Snart kan lupinerna lämnas och brännas

Ni som har följt min blogg har säkert sett att jag förklarat krig mot den invasiva blomsterlupinen. I ett inlägg den 28 juni förra året berättade jag att det kostar pengar att lämna uppgrävda lupiner som hushållsavfall hos åtvervinnings-centraler. Detta har jag påpekat både för miljöminister Skog och Naturvårdsverket. 

Jag har sporadisk kontakt med en handläggare på Naturvårdsverket. När jag för några dar sedan frågade om det hänt något när det gäller att få stopp på blomsterlupinen fick jag ett besked med lite positivt innehåll.

Så här skrev man: När det gäller hantering av växtavfall av invasiva främmande arter, vare sig de är med på en förteckning eller inte, så tar vi fram en kort vägledning för allmänhet och återvinningscentraler. Kommunen är ju skyldig att ta emot hushållsavfall där också trädgårdsavfall ingår, och rör det sig om en mindre mängd kan man lägga det i en påse och lägga den i sin soptunna. Lite större mängder kan man lägga i fraktionen brännbart på ÅVC.

Det är nämligen så att uppgrävda blomsterlupiner - som är både invasiva och giftiga - måste brännas och får absolut inte komposteras. Eller också ska man lägga dem avskilt och låta dem ruttna och sedan lämna resterna för bränning.

När jag skulle göra mig av med lupinavfall hos min återvinnings-central (ÅVC) krävdes jag på betalning, men lyckades prata mig ur det. Det måste ju för 17 vara gratis att lämna lupinavfall och annat invasivt växtmaterial som måste brännas.

Det gläder mig att Naturvårdsverket tagit till sig mitt påpekande. Det är skandal att det ska kosta pengar att bli av med lupinavfall. Men nu tycks det bli ändring på den punkten.

Det ska bli intressant att ta del av verkets "korta vägledning" - när den nu kommer...

Nu är han utvisad!

I början av året hade vi vårt sjätte inbrott på torpet i Bergslagen. Denna gången åkte förövaren fast. Det berättade jag här i ett inlägg den 16 februari i år. Nu är ärendet avslutat. Boven är utvisad.

Gärningspersonen - en asylsökande från Palestina - hade gjort ytterligare fem inbrott och dömdes av Tingsrätten i Örebro för grov stöld m.m. till fängelse i ett år och tre månader samt utvisning i fem år.

När han avtjänat nio månader släpptes han ur fängelset. Han vistelse där kostade Kriminalvården 2 500 kr per dygn. Grovt räknat blev prislappen för den kost och logi m.m. han fick på anstalten Fosie utanför Malmö ca 675 000 kr. Hade han suttit tiden ut hade det blivit drygt 1,1 milj. kr. Det hade blivit billigare för oss skattebetalare om han utvisats direkt.

Samma dag som han släpptes - den 13 december - stod Gränspolisen redo och förpassade honom ur riket. Han är återbördad till sin hembygd där fru och barn väntade på honom. Om fem år är han välkommen tillbaka till Sverige, dock inte av mig.

Jag hoppas han stannar i Palestina.

Öppet brev till Björklund (L)

Med en lätt underdrift kan man säga att det går trögt att bilda en ny svensk regering. C och L har bollen och har även målat in sig med den i varsitt hörn. SD njuter av spelet och ser på. S  kommer att lura skjortan av båda. Lova runt och hålla tunt. En insändare i tidningen "Bohuslänningen" skriver så här, se nedan, och menar att en alliansregering är det enda rätta. Jag håller med.

"Vi är förvånade och bestörta över L:s ställningstagande att inte stödja en alliansregering bestående av M, KD, C och L på grund av att SD eventuellt skulle stödja en sådan. En sådan regering har inte eget stöd i riksdagen, men det har inte andra alternativ heller som har diskuterats.

Om man inte vill ha ens ett passivt stöd från de två extrempartierna V och SD så finns bara en lösning, hela alliansen tillsammans med S och ev MP. Detta har avvisats av S, vilket innebär att detta alternativ inte finns.

Alltså måste det skapas en minoritetsregering om V och SD ska hållas utanför.

En minoritetsregering med S och MP har avsatts av riksdagen, varför detta alternativ inte är aktuellt. Även om vi lägger till V så räcker inte detta till egen majoritet. En rödgrön regering måste med andra ord få stöd av SD eller alliansen. S har avvisat stöd från SD, vilket innebär att inte heller detta alternativ är aktuellt. Kvar står då de rödgröna med alliansen. Alliansen har också uttalat tveksamhet till att stödja en rödgrön regering även om S försökt locka över C och L, vilka inte helt avvisat detta, givet att V inte deltar. Hur som helst räcker inte S, MP, C och L till majoritet.

Detta innebär att det enda rimliga alternativ som återstår är en alliansregering med passivt stöd från SD, och/eller S.

En M/KD-regering har S, V, MP C och L röstat ner i riksdagen. En minoritetsregering med S, V och MP kommer att röstas ner av alliansen, men kan överleva med stöd av SD, vilket de rödgröna inte vill. En minoritetsregering med hela alliansen kommer sannolikt att stödjas av SD men inte av de rödgröna. Hur som helst blir en sådan regering med stor sannolikhet godkänd av riksdagen.

Detta innebär inte att man måste ”förhandla” med SD. Alliansregeringen lägger fram sina goda förslag och får sannolikt stöd från SD, eventuellt också av S i vissa frågor – det finns många positiva beröringspunkter mellan alliansen och S, vilket bevisats av ett antal övergripande överenskommelser under den gångna mandatperioden.

Om SD i en ”stor” fråga, t ex budgeten, inte stödjer alliansen kommer regeringen sannolikt via en förtroendeomröstning att falla, om inte S kan tänka sig att stödja den eller åtminstone lägga ner sina röster, vilket förmodligen är sannolikt för att inte låta SD ”styra”.

OM C och L inte vill ingå i (eller ens stödja) en minoritetsregering med M och KD ligger skulden för regeringens fall på C och L.

Konsekvenserna av att inte delta i en alliansregering med passivt stöd av SD blir nyval, vilket sannolikt riskerar att lämna L utanför riksdagen. Nyval p g a SD:s agerande blir förmodligen inte lika kostsamt för L, även om nyval på alla sätt måste undvikas.

Förslag:          Bilda en alliansregering med M, KD, C och L. Driv alla alliansfrågor och sök stöd hos både SD och S. Observera alliansfrågor där alliansen är enig. I övriga frågor låt riksdagen bestämma på sätt som får majoritetens stöd.

                        Om SD ställer krav för att acceptera ett alliansförslag, vilket inte kan accepteras av alliansen, låt riksdagen bestämma. Vill SD ställa förtroendefråga låt dem göra detta. Vi har svårt att tro att S vill ge dem ett så stort inflytande, att det blir nyval p g a av detta. S behöver inte stödja en misstroendeförklaring, enbart lägga ner sina röster för att alliansregeringen ska överleva.

!!! STÄLL UPP MED L SOM EN AKTIV DELTAGARE I EN ALLIANSREGERING !!!

                                                                                                                                    Liberalerna i Sotenäs."

Viktiga fakta saknas ibland

När jag någon enstaka gång läser en artikel på sportsidorna i min dagliga morgontidning slås jag av den faktablindhet som skribenterna ofta visar i sina texter. Det är ofta man glömmer att inledningsvis berätta vilken sport eller idrott texten handlar om. De är så inne i sin sport att de glömmer att det finns läsare som inte är lika insatta i ämnet. Nu har samma sak hänt i en nyhetsartikel. 

Häromdan fanns ovanstående lilla TT-notis i Svenska Dagbladet. Det var ju intressant att veta att den M-budget som vann riksdagens gehör innebär att en "myndighet" läggs. Men ingenstans i texten står vilken myndighet det handlar om.

Nu råkade jag veta att det är Jämställdhetsmyndigheten som moderaterna vill lägga ned, trots att den bara funnits något år. För den som inte följt med i debatten blir den lilla artikeln svårbegriplig då läsaren inte får veta vilken statlig myndighet som avses.

Dels borde reportern i fråga ha talat om inledningsvis i sin text. Nu när så inte skett borde redigeraren eller rubriksättaren gjort det.

Detta lilla olycksfall i arbetet beror säkert på det uppskruvade tempot i arbetslivet generellt sett och på en tidningsredaktion i synnerhet.

