Jag har varit statstjänsteman hela mitt yrkesliv (med några månaders undantag). Min positiva bild av den statliga förvaltningen har präglats av mina år på Riks-Skatteverket, som gått från hatad kontrollmyndighet till älskad service dito. Men min bild har blivit mer och mer kritisk, ju fler myndigheter jag haft kontakt med under senare år. Det går för sakta och är omständligt.
Jag började jobba på en länsstyrelse för mer än femtio år sedan. Den var byråkratisk. Där skulle ärenden som var färdiga för beslut "ligga till sig" minst en par veckor. Här var det inte fråga om service och "medborgaren i fokus", snarare tvärtom.
Sen kom jag till en ung, modern myndighet som hette Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU). Där var det helt annorlunda. I stort sett alla anställda var handplockade, unga och gillade sitt jobb. Här satt inget fast.
Enkelt att deklarera numera
CFU gick 1971 upp i det nybildade Riksskatteverket (RSV) som var en blandning av diverse myndigheter, en del med anor från 1800-talet. Den så kallade CFU-andan tog över och nu började skatteförvalt-ningens resa mot vad den är idag.
I år deklarerade jag med några knapptryckningar på mobilen och några veckor senare fick jag min överskjutande skatt insatt på mitt bankkonto. För femtio år sedan var det ett litet helvete för en vanlig löntagare att deklarera. De flesta sökte hjälp hos en deklarationsbyrå, som hade växt upp som svampar ur jorden när det var "dags att deklarera".
Denna resa har präglat min bild av den svenska statsförvaltningen med alla dessa hundratals myndigheter. När någon i min omgivning dristat sig att kritisera den har jag alltid gått i försvarsposition. Inte nu längre.
Interna dokument i stället för handling
Varför har min uppfattning ändrats? Jo, det beror på de kontakter jag själv haft med diverse myndigheter sedan jag blivit pensionär.
Sedan ett par år tillbaka har jag haft kontakt med Naturvårdsverket. Anledningen har varit mitt intresse att få stopp på den invasiva blomsterlupinen. Jag har haft en brev- och mejldialog med verket som inte lett till något.
Min bild av det verket är inte direkt "snabba Ville". Här går det långsamt. Interna rapporter och dokument är viktigare än praktisk handling. Under tiden breder blomsterlupinen ut sig längs vägrenarna och dödar vår inhemska ängsblommor. Floran blir fattigare för varje år som går.
Även JO tar tid på sig
Ni som följt mina inlägg vet att jag även bråkat med min kommun när det gällt blomsterlupinen. Här har det handlat om att det dröjt med att få svar från naturvårdschefen. Det tog tio månader - trots flera påminnelser.
Det ledde till en JO-anmälan. Det var något bättre där. Svaret dröjde bara fem månader, alltså dubbelt så snabbt som hos kommunen.
Ju fler kockar ju sämre...
Klimatkrisen med alla utsläpp riskerar att jorden går åt helvete om några generationer. För att dra mitt strå till stacken för att försena klimatsammanbrottet sorterar jag soporna, kör en bil som delvis går på el, åker mer kommunalt, äter mindre rött kött och nu senast - har installerat solpaneler på torpet i Bergslagen.
Med miljömupparna i regeringen kunde man tro att det skulle vara enkelt att ansöka om solcellsbidraget. Nej, det är tre olika departement med tre olika myndigheter som är inblandande: Boverket, Länsstyrelsen och Energimyndigheten. Här har man inte haft medborgaren i fokus
Jag har ännu inte lyckats listat ut vem som gör vad. Boverket har blanketter, liksom även Energimyndigheten. Men Boverket har e-tjänsten för ansökan. Länsstyrelsen har hand om pengarna som går till den som får bidrag.
När man ansöker om bidrag för att sätta upp solpaneler vet man inte om man får något. Det beror på om de pengar som finns räcker till. Men man får ROT-avdrag för arbetskostnaden, som måste betalas tillbaka om man får vinst i bidragslotteriet.
Skatteverket är unikt
Jag är övertygad om att hela proceduren skulle kunna göras enklare. Det borde räcka med en myndighet för medborgaren att ha kontakt med.
Om Skatteverket fått hand om solcellsbidraget så skulle allt ha varit mycket enklare och gått snabbare. Det är min fasta övertygelse, efter drygt fyra decennier på det verket.
Vad är det som gjort att Skatteverket lyckats? Jo, det är att man haft interna frifräsare med kreativitet, jävlaranamma och bristande respekt för rådande ordningar. "Vadå? Lagen? Fa fan, då får vi se till att den ändras!" Man har sett möjligheter där andra bara skulle ha sett hinder och problem.
Jag vet. Jag var med på den resan.
11 april 2019
Inför ryska möten måste man vara förberedd
När vi svenskar möter andra nationaliteter, med annan kultur, historia m.m. måste man vara förberedd. Handlar det om handel eller politik är det extra viktigt om man vill nå framgång. Detta gäller inte minst Ryssland. Nyligen träffade Stefan Löfven den ryske presidenten Valdemar Putin. Hur briefad och påläst var Löfven?
