Min största tavla

Jag gjorde lumpen 1966-67 som s.k. studentmalaj. Eftersom jag var kreativ och bra på att teckna och måla blev jag chef för regementets målarverkstad och fick två vanliga malajer (s.k. arbetsmalajer) som medarbetare. Vi huserade i ett eget hus. Jag hade nycklar dit och dörren var alltid låst.

Vårt närmaste befäl, rustmästare Allarud, var en hygglig prick. Han annonserade alltid sin ankomst till vår målarverkstad genom att klinga med nycklarna. Då visste vi att han var i antågande och vi kunde lägga undan porrtidningarna och i stället ta en pensel och se mycket sysselsatta ut.

Mitt regemente i hemstaden Örebro hette Livregementets grenadjärer (I 3) och hade varit med i slaget vid Lund den 4 december 1676 mot danskarna. Danskarna ställde upp med 13 000 soldater och svenskarna med 8 000. Svenskarna vann. Över hälften av alla soldater på båda sidorna dog och detta är det blodigaste slaget på svensk mark någonsin.

Den 4 december var sedan dess mitt regementets högtidsdag. Det firades med att hela regementet på kvällen ställdes upp på kaserngården, översten höll tal och en stor stockvedsbrasa brann friskt.

Men just när jag låg inne hade någon höjdare kommit på att man även skulle ha en skiss över slaget som kunde komplettera överstens tal. Uppdraget gick till mig. Jag blev uppkallad till "kloka huset" där höjdarna höll till, fick låna böcker om slaget och beordrades ha en stor "tavla" över slaget färdig inom några veckor. Tavlan skulle fylla en hel vägg på ett hus vid kaserngården.

Hur sjutton skulle jag göra? Efter funderande kom jag på en smart lösning.

Jag gjorde en svartvit tuschteckning i A3-format som jag klippte sönder i remsor. Remsorna matade jag in i en skioptikonapparat (se nedan) och projicerade min bildremsa på en bred pappersremsa som jag spänt upp på en vägg. Samtidigt som jag matade in min teckningsremsa i apparaten ritade jag av teckningen på den breda pappersremsan som jag flyttade allteftersom jag flyttade min remsa i skioptikonapparaten.

Till slut hade jag fått tre stora pappersjok där min teckning var återgiven i storformat. Jag röjde ut regementets filmsal, la ut ett antal masonitskivor, klistrade fast mina papperssjok och började sedan sittande på golvet att färglägga papperssjoken.

Den 4 december 1676 var det snö i Skåne så tack och lov kunde jag nyttja papprets vithet och slapp färglägga hela den stora bilden, som var ca 5,5 x 6 meter.

När jag var klar bestod hela bilden i ett antal masonitskivor med min bild i storformat. Skivorna sattes upp på en träram som var fastsatt på husväggen vid kaserngården. Regementet ställdes upp och bassarna fick njuta av mitt konstverk, som kompletterade överstens högtidstal.

Min tavla nyttjades årligen 10-15 år efter att jag muckat. Nu är den sedan länge borta, liksom regementet, som lades ned år 2000.

PS. Skioptikonapparat är en tingest där man kan visa påsiktsoriginal (alltså inte genomskinliga dito) på t.ex. en vägg genom ett system av linser, speglar och ljus. Den blev omodern när diaprojektorer och overheadbilder med dito apparater kom.

Planka eller hitta på själv?

När man ska vara kreativ tycker jag att man ska börja med ett tomt papper. Men det är kanske dumt? Varför inte i stället stjäla idéer från andra? När jag våren 1974 jobbade på en reklambyrå fick jag lära mig att man inte behöver börja med ett tomt papper.

På byrån jobbade en erfaren gammal reklambyråräv, kallad Mac, därför att han hade skotskt ursprung. Han var AD, dvs Art Director, och skulle ta fram layoutskisser på t.ex. annonser som sedan originalaren fick göra klart för tryck.

Så här gjorde han.

En rubrik och en kortare text med bild skulle ha en tilltalande layout. Mac låste in sig på sitt rum en hel dag med en packe amerikanska tidskrifter, typ Penthouse och Playboy, dvs. magasin med lätt- och oklädda unga damer på de flesta sidorna. Det fanns även annonser i dem.

Han tog god tid på sig. Läste, tittade och bläddrade. När han såg en bra annons med rubrik, bild och brödtext gjorde han ett hundhöra på den sidan och kastade sedan den tidningen i en särskild hög på golvet, bredvid den liggstol han låg i. Övriga tidningar lade han i en annan hög.

