Exakt i dag - tisdagen den 8 december - är det precis 50 år sedan vi flyttade in i den gamla 20-talskåk i Sollentuna vi fortfarande bor i. Då, det var 1970, var det fjärde flytten vi gjorde på drygt ett år. Sen dess har vi suttit still. Kåken kostade 120 000 kr. Nu är den värderad till nånstans mellan sju och åtta miljoner. Men den är helt annorlunda idag efter de om- och tillbyggnader m.m. som skett under de år som gått. Men jag tar det från början...
Jag växte upp i en HSB-etta i en familj på fyra personer. De som bodde i en tvåa eller trea ansåg jag var välbärgade och de som bodde i en villa måste vara jätteförmögna.
Jag förstod inte att man kunde låna för att skaffa en bostad. Att låna för att köpa något var helt främmande för mig. Först måste man spara innan man kunde handla.
Nåja, åren gick. Jag gick ut skolan, flyttade hemifrån och fick stadigt sällskap med min blivande fru. Vi gifte oss, fick bostad i Vivalla i Örebro, flyttade till Bollmora och sedan till Vårberg. Detta skedde under drygt ett halvår.
Min äldre bror hade skaffat kåk i Täby. Vi hade också villadrömmar, men saknade pengar. Mina svärföräldrar lånade vår lägenhet i Vårberg en vecka för att semestra i Stockholm. De, som bodde på landet, sov dåligt på grund av ljudet från hissen i hyreshuset.
De förstod inte hur vi klarade att bo så. "Vi funderar på att skaffa eget hus i stället", sa vi lite trevande. Det tyckte dom var en bra idé. Men pengar saknades till en kontantinsats.
Vi fick låna 35 000 kr av svärfar, några tusen av min mamma och hade lite sparat. Trots lånestopp fick vi ett lån och skrapade ihop så vi hade slant till en kontantinsats. Vi kollade en del kåkar i norra Storstockholm men de flesta var för dyra för oss. Vi började tvivla. Vi hittar nog inget som passar vår plånbok.
I augusti för femtio år sedan hittade jag kåken vi bor i. Min bror och jag åkte och tittade. En nersliten 20-talare med brutet tak och tre rum, hall och kök i Sollentuna. Jag slog till, trots att frun inte sett kåken.
Jag var ung, bara 24 år, naiv och en totalt oerfaren husköpare. Turen var dock på min sida.
Grannen visade sig vara byggare och vi lejde honom för ett fixa ett nytt kök. När han kom in i kåken suckade han och sa: "Riv skiten och bygg nytt!" Det var inte kul att höra. Men vi gjorde inte som han sa.
Efter köket följde fler om- och tillbyggnader. Nu har kåken kök och fem rum plus matrum och tv-rum och en stor hall. Tomten är delad och där bor dottern med sin familj.
Området är ett av kommunens bättre och ligger snäppet efter Edsviken i exklusivitet. Fast det hade vi inte en susning om 1970. Nära till buss, pendeltåg, skola, dagis och centrum. Det mesta bara 15 minuters promenad bort.
Förutom inköpet för 120 000 har vi under åren som gått lagt ned ytterligare ca två miljoner. Omräknat till dagens penningvärde blir det ca 4,5 miljoner kr - ungefär som taxeringsvärdet är idag. Skulle vi sälja idag skulle vi kanske få 7,5 miljoner, varav 1,6 går bort i skatt.
Det som blir kvar räcker knappt till en bostadsrätt på fyra rum i bra läge i Sollentuna. Dessutom skulle avgiften plus driftskostnaderna och hyran för en garageplats bli flera tusen dyrare än våra bostadskostnader i dag i kåken.
Vi bor nog kvar tills likbilen kommer och hämtar oss.
PS. När svärfar hade gått bort upptäckte jag att de 35 000 kr han lånade oss 1970 i stort sett var hela hans dåvarande sparkapital. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på hans stora givmildhet. Han efterskänkte sedan hela beloppet, fast stegvis. Fast det visste vi ju inte då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar