När farsan slutade räta spik

Jag växte upp under knappa omständigheter. Min farsa var "om sig och kring sig", dvs. snål. När han byggde vår lilla sommarstuga i början av 1940-talet köpte han rivningsvirke och fick på köpet med sig en stor mängd begagnade och krokiga spikar. De rätade han ut och använde på nytt vid bygget. Men 1955 när stugan skulle byggas till hände något som fick honom att ändra sig.

För att få virke till tillbyggnaden lät farsan såga ned ett antal stora granar som stod på vår 0,23 ha stora sommarstugetomt (dvs. 2 305 kvm stor). De togs om hand av traktens bonde som hade en egen liten såg. När regelvirke, brädor, läkt m.m. levererades tillbaka fick vi även de s.k. bakarna, dvs. det tunna halvrunda spillvirket där barken satt kvar.

Dessa bakar blev byggmaterial för min sju år äldre bror. Han byggde en koja av dem i form ett litet hus som såg ut som det var gjort av timmer.

Detta skedde samtidigt som farsan snickrade på tillbyggnaden av sommarstugan. Både brorsan och jag sattes i arbete med att räta ut gamla krokiga spikar som farsan alltså sedan återanvände.

Han hade spikat upp ett gammalt strykjärn upp-och-ned på en träkubbe som vi nyttjade när rätade spik med hjälp av en hammare.

Det blev ny spik till slut

Min bror tyckte det var jobbigt att räta spik. När han byggde kojan tröttnade han på gammal spik som skulle rätas. I stället cyklade han de åtta kilometrarna till järnhandeln inne i stan och köpte ny och rak spik som han med lust och glädje använde till kojbygget.

När farsan såg det gav han upp och köpte även han ny spik till stugtillbygget. Och vi ungar blev glada att slippa räta spik.

Den begagnade spiken fanns i ett halvt oljefat som vi sedan baxade tillbaka in under stugan, som stod på plintar. Stugan är såld sedan länge men finns fortfarabde kvar. Förmodligen står halvtunnan med rostig krokig spik också kvar. En åttio år gammal relik.