När mitt korrekturexemplar dök upp i Libris

 Jag har lyckats skriva och låta trycka en riktig bok. Den är på 240 sidor med hårda pärmar, dvs. det som kallas inbunden.  Den är en faktabok. Att skriva en roman, där du hittar på allt själv är betydligt svårare. Alla mina försök den vägen har misslyckats. Som längst kom jag 100 sidor.

Som liten gosse var jag ett läsande barn. Så fort jag lärt mig läsa, vilket skedde i skolan gick jag till biblioteket och lånade min första  bok. 

Den hette "Robinson Cruse" och hade bara en bild. Den som var på omslagets framsida och föreställde en skäggig gubbe klädd i djurhudar på en flotte av hopknutna trädstammar. Jag hade ingen susning om vad den handlade om.

Jag sträckläste den på ett dygn och väntade och våndades tills jag besökte biblioteket fjorton dagar senare. Bibliotekstanten hade stämplat ett datum längst bak i boken som jag trodde var den dag då boken måste  återlämnas. Att man kunde lämna den tidigare hade ingen berättat.

Från sju-åtta års ålder till övre tonåren läste jag ett par  böcker i veckan. Det var en flykt in i fantasins värld som gav mig en allmänbildning och ett språk och ordförråd som jag haft nytta av hela livet. 

Samtidigt drömde jag om att själv någon gång ge ut en riktig bok. Nu har jag nått ett av mina livsmål även om den bara är en faktabok. 

All böcker registreras i Libris som är en del av Kungliga Biblioteket (KB). Där finns jag med, med diverse alster, bland annat min sista bok som handlar om gruvan i Stråssa. Alla tryckerier ska leverera pliktexemplar till bl.a. KB där de registreras i Libris.

När jag fick min bokleverans och bläddrade i det första tryckta exemplaret hittade jag några korrekturfel men även - vilket var värre - minst tre förargliga löjliga faktafel. Jag noterade felen i ett exemplar som jag med en textremsa döpte till "Björns korrex med rättelser".

Felen gjorde att glädjen över den tryckta boken byttes i förakt för den och jag skulle helst ha slängt hela upplagan och tryckt om den. Men det gjorde jag inte utan började marknadsföra och leverera den till bokhandlare m.fl. 

Mitt korrexemplar  lyckades jag slarva bort. 

När jag några veckor senare kollade i Libris stod min bok "Stråssa gruva" där men den hade även kompletterats med följande rubrik "Björns korrex med rättelser". Hur i helvete hade det gått till?

Jag kollade vidare i Libris och såg att bara ett bibliotek hade boken, nämligen det i Kumla. Då ramlade polletterna ned.

Biblioteket i Kumla hade nämligen för en vecka sedan köpt en bok av mig. Av misstag hade jag skickat mitt korrekturexemplar till Kumla. Men hur hade det registrerats hos KB i Libris? Jag kontaktade både Libris som ändrade texten och bibliotekarien i Närkestaden Kumla, som jag skickat en ny bok till och bad dem skicka tillbaka mitt korrekturexemplar..

När biblioteket får in en ny bok registreras den mer eller mindre automatiskt i Libris. Att boken de fått hade kladdnoteringar och extra text på framsidan utan att nån reagerat i Kumla kunde man inte förklara.

Men mitt korrekturexemplar kunde jag inte få tillbaka förrän den som lånat det hade läst ut det och  lämnat tillbaka det.

Ujijuj, tänk så det kan gå.

PS. Du hittar Libris här: libris.kb.se

Artificiell intelligens: fantastiskt och skrämmande!

Dikten i mitt förra blogginlägg är gjord av AI, dvs, artificiell intelligens. Jag fick en länk av min dotter till en app med AI och bad att få en dikt på rim om Sverige.  Några sekunder senare kom dikten, dock utan rim. Tack och lov! För än är vår mänskliga hjärna inte helt och hållet omsprungen av denna teknik.

Jag har alltid varit sen på bollen när det gällt att nyttja ny teknik. När jag jobbade stod jag inför ett vägval: ska jag lära mig att desktoppa och göra originalen till verkets trycksaker? Eller ska mina medarbetare få göra det? 

