland nämndes på radion hyssjade jag för att lyssna utan att bli störd. Det gällde även väderleksrapporten, där kunde det låta så här "Ett intensivt lågtryck över Skottland rör sig österut mot...".

Skottlandsintresset avtog med åren men inte helt. Första gången jag besökte landet var 1977. Jag köpte diverse böcker m.m. och åkte runt med buss i landet.

Uppe i högländerna stod en skotte och spelade säckpipa i full skotsk mundering. Det var häftigt att få se en riktig skotte! 

Men den glädjen försvann när guiden berättade att det var en zigenare som stod där. Det var hans levebröd att spela såväl skotte som säckpipa för bussade turister.

Andra och senaste gången jag var där var 2018. Det år få skottar i kilt man ser. Kilten har man på sig oftast när man gifter sig. Hur ofta har en svensk på sig en hembygdsdräkt?

Jag tänkte passa på att skaffa mig en riktig kilt, men visste inte vilken tartan jag skulle välja (kiltens rutiga mönster heter tartan). 

Jag besökte ett par affärer som sålde kiltar och upptäckte att det inte var bara klaner, dvs. släkter, som hade egna tartan. Även städer, föreningarn m.fl. hade det.

Min medföljande hustru förbjöd mig att köpa en kilt. "Vad ska du ha den till?" frågade hon mig. Som vanligt fick hon som hon ville. Men jag köpte i alla fall ett par skotskrutiga kalsingar. De fick godkänt.

Åter i Sverige fick jag en färgglad idé. Jag tar fram mitt egen tartan!  Då jag är lika insnöad på Bergslagen som på Skottland fick det bli Bergslagsflaggans färger som grund för mönstret.

Via internet kontaktade jag en vävare i Skottland som tog fram elva förslag på tartan med färgerna svart, grönt. blått. orange och gult. Efter samråd med övriga familjen valde vi ett av dem och tio meter ylletyg vävdes upp. Tyget kostade 500 kr metern.

Det valda mönstret registrerades i The Scottish Register of Tartans som nr 12 273. Se här: Tartan Detaljer - Det skotska registret över tartaner (tartanregister.gov.uk)

Tyget gick vidare till en kiltmakare som fixade min handsydda kilt som består av 7,5 meter tyg. Det som blev över räckte till ett par slipsar, några flugor och en väst.

Men jag behövde fler attiraljer. Då kilten saknar fickor har man en liten väska hängande framtill. Den heter sporran. Jag har två, en till vardags och en till mer högtidlig dress.

Den högtidliga som jag har på bilden ovan beställde jag från Pakistan. Där finn ett företag som väver tyg, tillverkar sporrans och allt annat som hör till en skotsk höglandsdräkt.

Jag fick erbjudande att köpa tyg i mitt tartan för 50 kr metern, alltså mycket, mycket billigare än det jag köpte från vävaren i Skottland. Men det var en hake. Minsta beställningsmängd var 150 meter!

Jag funderade starkt på det men åter var det min förståndiga fru som lade in sitt veto.

På Fleminggatan i Stockholm finns Scottish House, som är en firma som säljer skotska prylar. Där köpte jag knästrumpor samt en svart kavaj med väst - se bilden ovan - som hör till den högtidliga dräkten.

Förutom kilt m.m. så krävs även kiltpin, bälte, plädspänne, flashes och en sgian dubh.

Kilten är gjord som en öppen "kjol" som man svänger runt magen och snör åt med läderspännen. Vid kildtöppningen nedtill till höger sätter man kiltpinnen som är en dekorativ stor säkerhetsnål. Över axeln hänger man sin pläd i samma tartan som kilten och på den sätter man ett plädspänne, en slags stor brosch.

Upptill vid strumpskaftet sätter man flashes, som är ett slags strumpeband med två flikar av ylletyg i samma tartan som kilten.

Sgian dubh är en liten kniv, nedstucken i ena strumpskaftet med knivens skaft synligt. Den är numera bara en ceremoniell del av höglandsdräkten. Från början var den en kniv som användes för att skära kött m.m. vid en måltid.

Eftersom det är förbjudet att bära kniv i Sverige så var min sgian dubh en fekjkniv som inte hade något  vasst blad utan bara ett skaft och ett hölster som satt ihop. Jag köpte min från Skottland via nätet.

Men jag har låtit en svensk knivmakare göra en riktig sgian dubh åt mig. Den är vass och jag får inte bära den på allmän plats. Den brittiska knivlagen har ett undantag för den som bär skotsk höglandsdräkt. I England, Skottland och Wales är det tillåtet med en äkta sgian dubh.

Bladet är gjort av härdat specialstål från Uddeholm som används till rakblad och skalpeller. Skaftet är tillverkat av silver, horn från skotsk kronhjort och 4000 år gammal sjödränkt ek. 

Hölstret är av svenskt koskinn och designat speciellt för mig. Det har Bergslagsflaggan i nosen och bokstäverna J GOSH präglade vid hölstrets öppning (det syns inte på bilden).

Den är unik och prov på ett gediget hantverk. När jag la ut en bild på den i en fejsbok-grupp som heter Scottish Kilts and Clan History fick jag nästan hundra kommentarer och mer än 450 gillamarkeringar.

Kanske inte så konstigt då gruppen har 27 500 medlemmar spridda över hela världen, de flesta dock i USA.

Jag är även med i en grupp som heter Svenska Kiltsällskapet (Swedish Kilt Society) som har bortåt 500 medlemmar.

Innan pandemin lade sin förlamande hand över landet träffades flera kiltbärande gruppmedlemmar då och då på en skotsk pub på Kungsholmen i Stockholm. Liknande träffar har även andra medlemmar ute i landet.

Det finns också en fransk fejsbokgrupp för kiltälskare som jag också är med i. Det visar att kiltintresset är internationellt och har många deltagare.

Jag är inte ensam kiltnörd. Det känns tryggt.

"Döden, döden, döden!" pratar man inte om

Det sägs att när Astrid Lindgren inledde ett telefonsamtal med en väninna började hon med att säga ungefär så här: "Döden, döden, döden! Såja nu har vi klarat av den." Alltså behövde de inte prata mer om den. Man pratar inte särskilt mycket om döden och rädslan att dö, inte ens när man som jag inte har många år kvar innan det statistiskt sett blir dags, bara en handfull år kvar.

Jag ska i det här inlägget skriva om döden. Om du tycker det är obehagligt, läs inte mer.

Att dö är inget kul. Jag skulle vilja vara kvar och se min egen begravning och kolla vilka som deltar och vad man säger om mig. Det är ju inte möjligt såvida jag inte fejkar min egen död.

Om jag blir sjuk och får en utmätt tid kvar att leva kan jag ordna ett rejält avskedsparty och sedan gå bort utan någon begravning. Om det blir nån begravning så ska den vara borgerlig. Kistan ska var så billig som möjlig och täckas av Bergslagsflaggan. 

Blommor är inte nödvändigt, men beroende på årstiden så passar blomsterlupiner eller kanadensiskt gullris  perfekt.

Jag ska eldas upp och det som blir kvar ska grävas ned på Ramsbergs nya kyrkogård. Där ligger redan min hustrus morföräldrar och hennes föräldrar och det är den enda grav vi sköter själva.  Det blir enklast och billigast.

En nekrolog i tidningarna i DN, SvD och NA-NT vill jag ha införd. Jag har redan ett utkast klart som bara innehåller fakta men inga omdömen. De får andra stå för. Men jag vill ha en ärlig nekrolog, där även mina dåliga sidor tas med.

Jag tycker nekrologer är intressanta och även viktiga, bl.a. för släktforskningen. Själv har jag skrivit ett tiotal sådana över avlidna släktingar samt arbetskamrater och chefer på  Skatteverket.

Jag är 75+ och har inte många år kvar, statistiskt sett. Snittåldern har dessutom sjunkit på grund av pandemin. I bästa fall fem-sex år. Då hinner jag i alla fall uppleva äldsta barnbarnens studentexamen.

Det som jag har ogjort måste jag hinna med. Det är bl.a. att skriva klart romanen jag har påbörjat och har de första hundra sidorna klara. Ett annat skrivprojekt är mina minnen - kalla det gärna memoarer - där jag kommit fram till år 2005. Tyvärr är inte minnet vad det har varit så det blir ganska sporadiskt för de sista åren.

Nu undrar "vän av ordning" vem som kan tänkas vilja läsa om just mitt liv? Tja, säg det. Jag hoppas mina barnbarn och deras barn kan vara intresserade; i alla fall något av dem.

Jag är intresserad av släktforskning. Tänk om jag, när jag höll på med det för många år sedan, hade hittat en dagbok, skriven av min farfars farfar - eller av hans morfar. 