När jag jobbade blev jag vid ett par tillfällen kommenderad till Vietnam. Mitt uppdrag var att inom ramen för ett SIDA-projekt föra över svenskt skattekunnande - för min del hur man informerar skattebetalare - till den vietnamesiska skatteförvaltningen.
Jag förväntade mig givetvis att få någon form av information om Vietnam innan jag åkte dit. Men icke sa Nicke. Jag köpte för egna pengar en tjock bok om Vietnam som jag studerade för att känna mig något mer förberedd inför mina veckor där. Lite fakta skaffade jag mig alltså för egen maskin.
Däremot fick jag ingen information om det informella, som t.ex. att man inte ska klappa små barn på huvudet eller att vuxna män kan fatta varandras händer utan att vara bögar.
Det informella ryska
Häromdan lyssnade jag på ett föredrag om svensk rysslandskompetens. Föreläsare var en UD-tjänsteman och kansliråd, tillika en av sekreterarna i försvarsberedningen, som bl.a. tjänstgjort i Moskva och Kiev.
Han berättade att när man har med ryssar att göra så får man först höra den officiella sanningen, sedan kommer den verkliga, reella sanningen. Känner man som förhandlare, oavsett om det gäller handel eller politik, inte till detta kan man hamna totalt snett men ändå tro att man nått sitt syfte.
UD-mannen sa vidare att många som t.ex. placerats i Moskva för Sveriges räkning inte fått kännedom om sådana här basala skillnader mellan länderna. "Jag skulle gärna undervisa dem som ska dit", sa han.
Hoppas Löfven fick kunskapen
Jag blev häpen över detta, nämligen att UD-folk som ska utomlands får så bristfällig förhandsinformation om de länder de ska verka i. Inte konstigt att även jag inte fick det inför min Vietnamresa. Det verkar vara ett genomgående drag i den svenska statsförvaltningen.
"Åk gärna, men tro inte att du ska få nån starthjälp! Det viktiga som inte finns beskrivet - men som är viktigt att känna till - får du komma underfund om själv." Ungefär så skulle jag tolka det.
När detta verkar vara förhärskande i svensk statsförvaltning blir man skräckslagen när den f.d. norrländske svetsaren åker till Ryssland för att i enrum träffa landets diktatoriske ledare som har mer än en räv bakom varje öra.
Jag hoppas verkligen att UD denna gång såg till att Löfven var tillräckligt förberedd - även om det informella.
När Stalin grundlurade västmakterna
Precis innan andra världskriget var över i Europa träffades Stalin, Churchill och den dödssjuke Roosevelt i februari 1945 på Jalta. Där beslöt man bl.a. att demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de befriade länderna i Europa. Regeringarna i Polen och Tjeckoslovakien, som stöddes av Sovjet skulle ombildas och bli helt demokratiska.
Vi vet hur det gick. Sovjet struntade i det man kommit överens om.
Churchill genomskådade Stalin men fick inget stöd av USA. Han ville att västmakterna skulle fortsätta kriget, med det som var kvar av Tyskland, och anfalla Sovjet för att utrota kommunismen där. Hade Churchill fått som han velat hade världen sett annorlunda ut idag.
Även på Stalins tid fanns en officiell sanning och en reell. Jag hoppas att Löfven kan sin historia.
När jag jobbade blev jag vid ett par tillfällen kommenderad till Vietnam. Mitt uppdrag var att inom ramen för ett SIDA-projekt föra över svenskt skattekunnande - för min del hur man informerar skattebetalare - till den vietnamesiska skatteförvaltningen.
Jag förväntade mig givetvis att få någon form av information om Vietnam innan jag åkte dit. Men icke sa Nicke. Jag köpte för egna pengar en tjock bok om Vietnam som jag studerade för att känna mig något mer förberedd inför mina veckor där. Lite fakta skaffade jag mig alltså för egen maskin.
Däremot fick jag ingen information om det informella, som t.ex. att man inte ska klappa små barn på huvudet eller att vuxna män kan fatta varandras händer utan att vara bögar.
Det informella ryska
Häromdan lyssnade jag på ett föredrag om svensk rysslandskompetens. Föreläsare var en UD-tjänsteman och kansliråd, tillika en av sekreterarna i försvarsberedningen, som bl.a. tjänstgjort i Moskva och Kiev.
Han berättade att när man har med ryssar att göra så får man först höra den officiella sanningen, sedan kommer den verkliga, reella sanningen. Känner man som förhandlare, oavsett om det gäller handel eller politik, inte till detta kan man hamna totalt snett men ändå tro att man nått sitt syfte.
UD-mannen sa vidare att många som t.ex. placerats i Moskva för Sveriges räkning inte fått kännedom om sådana här basala skillnader mellan länderna. "Jag skulle gärna undervisa dem som ska dit", sa han.
Hoppas Löfven fick kunskapen
Jag blev häpen över detta, nämligen att UD-folk som ska utomlands får så bristfällig förhandsinformation om de länder de ska verka i. Inte konstigt att även jag inte fick det inför min Vietnamresa. Det verkar vara ett genomgående drag i den svenska statsförvaltningen.