När farsan slutade räta spik

Jag växte upp under knappa omständigheter. Min farsa var "om sig och kring sig", dvs. snål. När han byggde vår lilla sommarstuga i början av 1940-talet köpte han rivningsvirke och fick på köpet med sig en stor mängd begagnade och krokiga spikar. De rätade han ut och använde på nytt vid bygget. Men 1955 när stugan skulle byggas till hände något som fick honom att ändra sig.

För att få virke till tillbyggnaden lät farsan såga ned ett antal stora granar som stod på vår 0,23 ha stora sommarstugetomt (dvs. 2 305 kvm stor). De togs om hand av traktens bonde som hade en egen liten såg. När regelvirke, brädor, läkt m.m. levererades tillbaka fick vi även de s.k. bakarna, dvs. det tunna halvrunda spillvirket där barken satt kvar.

Dessa bakar blev byggmaterial för min sju år äldre bror. Han byggde en koja av dem i form ett litet hus som såg ut som det var gjort av timmer.

Detta skedde samtidigt som farsan snickrade på tillbyggnaden av sommarstugan. Både brorsan och jag sattes i arbete med att räta ut gamla krokiga spikar som farsan alltså sedan återanvände.

Han hade spikat upp ett gammalt strykjärn upp-och-ned på en träkubbe som vi nyttjade när rätade spik med hjälp av en hammare.

Det blev ny spik till slut

Min bror tyckte det var jobbigt att räta spik. När han byggde kojan tröttnade han på gammal spik som skulle rätas. I stället cyklade han de åtta kilometrarna till järnhandeln inne i stan och köpte ny och rak spik som han med lust och glädje använde till kojbygget.

När farsan såg det gav han upp och köpte även han ny spik till stugtillbygget. Och vi ungar blev glada att slippa räta spik.

Den begagnade spiken fanns i ett halvt oljefat som vi sedan baxade tillbaka in under stugan, som stod på plintar. Stugan är såld sedan länge men finns fortfarabde kvar. Förmodligen står halvtunnan med rostig krokig spik också kvar. En åttio år gammal relik.

Ett företag till med bra service

För några veckor sedan köpte jag en motorsåg som drivs med en bensinmotor. Den var inte helt färdigmonterad. Svärdet och kedjan var i lös vikt och måste sättas dit. Jag gillar inte tekniska prylar som måste sättas ihop men kände att jag kanske ska göra ett försök på egen hand. Sånt här tekniskt avskyr jag och vill inte ens försöka.

Min tekniskt mångkunnige svåger som är en Chalmerskt utbildad civilingenjör fanns inte i landet. Så han fick vara ifred den här gången. Jag bestämde mig för att försöka få dit svärdet och kedjan på egen hand.

Jag lyckades med det. Kors i taket. Jag provstartade och den gick igång direkt.

Svärdet lossnade

Nån vecka senare var jag på torpet i Bergslagen och tänkte försöka  skogsarbeta med den nya motorsågen

Den startade snabbt och jag gick till en medelstor grön och grann gran och började kapa de lågt sittande grenarna. Plötsligt small det till och sågen stannade. Svärdet hade lossnat och kedjan hade hoppat av.

När jag försökte sätta fast svärdet och kedjan såg jag att en av de två muttrar som håller svärdet på plats hade försvunnit. Fan, tänkte jag. Hade jag slarvat och inte dragit fast muttrarna ordentligt?

Sånt här händer alltid mig. Jag blev alltså inte förvånad.

Fantastisk fin service

Jag behövde en ny mutter och googlade fram Stiga i Tranås (då det stod Stiga på den gula motorsågen, tillverkad i People's Republic of China). Ett mejl avsändes där jag berättade om min sorgliga belägenhet och undrade om man kunde skicka en mutter plus faktura.

Svar kom snabbt. Stiga i Tranås har ingen service utan jag hänvisades till närmaste serviceverkstad. Men, skrev Stigakillen, jag har några såna muttrar ock jag skickar dem till dig.

Fantastiskt bra service! Stort tack.

Smygreklam även i debattexter?

Mitt svenska dagblad (som jag får i trycksvärtsdoftande pappersform i brevlådan) innehåller många annonser. När jag räknat dem brukar hälften av sidutrymmet vara reklam. Helt förståeligt då tidningen måste ha annonsintäkter. Men när debattinlägg får inslag av textreklam är måttet rågat.

Ibland saknar dagbladet en journalistisk framsida. I ställer är där en helsidesannons. Ibland är nästföljande hela uppslag en stor dubbelsidig annons. Många sidor har helsidesannonser, ofta för vin och innovativa företag som presenterar sin affärsidé och produkt och vill locka läsare att teckna deras aktier.

Annonserna är väl ok då jag förstår att de ger intäkter till tidningen. Minskat antal annonser skulle ge mig ännu högre prenumerations-kostnad så jag accepterar dem. Dock motvilligt.

Debattinlägg med smygreklam?

Häromdan innehöll ett debattinlägg drag av textreklam för skribentens företag. I alla fall upplevde jag det så. Ämnet var att inte använda antibiotika till djur utan i stället vaccin.

Skribenten var en seniorprofessor vid Karolinska institutet men samtidigt VD för ett företag. När jag googlade på företaget fann jag att det tillverkade... Ja, vad tro du? Jo, givetvis vaccin för djur.

Tack vare att svenskans debattredaktion tog in inlägget fick hans företag gratisreklam. Jag ger mig sjutton på att snart kommer en helsidesannons där vi läsare erbjuds köpa aktier i hans företag. Smart.

Tjusiga titlar får företräde

Att han var professor bidrog säkert också till att man tog in hans inlägg. En vanlig Svensson utan akademisk titel eller något annat tjusigt att luta sig mot har otroligt svårt att få in ett debattinlägg i tidningarna, oavsett hur intressant och välskrivet inlägget är.

Detta kallar jag utmärkt service!

Varje gång jag kontaktar ett företags kundtjänst är jag inställd på att inte få det som jag vill, vad det nu kan vara. Skicka en vara i retur? Klaga på en felaktig faktura? En leverans som inte skett med rätt produkt? Jag tar ut allt negativt i förväg, målar fan på väggen, finslipar mina argument etc. Men oftast hetsar jag upp mig i onödan. 

Min färgskrivare ville inte hänga med längre. I fönstret fick jag ett meddelande som löd ungefär så här: "Använd inte skrivaren, dra ut kontakten och kontakta närmaste serviceverkstad". Skit också! En skrivare borde väl ha en livslängd på mer än 2-3 år? Förmodligen är dom tillverkade att bara hålla en viss tid.

En ny billigare än att laga

Att lämna in den på en verkstad för felsökning och sedan eventuell åtgärd, byte av delar m.m. skulle säkert kosta mer än att köpa en ny skrivare. Alltså uteslöt jag det alternativet. Men det fanns ett stort aber: jag hade nyss köpt två uppsättningar färgpatroner, en utgift på bortåt femtonhundra spänn! Kanske bästa att hitta en liknande skrivare som behöver samma färgpatroner.

Därför kontaktade jag Canon, som tillverkat skrivaren. Jag kom fram direkt och fick prata med en trevlig kille som efter visst digitalt letande hittade en skrivare som använde samma sorts färgpatroner. Om jag köpte den via Canons webbshop skulle jag få 20 % rabatt. Det lät ju lockande. Men denna skrivare hade inte kopierings- och skanningsfunktioner, något som jag absolut ville ha.

Fri retur och tillgodo

Jag fick väl bita i det sura äpplet och inse att mina färgpatroner inte gick att använda. Kanske kunde jag sälja dem på Blocket, tänkte jag. Men så fick jag en idé: ska kolla om inkClub tar tillbaka patronerna och ger mig ett tillgodohavande? Jag kan ju alltid fråga.

Sagt och gjort. Ett elektroniskt brev avsändes till inkClub i Uppsala. Ett svar kom ganska omgående. Jodå, det gick bra att returnera patronerna och jag skulle få ett tillgodohavande. Dessutom gav dom mig en frisvarskod så jag kunde skicka tillbaka dem portofritt! Ganska fantastiskt.

Än en gång besannades inte mina inledande negativa farhågor. 

Vilka hjälpte Sovjet att kartlägga Sverige?