Farfars farfar var den som tog sid det efternamn jag bär. Han blev tidigt föräldralös och växte upp hos sin morfar, som varit indelt soldat, deltagit i tre krig och suttit i rysk fångenskap vid Svarta havet!

Jag är inte rädd för att dö. Visserligen tror jag inte på något liv efter döden och på nåt tusenårsrike eller nån himmel eller nåt helvete att hamna i. Den som gör det borde definitivt inte vara rädd för döden om  vederbörande levt ett anständigt liv.

Men det jag är rädd för är att bli sjuk och ligga i ständiga plågor innan liemannen kommer. I ett sånt läge kan jag tänka mig dödshjälp.

Jag hoppas min död sker snabbt och smärtfritt. De av mina närmaste som dött har gjort det ganska snabbt, med ett undantag. Min farsa dog i cancer när han var 65 år och plågades. Han var dock extremt och fanatiskt religiös och såg fram mot att hamna i tusenårsriket.

Min äldste bror dog när har var 60 år på Gran Canaria, där han var bosatt större delen av året. Han sa "Blir jag sjuk och plågas simmar jag ut till hajarna, som får ta mig. Aldrig att jag ligger på sjukhus och lider!" Han fick som han ville. Han dog knall och fall när han precis avslutat sin måltid i närvaro av den kvinna han till slut fann. 

Plötsligt reste han sig från bordet med cigarren i ena handen och konjakskupan i den andra och sa "Nä, nu djävlar!". Så ramlade han ihop och dog. En önskedöd, fast på tok för tidigt.

Svärfar blev sjuk en julhelg när han var nästan 81 år och las in på sjukhus över natten för observation. Han dog i sömnen under natten. Också en önskedöd. Svärmor blev  92 och avled efter bara ett par dag på sjukhus

Min morsa sa alltid att hon bara skulle bli 72 år för det hade hennes mamma, dvs. min momor blivit. Men hon hann fylla 90. Fast de sista tio åren var hon sjuklig av och till och sa de sista åren "Varför måste jag leva?"

Hon var på slutet delvis dement, rullstolsburen och hade ständig hosta m.m. Alla hennes vänner var borta och hon satt ensam på ett äldreboende med sin söner och barnbarn bosatta långt bort. Nu så här efteråt när jag själv är gammal så ångrar jag att jag inte spenderade med tid hos henne.

Jag var inte alltid snäll mot henne. Både min bror och jag retades med henne ibland. När vi skulle skjutsa ut henne till sommarstugan på slutet tog hon i mitt tycke väldigt lång tid på sig att plocka samman nycklar, handväska och det hon skulle ta med sig. 

"Snabba på! Vi ska åka nu", sa jag med viss irritation. "Åja, vänta bara. Du blir gammal du med nån gång", sa hon till mig. 

Så sånt, så sant. Nu är jag där själv.  Hoppas bara att mina barn och barnbarn behandlar mig bättre?

PS. Min mor dog i sömnen efter bara ett par dar på sjukhus. Trots hennes allmänna sjuklighet på slutet så hade hon inga smärtsamma plågor.

Hur ser en typisk svensk manlig panschis ut?

Inte som mannen på bilden i alla fall. Jag skull tro att en svenskfödd gubbe en bit in i pensionärslivet kan se ut som jag, dvs. vit kaukasier, lite lönnfet med kulmage, dåligt med hår på skallen, lätt kutryggig och klädd i jeans och t-shirt. Killen på bilden ser inte ut så, trots att annonsen - en helsida i dagens SvD - har som målgrupp pensionärer i Sverige som sitter i ett obelånat småhus. 

Varför har man då valt en bild på en farbror med osvenskt utseende och klädd i fritidskläder som definitivt inte är typiskt svenska för äldre män? 

Och dessutom placerad i en skog som ser ut att ligga nånstans i Latinamerika.

Tanken är givetvis att han föreställer en vanlig svensk panschis som tagit ett så kallat pensionärslån med sin obelånade villa som säkerhet för framtida betalning av lånet.

För pengarna har han åkt till Costa Rica för att sportfiska. Han har varit där väldigt länge i solen så därför ser han så mörk ut i nian. 

De exklusiva fritidskläderna har han kunnat kosta på sig, tack vare lånet.

Nä, jag tror inte det är tanken. Reklambyrån har fallit för det politiskt korrekta när det gäller bilder på människor i annonser. 

Det måste vara minst en, helst flera personer med typisk utländsk bakgrund. Allt för att visa att kunden/avsändaren absolut inte har något emot invandrare utan tvärtom.

Detta för att inte någon invandrarkramare på vänsterkanten ska anmäla annonsen för diskriminering. Men risken finns att någon feminist på samma kant gör det för att det inte finns någon kvinna i bilden. Det finns ju även kvinnor som är pensionerade och bor i obelånade småhus är argumentet.

För många år sedan ritade jag de så kallade roliga gubbarna i Riksskatteverkets (då i alla fall) populära broschyr "Dags att deklarera". Mina figurer nagelfors varje år och kritiserades. "Varför sitter kvinnan sysslolös när mannen deklarerar?" "Varför är alla ljushåriga?" Suck!

Jag tog till mig av kritiken och året efter var kvinnan mer sysselsatt än mannen, som nu var svarthårig. Så jag kan ha en viss förståelse när personer med utländskt utseende förekommer i annonser nu för tiden.

Men jag tycker det börjar gå till överdrift och annonsen ovan borde ha haft en typisk svenne. De är trots allt fortfarande i majoritet i målgruppen pensionärer i vårt land.

Längst ned i annonsen med pytteliten  text har man ett exempel på ett sånt här pensionärslån. Lånar du idag 600 000 kr för att ha kul för så får du när du femton år senare säljer din obelånade kåk betala nästan 1,1 miljoner!

Det är inte precis välgörenhet dessa banker sysslar med.

Det behövs mer pengar till äldrevården

Pandemin har skördat många offer inom äldrevården där svaga och gamla drabbats. En anledning till det stora man- (och kvinno)fallet är att personalen gått till jobbet trots att de varit sjuka och smittat sina "kunder". Att de gått dit ändå beror på att de är timanställda och inte vill förlora sin inkomst. Det är billigare med timanställda än att ha fast anställda med månadslön.

Dessutom har många som jobbar inom äldrevården utländsk bakgrund, vilket kan vara en orsak till den låga vaccinationsgraden hos personalen. 

Vaccinationsgraden generellt sett är lägst i utsatta områden i kommuner med stor andel invandrare.

Dödstalen i covid 19 bland invandrare med bakgrund från länder som är långt från Sverige vad gäller språk, kultur, religion m.m. är också större än för vanliga svennar. 

De förstår inte svenska och litar inte på myndigheter och vad de berättar. De nås av och tar däremot till sig desinformation av olika slag som handlar om vaccinet.

Den som tar vaccinet blir förvandlad till ett djur, vaccinet innehåller ett mikroskopiskt litet chip som gör att staten får full kontroll över dig är bara några av tokigheterna som förekommer.

Många anställda inom äldrevården har den här bakgrunden med låg timlön. De som driver äldreboendena, oavsett om det är privata eller kommunala utförare, vill ha så låga kostnader som möjligt. 

Det blir billigare att plocka lågutbildade invandrare i stort sett direkt från gatan än att anställa utbildade svensktalande sjukvårdsbiträden och undersköterskor.

Äldrevård får inte kosta. Det är också tydligt när det gäller hemtjänsten, jämfört med äldreboende.

Oavsett hur dålig du är måste du först ha maximal hemtjänst innan kommunens biståndshandläggare kan godkänna att du kan få en plats på ett äldreboende. Pengarna styr även här.

När din hemtjänst kostar mer än en plats på ett äldreboende kan du komma ifråga för en flytt. Men då är du i så dåligt skick att du inte har lång tid kvar i livet.

Det är därför märkligt när nybyggda äldreboenden marknadsför sig med olika aktiviteter som en majoritet av deras "kunder" är för dåliga att delta i på grund av sjukdom, demens och annat handikapp.

Det är alltså inte den enskildes behov och önskemål som styr utan det är pengarna. De gamla som slitit ett helt liv och byggt upp landet får inte den kvalitet i sin äldrevård de är värda. 

Och värre blir det för oss i "Proppen Orvar", dvs. vi som är födda på 1940-talet, när vi inte kan klara oss utan hjälp.

1) Politikerna måste se till att vårdpersonalen har bra betalt så de kan vara hemma när de är sjuka i stället för att gå till jobbet och smitta ned de vårdbehövande.

2) Politikerna måste se till att all personal som vårdar gamla är fullvaccinerade. Att som ursäkt hävda att man inte kan tvinga någon att ta vaccinsprutorna är skitsnack. De är ju en smittorisk. När någon t.ex. har salmonella och riskerar att smitta andra så förbjuds vederbörande att vara på jobbet utan måste isolera sig i hemmet.