"Åk gärna, men tro inte att du ska få nån starthjälp! Det viktiga som inte finns beskrivet - men som är viktigt att känna till - får du komma underfund om själv." Ungefär så skulle jag tolka det.
När detta verkar vara förhärskande i svensk statsförvaltning blir man skräckslagen när den f.d. norrländske svetsaren åker till Ryssland för att i enrum träffa landets diktatoriske ledare som har mer än en räv bakom varje öra.
Jag hoppas verkligen att UD denna gång såg till att Löfven var tillräckligt förberedd - även om det informella.
När Stalin grundlurade västmakterna
Precis innan andra världskriget var över i Europa träffades Stalin, Churchill och den dödssjuke Roosevelt i februari 1945 på Jalta. Där beslöt man bl.a. att demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de befriade länderna i Europa. Regeringarna i Polen och Tjeckoslovakien, som stöddes av Sovjet skulle ombildas och bli helt demokratiska.
Vi vet hur det gick. Sovjet struntade i det man kommit överens om.
Churchill genomskådade Stalin men fick inget stöd av USA. Han ville att västmakterna skulle fortsätta kriget, med det som var kvar av Tyskland, och anfalla Sovjet för att utrota kommunismen där. Hade Churchill fått som han velat hade världen sett annorlunda ut idag.
Även på Stalins tid fanns en officiell sanning och en reell. Jag hoppas att Löfven kan sin historia.
7 april 2019
En artikel där det väsentligaste saknas
Den stora nyheten i senaste numret av lokaltidningen "Vi i Sollentuna" handlar om att lottakåren ska vara på hembygdsgården och berätta om hur man kan förbereda sig för kris, t.ex. ett långvarigt strömavbrott. Förstasidan domineras av denna "händelse". Det är väl ok, men man har glömt att berätta det viktigaste: när äger det rum?
Jodå, man berättar att evenemanget ska ske "nästa söndag". Eftersom tidningen varit tillgänglig sedan i fredags kan man syfta på dagens söndag, dvs. den 7 april
Men då tidningen kom i min brevlåda idag kan det lika gärna vara nästa söndag den 14 april man menar. Datum saknas alltså, liksom även när på dagen det hela kommer att utspela sig.
I artikeln berättar man att det kan vara bra att ha "en lämplig anordning att förvara vatten, när det slutar rinna" och "matkonserver".
Detta illustreras med bilder på kaffeburkar från 1950-talet samt med en fotogendunk i plåt och en svagdricksflaska i en träkagge, också från anno dazumal. Reportern intervjuade de kvinnor som kommer till tals i artikeln på hembygdsgården. Han var lat och tog de kompletterade bilderna där. Därav de gamla kaffeburkarna och svagdrickskaggen.
Representanterna för lottakåren respektive hembygdsföreningen är namngivna i brödtexten och syns på bild, men av bildtexten får man inte veta vem som är vem.
Artikeln är dålig ur konsumentsynpunkt då väsentliga fakta saknas.
Men då tidningen kom i min brevlåda idag kan det lika gärna vara nästa söndag den 14 april man menar. Datum saknas alltså, liksom även när på dagen det hela kommer att utspela sig.
I artikeln berättar man att det kan vara bra att ha "en lämplig anordning att förvara vatten, när det slutar rinna" och "matkonserver".
Detta illustreras med bilder på kaffeburkar från 1950-talet samt med en fotogendunk i plåt och en svagdricksflaska i en träkagge, också från anno dazumal. Reportern intervjuade de kvinnor som kommer till tals i artikeln på hembygdsgården. Han var lat och tog de kompletterade bilderna där. Därav de gamla kaffeburkarna och svagdrickskaggen.
Representanterna för lottakåren respektive hembygdsföreningen är namngivna i brödtexten och syns på bild, men av bildtexten får man inte veta vem som är vem.
Artikeln är dålig ur konsumentsynpunkt då väsentliga fakta saknas.
4 april 2019
Även JO tog tid på sig med svaret
I juni förra året anmälde jag min hemkommun Sollentuna till JO. Anledningen var att jag fått vänta på svar från kommunen - trots flera påminnelser - i nästan ett år. Mitt ärende till kommunen rörde den invasiva blomsterlupinen och jag ville veta vad kommunen tänkte göra för att stoppa lupinens utbredning. JO tog också tid på sig att handlägga min anmälan, men nu har jag fått JO:s beslut. Kommunen får kritik. Fattas bara annat!
Ni som känner mig och följt min blogg vet att jag har engagerat mig i den vackra men farliga blomsterlupinen. Jag vill få stopp på denna otäcka växt som slår ut alla andra blommor längs våra vägrenar. Dessutom är den giftig.
Den här invasiva arten finns lite här och var i Sollentuna. I juli 2017 skrev jag till kommunen och frågade vad man tänkte göra för att få stopp på den. Trots flera påminnelser till berörda handläggare fick jag ingen respons; inte förrän jag kontaktade de ansvariga politikerna.