Mina medarbetare fick sköta desktoppandet och jag satsade på att skriva i stället.

Datorer och det som hör ihop med dom har jag haft svårt för. Så fort det blir nåt krångel med datorn eller en skrivare ropar jag på hjälp. Jag klarar inte av att lära mig det jag behöver hjälp med. 

Antingen  ber jag dottern, hennes sambo - eller deras ungar - om hjälp. Har de inte tid ringer jag TechBuddy och får hjälp av nån av deras experter som kommer hem och fixar det som jag borde ha klarat på egen hand. Om intresse funnits, vill säga.

Nu har jag ett nytt vägval: ska jag fortsätta att leta fakta och formulera en textsnutt till den bok om Stråssa gruva som jag håller på att slutföra? Eller ska jag låt AI plocka fram en text på några sekunder?

I och för sig går det snabbare med AI än att leta på nätet med Wikipedia eller att bläddra i ett uppslagsverk eller en tryckt faktabok. Men helt ok känns det inte att nyttja AI.  

Jag har tidigare tyckt att det varit fusk att rita av något. När man ska teckna ska man börja med ett tomt pappersark och själv fylla det. 

Men att ha en förebild som modell eller mall har konstnärer alltid haft. När greker och romare gjorda sina odödliga mästerliga statyer hade de en levande modell som förebild.

När den kände djur- och naturmålaren Bruno Liljefors målade sina fåglar, rävar och anda djur hade han foton som förebild, visserligen svartvita, men i alla fall...

Vi får räkna med att yrket som konstnär, journalist eller författare är på väg att förändras i grunden såväl tack vare som på grund av artificiell intelligens.

Suck! Det är ju fantastiskt. På samma sätt som desktop numera är var mans möjlighet att designa trycksaker kommer AI att kunna göra oss alla till poeter, författare och konstnärer.

Men samtidigt är det skrämmande. Det är nog bara en tidsfråga innan AI blir smartare än våra hjärnor.

Nu kan jag kalla mig "författare"?

När man har gett ut två böcker kan man ansöka om inträde i Sveriges författarförbund. Då kan man skriva "författare" på sitt visitkort och i sitt CV. Jag har precis kommit ut med min andra bok. Den heter "Blåbärs-Pelle" (90 sid.) och handlar om min morfar och mormor, deras förfäder och ättlingar. Det är ingen bestseller direkt. Upplagan är 100 ex och målgruppen är släktingarna.  

Min första bok heter "Mina kolumner" och är lite tjockare, 228 sidor. Den innehåller de krönikor eller kolumner som jag skrev i Skatteverkets tidning åren 1986-2005. Den lilla boken finns att köpa som print-on-demand hos Vulkanmedia och kostar 170 kr. Det är självkostnaden och jag tjänar inte en spänn på den. Rena välgörenheten, alltså.

Den som skriver texter som t.ex. romaner, noveller eller artiklar är en författare (eller författarinna). I första hand avses de som skriver skönlitteratur. De som skriver annan litteratur kallas ibland skriftställare, journalister och informatörer. 

Ordet författare används även som yrkestitel för den som skriver noveller, romaner, facklitteratur etc. Andra skrivare kan kallas poet, diktare, lyriker, dramatiker, kåsör, krönikör m.m. beroende vad de producerar.

Att jag nu skulle kalla mig författare på grund av mina två så kallade böcker känns förmätet. Jag kommer alltså inte att göra det. Men då jag gillar att skriva kanske jag skulle kunna kalla mig "skribent" eller "möjligen "skriftställare"?

Jag har dock skrivit mycket, mest i form av artiklar och inlägg. Jag började som tonåring med att skriva insändare i min hemstads tidning Nerikes Allehanda. På länsstyrelsen i hemstaden skrev jag massor med olika beslut och protokoll. 

På (Riks)Skatteverket blev det tusentals artiklar i tidningen jag gjorde samt även hundratals promemorior med olika innehåll.

I min blogg du läser har jag krystat ur mig mer än 1 200 inlägg varav du just nu läser nummer  1 237.