När han gått igenom alla tidningar hade han en bunt tidningar med hundöron på vissa sidor. Den bunten tog han upp igen och kollade på nytt alla annonser med hundöron. När han hittat någon han gillade riktigt bra rev han ut sidan. De sidorna blev en ny hög.

När dagen började närma sig sitt slut tog han upp de utrivna sidorna som han granskade ytterligare en gång. Slutligen fastnade han för en annonssida som han lämnade över till originalaren tillsammans med manuset. "Gör ut den här annonsen. Den ska var klar i morron bitti", sa han, tog rock och hatt och lämnade byrån.

Nöjd lämnade han arbetsplatsen efter ett väl förrättat dagsverke. Dessutom kunde han - som var en kontrakterad frilans - fakturera byrån för åtta timmars kreativt högklassigt arbete. Slutnotan gick sedan till kunden, sedan byrån lagt på ytterligare några timmar.

Jag har sedan dess haft en cyniskt kritisk bild av reklambyråer.

När jag hamnade i hetluften

Idag är det precis 20 år sedan vi folkomröstade om medlemskapet i EU. På den tiden var jag informationschef på Riksskatteverket (RSV), som var chefsmyndighet för det som i dag motsvarar Skatteverket, Kronofogden och Valmyndigheten, totalt sett ett ganska stort och viktigt samhällsområde.

I mitt jobb ingick att planerara och genomföra informationskampanjer med allmänheten som målgrupp. Det normala var att jag fick en påse pengar som jag ganska fritt kunde använda. Men nu när det var folkomröstning bestämde regeringen att RSV skulle ta fram en broschyr, som skulle skickas ut till alla hushåll i landet.

I sitt beslut angav regeringen också hur många sidor broschyren skulle ha och vilket format, dvs. A4. Att kräva det innan texten var framtagen var ju helt befängt! Givetvis struntade jag i det och broschyren fick både ett annat sidantal och format. Formatet bestäms av sidantal, upplaga och vilket tryckeri som erbjuder billigaste och bästa trycket.

Det här med EU var då en mycket infekterad fråga. Att ta fram en text om EU ansåg jag givetvis inte vara mitt bord på RSV. Efter flera turer fram och tillbaka lovade till slut UD:s handelsavdelning att ta fram en text. Den texten förpackade vi på RSV i en broschyr på åtta sidor, som även innehöll en sida med text från Ja-sidan, en från Nej-sidan och en textsida från RSV om hur röstningen praktiskt gick till. Sen skickades den ut till hushållen.

Sen brakade det löst. Nej-sidans folk nagelfor texten, läste den som fan läser Bibeln, gick i spinn och anklagade RSV för att vilseleda svenska folket när det gällde EU. Texten var i deras ögon allt för EU-positiv. Jag, som var informationschef, hamnade i hetluften tillsammans med verkets valchef. Tjänstemännen på UD, som skrivit texten ville inte ställa upp utan hänvisade bara till oss på RSV. Det var inte snällt, milt sagt.

Medierna låg på och där tvingades vi uttala oss. Valchefen och jag fick t.o.m. ställa upp i ett granskande TV-program som hette "Striptease", ungefär som dagens "Kalla fakta" eller "Uppdrag granskning".

Usch! Det var inte kul att försvara någon annans text och dessutom för ett område där vi inte hade särskilt bra kunskap, dvs. EU.

Skönt att vara panschis.

PS. När det 1980 var folkomröstning om kärnkraften gav RSV också ut en broschyr till hushållen. Men där svarade de tre alternativen (linje 1, 2 och 3) själva för varsitt uppslag i broschyren. Alltså behövde inte vi på RSV stå för någon information om kärnkraften. Bara om själva valförfarandet.

Så skulle man givetvis ha gjort även inför EU-omröstningen. Men regeringen som var sugen på ett EU-medlemskap ville givetvis göra allt man kunde för att få folket att välja rätt. Därför ville man nyttja det neutrala RSV i sin kampanj.

Ska man "dödstäda" bort personliga saker?

Gustav V:s drottning Victoria hade en relation med läkaren Axel Munthe - han t.o.m. flyttade in på Slottet i Stockholm. Men deras brevväxling förstördes när Victoria gått bort, helt enligt hennes önskan.