3) Politikerna måste låta den som vill och har behov få en plats på ett äldreboende även om det kostar mer än hemtjänsten. Om detta inte är möjligt, låt den som vill och kan, betala mellanskillnaden ur egen portmonnä. Räkna i kostnaden för hemtjänsten -  vid jämförelsen med äldreboendet - även in den tid som närstående lägger ned. 

Detta kostar pengar och de finns. Det är bara en fråga om prioritering. Vår blivande statsminister fru Andersson har ju sagt att det finns 74 miljarder att spendera på reformer. 

Jag tycker det är bättre att satsa på äldrevården än att t.ex. genomföra den så kallade familjeveckan för föräldrar med barn.

Men det handlar cyniskt om röster och val. De äldre har inte så många val kvar att rösta i, vilket däremot unga barnfamiljer har.

Placebopiller utan verkan är stor business

 Jag ser ofta annonser, ibland helsidor, i såväl dags- som veckopress där man marknadsför piller mot vanliga folksjukdomar som t.ex. artros, prostataförstoring och annat. Pillren sägs innehålla helt vanliga kryddor, typ gurkmeja, ingefära m.m. Ofta uttalar sig en glad och lycklig användare av pillren och prisar deras effekt. I bland är det en kändis, men oftast en helt vanlig svenne. Jag har alltid varit skeptisk till dessa piller.

Men jag tänkte i alla fall prova ett piller som sades motverka artros då jag lider av den åkomman i ena knäet. 

Operation är inte att tänka på för ortopeden sa så här: "När du har så ont att du inte kan sova på nätterna kan vi eventuellt börja prata om att byta ut knäleden". Där är jag inte än.

Alltså beställde jag en omgång piller från det - i detta fall - norska företaget. Den första sändningen fick jag till rabatterat pris men hade samtidigt tecknat mig för en prenumeration med ett helt annat pris. 

Det var skitdyrt så jag sa upp prenumerationen men fick i alla fall betala för en dyr pillersändning till.

Jag har nu käkat pillren i snart två månader utan någon som helst effekt på mitt knä, snarare tvärtom. Företaget säger att det dröjer innan effekten kommer. Det säger man bara för att jag ska fortsätta att köpa deras dyra piller.

När jag sade upp min prenumeration så fick jag massor med fina erbjudanden om ytterligare rabatter om jag fortsatte med pillren. Jag kunde även boka mig för en rad andra piller som sades bota det mesta Också dem till ett mycket förmånligt startpris.

Det är möjligt att folk som käkar dessa piller upplever en förbättring. Det nog i så fall bara den så kallade placeboeffekten. 

För om dessa piller vore så bra som det låter i marknadsföringen  skulle den som hittat på dom sedan länge ha fått Nobelpriset i medicin. 

Jag ser detta som ett stort geschäft enbart för att tjäna pengar. Ungefär som veterinären Elis Sandberg och hans kalvbräss som sades bota cancer (hos människor). 

Han åtalades men fick till slut sitt THX-preparat klassat som naturmedicin (utan effekt) och tog emot 150 000 patienter i Aneby, där han höll till.

Han fick inte heller Nobelpriset.
 

Hammaren och skäran är fortfarande helt okej

När jag städade i uthusen på släktgården i Bergslagen hittade jag diverse gamla redskap, bl.a. en skära och en hammare. Jag kunde inte låta bli att arrangera dem som bilden visar. Som ett minne från en resa till Leningrad på Sovjettiden plockade jag fram några souvenirer jag köpte då. Om jag i stället hade visat svastikan/hakkorset och några bilder på Hitler kunde jag förmodligen blivit åtalad.

Hammaren och skäran är för mig symbolen för kommunismen. De båda verktygen symboliserar unionen mellan arbetare och bönder och har använts av många kommunistiska organisationer och associeras framför allt med Sovjetunionen.

De finns fortfarande i Transnistriens statsvapen och i det ryska flygbolaget Aeroflots logotyp. Även kommunistpartiet i Kina har dem som sin symbol. I Polen och Ungern är den  förbjuden.

Om jag sträcker ut armen lite snett uppåt med öppen handflata så hade jag också åkt dit. Men om jag med utsträckt arm i stället hade haft näven knuten så hade det varit helt okej.

Svastikan eller hakkorset är en jättegammal symbol som funnits i många kulturer i flera världsdelar och har bland annat symboliserat solen eller lycka. Finland - och även Lettland - har haft den som symbol för sina flygvapen. ASEA hade den som logotyp fram till 1933. 

Nu är den bannlyst i stort sett överallt och nynzisterna har hittat på nya symboler som t.ex. en vase (kärve) och en torshammare.

Svastikan - och hitlerhälsningen - räknas i Sverige som "förargelseväckande beteende" eller "hets mots folkgrupp". I Tyskland och Österrike är svastikan förbjuden.

För mig är kommunism och nazism lika avskyvärda. Båda dessa politiska riktningar har miljoner döda på sina  blodiga samveten. Nazismen sägs ha dödat 25 miljoner människor och kommunismen 96 miljoner, alltså fyra gånger fler. 

De som tycker sådana här jämförelser är orättvisa mot kommunisterna brukar lyfta fram följande. Hitler i Tyskland hade makten där i ca tolv år. Det blir 2 miljoner döda per år. Men om man slår ut kommunismens offer från 1917 och framåt blir det (bara) ca 1 miljon per år. 

Hitler var alltså flitigare i sitt dödande än både Lenin och Stalin. I siffran för kommunisterna räknas även in de miljoner som dog i svält men inte i de tyska siffrorna. 

Nybyggarna i USA avlivade 120 miljoner av ursprungsbefolkningen (de om tidigare kallades "indianer", ett ord som man numera inte får använda). 

Dessutom har USA i sina krig efter andra världskriget dödat ytterligare ca 20 miljoner människor.

Det går ju att lyfta ännu fler döda som ickekommunister har på sina samveten, allt för att förminska kommunismen brott mot mänskligheten.

Hur många miljoner av ursprungsbefolkningen dödade spanjorna i latinamerika från 1500-talet och framåt? Hur många afrikaner dödade belgarna i Kongo under 1800-talet? Hur mång aborginer dödade britterna i Australien från 1700-talet och framåt?

Så här kan man hålla på i flera årtusenden bakåt. Men för mig hjälper det inte att få kommunismen att framstå som något positivt för mänskligheten.

Se bara hur det står till i de stater som idag har ett kommunistiskt styre: Kuba, Nordkorea, Venezuela, Kina m.fl. "Aarbetarnas paradis" kallades de tidigare.

Men låt oss återvända till dagens Sverige där vi har Vänsterpartiet som seglar i medvind och enligt senaste opinionsmätningarna är fjärde största parti. Det lockar framför allt unga offentliganställda kvinnor och lovar mycket till många.

Det senaste tricket var att lyfta fram det borgerliga förslaget om marknadshyror i nybyggen som att alla landets hyresgäster skulle få höjda hyror. Smart gjort.

Vänsterpartiet kan inte - trots två namnbyten - svära sig fri från sitt förflutna. Det var ett stödparti för Sovjetunionen som man hyllade och det styrdes därifrån. När Berlinmuren och Sovjetväldet föll grät deras partiledare.

Kommunismen i partiet är fortfarande levande. Man kämpar för "kapitalismens avskaffande" och ett "klasslöst samhälle". 

Vänsterpartiet firade 100-årsjublileum 2017. Det visar bara att man är stolt över sitt förflutna, som man inte gjort sig av med.

Det bytte namn 1967 till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och ändrade till det nuvarande namnet 1990 och borde ha väntat med att fira de hundra åren till 2090. Alltid går det att lura några historielösa väljare. 

Man vill ha ett socialistiskt samhälle som bygger på marxismens teorier utan klasser och kapitalism och där man kan tänka sig att omfördela ägandet av företag, förstatliga alla banker och låta de anställda ta över företag som ska läggas ned. 

Jo, det står så i partiprogrammet från 2020. Det visar att det fortfarande är ett kommunistiskt parti. Visserligen använder man ordet "demokrati" ofta. Men Östtyskland kallade sig "Tyska Demokratiska Republiken". Kommunisterna har sin egen tolkning av vad det ordet står för. 

I det tidigare partiprogrammet som gällde till 2020 stod det att man även kunde tänka sig att använda våld för att ta över företagen. Nu har man mildrat texten till "att omfördela ägandet". Vad det skulle innebära i praktiken om partiet fick makten i landet är inte svårt att gissa sig till.

Mot bakgrunden av allt detta fattar jag inte att det finns personer som sympatiserar med Vänsterpartiet och lägger sin röst på det. Helt obegripligt.

För att avslutningsvis återgå till inledningen som handlade om hammaren och skäran respektive hakkorset så har SD:aren Söder motionerat om att hammaren och skäran ska bannlysas på samma sätt som hakkorset.

