Gårdens solpaneler gav 12 500 kr förra året

För ett snart  tre år sedan investerade jag ca 130 000 kr i 34 solpaneler som sattes upp på släktgården i Bergslagen. Det var ett bra söderläge utan skuggande träd. De har hittills funkat bra och levererat 25 900 kWh. Det motsvarar 10 158 kg i sparade CO2-utslöpp, vilket i sin tur motsvarar 303 planterade träd.

Även idag gav panelerna några wattimmar, nämligen 240. Visserligen inte mycket, men alltid något en mulen vinterdag .

Förra året gav de 9 310 kWh varav jag sålde 7 009 och mellanskillnaden 2 300 förbrukade vi på gården.

De kilowatt jag sålde fick jag 4 145 kr från EON i ersättning för. Den el jag förbrukade själv slapp jag betala elskatt för med 1 027 kr och elöverföringsavgift med 1 428 kr. Dessutom behövde jag inte betala för själva elen som panelerna gav och som jag förbrukade, vilket gav en besparing på 1 783 kr. Utöver dessa pengar får jag skattereduktion med 60 öre per producerad kilowatt som jag sålt, vilket ger 4 205 kr.

Om jag nu räknat rätt blir detta 12 588 kr som är avkastningen (dessutom skattefri) på det investerade kapitalet. Betydligt bättre än ha haft 130 00 kr på ett räntelöst bankkonto.

      

Många olika poster på elräkningarna

Jag betalar två elräkningar varje månad. Den ena är för kåken i Sollentuna där vi är folkbokörda. Den andra är för gården i Bergslagen där vi dessutom har solpaneler på huvudbyggnadens tak. Det är många olika poster på elräkningarna. En stor del är skatt. Här är diverse siffror från de räkningar som avsåg december förra året.

Jag har gjort över med 2 089 + 1 723 kilowattimmar på båda ställena. Priset per kWh har varit 1,97  respektive 2,45 kr. Innevarande år räknar elbolagen, i mitt fall Sollentuna Energi (SEOM) och EON, med att jag ska förbruka ca 14 000 respektive 9 135 kWh. 

SEOM tar betalt för en grundavgift 20 A  och ytterligare en fast avgift, totalt 121 kr. Motsvarande för EON är abonnemangsavgift och årsavgift, totalt 172 kr. Dessa fasta avgifter är inte så stora, bara ca 300 kr.

Den el jag förbrukat har jag betalat 4 124 kr och 4 225 kr för, totalt 8 349 kr. Utöver detta har betalat effektavgift med 674 kr och elcertifikat med 21 kr och för elöverföring 1 075 kr, totalt 1 770 kr

Energiskatten har uppgått till 744 och 767 kr och momsen till 1 420 och 1 247 kr, vilket tillsammans blir  4 778 kr.

Vad vill jag säga med denna redovisning? Jo, två saker.

Den ena är att det är svårt att jämföra fakturor från olika elbolag då de har olika namn på de avgifter man ska betala. Det andra är att skatterna är en stor del av elräkningarna. 

PS. Solpanelerna på gården i Bergslagen har gett 53 kWh i december, av vilka jag sålt 15 till EON som jag fått 27 kr för. Alltid något.

Hur ser en typisk svensk manlig panschis ut?

Inte som mannen på bilden i alla fall. Jag skull tro att en svenskfödd gubbe en bit in i pensionärslivet kan se ut som jag, dvs. vit kaukasier, lite lönnfet med kulmage, dåligt med hår på skallen, lätt kutryggig och klädd i jeans och t-shirt. Killen på bilden ser inte ut så, trots att annonsen - en helsida i dagens SvD - har som målgrupp pensionärer i Sverige som sitter i ett obelånat småhus. 

Varför har man då valt en bild på en farbror med osvenskt utseende och klädd i fritidskläder som definitivt inte är typiskt svenska för äldre män? 

Och dessutom placerad i en skog som ser ut att ligga nånstans i Latinamerika.

Tanken är givetvis att han föreställer en vanlig svensk panschis som tagit ett så kallat pensionärslån med sin obelånade villa som säkerhet för framtida betalning av lånet.

För pengarna har han åkt till Costa Rica för att sportfiska. Han har varit där väldigt länge i solen så därför ser han så mörk ut i nian. 

De exklusiva fritidskläderna har han kunnat kosta på sig, tack vare lånet.

Nä, jag tror inte det är tanken. Reklambyrån har fallit för det politiskt korrekta när det gäller bilder på människor i annonser. 

Det måste vara minst en, helst flera personer med typisk utländsk bakgrund. Allt för att visa att kunden/avsändaren absolut inte har något emot invandrare utan tvärtom.

Detta för att inte någon invandrarkramare på vänsterkanten ska anmäla annonsen för diskriminering. Men risken finns att någon feminist på samma kant gör det för att det inte finns någon kvinna i bilden. Det finns ju även kvinnor som är pensionerade och bor i obelånade småhus är argumentet.

För många år sedan ritade jag de så kallade roliga gubbarna i Riksskatteverkets (då i alla fall) populära broschyr "Dags att deklarera". Mina figurer nagelfors varje år och kritiserades. "Varför sitter kvinnan sysslolös när mannen deklarerar?" "Varför är alla ljushåriga?" Suck!