Det här en rysktillverkad karta från 1974 över min hemstad Örebro. Hela Sverige var på detta sätt in i minsta detalj kartlagt med uppgift om strategiskt viktiga byggnader, försvarsanläggningar, broars bärighet, vattendjup i vattendrag m.m. Dessa detaljer - som inte fanns på svenska kartor - måste ha observerats på plats vilket sannolikt krävt hjälp av sovjetvänner i landet.

Sedan 1917 har vi haft ett sovjetvänligt svenskt kommunistiskt parti som hyllade massmördarna och folkförtryckarna Lenin och Stalin.

Partiet bytte namn 1990 till Vänsterpartiet och ledarna för det grät när muren föll i Östtyskland. Samtidigt försökte man göra upp med sitt förflutna kommunistiska arv. Bland annat menade man nu i efterhand att den sovjetiska formen av socialism inte varit den riktiga, den som Marx och Engels förespråkat.

Arvet finns fortfarande kvar

Det finns fortfarande en ovilja hos Vänsterpartiet att granska sin historia och kommunismens brott. Partiet ville 2008 lägga ned "Forum för levande historia" - som skapats för att berätta om nazismens illdåd - när man nu i stället ville satsa på kommunismens brott.

I Vänsterpartiets partiprogram skriver man 2018 att produktions-medlen, dvs. företag, banker m.m. måste tas över av "arbetarna". Går det inte med fredliga (demokratiska) medel så är våldet den sista utvägen. Man skriver också att partiet bildades 1917, alltså inte 1990 när man bytte namn, och man firade 100 år förra året.

Detta luktar kommunism lång väg och tyder definitivt inte på att man skakat av sig sitt förflutna. Tvärtom, tycker jag. Man verkar stolt över det.

Svenska kommunister hjälpte till?

Partiet hyllade Sovjetunionen och gjorde som Kreml sa. Man fick även pengar därifrån och hade täta kontakter med sina broderpartier i forna Östblocket.

När det gäller den sovjetiska kartläggningen av vårt land så är jag övertygad om det var flera svenska kommunister som villigt hjälpte till i det arbetet. Om det skedde med eller utan partiledningens välsignelse ska jag låta vara osagt.

Sossarna visste hela tiden att kommunisterna inte var att lita på. Därför kartlade och  registrerade man i hemlighet dem på arbetsplatser och överallt var i samhället de fanns. Det gjordes av den hemliga organisationen Stay Behinds civila del, även kallad "Den svenska motståndsrörelsen". (Den finns kvar även i dag, däremot lades den hemliga militära delen ned i slutet av 1990-talet.)

Vad vill jag ha sagt?

Sammanfattningsvis, vad vill jag ha sagt: Jo, att Sovjetunionen på 1970-talet hade detaljerade planer för att kunna anfalla och ta över Sverige och att man i det arbetet fått hjälp av medlöpare i landet, sannolikt svenska kommunister?

Sollentuna kommun ska bättra sig, tveksamt?

I somras (15 juni) berättade jag i ett inlägg här på bloggen att jag anmält Sollentuna kommun till JO. Anledningen var att jag aldrig fick svar på ett brev, trots flera påminnelser. Först när jag kopplade in ansvariga politiker fick jag ett svar. Mitt JO-ärende har rullat på och nu har kommunen svarat JO med anledning av min anmälan dit.

I svaret från den ansvariga nämnden (Trafik- och fastighetsnämn-den) håller man med om min redogörelse över alla kontakter jag har haft utan att få svar. Man medger lite halvhjärtat att svarstiden varit för lång och att återkopplingen borde varit bättre.

Kommunens svar är tämligen lamt och intetsägande, tycker jag. Vad ska då kommunen göra för att inte sånt här ska hända igen? Jo, när man framöver har nån form att utbildning för personalen ska man särskilt beakta skyldigheten att svara på frågor från enskilda. Alltså: det kommer inte att hända nånting.

Vad handlade det om?

Mitt ärende handlade om den invasiva blomsterlupinen som börjat sprida sig lite varstans i kommunen. Min fråga var vad kommunen tänker göra för att stoppa utbredningen av den.

I det svar jag så småningom fick berättade man att man skulle lägga in information om blomsterlupinen och andra invasiva arter på kommunens webbplats, Detta skulle göras inför årets sommar och nu skriver vi oktober. Men vad har hänt? Inte ett dugg.

PS. Jag återkommer när JO satt ned foten och meddelat sitt beslut.

En frågvis forskande professor från Lund

För några år sedan gjorde jag ett inlägg här på min blogg som handlade om skolelevers frånvaro, som förr i tiden skrevs in i betygen. Som illustration hade jag en bild på min fars betyg där frånvaron var mycket detaljerad och en bild på ett av mina mer sentida betyg. Häromdan fick jag ett mejl från en forskare som ville använda mina bilder i en kommande liten bok om frånvaro. Men forskaren ställde samtidigt en märklig fråga, kan jag tycka...

Mitt inlägg om frånvaro publicerade jag på bloggen den 12 maj 2011. Du kan gå dit och läsa om du vill. Anledningen till inlägget var att liberalmajoren Björklund hade föreslagit att frånvaro borde skrivas in i skolbetygen, något som jag kommenterade och tyckte var bra. För så gjorde man förr.

Lundaforskaren BE - som hittat mitt blogginlägg - är lärare, docent och assisterande professor. Hon berättar i mejlet att hon skrivit/pratat en hel del om bl.a. frånvaro i skolan. Nu ska hon sammanställa sina forskningsrön i enkel, mindre bok som ska ha lärare m.fl. som målgrupp och då vill hon ha mina betygsbilder som illustrationer i boken.

Vill veta vem jag röstar på

Men samtidigt skriver hon så här:

"För att du skall veta lite var dina bilder hamnar vill jag inledningsvis säga att jag är inte överens med dig ifråga om dina lovord till Björklund, men i ett demokratiskt samhälle är det ju dialogen och kommunikationen som är det viktiga, i syfte att söka sig fram till det bästa argumentet (i mina ögon gärna ”på vetenskaplig grund”). Att jag inte sympatiserar med dina inledande ord i din blogg är ingen big deal i mina ögon…även om jag inte känner dig för övrigt, men du får gärna berätta lite mer om dina sympatier. Jag vill inte arbeta med en SD-sympatisör."

Jag svarade henne att det var helt ok att använda mina bilder. När det gällde hennes fråga om mina sympatier blev mitt svar så här:

"Till sist vill jag svara på din fråga om var mina sympatier ligger. Jag är inte medlem i något politiskt parti eller någon förening med extrema åsikter eller i något religiöst samfund. Jag är inte ens medlem i Svenska kyrkan. Jag fullgör dock min skyldighet och utövar min rättighet och har röstat i samtliga allmänna val och folkomröstningar sedan 1968. Jag kan lugna dig när det gäller SD. Jag sympatiserar inte med nazister, fascister eller kommunister och andra extremister. Var ligger dina sympatier, kan jag då motfråga? För övrigt tror jag att även forskningen och dess resultat påverkas av forskarens grundläggande inställning och politiska sympatier. Så finns det egentligen något som är objektivt?"

En mycket märkligt fråga

Jag tycker hennes fråga om mina sympatier är märklig. Om jag nu hade varit SD-sympatisör (vilket jag inte är) och jag svarat det, hade hon då valt att inte använda mina bilder? 

Av detta kan tolka henne som sympatimässigt vänsterut på den politiska kartan. Rätt eller fel, vet inte. Har ingen susning och hon har heller inte svarat mig. För mig spelar det ingen roll vad hon är.

Hennes aversion mot SD kan jag sympatisera med men jag undrar om hon även vägrar undervisa studenter som är SD-sympatisörer? Pratar hon inte med sina nya grannar i Skåne om de är SD-sympatisörer? Köper hon inte varmkorv hos en korvgubbe med en SD-logga på korvlådan?

Tja, hennes fråga om mina sympatier är märklig. I alla fall i det här sammanhanget om att få nyttja några bilder.

Finns inget som är objektivt

PS. Sista meningen i mitt svar till henne handlar om min uppfattning att det finns knappast något som är totalt till 100 % objektivt. Debattartiklar "på vetenskaplig grund" i olika ämnen är ofta undertecknade av fil.doktorer och professorer som forskat i olika ämnen. Det ger tyngd och en skenbart objektiv nyans åt deras åsikter.

Dessa forskare har givetvis som alla andra (som inte är akademiker) en grundläggande politisk uppfattning, som - vare som de vill eller inte - påverkar deras forskning och vad de rapporterar. Det är ju nämligen väl känt bland forskare att när det inte går som planerat så försöker man på alla sätt hitta vägar för att bekräfta sina teorier.