Det blev inget av det då han inte fick stöd för det i riksdagen.

Därför är det fortfarande okej att gå omkring och skylta med dessa redskap, även mot röd bakgrund. Du som gillar denna symbol och för allt vad kommunismen står för kan botanisera på den här sajten: 

Hammaren och skäran-t-shirts | Unika motiv | Spreadshirt

PS. Jag gillar inte heller SD och vad det partiet står för. Tro inget annat!

Självscanning gör kassapersonalen arbetslös

Systembolaget har utvecklats rejält under de senaste sjuttio åren. Från motbok och långa köer till en butik med självplock - och nu även självscanning (fast bara på försök än så länge)! När det gäller det sistnämnda är jag kluven. Att scanna sin vara själv är ok för mig i vissa butiker - men inte när jag köper livsmedel.

När jag är hos ICA eller Coopet så plockar jag mina varor utan att scanna dom. Jag väger inte ens upp frukt och grönt och sätter en etikett på påsen. Det tar för lång tid.

"Men vaddå?," påpekar nu vän av ordning. "Du slipper ju stå i kö vid kassan!" Jovisst, men jag handlar ofta då det är lite folk i butiken och det är inte många i kö före mig.

Jag ger mig tusan på att det inte går snabbare att väga och scanna sina varor än att skippa det och i stället  plocka som vanligt och betala hos en kassör/ska.

Jag har alltså konsekvent vägrat att scanna och även väga när jag handlar livsmedel. Däremot brukar jag scanna hos Bauhaus, Biltema  och liknande butiker. Där går det enkelt att scanna och betala utan hjälp. Dessutom är det bara en eller ett par prylar jag ska betala. Däremot tycker jag det är lite krångligare hos IKEA.

Mitt främsta skäl till att inte scanna hos ICA mf.l. är att jag vill att kassapersonalen ska kunna ha sina jobb kvar.

PS. Men om jag ska vara riktigt ärlig så är det främsta skälet att jag inte vet hur man gör. Och det skulle kännas skämmigt att fråga hur man ska göra, framför allt när man handlar frukt och grönt och annat i lösvkt eller styckevis.

Det var likadant när jag i min ungdom sa "Jag kommer aldrig att flytta till Stockholm. Det  är ju så jäktigt och stressigt där." Men anledningen var att jag inte visste hur man åkte tunnelbana.

Jag är nog inte ensam att ha en banal ursäkt som anledning för att inte göra (eller för att göra) något utan i stället framhåller något helt annat som låter mer förståndigt och politiskt korrekt.

Allmänheten hjälper FBI när Biden ligger lågt

President Joe Biden har fastnat i sin tro att han ska kunna "hela landet" genom att inte jaga trumpanhängare som FBI skulle kunna dra inför domstol, bl.a en del av dem som stormade Kapitolium tidigare i år. Och inte heller folk i Trumps närhet som borde åtalas för diverse brott och inte heller Trump själv. Detta har gjort FBI-medarbetare frustrerade då de har mängder av vittnesuppgifter och andra bevis.

Redan presidenterna Bush såg till att sätta trogna republikaner på nyckelposter i den federala administrationen, något som Trump fortsatte att göra. 

Det handlar inte bara om domare i Högsta domstdolen utan även många på lägre nivå.

Det gäller t.ex. folk inom departementen och försvarsmakten samt de många olika underrättelse- och säkerhetsorganen. De sitter på flera chefsposter och har stoppat viktig information att gå vidare till Biden och hans närmaste.

Att talibanerna skulle ta över Afghanistan och Kabul så snabbt visste fotfolket inom USA:s underrättelsetjänster men den informationen såg de trumptrogna nyckelpersonerna till att den inte nådde Vita Huset. Därför agerade Biden för sent, vilket han fått skit för.

Trump skar ned FBI:s budget med 25 %. Därför saknar man både folk och resurser att utreda allt elände som Trump och hans anhängare har skapat; stormningen av Kapitolium inte minst.

Däremot har man fått stor hjälp av "vanligt folk" som tipsat FBI. Det handlar om tusentals tips, som i flera fall lett till att man kunnat lagföra många av dem som stormade kongressbyggnaden. Det har även handlat om hackare som lämnat över bevis de letat upp på nätet. 

Det är inte första gången FBI fått allmänhetens hjälp. Det har hänt förr, bl.a. när man tog fast den person som kidnappade och dödade Charles Lindberghs son och även när man fick fast den så kallade Oklahoma-bombaren.

Nu sitter FBI med mängder av bevis m.m. men Biden och hans administration vill inte att man ska gå vidare. Han verkar vara rädd att det ska splittra landet ytterligare och att det ska gynna trumpisterna.

Men han kanske har svängt om nu? Han har bl.a. sparkat 18 nyckelpersoner med trumpkoppling som suttit på de olika militära akademierna och kunnat påverka en hel del. Men Biden rör inte Trump trots att det finns tillräckligt för att åtala honom.

De som i stället försöker lagföra Trump är privatpersoner och företag som han lurat och bedragit och misskrediterat på olika sätt. Det leder till rättsprocesser som kommer att pågå i åratal.

Suck, säger jag bara. Den nation som George Washington skapade i slutet av1700-talet håller på att krackelera. Tänk bara på abortlagen i Texas och de lagar som tagits i flera stater där republikanerna styr och som bara är till för att hindar demokrater från att rösta.

Trump & Co har tagit tabbe på republikanska partiet och håller på att göra det till ett fascistparti. Jag bävar inför de kommande valen i USA. En demokrati är tyvärr lätt att ersätta.  Tendenserna finns inte bara i USA utan även i många andra länder. 

Bara 14 % av jordens befolkning lever i riktiga demokratier. Siffran har minskat under 2000-talet och risken är att den fortsätter att göra det.

PS. Apropå USA så finns det en amerikansk TV-serie på SVT Play som handlar om George Washington som heter "Amerikas förste president". Den är riktigt bra och mycket välgjord även när det gäller att skildra USA som det såg ut på 1700-talet.

Den ger hela historien om hur USA skapas i frihetskriget i slutet av 1700-talet då invånarna under Washingtons ledning krigade mot britterna och blev självständiga. 

Sätt stopp för det invasiva gullriset!

 

Vår svenska flora med ängsblommor är i fara. Hotet kommer från invasiva trädgårdsväxter som rymt och förökat sig i hundratusentals och spritt sig över landet. De tränger ut andra blommor och växter som vi tar för självklara. På försommaren är det blomsterlupinen och på förhösten är det kanadensiskt gullris som visar upp sig överallt. Båda är vackra, men ack så farliga. Det är en stor skam att inte Naturvårdsverket klassat dem som invasiva på riktigt!

Jag har under flera år bråkat med Naturvårdsverket angående blomsterlupinen. 

Den kampen har inte lett till något riktigt konkret, bortsett från att vi nu får lämna invasiva växter som brännbara hushållssopor utan kostnad på våra återvinningscentraler. Alltid något,

Men fortfarande är den inte klassad fullt ut som invasiv och inte heller upptagen varken på EU:s eller vår svenska lista över invasiva arter. Det är en stor skam. Utredning pågår, säger man. 

Vad är det som ska utredas? Samtidigt som dagarna och åren går sprider den sig i rekordfart.  Nu är det kört, den går inte att hejda.

Likadant är det med det kanadensiska gulllriset. Det är en känd trädgårdsväxt som också spritt sig, men ännu inte i samma omfattning som blomsterlupinen.

På vår släktgård i Bergslagen har jag i princip utrotat blomsterlupinen genom att i flera år hindrat den från att gå i blom och sätta frön.

I år tog jag bort gullriset, som vi haft i många år i vår trädgård. Men nu hade enstaka exemplar spritt sig och fanns vid åkerkanten och vid ett kallhygge en bit bort. Det blev fem fulla sopsäckar som jag lämnade för bränning hos återvinningsstationen i Storå.

Gullrisets frön sprids med vinden så det gäller att ta den innan blommorna gått i frö. Jag har nu sett enstaka exemplar längs vägar i Bergslagen. Den fanns inte där för ett par år sedan. Det skulle gå att stoppa spridningen men då måste åtgärder sättas in nu!

Läs om gullriset här: Kanadensiskt gullris - Naturvårdsverket (naturvardsverket.se)

Utan att få den klassad som invasiv och upptagen på listorna över invasiva arter händer inget från samhällets sida. Och så länge "Svenne och Irma" tycker den är vacker händer inget på lokal nivå. Jag får nöja mig med att hålla våra egna små marker fria från dessa växter.

Men så länge de invasiva arterna finns på markerna vid våra och sprids därifrån känns kampen ganska hopplös.

PS. Vi har ju ett parti i Sverige som har ordet "miljö" i sitt namn. De muppar och miljötalibaner som sympatiserar med dem borde ägna lite tid åt att stoppa de invasiva arterna. 