Gjorde en anmälan till JO
Det ledde så småningom till ett svar. Det fick jag i slutet av maj 2018, alltså efter mer än tio månader. Det tyckte jag var stor skandal så därför skickade jag en anmälan till JO. Jag ville få veta om det var okej med såna svarstider. Sen såg jag det som en allmänbildning för mig att få se hur ett ärende hos JO handläggs.
JO fick min anmälan i juni 2018 och ärendet var klart för beslut i början av oktober, för då hade kommunen yttrat sig och jag hade yttrat mig över det yttrandet. Eftersom mitt ärende var tämligen bagatellartat borde JO kunnat avsluta det tämligen omgående, ansåg jag. JO kunde ha satt en praktikant på det.
Nu dröjde JO:s beslut till slutet av mars i år. Det tog alltså mer än fem månader för JO att sätta ned foten. Sollentuna kommun tog nästan dubbelt så lång tid för att svara. Det var ju duktigt av JO att vara snabbare än kommunen.
Långa tider verkar okej
MEN. Jag tycker det är skit med sådana här långa tider i offentlig förvaltning. Eftersom JO tog så lång tid på sig så är det alltså okej med långa svarstider. Min tidigare positiva bild av svensk offentlig sektor - som grundade sig på min erfarenhet av drygt fyrtio år på Skatteverket - har fått sig en törn.
Sen tycker jag att JO:s kritik av Sollentuna kommun är rätt så ljum. Så här skriver man i beslutet: "...det dröjde - - - över tio månader från det kommunen mottog brevet, innan han (dvs. jag) fick ett slutligt svar. En sådan handläggning är inte i enlighet med förvaltningslagens krav på service - - - . Nämnden (dvs. Sollentuna kommun) förtjänar därför kritik".
"Kritik". Fattas bara annat! Det omdömet är nog det mildaste JO har i sin arsenal. Suck. Allt är inte bra i Sverige.
Ni som känner mig och följt min blogg vet att jag har engagerat mig i den vackra men farliga blomsterlupinen. Jag vill få stopp på denna otäcka växt som slår ut alla andra blommor längs våra vägrenar. Dessutom är den giftig.
Den här invasiva arten finns lite här och var i Sollentuna. I juli 2017 skrev jag till kommunen och frågade vad man tänkte göra för att få stopp på den. Trots flera påminnelser till berörda handläggare fick jag ingen respons; inte förrän jag kontaktade de ansvariga politikerna.
Gjorde en anmälan till JO
Det ledde så småningom till ett svar. Det fick jag i slutet av maj 2018, alltså efter mer än tio månader. Det tyckte jag var stor skandal så därför skickade jag en anmälan till JO. Jag ville få veta om det var okej med såna svarstider. Sen såg jag det som en allmänbildning för mig att få se hur ett ärende hos JO handläggs.
JO fick min anmälan i juni 2018 och ärendet var klart för beslut i början av oktober, för då hade kommunen yttrat sig och jag hade yttrat mig över det yttrandet. Eftersom mitt ärende var tämligen bagatellartat borde JO kunnat avsluta det tämligen omgående, ansåg jag. JO kunde ha satt en praktikant på det.
Nu dröjde JO:s beslut till slutet av mars i år. Det tog alltså mer än fem månader för JO att sätta ned foten. Sollentuna kommun tog nästan dubbelt så lång tid för att svara. Det var ju duktigt av JO att vara snabbare än kommunen.
Långa tider verkar okej
MEN. Jag tycker det är skit med sådana här långa tider i offentlig förvaltning. Eftersom JO tog så lång tid på sig så är det alltså okej med långa svarstider. Min tidigare positiva bild av svensk offentlig sektor - som grundade sig på min erfarenhet av drygt fyrtio år på Skatteverket - har fått sig en törn.
Sen tycker jag att JO:s kritik av Sollentuna kommun är rätt så ljum. Så här skriver man i beslutet: "...det dröjde - - - över tio månader från det kommunen mottog brevet, innan han (dvs. jag) fick ett slutligt svar. En sådan handläggning är inte i enlighet med förvaltningslagens krav på service - - - . Nämnden (dvs. Sollentuna kommun) förtjänar därför kritik".
"Kritik". Fattas bara annat! Det omdömet är nog det mildaste JO har i sin arsenal. Suck. Allt är inte bra i Sverige.
21 mars 2019
Bortblandade sporter på sportsidan i SvD
Jag har tidigare här på min blogg kritiserat sportnördarna som är reportrar och skriver artiklar till tidningarnas sportsidor och dito bilagor. Se mitt inlägg den 18 december 2015. Där ondgjorde jag mig över att man ofta inte i texten nämner vilken sport som avses. Nördarna skriver för andra nördar som givetvis bara behöver ett efternamn för att genast veta vilken sport som avses.
Men vi som inte är särskilt sportintresserade och definitivt inte är nördar i ämnet får gissa sig till vilken sport som texten handlar om. Eller också avslöjas det i slutet av artikeln.