Tillägg den 24 november 2018: Igår fick jag svar från den forskande professor BK. Hon tackar för mitt svar och vill använda mina bilder. Jag har därför skickat henne kopior på bilderna och hon lovade mig ett signerat exemplar av sin kommande lilla bok. Det tackar jag för! Slutet gott, allting gott.

Bergslagsflaggan har hamnat på länsmuséet

Bergslagsflaggan har nu funnits i mer än ett decennium. Den marknadsförs och säljs av den ideella "Föreningen Bergslagsflaggan" med säte i Stråssa. Marknadsföring sker främst genom affischer på de allmänna anslagstavlorna som finns i byarna runt om Bergslagen. Nu har Länsmuséet i Örebro kartlagt anslagstavlorna och gjort en utställning om dem. Flaggan är med på utställningen.

Utställningen heter "Var hör jag hemmma? Vad anslagstavlor berättar om Örebro län".  Under 2017 har författarna och berättarna Maria Sedell och Staffan Ekegren åkt runt i länet, dokumenterat anslagstavlor och knutit kontakt med personer bakom anslagen på tavlorna.

En av de fjorton personer runt om i länet som kontaktats och intervjuats är Rune Andersson i Stråssa. Han sköter leveranser av Bergslagsflaggorna m.m. till alla de som hör av sig via föreningens hemsida - eller till Rune - och vill köpa flaggan.

Resultatet blev en del av utställningen . Den finns f.n. på Örebro slott men ska sedan ska cirkulera runt i länet. Rune och flaggan finns på en av de pelare som ingår i utställningen - se bilden nedan.

Det är fin reklam för flaggan, Stråssa och Rune!

Dokumentärfilm om Clark Olofsson på G

Nu ska det göras en dokumentärfilm om den belgiske medborgaren Daniel Demuynck, mer kände som den professionellt kriminelle brottslingen Clark Olofsson. De sista åren av hans långa fängelsetid satt han i ett belgiskt fängelse. Han har nu avtjänat sitt straff, släpptes fri i juli i år och är tillbaka i Sverige. En gång i tiden var han min skolkamrat.

Jag gick i Örebro praktiska realskola under åren 1959-63. Första läsåret fanns på samma skola en yngling vid namn Clark Olofsson, som bodde i Stjärnhusområdet i Örebro. Vi var alltså skolkamrater under det enda år han gick i denna skola. (Rättelse 2018-11-21: Han bodde i Baronbackarna på Hj. Bergmans väg 56.)

Men det hade jag ingen aning om förrän många år senare när jag bläddrade i mina gamla skolkataloger. Jag tyckte det var en liten kul och udda grej och gjorde därför ett inlägg om det här på min blogg.

Han hittade inlägget på bloggen

Detta blogginlägg hittades häromdan av PS, som jobbar på produktionsbyrån F i Stockholm med att göra en dokumentärfilm om Clark Olofsson, som är tänkt att visas på TV. PS  ringde mig och undrade om jag hade något bildmaterial från tiden på skolan i Örebro.

Det lilla jag hade kvar var några svartvita foton när jag tog realen där 1963 plus den gamla skolkatalogen. Jag fotograferade av bilderna och några sidor ur skolkatalogen och skickade till produktionsbyrån.

PS blev glad över det lilla han fick av mig. Det som var mest intressant var klasslistan och jag tipsade PS att han kunde kanske kontakta någon av de som var med i klasslistan.

Det var en intressant kontakt och det ska bli kul att se filmen - när den nu kan tänkas visas på TV...

PS. Här kan du läsa om Clark: https://sv.wikipedia.org/wiki/Clark_Olofsson#Frigiven,_tillbaka_i_Sverige

Det kommunistiska Vänsterpartiet

Vi har flera ytterlighetspartier i vårt land. Sverigedemo-kraterna med sitt nynazistiska ursprung är ett. Feministiskt initiativ är ett annat, som tack och lov inte har särskilt stort inflytande. Vänsterpartiet  - som fortfarande är kommunistiskt, i alla fall enligt mig -  är ett tredje ytterlighetsparti som tyvärr har för stort inflytande. Miljöpartiet är också ett ytterlighetsparti med sina ibland märkliga förslag på miljöområdet.

Resultatet av årets val har gjort det svårt att få fram en beslutskraftig regering. Sossarna vill spräcka Alliansen och få samverkan med Liberalerna och Centern. Alliansen säger sig vilja hålla ihop men utan stöd eller samverkan med SD. Det psykologiska rävspelet pågår för fullt. Det kommer nog att dröja innan vi har en regering på plats. Hur handlingskraftig den blir återstår att se.

Det bästa för Sverige vore en koalition med sossarna och Alliansen. Då får man majoritet i Riksdagen och kan hålla ytterlighetspartierna utanför. Då kunde man tillsammans kompromissa sig fram till långsiktiga spelregler för det mesta, som integration/invandring, skattesystem, energiförsörjning, bostäder, finansiella sektorn m.m.

Att få hållbara långsiktiga regler skulle gynna alla, inte minst näringslivet vars verksamhet skapar grunden för vår välfärd.

Fortfarande kommunistiskt

Vänsterpartiet skulle då inte få det inflytande det har haft som stödparti till Löfvens regering. Det är märkligt att sosseriet kramar om V. Under alla tidigare år höll sossarna kommunisterna på armlängds avstånd överallt, i facket och på arbetsplatserna. Via den civila delen av "Stay Behind", även kallad "Den svenska motståndsrörelsen" (DSM) som leddes av sossarna hade man koll på de opålitliga kommunisterna och förde register över dem. (Helt felaktigt har det hävdats att det var militären och IB (Inhämtningsbyrån, felaktigt kallad Informationsbyrån) som gjorde detta.)

Då jag i ett Facebookinlägg hävdade att V är kommunistiskt fick jag mothugg från en kvinnlig sympatisör som hävdade att V inte längre har något med kommunismen att göra. "Man bytte ju namn och blev ett helt nytt parti" menade hon.

Lars Ohly som var partiets ledare till 2012 var bekännande kommunist och grät när Berlinmuren föll och DDR gick i graven. Tidigare partiledaren C-H Hermansson har hyllat massmördaren Stalin som  "en av alla epokers mest geniala vetenskapsman". Jonas Sjöstedt, den alltid leende räven med de kalla ögonen, var medlem i Kommunistisk Ungdom, men har aldrig öppet sagt att han nu är kommunist, vilket han dock var när han gick med i partiet. Han är smart och slipad.

Vill upphäva äganderätten

Läser man V:s mångordiga partiprogram klarnar bilden. Så här skriver man om äganderätten:

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin ska kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.

En socialistisk ekonomi är ett i grunden annorlunda system än dagens. Det socialistiska samhället kan innefatta olika gemensamma ägandeformer som direkt arbetarstyre, kooperativ, kommunalt eller statligt ägande, men även privata företag kan bidra till samhällets utveckling. I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete upphävs ägandet av produktionsmedlen - - - -.

Här talar man klart och tydligt att näringslivet ska socialiseras och övergå till den kommunistiska staten. Ord och inga visor. Visserligen kan man tänka sig privata företag. Det blir väl några frisörer och kioskägare och liknande småföretag. Ungefär som i dagens Kuba. Sic!

Bankerna har man ett särskilt gott öga till och man skriver så här:

Vi vill beskatta finanssektorn hårdare och använda medel i pensionsfonderna till produktiva investeringar istället för finansiell spekulation. Därutöver behövs ett ökat statligt ägande inom bankväsendet. På sikt bör bankväsendet i helhet förstatligas.

Ryssland nämns inte alls

USA, EU och Nato är upphov till allt ont och allt elände i världen. Nato vill man upplösa och helst även EU. USA kan man dock inte göra så mycket åt men lyfter fram alla kärnvapen som landet har.

Att Ryssland har massor av kärnvapen, är aggressivt och har ockuperat Krim och för ett krig mot Ukraina och tidigare mot Georgien nämns inte med ett ord. Däremot finns en kort passus om Sovjetunionen: 

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Här är det enda som kan tolkas som ett avståndstagande med kommunismen, men det är i så fall mycket lamt uttryckt. Livet i Sovjet blev inte någon dröm om en bättre värld. Men det blev i alla fall dess motsats säger man, dvs. en sämre värld. 

