Bortglömt blodigt finskt 100-årsminne

Vi i Sverige har dåliga kunskaper om vårt östra grannland Finland.  Att landet var i krig mot Sovjetunionen under Andra världskriget vet de flesta. Men att det utkämpades ett blodigt inbördeskrig i Finland för bara 100 år sedan är bortglömt i Sverige. Det pågick bara några månader men skördade många liv och satte spår i den finska folksjälen som ännu inte är helt läkta.

Under Första världskriget stred Tyskland på två fronter - mot Ryssland österut och mot England, Frankrike och sedan även USA västerut. I Ryssland var tsaren avsatt och man var trött på att kriga. Tyskland hoppades på en separatfred med ryssarna och därför stöttade man bolsjeviken Lenin som befann sig i landsflykt i Schweiz.

Med tyska pengar - förmedlade av bl.a. svenske bankiren Aschberg - tog Lenin sig via Sverige och Finland till Ryssland och tog över makten genom en statskupp. Sedan slöt han fred med Tyskland 1917 och släppte bl.a. Finland och Baltstaterna fria.

Finland blev självständigt och fick Per Edvin Svinhufvud som riksföreståndare i avvaktan på om landet skulle bli en monarki eller republik. En tysk prins var utsedd till kung, men backade sedan.

Lenin räknade med att de röda kommunisterna i Finland skulle ta över och därmed skulle landet åter bli en del av Ryssland. Men så blev det inte.

Röda garden och vita frikårer

Finland hade 1917 fått ett legitimt borgerligt styre - det vita. Det accepterade inte de röda, dvs. kommunister och socialdemokrater, som gjorde revolution och tog över Helsingfors och södra Finland. Svinhufvud och de borgerliga drog sig norrut och gjorde Vasa i Österbotten till sin huvudstad.

Samtidigt hade det bildats röda beväpnade garden som bestod av arbetare som fick stöd av kvarvarande ryska soldater. De började en terrorverksamhet och mördade borgerliga motståndare. På den vita sidan organiserade man sig i vita frikårer, under ledning av Gustaf Mannerheim - f.d. finlandssvensk tsarrysk general som återvänt till hemlandet.

I början av 1918 utbröt ett storskaligt inbördeskrig mellan de röda och vita. Tyskland blandade sig i och skickade soldater till den vita sidan, trots Mannerheims motstånd. Sverige bidrog med en bataljon frivilliga om 500 man, varav flera var utbildade officerare. De röda hade stöd av kvarvarande ryska soldater.

Slaget vid Tammerfors avgjorde

Det avgörande stora slaget ägde rum vid Tammerfors. Man hade på båda sidor kanoner och flygplan och de röda även pansartåg. Slaget vid Tammerfors var dittills det största och blodigaste slag som utkämpats i Norden.

De vita gick segrande ur inbördeskriget som pågick några månader i början av 1918 - alltså för bara hundra år sedan. För att hämnas den röda terrorn startade nu den vita terrorn. Man arkebuserade skoningslöst röda fångar, oftast utan rättegång. Tusentals röda, även kvinnor och barn, dog av svält i de många fånglägren.

Facit av inbördeskriget 

På drygt ett halvår hade 38 000 människor mist livet, varav 28 000 röda. Av dessa hade bara 5 200 vita och 3 400 röda stupat i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. 2 200 utlänningar hade dött i strid eller avrättats. I fånglägren hade 13 500 mördats eller dukat under av sjukdomar och svält.

Kriget hade dessutom gjort 4 000 till invalider. Över 80 000 fängslades, 10 000-tals blev statslösa och och lika många flydde landet, främst röda som drog till Sovjetunionen. Närmare 25 000 barn, varav 90 % var barn till röda, hade förlorat en eller båda föräldrarna. 10 000-tals hade förlorat en nära anhörig. Kriget totala kostnad i antal direkt drabbade uppgick till närmare 200 000 personer.

Såren efter inbördeskriget skapade en bred klyfta mellan röda och vita i Finland. De röda hade egna idrottsföreningar, liksom även de vita. De röda hade sina Folket hus, de vita hade sina samlingslokaler. Så var det på många områden.