Men i dagens Svenska Dagblad var det en helt annorlunda fadäs som fångade min frus intresse på sportsidorna. Hon pekade och sa: "Hi-hi, titta här! Nu har dom skrivit helt fel. Nu har Calle Halfvarsson blivit ishockeyproffs!" För den som inte vet så åker Calle H. skidor.
Se själva. Så här såg den lilla artikelnotisen ut:
Men vi som inte är särskilt sportintresserade och definitivt inte är nördar i ämnet får gissa sig till vilken sport som texten handlar om. Eller också avslöjas det i slutet av artikeln.
Men i dagens Svenska Dagblad var det en helt annorlunda fadäs som fångade min frus intresse på sportsidorna. Hon pekade och sa: "Hi-hi, titta här! Nu har dom skrivit helt fel. Nu har Calle Halfvarsson blivit ishockeyproffs!" För den som inte vet så åker Calle H. skidor.
Se själva. Så här såg den lilla artikelnotisen ut:
18 mars 2019
Använd rätt ord för eländet IS!
Svenska medier och politiker är fega och mycket politiskt korrekta när det gäller integration, invandring m.m. och tyvärr även när det gäller mördarsekten IS. De använder förskönande omskrivningar, så kallade eufemismer, i stället för att tala klarspråk.
Här är några exempel. "Illegala immigranter" kallas mycket förmildrande för "papperslösa". De har inte tappat några papper. Sina pass och id-handlingar kastade de överbord för länge sen för att slippa visa sin rätta identitet och ålder när de anlände till Sverige.
Tiostusentals av dem är utvisade men håller sig kvar i landet, jobbar svart och får delvis del av den svenska välfärden.
Hemvändande mördare och terrorister
De "svenska" IS-mördare och dito terrorister som överlevt våldet i Syrien vill nu komma hem igen. Många har redan kommit men det finns många som inte gjort det. Än.
De åkte fullt medvetet från Vivalla i Örebro (där jag bodde för 50 år sen) eller från andra liknande "utanförskapsområden" i Stockholm, Göteborg och Malmö till IS i Syrien. Det är märkligt att alla bara har "kört ambulans" eller "varit sjukvårdare, kockar eller haft liknande civila sysslor". Våldsdåd har de bara hört talas om.
Det är synd om dem, så oskyldiga som de framställer sig. Såväl medierna som politikerna kallar dem för "återvändare" eller "resenärer". Snacka om förskönande!
Sen har vi "hedersmord". Det får mig att tänka på något fint som i högsta grad kan vara försvarbart. Ungefär som när man förr i tiden drabbats av en oförrätt och inbjöd till duell med pistol eller svärd. För att det skulle gå rätt till hade duellanterna varsin kompis med som sekundant. Oftast dog en av duellanterna.
De svenska "hedersmorden" är bland det värsta i mordväg jag vet. En förälder eller en bror som medvetet tar livet av sitt dotter respektive syster som bara försökt leva ett normalt liv i vårt land.
Det handlar inte om "heder" för mig. Att använda det ordet är att ursäkta handlingen. "Släktmord", "barnamord" eller "syskonmord" vore bättre begrepp, helst något mer brutalt och talande men jag kommer inte på något.
Det finns säkert fler sådana här försköningar när det gäller den svenska snällismen som visas de som kommit hit och "misskött" sig på olika sätt.
Hoppas de inte kommer tillbaka
Jag håller med om att det är knepigt hur vi ska behandla de IS-terrorister som kommer tillbaka och även har med sig sina kvinnor och ungar. Ska de avprogrammeras, få bostad, bidrag och professionell hjälp av psykiatriker, socialassistenter, kuratorer och läkare? Är det synd om dem?
De som begått illgärningar ska givetvis utredas, dömas och straffas. Men det blir svårt med bevisen. Jag har ingen lösning. Jag bara vet att jag inte vill ha hit dem.
PS. En brasklapp: Jag vill påpeka att alla som kommit till vårt land inte är våldtäktsmän, barnamördare, terrorister eller brottslingar i största allmänhet. Tvärtom, en majoritet är helt vanliga och skötsamma.
Här är några exempel. "Illegala immigranter" kallas mycket förmildrande för "papperslösa". De har inte tappat några papper. Sina pass och id-handlingar kastade de överbord för länge sen för att slippa visa sin rätta identitet och ålder när de anlände till Sverige.
Tiostusentals av dem är utvisade men håller sig kvar i landet, jobbar svart och får delvis del av den svenska välfärden.
Hemvändande mördare och terrorister
De "svenska" IS-mördare och dito terrorister som överlevt våldet i Syrien vill nu komma hem igen. Många har redan kommit men det finns många som inte gjort det. Än.
De åkte fullt medvetet från Vivalla i Örebro (där jag bodde för 50 år sen) eller från andra liknande "utanförskapsområden" i Stockholm, Göteborg och Malmö till IS i Syrien. Det är märkligt att alla bara har "kört ambulans" eller "varit sjukvårdare, kockar eller haft liknande civila sysslor". Våldsdåd har de bara hört talas om.