Man kan inte fullt ut erkänna vilket helvete kommunismen/socialismen skapade i Sovjetväldet - och för övrigt även skapat i alla andra kommuniststyrda länder som t.ex. Kuba, Etiopen, Kina, Nordkorea, Venezuela m.fl.

Våld okej som sista utväg

Civil olydnad är helt ok enligt partiprogrammet. Man ger alltså grönt ljus för sina proselyter att göra som man vill även om man därigenom bryter mot lagen. Men man kan även tänka sig att gå längre. Så här skriver man:

Den väpnade kampen ska inte romantiseras. Den är alltid sista utvägen.

Här säger man att man även kan tillgripa våld om det skulle behövas för att bygga sitt socialistiska samhälle

Det förflutna hänger kvar

Det definitiva beviset på att nuvarande Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt socialistparti framgår av följande avslöjande passus i partiprogrammet:

Sedan grundandet 1917 är Vänsterpartiet en del av den svenska arbetarrörelsen och det partipolitiska uttrycket för vänstern i Sverige. 

Hoppsan! Tjejen på Facebook trodde att Vänsterpartiet bildades 1990 när partiet fick sitt nuvarande namn och att det inte har något med kommunism att göra. 

Att säga att man bildades 1917 är inte att göra upp med sitt förflutna.

- - - - -

PS. Vill du fördjupa dig mer i Vänsterpartiets och kommunismens historia och allt elände denna ism ställt till med i världen rekommenderar jag 1) "Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister" av Kjell Albin Abrahamson (Hjalmarson & Högberg Bokförlag AB, Stockholm 2014) och 2) "Partiet på kant med (v)erkligheten" av Magnus Utvik (Carlsssons Bokförlag, Stockholm 2018).

Bortglömt blodigt finskt 100-årsminne

Vi i Sverige har dåliga kunskaper om vårt östra grannland Finland.  Att landet var i krig mot Sovjetunionen under Andra världskriget vet de flesta. Men att det utkämpades ett blodigt inbördeskrig i Finland för bara 100 år sedan är bortglömt i Sverige. Det pågick bara några månader men skördade många liv och satte spår i den finska folksjälen som ännu inte är helt läkta.

Under Första världskriget stred Tyskland på två fronter - mot Ryssland österut och mot England, Frankrike och sedan även USA västerut. I Ryssland var tsaren avsatt och man var trött på att kriga. Tyskland hoppades på en separatfred med ryssarna och därför stöttade man bolsjeviken Lenin som befann sig i landsflykt i Schweiz.

Med tyska pengar - förmedlade av bl.a. svenske bankiren Aschberg - tog Lenin sig via Sverige och Finland till Ryssland och tog över makten genom en statskupp. Sedan slöt han fred med Tyskland 1917 och släppte bl.a. Finland och Baltstaterna fria.

Finland blev självständigt och fick Per Edvin Svinhufvud som riksföreståndare i avvaktan på om landet skulle bli en monarki eller republik. En tysk prins var utsedd till kung, men backade sedan.

Lenin räknade med att de röda kommunisterna i Finland skulle ta över och därmed skulle landet åter bli en del av Ryssland. Men så blev det inte.

Röda garden och vita frikårer

Finland hade 1917 fått ett legitimt borgerligt styre - det vita. Det accepterade inte de röda, dvs. kommunister och socialdemokrater, som gjorde revolution och tog över Helsingfors och södra Finland. Svinhufvud och de borgerliga drog sig norrut och gjorde Vasa i Österbotten till sin huvudstad.

Samtidigt hade det bildats röda beväpnade garden som bestod av arbetare som fick stöd av kvarvarande ryska soldater. De började en terrorverksamhet och mördade borgerliga motståndare. På den vita sidan organiserade man sig i vita frikårer, under ledning av Gustaf Mannerheim - f.d. finlandssvensk tsarrysk general som återvänt till hemlandet.

I början av 1918 utbröt ett storskaligt inbördeskrig mellan de röda och vita. Tyskland blandade sig i och skickade soldater till den vita sidan, trots Mannerheims motstånd. Sverige bidrog med en bataljon frivilliga om 500 man, varav flera var utbildade officerare. De röda hade stöd av kvarvarande ryska soldater.

Slaget vid Tammerfors avgjorde

Det avgörande stora slaget ägde rum vid Tammerfors. Man hade på båda sidor kanoner och flygplan och de röda även pansartåg. Slaget vid Tammerfors var dittills det största och blodigaste slag som utkämpats i Norden.

De vita gick segrande ur inbördeskriget som pågick några månader i början av 1918 - alltså för bara hundra år sedan. För att hämnas den röda terrorn startade nu den vita terrorn. Man arkebuserade skoningslöst röda fångar, oftast utan rättegång. Tusentals röda, även kvinnor och barn, dog av svält i de många fånglägren.

Facit av inbördeskriget 

På drygt ett halvår hade 38 000 människor mist livet, varav 28 000 röda. Av dessa hade bara 5 200 vita och 3 400 röda stupat i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. 2 200 utlänningar hade dött i strid eller avrättats. I fånglägren hade 13 500 mördats eller dukat under av sjukdomar och svält.

Kriget hade dessutom gjort 4 000 till invalider. Över 80 000 fängslades, 10 000-tals blev statslösa och och lika många flydde landet, främst röda som drog till Sovjetunionen. Närmare 25 000 barn, varav 90 % var barn till röda, hade förlorat en eller båda föräldrarna. 10 000-tals hade förlorat en nära anhörig. Kriget totala kostnad i antal direkt drabbade uppgick till närmare 200 000 personer.

Såren efter inbördeskriget skapade en bred klyfta mellan röda och vita i Finland. De röda hade egna idrottsföreningar, liksom även de vita. De röda hade sina Folket hus, de vita hade sina samlingslokaler. Så var det på många områden.

Variationsrik valstugekompetens

Häromdan gick jag och hälsade på i alla valstugor som stod uppställda utanför Sollentuna centrum. Jag hade en del opolitiska frågor och förslag. De mottogs mycket olika av de olika partiföreträdarna. En del var kunniga andra verkade snudd på korkade. Det är nog inte lätt att få partimedlemmar att ställa upp i valstugorna och "slänga käft" med väljare. 

Hos Moderaterna mötte jag bl.a. en riksdagsledamot. Hon bor ett kvarter från mig och var kunnig, men kunde dock inte svara på alla mina detaljfrågor om kommunen, trots att hon även sitter i kommunfullmäktige och dessutom är ordförande i det kommunala bostadsbolaget.

Men hon tog mig på allvar. Att hon var yrkespolitiker på heltid märktes.

Liberalt försvar

Nästa valstuga var liberal. Där lyssnade man och det var okej. Men sen kom deras kommunalråd dit. När jag tog upp mina frågor gick hon i förklarande försvarsposition, vilket kändes dåligt. Hon skulle bara ha lyssnat, nickat och varit allmänt trevlig.

När jag klagade över ogräset som växer överallt i min kommun berättade hon att kommunen ska anställda en kommunträdgårdsmästare. "Men han kommer väl inte vara ute och rycka ogräs längs gatstenar och vid övergångsställen", blev min kommentar,

Jag lämnade den liberala stugan och gick vidare.

Kristen walk-over

Jag kom till Kristdemokraterna. Deras bod var bemannad av bl.a. en äldre herre, som svarade på mina frågor genom att hänvisa mig till liberalernas kommunalråd i stugan bredvid. Mycket märkligt.

Vaknade till sent

Sen blev det miljöpartiklarnas tur, där en kille i 20-årsåldern var bemanningen. Har var till en början tämligen ointresserad men när jag tog upp mitt förslag om att låta konstnärer dekorera de stora, gråa husgavlarna på miljonprogramshusen vid Malmvägen i Sollentuna vaknade han till.

Han gav mig en röstsedel och tyckte att jag skulle personrösta på honom.

Intresserad kommunist

Sedan var turen kommen till kommunisterna, dvs. de som numera kallar sig Vänsterpartiet. Där var en trevlig kvinna i min egen ålder. Hon storgillade mina idéer om gästbrygga i Edsviken, konst på Malmvägshusen m.m. och hon gav mig sin mejladress och bad mig skriva ned min förslag och skicka henne (vilket jag givetvis har gjort).