Svenske greven Axel von Fersen, som var nära vän med franska drottningen Marie Antoinette, skrev dagbok. Men släkten von Fersen gjorde de intressanta sidorna oläsliga efter hans död, t.ex. där det stod "Kl 10 om aftonen tog jag mig in till drottningen...". Vad som sedan skedde fick man inte veta. Det var oläsligt.

Själv har jag fört små noteringar i fickdagböcker sedan jag var 12 år 1958. Och jag håller på ännu. Det är som en obotlig åkomma. Noteringarna har varit ett bra stöd för minnet, t.ex. när morsan sa "Det är tre år sen ni firade jul hemma hos mig!". Då kunde jag leda i bevisning och meddela att det bara var två år sedan.

Visst, det finns en del mer privata noteringar i dem också. Ska jag nu på ålderns höst städa bort dem? Eller ska jag överlåta åt dödsbodelägaren, dvs. barnen, att göra det?

Jag har också en packe brev av personlig natur, båda sådana jag skrivit och sådana jag fått. Ska jag bränna dom nu - eller lämna kvar dem också? Vad tycker du? Själv är jag tveksam hur jag ska göra.

Min fars efterlämnade fickdagböcker från 1940-talet och framåt innehöll många detaljer som rörde mig själv, vilket var kul att få ta del av. Min frus morfars noteringar från hans kalkbrottsdrift var intressanta att läsa; hur många lass kalk kan levererade, till vem och vad han köpte in för varor.

Däremot har jag börjat dödstäda bort sådant jag samlat på, bl.a. gamla svenska mynt och sedlar, utländska sedlar m.m. Det skrev jag om i ett blogginlägg för något år sedan. Jag skrev då att jag dock hade kvar min autografsamling, som innehöll drygt 250 namnteckningar från kända politiker, författare m.fl.

Det blogginläget läste en autografsamlande skåning som tog kontakt med mig. Han var intresserad av min samling, kom upp till Sollentuna och köpte den - efter ett visst prutande. Ersättningen räckte till att bekosta en vecka på Teneriffa för frun och mig. Det var skönt att bli av med samlingen, dessutom till en seriös samlare.

Det som är kvar av samlandet är mina frimärken, men dem ska jag nog också lyckas bli av med på något sätt.

Annars brukar en flytt till ett ytmässigt mindre boende vara det bästa och vanligaste sättet att "dödstäda" och göra sig av med allt som är onödigt.

En kreativ affärsidé

För snart tio år sedan skapade jag Bergslagsflaggan, som jag registrerade hos Patent- och registreringsverket (PRV) som ett varumärke. Det kostade då 1 700 kr. Registreringen gäller i tio år och 2016 är det dags att förnya den och det kostar 1 800 kr om jag gör det elektroniskt via PRV:s webbplats. Via vanlig pappersblankett kostar det 2 300 kr.

Häromdagen fick jag en påminnelse om att förnya min varumärkesregistrering. Det var ett företag som kallar sig Varumärkesbyrån som var avsändare. Deras brev kunde vid första anblick tas för ett brev från PRV. Men när jag läste närmare såg jag att det inte var det.

Varumärkesbyrån ville hjälpa mig att förnya registreringen av Bergslagsflaggan. För det skulle de ta 10 800 kr! Läser man slarvigt kan man ta den summan för 1 800 kr. Listigt.

Hur lätt hade det inte varit för en stressad person att skriva under och skicka in pappret i det bifogade portofria kuvertet. Lättförjänta pengar. En smart och kreativ affärsidé, sannolikt även juridiskt hållbar eftersom det (finstilt) stod att företaget inte hade något med PRV att göra och att påminnelsen inte var en faktura.

När jag sedan kollade med PRV:s webbplats såg jag att man hade varnat för detta blufföretag, som dessutom är svartlistat av Svensk Handel.

PS. Vill du veta mer om Bergslagsflaggan och hur du kan skaffa dig den? Läs här: http://www.strassaby.n.nu/bergslagsflaggan

Vem samlar frimärken nu för tiden?

När jag var barn på 1950-talet var filateli en vanlig hobby bland oss ungar. Varenda märke togs om hand och många köptes också. Mitt frimärksintresse fortsatte tyvärr upp i högre ålder. Från 1974 prenumererade jag på alla nyutgivna svenska ostämplade frimärken.