I stället sponsrar man elcyklar, riskerar landets elförsörjning samt låter vargen ta landsbygdsbornas husdjur.

Varför får inte jag några frågor?

När jag hamnar i ett sällskap med obekanta människor och jag tvingas vara social och trevlig brukar jag ställa en massa frågor. De flesta människor gillar att prata om sig själva och vad de varit med om. Därför frågar jag rent allmänna och ofarliga frågor om ditt och datt så vi får en slags konversation. Men det märkliga är att jag aldrig får några frågor i retur. Förmodligen är jag så ointressant att man inte vill veta något om mig.

I mitt jobb som bl.a. ensamredaktör för en myndighetstidning gjorde jag flera hundra intervjuer. Ibland var de jag intervjuade inte särskilt intressanta och hade inget att berätta. Ändå var jag tvungen att krysta fram en trevlig porträttartikel till tidningen.

Jag lyckades näsan alltid att få till en hyfsad artikel. Alla människor har något att berätta. Det gäller bara att locka fram det genom att ställa en massa frågor och sedan följdfrågor på svaren man får. 

I en sådan intervjusituation är det inte meningen att jag ska få frågor från offret jag intervjuar.

Jag kan även köpa det faktum att jag inte får några frågor i sociala sammanhang när jag umgås med personer som är helt nya och obekanta för mig. Och detta trots att jag agerat som en reporter och ställt massvis med frågor för att det inte ska vara stelt och helt tyst, förutom någon menlös kommentar om vädret.

Men när jag träffar gamla arbetskamrater som jag känt och träffat i flera decennier känns det lite konstigt att ingen frågar mig. Här är ett exempel.

Idag träffade jag fem f.d. arbetskamrater på en PUB i Sundbyberg. När vi slagit oss ned och fått in våra första öl började vännen G helt oprovocerat att berätta om sitt första feriejobb som 15-åring. Det var hos en köttgrossist där han bl.a. fick dela grisar med en stor yxliknande bila. (Jo, grisarna var döda innan.)

Jag ställde flera följdfrågor till honom och fick fram mer information om hans feriearbeten. Sen fortsatte jag att fråga de övriga fyra kamraterna om deras första jobb.  Sen var det ämnet slut.

Ingen frågade mig vilket mitt första jobb hade varit. Det hade varit på sin plats, kan jag tycka. Det blev tyst och så småningom tog någon annan upp ett nytt ämne och vår samvaro fortsatte i gemytliga former där vi ventilerade såväl ditt som datt.

Men när en mig närstående släkting inte heller ställer några frågor när vi talas vid i telefon kan jag börja undra. Jag frågar om hans golf, hans politiska arbete och annat som jag vet att han är intresserad av. 

Ställer han några frågor om vad jag har gjort eller gör? Nä, inte alls. I alla fall nästan inte alls.

Då kan jag börja undra hur ointressant på en skala är jag? Eller ställer jag för stora krav på min omgivning?

Dålig information från EON om utbetalning av tillgodohavande för försåld elektricitet

 Jag har låtit montera solpaneler på taket till vår släktgård Kalkåsen i Bergslagen. De funkar bra och levererar ca 10 000 kWh per år, ungefär vad vi förbrukar. Men då el nyttjas mest under vintern då solen inte skiner särskilt mycket så får vi köpa el. Under sommaren kan det bli ett större överskott som vi säljer till vår elleverantör, i detta fall EON.

De senaste elräkningarna i sommar har varit trevliga eftersom solen skinit. Räkningen avseende maj månad var på bara 295 kr att betala och den för juni var på 245 kr plus! Alltså oss tillgodo. För juni månad då solen skinit igen är tillgodot 437 kr. Inte illa!

Jag trodde då att vårt tillgodohavande skulle stanna hos EON och dras av från en faktura längre fram då vi inte hade något tillgodo utan måste betala. Men så var det inte.

Häromdan kom ett kuvert från EON med en värdeavi från Bankgirot på 245 kr som kan användas för betalning i flera vanliga butikskedjor som Coop, ICA, Hemköp m.fl. Den kan även lösas in på banken. Men det kostar 49 kr att nyttja avin!

När jag vid installationen av solpanelerna träffade avtal med EON om att sälja överskottsel dit borde man ha begärt ett kontonummer av mig. Det gjorde man inte. Jag fick överhuvud taget ingen information alls om utbetalning av ev. tillgodo på grund av levererad överskottsel.

Visserligen står det med liten stil längst ned på fakturorna med tillgodo för mig att jag i stället för en avi kan välja att få tillgodot insatt på ett konto. 

Jag är nog inte ensam om att ha missat den texten - se bilden nedan. Varför inte skriva den texten med större bokstäver? Det finns ju utrymme så det räcker.

Men det smartaste för EON hade varit att behålla tillgodobeloppen och kvitta det mot kommande räkningar som ska betalas. 

Hur som helst så tycker jag det är dåligt av EON 1) att inte kräva kunden på ett konto där tillgodohavanden kan sättas in och 2) att inte ha tydligare information på fakturor med tillgodo för kunden.

Jag har mejlat EON om detta och även meddelat mitt kontonummer, Ska bli intressant att se om det kommer att funka och om de ändrar sina rutiner. Tror inte det. 

(Nu säger du som läser detta och känner mig "Typiskt Björn, alltid så j-a negativ!" Nä, jag är inte negativ, bara realistisk. Så det så!)

PS. Tillägg den 13 augusti. Som vanligt var jag för negativ. Igår fick jag per mejl en blankett för att anmäla konto, vilket jag gjorde direkt. Efter en stund fick jag bekräftat av EON att mitt konto var noterat. 

Jag fick även ett till mejl från Kundservice. I det berättade man att jag skulle få avibeloppet insatt på mitt konto och jag skickade tillbaka avin. Det gjorde jag idag.

Men fortfarande återstår att se om man ändrar sitt sätt att informera om detta med kontoanmälan vid tillgodohavande.

Jag kan vara en "idiotkonsult"

Det händer ganska ofta att jag kommer till ställen där vägvisning och skyltning är bristfällig eller ofullständig. Det kan vara vid vägbyggen eller på konferensanläggningar m.m. Den som gjort skyltningen är väl bekant med lokaliteterna och missar därför en del. Där kan jag gå in som total förstagångsbesökare och se om jag hittar. Gör jag inte det bör skyltningen ändras.

När man för flera år sedan höll på med stora till- och ombyggnader av flygplatsen Arlanda norr om Stockholm hände det ungefär en gång i halvåret att jag hade besök dit. 

Antingen för att hämta eller lämna någon resenär mig närstående. Eller för att flyga iväg själv.

Varje gång hade något hänt som gjort att vägarna vid flygplatsen hade ändrats och jag kände inte igen mig. Den skyltning som fanns vara sannolikt gjord av någon ingenjör som var väl hemmastadd med vad som var på gång.

Han (eller kanske hon? Ordet "hen" finns inte i mitt ordförråd) hade därför missat vissa behövliga skyltar vilket gjorde det svårt för en sällan- eller förstagångsbesökare att hitta till rätt terminal eller parkering.

Samma sak har hänt mig på hotell och konferensanläggningar. Hur mång har inte tvingats fråga "Var ligger frukostmatsalen?" trots att den även varit skyltad.

Listan på ställen med bristfällig skyltning kan göras lång. För att råda bor behövs en idiot som jag. 

Jag kan bli en "idiotkonsult" som får testa bruksanvisningar, skyltning av olika slag och se om de fungerar. Då jag har svårt för att fatta (i dubbel bemärkelse då jag även har små händer) så är jag perfekt för sådana uppdrag.

Jag kan ju presenteras så här: "Han är den bäste vi har! Han är totalt värdelös."

Hur ska det gå för Liberalerna?

 Liberalerna, dvs. f.d. Folkpartiet, ligger risigt till. De kommer nog att åka ur riksdagen om drygt ett år. Jag tror inte att de kommer få tillräckligt med stödröster för att hålla sig kvar. Bytet av logo, namn och partiledare blev inte den vändpunkt som man trodde. Kan man inte attrahera väljare så är det kört. Hur ska man göra då?

Jag gillar varken kommunister eller nazister. Att lägga min röst på Dadgostar eller Åkesson är helt uteslutet. Som allmänborglig finns ju bara Liberalerna nu när Annie blivit sosse och när Ebba och Uffe blivit halvnynazis.

Många trodde att partiet skulle få ett rejält lyft när Nyamko Sabuni blev partiledare, Hon var känd som tuff och frispråkig när hon var minister i Reinfeldts regering, Hennes motkandidat som partiledare Erik Ullenhag som försvunnit utomlands som ambassadör kanske hade varit bättre, vem vet?

Nya kommunistledaren Dadgostar har lyckats profilera sig. Det gjorde hon genom att få landets alla hyresgäster att gå på hennes bluff om höjda hyror.