Zombie-sosse

Så var det sista anhalten, sossarna. En yngre man stod där, försökte lyssna på vad jag hade att säga och såg ut som han inte förstått vad jag pratade om. Han var totalt ointresserad, så hustrun och jag lämnade honom och gick hemåt för att få en eftermiddagsfika.

Det är alltså mycket olika personer som bemannar partiernas valstugor.

Samlande styre bäst för Sverige

Valet, ja... Hur det än går så blir det svårt att få fram en regering. Men det som är mest skrämmande är att ca 30 % av valmanskåren sympatiserar med kommunister (V) och nazister (SD) - ideologier som dödat hundratals miljoner människor under 1900-talet.

För Sveriges skull borde vi få en samlingsregering med S och Alliansen (C, L, KD och M). Övriga partier - inklusive MP - kan lämnas utanför.

Sen kunde man tillsammans sätta igång och förändra Sverige i rätt riktning och med långsiktiga spelregler.

Den svenska sjukvården - bra eller dålig?

Den svenska sjukvården som våra landsting och regioner har hand om är ju så himla bra, säger de flesta som varit i kontakt med den. Väntetiderna är långa, men alla tycker dock inte det. Det beror nog på att vi vant oss vid att vänta. Men hur står sig Sverige i dessa avseenden, jämfört med andra jämförbara länder?

För en tid sedan råkade jag i dispyt (diskussion) om den svenska vården med några av mina närstående när jag hävdade att väntetiderna är långa. "Nä, tänk på E som fick komma till operation redan efter 1,5 månad", sa en av mina samtalspartner.

"I t.ex. Tyskland hade E fått sin operation redan inom en vecka", sa jag då. "Det beror nog på att Tyskland har fler läkare än vi i Sverige", blev motsvaret.

Nu behövs lite fakta, tänkte jag och började googla.

Sverige är inte alltid bäst!

Då framkom följande. I stort sett alla andra EU-länder har kortare väntetid för vård än Sverige och många har ingen väntetid alls. Sverige har lika många läkare per 100 000 invånare som t.ex. Schweiz, Tyskland och andra länder.

Sverige har nästan lika många sjuksköterskor per 100 000 invånare som andra länder. Den stora skillnaden är antalet vårdplatser, där Sverige ligger sämst till.

Lägg ned landstingen!

Sen har ju Sverige sina landsting med byråkrati och tung administration där politikerna i toppen styr. Det tror jag är den främsta anledningen till bristerna i sjukvården, jämfört med omvärlden. Det är stora skillnader i väntetid och vård mellan de olika landstingen. Dessutom konkurrerar landsting och kommuner i vissa fall om vem som ska slippa ansvaret för den sjuke.

Lägg ned landstingen och låt staten ta över sjukvården och se till att den blir jämlik - och koncentrera specialistvården till färre platser.

Bra vård när man väl får den?

En sak har dock förändrats. När jag gick till doktorn för femtio år sedan och fått en besökstid kl. 13 var det självklart att jag kom in först kl. 15 eller ännu senare. Så är det inte nu för tiden. Det är nog de privata alternativen i vården som drivit fram denna förändring vilken även nått landstingsvården.

Min upplevelse är att den svenska sjukvården är bra men när man väl köat och nått fram. Men å andra sidan har jag inget att jämföra med då jag aldrig vårdats utomlands. Det som inte är bra i Sverige är byråkratin i vården. Här är några exempel.

Onödig sjuktransport

En 92-årig kvinna - som var vid sitt fritidshus på en ö utanför Söderhamn - ramlade och skadade ena axeln. Det var sent på kvällen. Efter samtal med 112 kom en sjöräddningsbåt med sjukvårdspersonal och hämtade henne till fastlandet utanför Söderhamn. Sen blev det ambulans in  till sjukhuset i Hudiksvall.

Där togs hon emot av en arrogant läkare som inte ens kollade hennes axel. Han beordrade ambulansen tillbaka med henne till Söderhamn och sjukhuset där. Anledningen var att det var sent på kvällen och att röntgenavdelningen i Hudik var stängd över natten.

"Kan jag inte få stanna kvar här?" klagade kvinnan. "Jag kan ligga var som helst; i korridoren, fikarummet..". Läkaren vägrade och ambulansen tog henne tillbaka till Söderhamn. Där hade läkarna inte den kompetens som krävdes utan dagen därpå forslades hon tillbaka i ambulans till Hudiksvall.

Tack och lov var det andra läkare där som tog emot henne nu. "Var det du som var här i natt och fick åka tillbaka?" undrade en av sköterskorna. 92-åringen berättade då att hon fick göra det på grund av den stängda röntgenavdelningen i Hudik. "Men vi hade ju jour på röntgen i natt! Varför ringde man inte in nån av oss?" blev svaret.

Om denna fadäs beror på landstingets regelverk eller den arrogante läkaren vet jag inte. Men det är ett exempel på att allt inte står rätt till i vården. Så får det inte bara gå till. Läge för en Lex Maria-anmälan, tycker jag.

Krångligt att få ett sjukintyg

Här är ett annat exempel där byråkratin i vården är häpnadsväckande.

Samma E som i inledningen ovan hade fått diagnosen Alzheimer av minnesmottagningen. Hon skulle nu få stöd av hemtjänsten och kommunens biståndshandläggare behövde ett intyg som visade att E var dement.

E:s syster - som hjälper E med det praktiska - ringde minnesmottagningen och bad dem skicka ett intyg. Men se det gick inte. Mottagningen svarade att det är E:s vårdcentral som ska utfärda det. Nytt samtal. denna gång till vårdcentralen.

"Jo, det kan vi ordna men då måste E hit och  personligen träffa en av våra läkare. Annars kan vi inte utfärda något intyg" blev svaret.

Mycket märkligt. Varför kunde inte minnesmottagningen som grundligt undersökt E och konstaterat med sin expertkunskap att det handlade om Alzheimers sjukdom skriva intyget? Vårdcentralen har ju inte den kompetensen.

Dessutom står det i E:s journal att hon har diagnosen Alzheimer. Då kunde väl läkaren på vårdcentralen läst i journalen och skrivit ut ett intyg?

Detta kallar jag onödig byråkrati.

PS. Nu löste sig intygsfrågan på annat sätt. E hade nämligen tidigare lämnat ett intyg till den som skötte färdtjänstfrågorna hos kommunen. Det intyget nöjde sig biståndshandläggaren med. Alltid något.

Dålig kunskap efter 22 år i Sverige

Invandring och integration är ett ämne som vållar känslor. Det är dessutom politiskt laddat. Starkt förenklat är det så här: Vänsterut (Fi, V, MP) är det inga problem med invandring, hederskultur m.m. Högerut (främst SD) är det roten till allt ont och alla problem. Övriga är mittemellan. Nu har fler och fler fattat att svenska språket och kunskap om hur Sverige fungerar är nyckeln till en fungerande integration.

Diverse borgerliga politiker föreslog för några år sedan krav på svenskkunskaper för att få svenskt medborgarskap och tak för hur många invandrare vi kunde ta emot samt könsundersökning av unga muslimtjejer. Då blev det ett himla liv och beskyllningar om rasism m.m. Locket lades på av kulturmaffian och vänsterjournalister som styr medierna.

(På 1960-talet var det länsstyrelserna som beslutade om svenskt medborgaskap. Då krävdes intyg på att man kunde tala, läsa, skriva och förstå svenska för att bli svenne på riktig. Varför det kravet togs bort vet jag tyvärr inte.)

Nu har mittenpartierna vaknat till och börjat ändra sin integrationspolitik. Man har - dock allt för sent - förstått att svenska och kunskap om Sverige är nödvändigt för att få våra nya svenskar i bl.a. arbete. Att prata högt om detta är inte längre rasistiskt även om det ännu inte är helt salongsfähigt.

Var svensk medborgare

Häromdan åkte jag taxi. Chauffören var invandrad från Kongo Kinshasa, men svensk medborgare, och vi kom att prata om det förestående valet. Han visste inte vad han skulle rösta på. Han funderade på att rösta blankt. Jag föreslog att han skulle välja parti efter vilken ideologi han sympatiserade med, dvs. om han var kommunist, socialist, liberal, konservativ eller nazist - förenklat sett.

Eller om han hade åsikter om detaljfrågor så kunde han gå in på "Valkompassen" och få se vilket parti hans åsikter stämde med.