Jag tog till mig av kritiken och året efter var kvinnan mer sysselsatt än mannen, som nu var svarthårig. Så jag kan ha en viss förståelse när personer med utländskt utseende förekommer i annonser nu för tiden.

Men jag tycker det börjar gå till överdrift och annonsen ovan borde ha haft en typisk svenne. De är trots allt fortfarande i majoritet i målgruppen pensionärer i vårt land.

Längst ned i annonsen med pytteliten  text har man ett exempel på ett sånt här pensionärslån. Lånar du idag 600 000 kr för att ha kul för så får du när du femton år senare säljer din obelånade kåk betala nästan 1,1 miljoner!

Det är inte precis välgörenhet dessa banker sysslar med.

Nu har vi bott i samma kåk i ett halvt århundrade!

Exakt i dag - tisdagen den 8 december - är det precis 50 år sedan vi flyttade in i den gamla 20-talskåk i Sollentuna vi fortfarande bor i. Då, det var 1970, var det fjärde flytten vi gjorde på drygt ett år. Sen dess har vi suttit still. Kåken kostade 120 000 kr. Nu är den värderad till nånstans mellan sju och åtta miljoner. Men den är helt annorlunda idag efter de om- och tillbyggnader m.m. som skett under de år som gått. Men jag tar det från början...

Jag växte upp i en HSB-etta i en familj på fyra personer. De som bodde i en tvåa eller trea ansåg jag var välbärgade och de som bodde i en villa måste vara jätteförmögna. 

Jag förstod inte att man kunde låna för att skaffa en bostad. Att låna för att köpa något var helt främmande för mig. Först måste man spara innan man kunde handla. 

Nåja, åren gick. Jag gick ut skolan, flyttade hemifrån och fick stadigt sällskap med min blivande fru. Vi gifte oss, fick bostad i Vivalla i Örebro, flyttade till Bollmora och sedan till Vårberg. Detta skedde under drygt ett halvår.

Min äldre bror hade skaffat kåk i Täby. Vi hade också villadrömmar, men saknade pengar. Mina svärföräldrar lånade vår lägenhet i Vårberg en vecka för att semestra i Stockholm. De, som bodde på landet, sov dåligt på grund av ljudet från hissen i hyreshuset.

De förstod inte hur vi klarade att bo så. "Vi funderar på att skaffa eget hus i stället", sa vi lite trevande. Det tyckte dom var en bra idé. Men pengar saknades till en kontantinsats.

Vi fick låna 35 000 kr av svärfar, några tusen av min mamma och hade lite sparat. Trots lånestopp fick vi ett lån och skrapade ihop så vi hade slant till en kontantinsats. Vi kollade en del kåkar i norra Storstockholm men de flesta var för dyra för oss. Vi började tvivla. Vi hittar nog inget som passar vår plånbok.

I augusti för femtio år sedan hittade jag kåken vi bor i. Min bror och jag åkte och tittade. En nersliten 20-talare med brutet tak och tre rum, hall och kök i Sollentuna. Jag slog till, trots att frun inte sett kåken.

Någon närmare koll gjorde jag inte. Kollade inte med kommunen om ev. byggförbud eller fornminen eller hur stadsplanen såg. Kollade inte krypvinden efter mögel och husbock. Hade ingen besiktningsman inkopplad. Den titt jag hade gjort tog väl ca tjugo minuter.

Jag var ung, bara 24 år, naiv och en totalt oerfaren husköpare. Turen var dock på min sida.

Grannen visade sig vara byggare och vi lejde honom för ett fixa ett nytt kök. När han kom in i kåken suckade han och sa: "Riv skiten och bygg nytt!" Det var inte kul att höra. Men vi gjorde inte som han sa.

Efter köket följde fler om- och tillbyggnader. Nu har kåken kök och fem rum plus matrum och tv-rum och en stor hall. Tomten är delad och där bor dottern med sin familj. 

Området är ett av kommunens bättre och ligger snäppet efter Edsviken i exklusivitet.  Fast det hade vi inte en susning om 1970. Nära till buss, pendeltåg, skola, dagis och centrum. Det mesta bara 15 minuters promenad bort.

Förutom inköpet för 120 000 har vi under åren som gått lagt ned ytterligare ca två miljoner. Omräknat till dagens penningvärde blir det ca 4,5 miljoner kr - ungefär som taxeringsvärdet är idag. Skulle vi sälja idag skulle vi kanske få 7,5 miljoner, varav 1,6 går bort i skatt. 

Det som blir kvar räcker knappt till en bostadsrätt på fyra rum i bra läge i Sollentuna. Dessutom skulle avgiften plus driftskostnaderna och hyran för en garageplats bli flera tusen dyrare än våra bostadskostnader i dag i kåken.

Vi bor nog kvar tills likbilen kommer och hämtar oss.

PS. När svärfar hade gått bort upptäckte jag att de 35 000 kr han lånade oss 1970 i stort sett var hela hans dåvarande sparkapital. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på hans stora givmildhet. Han efterskänkte sedan hela beloppet, fast stegvis. Fast det visste vi ju inte då.