Trots sin hudfärg har Nyamko varit tämligen färglös i debatten och medierna. Hon borde tala ett enklare klarspråk i stället för sin "akademiska". Göra som Dadgostar, köra med lite halvsanningar och prata så folk förstår.

I stället för att säga "lärarna måste respekteras och det ska vara arbetsro i skolan" skulle hon säga "inga mobiler eller kepsar på lektionerna" och "mobbarna ska tas i kragen och kastas ut" och "den som spottar på och slår sönder sin lärare ska lämnas till ungdomsvården och lära sig veta hut".

Då fattar "Svenne och Irma i Hökarängen" vad hon egentligen menar.

Det var inte bra att byta bort Folkpartiet. Liberal är ju även Annie Lööf, säger hon. Det blir en oklarhet här. Den som känner sig liberal kan ju lika gärna rösta på C då.

Sen var nya loggan (den erigerade penisen) inte någon fullträff. 

Nä, svenska folket vet inte sitt bästa. De flesta i detta land är ju egentligen folkpartiklar/liberaler. Fast det vet inte om det.

Donald förnekar sig inte

DonaldTrump har säkert flera diagnoser. Storhetsvansinne - även kallat hybris - är nog en i så fall. Han har utnämnt sig till USA bästa president - i alla tider. Om han idag skulle möta såväl George Washington som Abraham Lincoln i ett presidentval så skulle han vinna stort över båda, har han nyligen sagt.

Tyvärr finns det flera miljoner amerikaner som håller med honom. Det gör däremot inte de många yrkeshistoriker som listat alla presidenter efter hur bra eller dåliga de varit.

I topp hamnar Lincoln, följd av Washington. (Där fick du, Donald!)

Trump hamnar som nr 41 på listan vilket gör honom till en av de fem sämsta genom tiderna.

Först glasögon, sen hörapparater och snart rollator

Jag har glasögon och hörapparat. Glasögon har jag haft i 64 år men hörapparat i bara 6-7 år. Jag är inte ensam då drygt halva befolkningen i Sverige bär glasögon. I gruppen yngre är det var fjärde och bland panschisar är det över nio av tio. Ca 1,3 miljoner har nedsatt hörsel och ca 560 00 borde ha hörapparat men bara 270 000 har det. Såväl glasögon som hörapparater är "big business" för de företag som tillhandahåller dem.

Jag var 11 år när jag fick glasögon. Mina föräldrar kom på att jag kanske såg dåligt när jag ofta frågade hur mycket klockan var. "Det ser du väl", fnös farsan och pekade på köksklockan, som satt på väggen mittemot köksbordet. Men det gjorde jag inte. (Mitt första armbandsur fick jag först när jag gick i realskolan.)

Efter en synkoll hos skolläkaren fick jag glasögon. Detta var på 1950-talet. Barn fick gratis bågar, men de var av ståltråd med runda glas. Jag ville inte ha sådana bågar, för då skulle alla se att vi var en fattig familj, som inte hade råd med andra bågar. Morsan la till pengar så jag fick "riktiga" bågar.

Det var ovant och kändes konstigt att ha glasögon så de första dagarna tog jag ofta av dem och la dem i fickan på min jacka. Det var vinter och jag och mina kompisar var en lördag ute i Venaskogen på Norr i Örebro och sprang omkring i snön och lekte.

Där tappade jag mina glasögon.

Det var inte kul att komma hem och berätta att jag tappat mina nya glasögon med bågar som morsan betalat en bra slant för. Jag förväntade mig ett rejält kok stryk med mattpiskaren.

Men jag slapp stryk. I stället gick jag och farsan plus mina kompisar Eric och Stefan, som varit med i Venaskogen, ut på söndagen för att leta efter dem. Jag bedömde det som utsiktslöst att hitta glasögonen.

Det hade inte kommit någon ny snö så det var lätt att se våra spår från dagen innan. I ett stövelavtryck i snön låg mina glasögon! Jag kände en obeskrivlig glädje. 

Sen den dagen har jag haft glasögonen på mig.

För mer än ett par år sedan skaffade jag hörapparat. Jag trodde jag hade en vaxpropp i högra örat och gick till doktorn, som konstaterade att jag var vaxfri men i stället hörde dåligt.

Jag hade fått reklam från en audionomfirma i Solna och gick dit. De sålde på mig en apparat, som kostade sextusen kronor. Jag kunde även få en låneapparat via landstinget för 600 kr, men det var inget som man rekommenderade. 

Jag köpte den som de föreslagit och betalade helt själv för den. Samtidigt sa man att jag borde komplettera min hemförsäkring med en så kallad "drulleförsäkring", vilket jag givetvis inte gjorde. 

Något år sedan var vi en varm sommardag vid Dammsjön i Stråssa för att bada tillsammans med dotra och hennes två barn. Jag ville vara en häftig morfar och impa på barnbarnet Ester genom att hoppa från bryggan och rakt ut i sjön. 

Jag tog sats och hoppade. Precis bråkdelen av en sekund innan jag med ett stort plask landade i vattnet slog det mig: "Fan, hörapparaten!" Den försvann i Dammsjön och ligger där än. Det var ett kostsamt hopp.

Först glasögonen många år innan och nu hörapparaten. (Tur att jag inte hade fått löständer för dom hade jag säkert svalt eller tappat i toaletten.)

Eftersom jag inte hade någon försäkring för drullar så struntade jag i att skaffa ny hörapparat. Jag hörde ju bra på vänstra örat och kunde leva utan apparat på det högra. Men efter ett år skaffade jag en ny hörapparat hos Audika i Kista,  som jag fick betala ca 3 000 kr för, efter avdrag med bidraget från landstinget/regionen.

Åren gick och efter fyra år kunde jag skaffa ny apparat, vilket jag gjorde för en månad sedan. Denna gång hos audionomföretaget Eartech i Sollentuna.

Det hade hänt en del utvecklingsmässigt på fyra år. Nu tog jag en apparat som var uppladdningsbar med diverse andra finesser: lyssna på Spotify eller radion via bluetooth och mobilen, svara i telefon m.m.

Denna telefonmodell hette Phonak Audéo och levererades med två apparater. Då jag bara behövde en ville jag ha prisreduktion. Men se de gick inte. Jag fick två, en för varje öra. Då även vänstra örat hade en liten hörselnedsättning så ställdes den in för mig. Så nu kör jag med båda, en i varje öra.

Med bidrag kostade kalaset 1 800 kr. Billigare än de tidigare apparaterna jag haft. Jag kände mig nöjd,

Men den nöjdheten försvann snart. Min kompis JO har också hörapparater, nyligen införskaffade hos audionomföretaget Audionova i Vällingby. Det är exakt samma apparater som jag har. Men han har bara betalat 750 kr och då ingick även en TV-connector!

Fan, så lurigt! Varför ska det vara på detta viset?

Jo, de olika audionomföretagen är inga välgörenhetsinrättningar, som t.ex. sjukhus. De är företag som ska gå med vinst och jag anser att audionomerna är mer säljare än rådgivare. Vissa av dem har dessutom bonus som beror på vilka apparater man "lurar" på sina kunder.

Vid de tre gånger jag valt apparat så har man sagt att landstingets apparater är dåliga och gammalmodiga. I stället har de lyft fram sina egna fabrikat, utan att förklara skillnaden. Då kunderna, som jag, är äldre och inte alltid hänger med i snacket så är det lätt att blir pålurad en dyrare apparat än nödvändigt.

Hörselskadades riksförbund har påtalat detta i flera år och vill att man skrotar det så kallade "Fritt-val-systemet" som finns i region Stockholm och Skåne.

Nästa gång jag ska skaffa nya hörapparater ska jag ta in offerter från flera olika audionomföretag. Men av det ovan sagda så är mitt tips till dig som står i begrepp att skaffa hörapparat: vänd dig till Audionova. Hos dem har audionomerna ingen bonus, vilket de har som jobbar t.ex. hos Audika.

Läs mer här: Bonus uppmuntrar audionomer att sälja hörapparater - Hörselskadades Riksförbund (hrf.se)

Håhåjaja, glasögon har jag haft i stort sett hela livet. Även i den branschen är prisskillnaderna hos olika företag stor. Glasögon är även en modegrej och inget skämmigt att ha på sig. Mina barnbarn Ester och Folke har glasögon men aldrig retats för det (eller kallats "glasögonorm", något som förekom på 1950-talet).

Att ha hörapparat anses skämmigt. Jag har kompisar i min ålder som hör dåligt men aldrig skulle sätta på sig ett par hörapparater. Det är skämmigt och är ett tecken på att man är gammal på riktigt. Som jag skrev i ingressen ovan så är det bara hälften av dem som behöver hörapparat som har det!