"Ja, man måste ju rösta", sa han. "Om du inte vill rösta så behöver du inte det", svarade jag. Något förvånad blev han då. Han trodde nämligen att man var tvungen att rösta i Sverige. Då blev jag förvånad och frågade hur länge han varit i Sverige. "Tjugotvå år", blev svaret.

Bristande kunskaper

Han hade alltså varit i Sverige i mer än två decennier, pratade halvbra svenska och visste inte hur svenska valet fungerade. Trots att han var taxichaufför visste han inte helt säkert hur han körde från Sundbyberg till Sollentuna.

Men han var svensk medborgare. Sic!

En smart pillernasare på apoteket

Hur gör man när den medicin man ska hämta ut inte finns i rätt mängd på apoteket? Går till ett annat apotek. Sedan ytterligare ett annat. Slut överallt.  Sen då? Jo, träffar en smart och serviceinriktad receptarie som har en lösning.

Min doktor hade skrivit ut Betapred-piller som jag ska ta om en uppretad geting angriper mig med sin gadd. Jag är överkänslig när det gäller getingstick. Receptet var på trettio piller. Men just den dosen var slut på mitt apotek i Sollentuna.
 
Jag gick till ett annat apotek. Slut även där. "Be din läkare skriva ut en burk med 100 piller. Dom har vi i lager men inte förpackningar med bara 30 piller" var beskedet jag fick.

En smart receptarie

När jag var i Bergslagen passade jag på att besöka apoteket i Lindesberg. Där hade man inte heller 30-pillerburkar. Men receptarien var smart och fann på råd. Hur gjorde han då?

Jo, han tog fram en burk med 100 piller, hällde ut pillren på ett A4-ark och räknade fram 30 piller som han hällde tillbaka i burken och lade undan de övriga 70. Vips hade jag fått min rätta förpackningsstorlek. Smart.

Jag fick givetvis betala för alla 100 pillren.

Det blev ingen kilt för mig

Skottland har alltid fascinerat och intresserat mig - från allra tidigaste barnsben till ålderdomen. Jag var nyss där på en gruppresa; det var 41 år sen sist. När jag var i tolvårsåldern fick jag min moder att sy mig en kilt (fast det var nog mer något åt kjolhållet). Sen hängde jag en av hennes avlagda handväskor i en rem om magen och lekte skotte i min ensamhet. Att visa upp sig var inte att tänka på.

Jag köpte en bok om Skottlands historia för pengar som jag sparat ihop själv och lusläste allt om klanerna, kungarna, slagen och slotten. Till och med regentlängden med namn och årtal kunde jag rabbla som Fader Vår.

Jag lyssnade även med intresse på väderleksrapporterna för att få höra när Skottland nämndes. Det var mest lågtryck, vill jag minnas.

Min dröm har alltid varit att skaffa en riktig kilt med tillbehör. Nu inför gruppresan googlade jag runt för att kolla priser m.m. "Nu djävlar ska det bli av",  tänkte jag.

En kiltmundering kostar många tusen

Det är otroliga mängder med rödrutiga souvenirer i Skottland. Butikerna med detta innehåll låg på rad efter varandra i varenda stad och samhälle vi besökte. Det mesta var säkert tillverkat i Kina. En del saker var faktiskt det, vilket framgick av texten på etiketterna.

I de större städerna, som t.ex. Inverness, Glasgow och Edinburgh, fanns det riktiga kiltbutiker. Trots protester från den medföljande hustrun gick jag in i en del av dem. "För att kolla runt lite", som jag sa till henne sådär lagom nonchalant och ointressant.

En kilt med tillbehör är inte direkt gratis. För att få en hel utstyrsel med kilt, skjorta, slips, manschettknappar, pläd över axeln,  jacka, väst, bälte med spänne, sporran (magväska), kiltspänne, sockor, skor, kniv (i sockan) m.m. får man punga ut bortåt tiotusen spänn. Jag skulle tro att en svensk folkdräkt kan kosta ungefär lika mycket.

Men jag hade tänkt mig en enklare variant med bara kilt, sporran och sockor. Sen kunde jag komplettera på hemmaplan med skjorta, kavaj, skor m.m. Men det hade ändå handlat om flera tusenlappar.

"Vad ska du med en kilt till?" undrade hustrun varje gång jag stannade utanför ett skyltfönster med kiltar. "Du kommer ha den max en gång, sen aldrig mer". Jag var tvungen att hålla med henne.

Tusentals olika tartanmönster

Sista dagen på resan tvingade jag med mig hustrun in i en seriös kiltbutik i Edinburgh och började prata med den kiltförsedde manlige expediten.

Det skulle gå att ta mått i butiken och välja mönster, få kilten uppsydd och skickad hem till Sverige. Men det skulle ta några veckor. Varje äkta kilt måste alltså måttsys för varje användare.

Killen i butiken berättade att det fanns ca fyratusen olika mönster. Eftersom jag inte har någon som helst koppling till någon skotsk klan undrade jag om det fanns några mönster kopplade till geografin. Jodå, både Glasgow och Edinburgh samt öar, bl.a. Hebriderna, Skye, har egna tartanmönster. Bara att välja.

Jag undrade hur ofta kiltkillen i butiken använde sin kilt. Det var i stort sett bara på bröllop och liknande tillställningar. Han berättade att han varit på bröllop i Skåne och då bar han sin kilt.

Det blidde ingen kilt för mig

Det blev ingen kilt för mig. Hustrun har nog rätt: när ska jag använda den? Däremot tog jag en broschyr med måttagningsanvisningar m.m. samt mejladressen. Så rent teoretiskt kan jag beställa en kilt här hemma, få den uppsydd och levererad. Men då får jag göra det i smyg så inte hustrun ser det.

Vem vet, nån dag kanske jag gör det. Jag kan ju vara olydig om jag vill.

PS. En kilt köpte vi i alla fall. I en turistshop. En mindre modell till vårt yngsta barnbarn som precis fyllt fyra år. Den passade perfekt på henne. Dessutom köpte jag till mig själv ett par skotskrödrutiga kalsingar. Det köpet gillade hustrun i alla fall. Alltid något.

Ange antalet kalorier och sockerhalt på drycker

Vi i Sverige är på väg att bli allt för överviktiga. Det är inte bra, generellt sett, och kan leda till en lång rad sjukdomar. Det finns mängder med tips på olika dieter för att gå ned i vikt. Var och en blir salig på sin tro. En del har insett att det går att tjäna pengar på folks önskan om lägre vikt. Socker och kalorier är stora bovar. Därför bör det vi stoppar i oss ha upplysningar om just detta. Men så är inte alltid fallet.

När det gäller att gå ned i vikt tror jag den enklaste - men kanske svåraste - metoden är bäst. Den är dessutom gratis och kräver inga piller, böcker eller andra hjälpmedel. Metoden går ut på att äta mindre och röra mer på sig. Lätt att säga. Men svårt i praktiken att leva upp till.

Alkoholfritt visar kalorierna

Jag har börjat dricka mer alkoholfri öl i stället för starköl. Det går bra. Smaken på de flesta sorterna är ok, som Carlsberg, Heineken och Falcon. Men Mariestads är odrickbar, den smakar halm. Den alkoholfria är dock fortfarande rätt dyr, betydligt dyrare än t.ex. vanlig 2,8-pilsner.

Det är inte bra. Därför borde priset på alkoholfri öl vara mycket lägre. Alkoholskatten torde vara i stort sett noll, vilket borde påverka priset nedåt, jämfört med t.ex. starköl.

Ett plus är att det alkoholfria ölet på etiketten har uppgift om antalet kalorier per deciliter, dvs. 20 kcal. Uppgift om kaloriinnehåll saknas på alla andra och starkare ölsorter.

Det är ju helt fel! Men det kanske är medvetet från tillverkarna att mörka hur många kalorier jag får i mig när jag sveper en starkbärs? Eller också är det väl EU-som ligger bakom. Det brukar ju ofta skyllas på EU när något i Sverige borde vara annorlunda.

Sockerhalt bara på hyllkanten

När det gäller viner är uppgift om sockerhalten i antal milligram angiven i hylletiketten hos Systembolaget. Men inte på flasketiketten eller på kartongen. Det är också märkligt.

Populära viner har ofta en hög sockerhalt, som kan variera mellan tre och 15 milligram. Vissa boxviner sötas extra för att falla törstiga svenskar i smaken och därmed sälja bättre. Flera utländska boxviner kommer till Skåne i "lös vikt", där de sockras och fylls på kartonger för vidare spridning till landets systembutiker.