Nu har jag massor med postfriska frimärken som i stort sett är värdelösa. Idag går det att i en frimärksaffär köpa ett ostämplat 7-kronorsmärke av äldre datum för 5 kr som kan användas för att t.ex. frankera ett vanligt brev.

Jag samlar inte frimärken längre. De ostämplade jag har använder jag till brev, julkort m.m. och gör vad jag kan för att bli av med dem. Ofta överfrankerar jag mina försändelser.

Svenska postverket fortsätter att ge ut nya märken varje år. Jag undrar vem det är som samlar på dem? Nu ska det i januari nästa år även komma märken med svenska popartister som motiv. Det verkar som det mesta går att celebrera med ett frimärke och det verkar inte vara någon hejd på motivfantasin.

För drygt tio år sedan när den svenska deklarationsblanketten fyllde 100 år försökte jag få posten att ge ut jubileumsfrimärken. Men det gick inte, trots att jag fick två olika generaldirektörer för Skatteverket att skriva till postverket i detta ärende.

Bara för att reta posten tog jag fram egna brevmärken med ett deklarationsmotiv som jag spred till de anställda i skatteförvaltningen i hela landet.

Upphovsrätten viktig för upphovsmännen

En bild på Fotografiska museet föreställer en kvinna som onanerar framför ett foto av Carola. Fotografen som tagit bilden på Carola har inte gett okej till att bilden används. Med stöd av sin upphovsrätt har fotografen krävt att fotot på Carola avlägsnas. Dessutom vill fotografen ha 66 000 kr i skadestånd för intrånget i upphovsrätten.

När jag jobbade på Rikskatteverket deltog verket på en uppfinnarmässa med en monter som handlade om vad verket och Kronofogden kunde ge för slags service till uppfinnare och andra entreprenörer. En del av dekorationen i montern bestod av en uppförstorad teckning av den kände tecknaren EWK (Ewert Karlsson 1918-2004), en bild som vi hade betalat för att få använda.

Många år senare skulle Kronofogden vara med på en mässa. Det gamla mässmaterialet - även EWK-bilden -  återanvändes, vilket inte var meningen. Efter någon dag blev jag kontaktad av tecknaren EWK:s advokat som krävde 10 000 kr i ersättning för intrång i EWK:s upphovsrätt.

Jag försökte förklara att vi redan betalat för att få använda bilden. "Jovisst", sa han. "Men bara vid ett tillfälle. Inte två." Sen berättade han att EWK egentligen inte skulle behöva teckna en enda bild till. Han levde gott på de ersättningar han fick för alla intrång som gjordes i upphovsrätten då hans bilder ofta dök upp i många olika sammanhang. Det var mycket vanligt att man återgav hans bilder i utbildningsdokumentation m.m.

Jag hade bara att krypa till korset och pytsa upp 10 000 kr av skattebetalarnas pengar.

Jag var själv verksam som tecknare på 1970- och 1980-talen och hade det som ett extraknäck. Jag ritade under många år de s.k. roliga gubbarna i deklarationsbroschyren "Dags att deklarera". Ibland snodde tidningarna mina bilder utan lov för att ha dem som illustration till allmänna artiklar om skatter och deklaration.

Det var också ett brott mot upphovsrätten. Jag skickade då en faktura till tidningen ifråga och krävde skadestånd. Jag fick alltid mina pengar, utan diskussion. Men det var bara småpengar det handlade om. Inte alls i närheten av de summor som jag nämnt ovan. Jag kanske skulle ha krävt mer?

Ryssarnas "Guide Michelin"

Den franska guideboken Guide Michelin togs fram redan år 1900 av däcktillverkaren med samma namn. Syftet var att hjälpa bilande resenärer att hitta krogar, hotell och bilverkstäder.

I guiden finns detaljerade kartor över olika städers och orters centrala delar. På kartorna har man noterat platserna för de beskrivna krogarna, hotellen m.m. Det gör det lätt att hitta rätt. Innan vi hade GPS och Google Maps var detta en mycket bra hjälpreda, när man som resenär i ett främmande land skulle leta sig fram till mat och logi.

Kartorna över orterna i Normandie som fanns i Guide Michelin kopierades och delades ut till de allierade soldater som landsteg i Normande i juni 1944. Det var den vägledning de hade när de efter landstigningen skulle vidare in i landet. Syftet var nog inte att de skulle hitta mat och logi utan att lättare kunna ta sig fram i de franska städerna och byarna i striderna mot tyskarna.