Det är synd om dem, så oskyldiga som de framställer sig. Såväl medierna som politikerna kallar dem för "återvändare" eller "resenärer". Snacka om förskönande!
"Utanförskapsområde" är också en eufemism för "terroristnäste" eller "laglös förort" eller något annat i den stilen.
Barnamord har inget med heder att göra
Sen har vi "hedersmord". Det får mig att tänka på något fint som i högsta grad kan vara försvarbart. Ungefär som när man förr i tiden drabbats av en oförrätt och inbjöd till duell med pistol eller svärd. För att det skulle gå rätt till hade duellanterna varsin kompis med som sekundant. Oftast dog en av duellanterna.
De svenska "hedersmorden" är bland det värsta i mordväg jag vet. En förälder eller en bror som medvetet tar livet av sitt dotter respektive syster som bara försökt leva ett normalt liv i vårt land.
Det handlar inte om "heder" för mig. Att använda det ordet är att ursäkta handlingen. "Släktmord", "barnamord" eller "syskonmord" vore bättre begrepp, helst något mer brutalt och talande men jag kommer inte på något.
Det finns säkert fler sådana här försköningar när det gäller den svenska snällismen som visas de som kommit hit och "misskött" sig på olika sätt.
Hoppas de inte kommer tillbaka
Jag håller med om att det är knepigt hur vi ska behandla de IS-terrorister som kommer tillbaka och även har med sig sina kvinnor och ungar. Ska de avprogrammeras, få bostad, bidrag och professionell hjälp av psykiatriker, socialassistenter, kuratorer och läkare? Är det synd om dem?
De som begått illgärningar ska givetvis utredas, dömas och straffas. Men det blir svårt med bevisen. Jag har ingen lösning. Jag bara vet att jag inte vill ha hit dem.
PS. En brasklapp: Jag vill påpeka att alla som kommit till vårt land inte är våldtäktsmän, barnamördare, terrorister eller brottslingar i största allmänhet. Tvärtom, en majoritet är helt vanliga och skötsamma.
16 mars 2019
Nu har jag gått runt i stan iförd min Bergslagskilt
I dag (en dag för tidigt) firade irländarna i Stockholm S:t Patricks Day med en parad genom City och Östermalm. Start och mål var Kungsträdgården och i täten gick en orkester iförd kilt och säckpipor m.m. Svenska Kiltsällskapet deltog i paraden med en handfull medlemmar, däribland jag.
Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars. till minne av landets skyddshelgon Patrick. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det tradition att ha gröna kläder på sig. Sankt Patrick är även känd som den person som införde kristendomen på Irland. Klöverblad symboliserar också Saint Patrick's day på grund av att Sankt Patrick, enligt legenden, använde blad av treklöver som en liknelse för att förklara treenigheten.
Paraden leddes av en orkester med kiltar och säckpipor. Efter gick ett långt tåg som säkert bestod flera tusen personer, de flesta irländare.
För mig var det första gången jag gick med i ett sådant här "demonstrationståg". Dessutom var det första gången jag visade mig offentligt i min kilt. Det gick utmärkt och jag blev inte alls trakasserad eller antastad (vilket jag för övrigt inte hade väntat mig).
Mina kamrater i Svenska Kiltsällskapet, som var med i paraden, var alla betydligt yngre (och större) än jag. De kallade mig "gubben". Men de gillade min kilt med Bergslagsflaggans färger!
Här är två av "killarna" i kiltsällskapet, den ene reglementsenligt klädd i kilt, den andre sittandes på en liten irländsk "dvärg".
11 mars 2019
SVT:s nyheter är inte alltid opolitiska och neutrala
De flesta som jobbar i mediabranschen, dvs. press, radio och TV, har vänstersympatier. Det framkom i en (numera rätt gammal) rapport från Göteborgs universitet. Andelen vänsterfolk hos public service, dvs. SVT, SR m.fl, var ännu högre; en klar majoritet. Det märks fortfarande i nyhetsrapporteringen som t.ex. när man i Rapport jämförde fastighetskatten med fastighetsavgiften.
Härom kvällen var det ett inslag i Rapport om just detta. Man hade hittat en farbror i Kiruna som exempel. Kiruna jämfördes sedan med Danderyd och andra storstadskommuner.
I inslaget jämfördes mannens fastighetsskatt det sista år (2007) då den fanns kvar med dagens fastighetsavgift som uppräknats på grund av höjt taxeringsvärde. Om inslaget varit seriöst och neutralt borde fastighetsskatten också räknats upp på grund av höjt taxvärde. Då hade det blivit en rättvisande jämförelse.
Eftersom fastighetskatten var 1 % av taxvärdet och fastighetsavgiften är 0,75 % så hade skatten varit högre idag än avgiften. Den faktabiten redovisades alltså inte.
En felaktig jämförelse
Syfte med inslaget var nämligen att en slötittande Svenne eller Irma skulle bibringas uppfattningen att fastighetskatten var bättre än den nuvarande avgiften. I inslaget berättades inte heller varför taxvärdet ökat i just Kiruna, nämligen bostadsbristen på grund av flytten av staden, vilket drivit upp fastighetspriserna och därmed taxeringsvärdena.