Nästa apparat för mig är rollatorn. Min ständige följeslagare mr Parkinson har sett till att jag har fått det svårare att promenera. För ett år sedan gick jag utan vidare en mil eller mer i ett sträck. Nu klarar jag bara ett par kilometer.

Häromdan sa jag till hustrun "Det är nog dags med rollator för mig". Hon sa då "Det är nog bra. För då kan du sätta dig på den och vila när du blir trött".

Fast det lär nog dröja. Det ju verkligen SKÄMMIGT! Och mest skämmigt är att köra omkring med landstingets tunga, mörkröda dito.

Jag ska - när det blir dags - skaffa den tuffaste rollatorn som finns. Fattas bara annat..

TrustCare Lets Fly rullator | 3.895 kr | Snabb leverans (shoppo.se)

Flugor berusade sig på rester av rom och cola

Som så många andra av oss gillar jag sprit, gärna utblandat med läsk av någon sort, som t.ex. tonic eller coca-cola. Men även flugor gillar det. Det tomma glaset som innehållit min fredagsbelöning bestående av en rejäl skvätt rom utspädd med cola gillade även flera flugor. Deras tunga slickade i sig resterna. Sen flög de vidare, dock inte särskilt rakt. 

Rom och cola är en grogg. Ordet grogg kommer från den britttiske marinkaptenen Grogg som blandade ut besättningens romranson med vatten nån gång för länge sen.

Att blanda rom med cola uppfanns ca 1900 på Kuba när man introducerat colan på ön. Två år innan hade USA vunnit det spansk-amerikanska kriget, vilket medfört att det dåvarande spanska imperiet fick lämna såväl Filippinerna som Kuba.

Den sistnämnda ön blev sedan en amerikansk "lydstat" tills Fidel Castro och hans kommunister tog över ön.

För att fira att Kuba blev fritt (från Spanien) tog man det bästa från ön och från USA och blandade det. Vips hade man fått rom och cola.

Drycken kallas ibland även Cuba libre (vilket inte har med Castro att göra) men det är inte korrekt. Cuba libre är en drink som även innehåller limejuice. Rom och cola är en grogg, som även gin och tonic är.

Den blandningen kom till i Indien på 1800-talet då det var i engelsk överhöghet. Tonic innehåller kinin, som är bra mot malaria. Engelsmännen kom på att blanda tonicen med gin och så var den groggen uppfunnen. 

Även den en av mina favoriter, dock måste den då även ha en citronskiva i sig för att vara till fullo njutbar. En limeskiva duger inte.

Whisky går att blanda med läsken Ginger ale. Det är fullt accepterat. Något som inte är det är att blanda whiskyn med cola, vilket händer att jag gör ibland. Det är helt ok, även om rom och cola smakar bättre.

Nu skriver jag inte mer på det är inlägget. Jag ska göra en grogg på den cola som är kvar i burken (synd att den annars förfars) med rom och sedan somna framför teven mitt i en långfilm... Godnatt!

Hur kommer det att gå för Trump?

Donald Trumps anhängare dominerar det republikanska partiet i USA och tror bergfast att han är den rättmätige presidenten. I de delstater där de har makten ändrar man vallagarna med målet att göra det svårt för svarta. latinos och fattiga att rösta då de ofta lägger sina röster på det andra partiet. Men den juridiska snaran har lagts om halsen på Donald. När kommer den att dras åt?

En stor del av republikanerna på gräsrotsnivå ser Trump som sin store ledare. Hans proselyter har sedan flera år tillbaka tagit makten i partiet på den låga nivån. 

Många domare, även på delstatsnivå, har utsetts av republikaner, något som började redan när Bush den äldre var president. Det jobbet har fortsatt av hans son och även av Trump.

I de republikanska delstaterna inför man i rasande fart vallagar som försvårar för "vanligt folk" att rösta. Man drar in röstlokaler i områden där det finns många som röstar på demokraterna. Man tar bort eller försvårar möjligheten att förtidsrösta, att poströsta eller att rösa via ombud. 

Allt för att försvåra för dem som inte kan ta ledigt på valdagen, som är en vanlig vardag. Arbetsgivare uppmanas att inte medge ledighet för att rösta.

De vallokaler som finns kvar på valdagen ligger där det inte finns allmänna kommunikationer. De som ska rösta måste ta sig dit med bil, något som många av demokraternas väljare saknar. 

Republikanerna menar att ändringarna enbart är för att förhindra valfusk - absolut inte att hindra folk från att rösta. 

Trumps företagsimperium är på fallrepet. Banker som lånat ut pengar kräver dem tillbaka och en bankrutt är inte långt borta. Dessutom finns anklagelser och åtal för skattefusk m.m.som  borde få Trump att känna en viss oro.

Hans ekonomichef och finansielle rådgivare Alan Weissenberg, som jobbat för Trumpfamiljen sedan 1973 då Donalds far Fred Trump ledde verksamheten är också åtalad för skattefusk m.m. Donald och han har haft tajta band, närmast som ett far-son-förhållande. Vad händer med Trump om han börjar läcka för att få ett lägre straff eller inget alls?

Pappa Fred hette ursprungligen Friedrich Drumpff men amerikaniserade - liksom även många andra immigranter - sitt (tyska) namn. Jämför svenskar som Gustav Eriksson och Johannes Nilsson som blev Gus Ericson och John Nelson, inget konstigt med det.

Joe Biden som vill försöka ena det splittrade USA genom att bl.a. tillsätta republikaner på olika höga poster i sin administration är inte särskilt villig att gå hårt fram mot Trump. För vad händer om Donald själv blir åtalad för diverse brott (som han sannolikt är skyldig till), dömd och satt i fängelse flera år?

Amerikanerna har det senast året aldrig köpt så mycket vapen och ammunition som något annat år, delvis beroende på pandemin, sägs det. Kommer Trumps anhängare att acceptera att deras "führer" hamnar bakom lås och bom?

Jag kan förstå att Joe Biden bävar för vad som kan hända.

Gasol är ett intressant bloggämne för mig

Det av mina över 1 200 inlägg på denna blogg som fått flest läsare är det som handlar om hur jag lärde mig  att byta gasolflaska på grillen. Det har haft nästan 5 000 unika besökare. Om du googlar på "Hur byter man gasolflaska" kommer mitt inlägg upp som nummer två. Ett annat intressant inlägg om gasol är när min gasolgrill tog eld och det kom två brandkårer. Det här inlägget handlar också om gasol men är inte så dramatiskt.

Rätt handhavd är en gasolgrill praktisk. Den blir varm på nolltid. Du slipper smutsig kol och tändvätska och behöver inte vänta en halvtimme på att den ska bli grillfärdig. Jämfört med en kolgrill, alltså. Riktiga grillnördar ska givetvis ha träkol. Men jag är nörd utan kol.

Trots att man bara får förvara en gasolflaska i anslutning till sin bostad har jag normalt två. Man måste ju ha en i reserv om gasen plötsligt tar slut. Det är pinsamt när den gör det och gästerna precis svept fördrinken och väntar på maten. Det hände häromveckan.

Det var bara det att den extra flaska PK 5 som jag hade i garaget inte var full utan helt tom. Dessutom hade jag tagit en öl  som inte var så kallad alkoholfri. Det är ju mannens privilegium att sköta grillandet under inmundigande av en sval pilsner med styrka.

Trots pilsnern tog jag bilen femhundra meter till macken och köpte en fylld PK 5-flaska och fick punga ut med 319 kr - trots att jag lämnade den tomma i retur. För så gör man alltid.

Det sved i plånboken för normalt åker jag alltid till byggvaruhuset Bauhaus och köper ny gasol där. Där är priset lägre, bara 199 kr för en nyfylld PK 5. Det är en skillnad på 120 spänn. 

PS. Inlägget om byte av gasolflaska hittar du den 18 december 2011 och det när min grill tog eld den 22 maj 2012.

Nu kan jag kalla mig "författare"?

När man har gett ut två böcker kan man ansöka om inträde i Sveriges författarförbund. Då kan man skriva "författare" på sitt visitkort och i sitt CV. Jag har precis kommit ut med min andra bok. Den heter "Blåbärs-Pelle" (90 sid.) och handlar om min morfar och mormor, deras förfäder och ättlingar. Det är ingen bestseller direkt. Upplagan är 100 ex och målgruppen är släktingarna.  

Min första bok heter "Mina kolumner" och är lite tjockare, 228 sidor. Den innehåller de krönikor eller kolumner som jag skrev i Skatteverkets tidning åren 1986-2005. Den lilla boken finns att köpa som print-on-demand hos Vulkanmedia och kostar 170 kr. Det är självkostnaden och jag tjänar inte en spänn på den. Rena välgörenheten, alltså.