Jag tycker att sockerhalten även ska anges på vinetiketterna och boxarna. Men även här kanske EU lägger hinder i vägen?

Jag vet inte. Därför har jag kontaktat Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten och bett om svar.

PS. Här kan du läsa mer om övervikt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Övervikt

Tillägg den 11 augusti: Jo, det är EU som sätter käppar i hjulen. Så här är svaret från Livsmedelsverket:

Inom EU är livsmedelslagstiftningen i det närmaste harmoniserad genom unionslagstiftning. För drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol behöver ingrediensförteckning och näringsdeklaration inte anges.

EU-kommissionen kommer att lägga fram en rapport om alkoholhaltiga drycker och frågan om sådana drycker i framtiden bör omfattas av kraven på ingrediensförteckning och näringsdeklaration samt skälen till eventuella undantag.

De flesta bilar är svarta eller gråfärgade

Vi har ca sex miljoner personbilar i landet. Nästan hälften av dem är silverfärgade, svarta eller har olika gråa nyanser. De svenskägda bilarna är bland de äldsta i hela Europa då snittåldern är ca tio år. Hur många som är suvar eller kombibilar vet jag inte, men jag skulle tro att de är en majoritet. 

Jag satt häromdan vid en uteservering i Västerås, helt nära en trafikled. Jag kunde konstatera att de flesta bilar jag såg var gråa och att de var suvar eller kombibilar. Vid en senare koll på nätet fann jag att svart är den vanligaste färgen med 836 000 bilar.

Summerar man alla svarta, silverfärgade och gråa bilar så blir det ca 2,6 miljoner, alltså ca 45 % av alla. Min är en av dem.

Vid kollen i Västerås noterade jag också att de allra flesta bilarna var suvar eller kombibilar - eller "herrgårdsvagnar" som vi sa förr i tiden. Det var förvånansvärt få bilar som hade en kaross  av sedanmodell.

Vita och röda fordon

När det gäller färger på fordon så hade Sverige för drygt 70 år sedan bussar som var vita. De åkte till det sönderfallande resterna av Tredje riket, dvs. Hitlers Tyskland, och hämtade flera tusen överlevande från koncentrationslägren till vård och rehabilitering i Sverige. Det var ett resultat av en kohandel mellan greven Folke Bernadotte och SS-chefen Heinrich Himmler, precis i krigets slutskede.

Nu går trafiken i omvänd riktning. Sverige har tagit mot flera röda bilar, dvs. brandfordon med tillhörande manskap som hjälp mot bränderna i mellersta landet. Kul när länder och folk hjälper varandra!

Läs mer om bilfärgerna här: https://www.transportstyrelsen.se/sv/Nyhetsarkiv/svarta-bilar-vanligast-i-sverige/

Foderbristen går att övervinna

Många av oss som inte är bönder gläds kanske åt den idoga sommarvärmen. Men för bönderna är det värre. Bristen på regn försämrar skördarna och det blir varken säd eller foder till djuren i tillräcklig mängd. Det är foderbrist, djur får nödslaktas eller avyttras på annat sätt. Det finns dock gräs, överallt, som skull kunna tas till vara och bli till djurfoder. 

På vårt torp i Bergslagen har vi en liten äng som vi varje sommar slår med lie. Gräset får torka till hö på en gammaldags hässsjeställning. Höet har sedan under all år tagits om hand av en hästägare i byn som har haft tre nordsvenskar.

Men i år gick höet till en hästgård utanför Lindesberg, då hästägaren i byn inte längre har kvar sina nordsvenskar.

Det finns fortfarande "ängar" och marker på vårt lilla torp som skulle kunna slås och bli till nya höhässjor. Det är markbitar som är för små för att stora slåttermaskiner kan komma dit. De kan bara slås för hand med lie.

Så är det över hela landet.

Tiotusentals sysslolösa

Vi har tiotusentals friska unga människor som lever på bidrag och går utan sysselsättning. Samla ihop dem kommunvis, ge dem varsin lie (och bryne) och låt dem slå de gräsplättar som ingen bryr sig om.

Gräset kan sedan hässjas på traditionellt sätt och bli till foder åt hästar och boskap i landet. I det soliga, varma och lite blåsiga vädret torkar hässjorna på några få dagar. Arbetet kräver inga teoretiska förkunskaper eller att man pratar felfri svenska.

Nu hävdar säkert vän av ordning att "det är ju så svårt att slå med lie". Skitsnack! Har jag kunnat göra det kan vem som helst också det.

Omöjligt att genomföra

Detta är naturligtvis omöjligt att genomföra. Facket och politikerna kommer att kräva lantarbetarlön, semester- och reseersättning m.m. samt minst ett års grundutbildning från en lantbruksskola. Lägg till alla föreskrifter om arbetarskydd m.m. som måste vara uppfyllda.

Suck, säger jag bara.

Gick Sverker Åström Sovjets ärenden?

Sverker Åström var en av Sveriges mest kända toppdiplomater under flera decennier. Han tjänstgjorde i både Sovjetunionen och USA samt FN och Paris. Dessutom blev han kabinettssekreterare, dvs. andreman på UD. Men han hade dolda sidor. Han var homosexuell och kom ut ur garderoben först vid hög ålder. Dessutom var han misstänkt som rysk spion, men man fick aldrig fram några hållbara bevis mot honom. En fascinerande människa, trots allt.

Det finns olika sorters spioner. En del, som de båda Stigarna Wennerström och Bergling, var militärer som sålde ut vårt försvar. Andra är så kallade illegalister, dvs. helt vanliga "svenskar" som ligger lågt tills de aktiveras inför en förestående kris eller en krigssituation. Då kastar de av sig sin i åratal - även för familjen - dolda identitet och går till aktion.

Sen finns det inflytandeagenter som inte avslöjar några militära hemligheter eller planerar att utföra sabotage och liknande. De kan finnas mitt i ibland oss, ofta på höga och betrodda poster. De påverkar på ett smygande sätt andra, t.ex. politiker och medier, utan att någon tänker på det eller ens misstänker något.

Säpo misstänkte Åström

Sverker Åström misstänktes av den svenska säkerhetspolisen (Säpo) för att gå sovjets ärenden. Säpo hade flera möten med både Erlander och Palme om detta. Men då det inte fanns några säkra bevis hände inget.

Åström var den som formulerade sossarnas strategiska ställningstagande "alliansfrihet i fred och neutralitet i krig", en utrikespolitisk floskel som alltjämt gäller. Han skrev tal både åt Erlander och Palme och kämpade hela tiden för den här ståndpunkten. Han låg bakom det officiella svenska motståndet mot medlemskap i Nato. Han kritiserade alltid allt vad USA och Israel gjorde.

Var han "Getingen"?

Säpo skuggade honom och såg att han hade märkliga kontakter med personer från ryska ambassaden i Stockholm.  Några hållbara bevis fick man aldrig. Säpo ansåg att hans homosexualitet var en stor riskfaktor. Politikerna som kände till hans läggning gav honom trots det fortsatt förtroende och befordran,

Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, vill för sitt liv inte att varken vi eller Finland går med i Nato. Att ha en i den svenska administrationen högt uppsatt tjänsteman som "spion" måste ha varit mumma för dagens ryske tsar, nämligen Valdemar Putin.

Ett avhoppat ryskt agentpar i Australien kunde berätta att det fanns en högt uppsatt tjänsteman i svenska UD med kodnamnet "Getingen" som var rysk agent. Åströms pekades ut.

Arvet stöd för ryssarna

Var Sverker Åström rysk inflytandeagent från 1940-talet och framåt? Det kan man verkligen undra. Han hade varit arbetskamrat med Stig Wennerström i Moskva. De kände varandra och umgicks en del, även i Stockholm.

När Sverker avled lämnade han efter sig närmare 12 miljoner kr. Förutom ett mindre belopp till släktingarna skulle största delen av hans kvarlåtenskap (11 miljoner) gå till den stiftelse som bär hans namn och vars syfte är att  främja svensk-ryska förbindelser.

Var han rysk inflytandeagent? Tja, jag tror nog det, efter allt jag läst om honom.

PS. Fakta från Anders Sundelins bok "Diplomaten" (Weyler Bokförlag 2018) samt https://tommyhansson.wordpress.com/2012/06/27/sverker-astrom-mork-skugga-i-svensk-utrikespolitik/
http://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/