Sen gjorde man en jämförelse till i inslaget. Man lyfte fram Danderyd och en del andra storstadskommuner med fastigheter i mångmiljonklassen och sa att man där hade en ungefär lika stor avgift som mannen i Kiruna.
Att det finns ett tak för avgiften som begränsas avgiften, bl.a. för villor med höga taxvärden berättade man inte. Det taket gäller i hela landet. Såväl i Danderyd som i Kiruna
En klar vänsterpolitisk vinkel
Det här inslaget hade ett enda syfte, nämligen att visa hur mycket mer rättvis den borttagna fastighetskatten var samt hur orättvis fastighetsavgiften är som bara gynnar de rika.
Det är många som reagerat på inslaget, bl.a. en företagare och f.d. M-politiker som skrev detta debattinlägg:
https://www.svt.se/opinion/svt-vilseleder-tittarna-om-fastighetsskatten
SVT:s reportrar bemöter debattartikeln så här:
https://www.svt.se/opinion/svt-svarar-vara-siffror-ar-korrekta
Det finns inga helt objektiva nyhetsinslag
I bemötandet jämförs fortfarande fastighetsskatten 2007 med fastighetsavgiften idag som ökat på grund av höjda taxeringsvärden. Reportrarna vidhåller sina tokiga jämförelser, allt för att bevisa att man har rätt. Att erkänna att man varit fel ute? Nä, det finns inte i vänsterns sinnevärld.
Alltså: public service är inte neutralt utan bedriver en politiskt färgad nyhetsrapportering. Tänk på det nästa gång du ser på Rapport eller Aktuellt.
Det finns nog ingen nyhetsrapportering som är helt objektiv. Allt är präglat - mer eller mindre - av reporterns egna åsikter. Och tyvärr ibland helt medvetet.
PS. När får vi se inslag i SVT:s nyheter där man berättar hur mycket varje medborgare i t.ex. Danderyd och Täby via skatteutjämningssystemet tvingas bidra med till kommuner i Norrlands inland, som t.ex. Kiruna? Aldrig.
(Varje Danderydsbo betalar 16 124 kr och varje Täbybo 4 315 kr till andra kommuner. Kiruna får 7 513 kr för varje invånare. Siffror för 2018.)
Härom kvällen var det ett inslag i Rapport om just detta. Man hade hittat en farbror i Kiruna som exempel. Kiruna jämfördes sedan med Danderyd och andra storstadskommuner.
I inslaget jämfördes mannens fastighetsskatt det sista år (2007) då den fanns kvar med dagens fastighetsavgift som uppräknats på grund av höjt taxeringsvärde. Om inslaget varit seriöst och neutralt borde fastighetsskatten också räknats upp på grund av höjt taxvärde. Då hade det blivit en rättvisande jämförelse.
Eftersom fastighetskatten var 1 % av taxvärdet och fastighetsavgiften är 0,75 % så hade skatten varit högre idag än avgiften. Den faktabiten redovisades alltså inte.
En felaktig jämförelse
Syfte med inslaget var nämligen att en slötittande Svenne eller Irma skulle bibringas uppfattningen att fastighetskatten var bättre än den nuvarande avgiften. I inslaget berättades inte heller varför taxvärdet ökat i just Kiruna, nämligen bostadsbristen på grund av flytten av staden, vilket drivit upp fastighetspriserna och därmed taxeringsvärdena.
Sen gjorde man en jämförelse till i inslaget. Man lyfte fram Danderyd och en del andra storstadskommuner med fastigheter i mångmiljonklassen och sa att man där hade en ungefär lika stor avgift som mannen i Kiruna.
Att det finns ett tak för avgiften som begränsas avgiften, bl.a. för villor med höga taxvärden berättade man inte. Det taket gäller i hela landet. Såväl i Danderyd som i Kiruna
En klar vänsterpolitisk vinkel
Det här inslaget hade ett enda syfte, nämligen att visa hur mycket mer rättvis den borttagna fastighetskatten var samt hur orättvis fastighetsavgiften är som bara gynnar de rika.
Det är många som reagerat på inslaget, bl.a. en företagare och f.d. M-politiker som skrev detta debattinlägg:
https://www.svt.se/opinion/svt-vilseleder-tittarna-om-fastighetsskatten
SVT:s reportrar bemöter debattartikeln så här:
https://www.svt.se/opinion/svt-svarar-vara-siffror-ar-korrekta
Det finns inga helt objektiva nyhetsinslag
I bemötandet jämförs fortfarande fastighetsskatten 2007 med fastighetsavgiften idag som ökat på grund av höjda taxeringsvärden. Reportrarna vidhåller sina tokiga jämförelser, allt för att bevisa att man har rätt. Att erkänna att man varit fel ute? Nä, det finns inte i vänsterns sinnevärld.
Alltså: public service är inte neutralt utan bedriver en politiskt färgad nyhetsrapportering. Tänk på det nästa gång du ser på Rapport eller Aktuellt.