Den som skriver texter som t.ex. romaner, noveller eller artiklar är en författare (eller författarinna). I första hand avses de som skriver skönlitteratur. De som skriver annan litteratur kallas ibland skriftställare, journalister och informatörer. 

Ordet författare används även som yrkestitel för den som skriver noveller, romaner, facklitteratur etc. Andra skrivare kan kallas poet, diktare, lyriker, dramatiker, kåsör, krönikör m.m. beroende vad de producerar.

Att jag nu skulle kalla mig författare på grund av mina två så kallade böcker känns förmätet. Jag kommer alltså inte att göra det. Men då jag gillar att skriva kanske jag skulle kunna kalla mig "skribent" eller "möjligen "skriftställare"?

Jag har dock skrivit mycket, mest i form av artiklar och inlägg. Jag började som tonåring med att skriva insändare i min hemstads tidning Nerikes Allehanda. På länsstyrelsen i hemstaden skrev jag massor med olika beslut och protokoll. 

På (Riks)Skatteverket blev det tusentals artiklar i tidningen jag gjorde samt även hundratals promemorior med olika innehåll.

I min blogg du läser har jag krystat ur mig mer än 1 200 inlägg varav du just nu läser nummer  1 237.

Vilka män är det som dödar sina kvinnor?

Sedan 2000 har 315 kvinnor dödats av sin närstående män. Dessa dåd har fått stor uppmärksamhet senaste tiden då fem kvinnor mördats på några veckor. Detta har blivit en het politisk fråga också. Om man ska tro det som medierna för fram så dödas de flesta kvinnorna i sovrummen. Männen är ofta psykiskt instabila eller missbrukare. Svartsjuka och risk att kvinnan lämnar dem är en utlösande faktor. Är det korrekt?

Det är vanligt att dessa männen tidigare misshandlat sina kvinnor. Samhället, dvs. socialtjänst och polis, har känt till missförhållandena sedan tidigare.

Det är helt i övrigt normala och skötsamma män som är förövare. Alltså såna som du och jag. Så sägs det i alla fall. Ingen man som slår är normal. Och det oavsett om slagpåsen är ett barn, en kvinna eller en annan man.

Jag har aldrig slagit någon. Däremot har jag själv blivit slagen. Som barn när jag hade gjort något som inte var bra som t.ex. att ha rivit sönder byxorna på ett taggtrådsstaket eller plurrat och blött ned mig. Sånt straffades jag för som barn på 1950-talet. Att aga ungar var helt okej på den tiden. Både i hemmet och i skolan.

Det var dock mycket sällsynt att att jag fick stryk för "ofog". Vanligare var att straffas med gröt till middag, något som jag verkligen avskydde! 

Stryket utfördes med en mattpiskare på baken. Utförare var farsan. Han slog inte så hårt och inte många slag. Mest för att markera vem som bestämde.

Det stryk och våld som vuxna kvinnor utsätts för av sin makar och sambor är inte jämförbart med barnagan som vi 40-talister fick smaka på.

Jag undrar hur misshandlarna och kvinnomördarna egentligen ser ut. I dagens SvD skrivet Zulmay Afsali en debattartikel om det våld mot kvinnor som är en del av kulturen i Afghanistan varifrån har flytt. Han kopplar det till vad som hänt här i Sverige.

Det är lätt att tolka honom som om det är samma typ av förövare i Sverige som i hans gamla hemland, dvs. att förövarna skulle vara utrikesfödda. Nånstans har jag läst, minns inte var, att flera av förövarna av de senaste kvinnomorden skulle vara det. Sant eller inte? Ingen aning.

Det är inte bra att sådan här teorier får spridning. Det är åter lätt att skylla även detta på invandringen.

Därför vore det bra med mer detaljerad statistik. Hur ser männen ut som misshandlar och mördar sina kvinnor? Unga, gamla, psykfall, missbrukare, svennar, utlandsfödda, låglönade, höglönade, akademiker, engångsförbrytare, tidigare år, nutid m.m. Ja det finns säkert fler variabler att redovisa.

Men man gör det inte. Varför?

Tillägg den 7 maj: I dagens morgonavisa (SvD, sid.7) står rubriken "Mer forskning krävs om mäns våld mot kvinnor". I artikeln hänvisas till en färsk studie från Lunds universitet där man tittat närmare på 3 000 dömda våldtäktsmän. Av dessa var 60 % första eller andra generationens invandrare. Precis som i annan brottslighet är den gruppen överrepresenterad. (Deras andel av befolkningen är ca 20 %.)

Det är därför lätt att dra alla invandrare över samma kam. Men kom ihåg att majoriteten av alla som kommit till vårt land är skötsamma.

Tillägg den 12 maj: I dagens SvD berättas om en undersökning gjord av Göteborgs universitet. Man har kollat en grupp personer som begått mord i nära relationer. I den gruppen var det 16 % som hade utländsk bakgrund, alltså ungefär samma andel som av befolkningen. Den undersökningen borde SD-ledaren Åkesson ta del av.

Lönerna för olika yrken är inte vad du tror?

I mitt förra blogginlägg konstaterade jag att min civila jobbtjänsteställning motsvarade en generalmajors. Men hur var det med lönen? Tjänade en generalmajor mer än en kommunikationsdirektör i en statlig myndighet? Vad tror du? Nej, det gjorde han inte. Medellönen i dag för en generalmajor är 38 500 kr i månaden. Jag hade 53 500 kr i månaden när jag slutade jobba för elva år sedan.

Att prata om vad man tjänar eller har i lön - eller i pension för den delen med - är ett tabubelagt samtalsämne i Sverige. Att fråga någon "Vad tjänar du? " eller "Hur mycket har du i pension?" är lika förbjudet att prata om som "Hur ofta ligger du med din fru?".

Jag skäms inte för att prata om löner eller pensioner. Att kolla olika yrkeskategoriers löner är intressant. Lika intressant är det att låta vänner och bekanta gissa vad t.ex. en polisaspirant eller en soldat har i lön. Eller en undersköterska i hemtjänsten har i snittlön.

Det finns en sajt som heter statsskuld.se där även lönerna för tusentals yrken redovisas. Här är några exempel som du inte hade en aning om. 

Gymnasielärare 37 700 kr

Generalmajor 38 500 kr

Undersköterska, hemtjänst 28 400 kr

Polisaspirant 25 100 kr

Affärsbiträde, dagligvaror 29 600 kr

Skogsarbetare, röjning 25 600 kr

Soldat i armén 21 600 kr

Medellön i Sverige 35 300 kr

GD, myndighet 92 600 kr

Landshövding 92 600 kr

Vad är då medellönen för en kommunikationsdirektör nu för tiden? Drygt 60 000 kr i månaden.

Med generalmajors tjänsteställning

När jag jobbade på (Riks)Skatteverket var jag större delen av tiden där ansvarig för verkets information. Min titel var "informationsdirektör" och jag satt med i verkets ledningsgrupp, där jag även fungerade som sekreterare. Hade jag haft motsvarande tjänst hos Försvarsmakten hade jag haft generalmajors tjänsteställning.

På min tid på verket var det även "chefsmyndighet" för dagens Kronofogdemyndighet samt även för Valmyndigheten. Så i princip var jag då även "informationsdirektör" för dessa myndigheter. Jag hade alltså  ansvar för det som är tre myndigheter idag.

På min tid var ordet "information" kopplat till sådan verksamhet som i dag kallas "kommunikation". Numera har det som på min tid hette "ADB" lagt beslag på ordet "information" och man talar om "it", dvs. informationsteknik när man menar datorer, nätverk och andra digitala verksamheter.

När man på min tid pratade om "kommunikation" syftade man på SJ, länstrafik och pendeltåg, det som nu kollektivt kallas "infrastruktur". Vi hade då även en "kommunikationsminister" i regeringen.

I dag hade jag kallats "kommunikationsdirektör". En sån finns hos Försvarsmakten och denne är civilanställd. Försvarsmakten har en "omräkningstabell" där de civila tjänsterna jämförs med de militära på motsvarande nivå. En "kommunikationsdirektör" ligger i nivå med en generalmajor. En pressekreterare i nivå med överstelöjtnant.

I den ryska skatteförvaltningen har (i alla fall hade) man militära grader på cheferna. Jag minns hur imponerat förvånad jag blev när jag mötte min ryske motsvarighet då han var på studiebesök hos mig på verket. Han hade titeln "general". Inte så konstigt med tanke på hur svenska försvaret klassar sina civila befattningar.

Jag har alltid tjusats av det militära. Men inte det där med att sova i tält, cykeltolka och äta ur snuskburk. Utan det tjusiga utanverket som uniformer, medaljer, titlar och annat glitter.

Att jag haft en tjänsteställning som motsvarar en generalmajors känns därför extra  kul, framför allt som jag under min tid i lumpen gjorde en inverterad (omvänd) militär karriär. 

Jag ryckte in som malaj och ut som frikallad.