Det finns nog ingen nyhetsrapportering som är helt objektiv. Allt är präglat - mer eller mindre - av reporterns egna åsikter. Och tyvärr ibland helt medvetet.
PS. När får vi se inslag i SVT:s nyheter där man berättar hur mycket varje medborgare i t.ex. Danderyd och Täby via skatteutjämningssystemet tvingas bidra med till kommuner i Norrlands inland, som t.ex. Kiruna? Aldrig.
(Varje Danderydsbo betalar 16 124 kr och varje Täbybo 4 315 kr till andra kommuner. Kiruna får 7 513 kr för varje invånare. Siffror för 2018.)
5 mars 2019
Bibelgåvan medialt uppmärksammad
I ett inlägg här den 24 januari berättade jag att min fars handskrivna bibel överlämnats till Kunglig Bibliotekets handskriftsavdelning som gåva. Bitr. riksbibliotekarien Lars Ilshammar, som tog emot bibeln, gjorde ett fejsbokinlägg som fångade en journalists intresse, se bilden nedan.
Resultatet blev en stort uppslagen artikel om min far, hans sekt och hans handskrivna bibel. Se bilden ovan.
Tidningen ges ut i Örebro - min fars hemstad - vilket gjorde det hela extra intressant.
13 februari 2019
Nu har jag fått min kilt! Med eget mönster.
Den 11 augusti förra året skrev jag här på min blogg att jag inte fick någon kilt, fast jag ville det. Det var då det. Nu är allt annorlunda. Nu har jag till slut fått min kilt. Och en kilt i mitt eget mönster. Tyget specialvävt för mig, mönstret registrerat och kilten handsydd i Skottland. En sextioårig dröm har gått i uppfyllelse! Men mina kompisar skakar på huvudet och tycker åter att jag är tokig. Må så vara.
Året var 1958. Sverige var värd för VM i fotboll. Alla vet hur det gick. Sverige förlorade finalen mot Brasilien på Råsunda. Men en del matcher gick ute i landet och den mellan Frankrike och Skottland gick på Eyravallen i min hemstad Örebro den 15 juni det året. Fransmännen vann med 2-1. Men Skottland vann mitt hjärta.
Jag har alltid varit skottlandstokig
Jag var tolv år och totalt ointresserad av fotboll. Men historia var mitt intresse. Jag såg två skottar på Storgatan i Örebro och de var klädda i kilt. Då tändes mitt intresse för Skottland. Jag köpte en bok om Skottlands historia för egna pengar och fick min mamma att sy mig en kilt. Ja, det var nog mer en plisserad rödrutig kjol. Men för mig var det lyckan.
Skottland har alltid funnits hos mig. Första gången jag var där var 1977. Jag köpte en del böcker m.m. Nästa gång jag var där var i augusti förra året. Jag besökte flera butiker som sålde kiltar med tillbehör. Min hustru avrådde mig; "Vad ska du med en kilt till? När ska du ha den på dig?"
Mitt inköp stannade vid ett par skotskrutiga kalsingar. Men när jag kom hem började mina kreativa hjärnceller att snurra på högvarv.
Specialvävt tyg i eget mönster
Jag är även sjukt tokig i allt som rör Bergslagen och har skapat en särskild flagga för den delen av Sverige. (Se: https://bergslagsflaggan.weebly.com/). "Jag ska ha flaggans färger som mall för ett eget kiltmönster", tänkte jag eftersom jag inte har någon koppling till någon klan i Skottland. Det kändes bäst med ett eget mönster än att bara välja ett befintligt.
Sagt och gjort. Jag kontaktade en vävare i Skottland som fick uppdraget att ta fram ett tartanmönster, registrera det (Se: https://www.tartanregister.gov.uk/tartanDetails?ref=12273) och sedan väva det.
Negligerade hustruns invändningar
Under tiden hade jag skaffat det övriga som hör till en skotsk folkdräkt: sporran (väskan på magen), sockor, skjorta (till vardags), kiltpin (nål, som fästs nedtill till höger på kilten), kiltjacka (till festliga tillfällen), sgian dubh (kniven i strumpan) m.m.
Det mesta köpte jag via nätet från Skottland. Kiltjackan köpte jag hos Scottish House i Stockholm och mina två sporrans från Pakistan (!) till ett mycket bra pris. Det har tagit sin lilla tid, som ni säkert förstår.
Min hustrus eviga invändningsfrågor har hela tiden varit: "Vad ska du med en kilt till?" och "När ska du ha den på dig?". Mina svar har varit: "Jag har alltid, sen jag var liten, drömt om att ha en kilt" och "Vid festliga tillfällen." Nu gäller det bara att göra så många tillfällen som möjligt festliga! Först på tur är nog när femte barnbarnet ska döpas i vår nån gång.Nu undrar du säkert vad allt detta kostade? Tja, ungefär som en semestervecka utomlands. Jag hade kunnat köpa en färdig skotsk höglandsdräkt för ungefär en fjärdedel av den kostnaden. Men det hade inte varit lika kul.
Och kul måste man ha i min ålder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