Att en angripare har detaljerad kännedom om det angripna landets geografi är viktigt. Därför hade vi i Sverige under kalla kriget ryska TIR-märkta lastbilar, körda av civilklädda ryska officerare och soldater, som rekognoserade vårt land i fredstid. Vi drabbades även av polska tavelförsäljare som hälsade på hos fältflygare, hemvärnschefer och andra för vårt försvar viktiga nyckelpersoner för att sälja tavlor till dem. Det var väl en kulturgärning de utförde, kan man tänka?

Efter att den sovjetiska kommunistdiktaturen i Ryssland fallit samman hittade man på ett tryckeri i Baltikum mycket detaljerade kartor över sjutton av Sveriges största städer. Kartorna över Storstockholm bestod av åtta olika delar. De var i skala 1:10 000 och visade vattendjup, militära anläggningar och samhällsviktig infrastruktur - ja, t.o.m. tjockleken på träd var utsatt.

På bilden nedan ser du hur kartan över min hemkommun Sollentunas södra delar såg ut. Varenda kåk - även min -  är utsatt och alla vägnamn m.m. är översatta till ryska. Kartorna är från 1988. Lika detaljerade och närgångna kartor fanns över huvud taget inte i Sverige på den här tiden!

Jag skulle inte tro att ryssarnas intresse för Sverige - och bakgrunden till att de tog fram dessa kartor - berodde på att man ville hitta krogar och hotell...?

Slappa handslag med nedslagen blick

När jag tar i hand med någon tittar jag vederbörande i ögonen och ger ett lagom fast handslag. Men alla gör inte det. Jag tycker det känns vedervärdigt att hälsa på någon som har ett slappt handslag; ungefär som ta i en våt disktrasa.

Jag hade en gång en arbetskamrat vars fru och tre tonårsbarn kom på besök på jobbet. När jag hälsade på frun fick jag en disktrasa i handen. Ett slappt handslag. Men barnen då?

Den äldste sonen hade ett lika slappt handslag. Mellanbarnet, dottern, hade ett lika slappt handslag. Men lillkillen, tänkte jag, en kraftig liten kille, måste väl ändå ha ett riktigt handslag? Nä, hans våffla var lika slapp.

Stackars barn, tänkte jag. Fadern hade förmodligen aldrig handhälsat på frun och barnen och visste inte hur slappa handslag de hade. Synd, tyckte jag. Ett fast handslag med stadig blick är ett plus vid t.ex. jobbintervjuer och andra tillfällen. Ett slappt handslag med nedslagen blick riskerar dessutom att ge en negativ bild av personen i fråga.

Jag har övat med mina barnbarn, de som nu är sex och sju år, och lärt dem att ta i hand, se personen i ögonen och klämma lagom. Varken för löst eller för hårt. Jag tror de har nytta av det i livet framöver.

Det försvarslösa Sverige

När jag var liten och hade lärt mig läsa blev jag en bokslukare. Jag var stamkund på biblioteket och fick låna vuxenböcker, eftersom den kvinnliga bibliotekarien såg hur läshungrig jag var. Som åttaåring frågade jag efter "Candide" av Voltaire. Den fanns inte på mitt lokala bibliotek utan jag fick låna hennes privata exemplar. Den hade en dedikation som löd ungefär så här "Till min älskade, från Emil".

På vuxenavdelningen, som var avskärmad från barnavdelningen med ett kraftigt rep, fann jag många intressanta bokverk. Ett var i sju band och hette "Andra världskriget i bild". En helt ny och fruktansvärt skrämmande värld uppenbarade sig för mig. Här fanns bilder från alla krigsskådeplatser och även från koncentrationslägren. Dessa bilder var säkert inte nyttiga för en åttaåring att titta på.

Som barn upplevde jag kalla kriget och hotet från Sovjetunionen. Det jag hade fått på näthinnan från bokverket om andra världskriget bidrog inte till att min krigsrädsla blev mindre. Och ingen hade jag att prata med om min oro.

Som vuxen fick jag veta hur Sveriges politiker från Erlander och Palme m.fl. i hemlighet spelat under täcket med USA och Nato och även byggt upp en svensk hemlig motståndsrörelse (Stay Behind) som skulle träda i kraft den dag ryssen tagit oss. Detta kände givetvis ryssen till. De enda som inte visste något om detta samarbete i hemlighet var jag och resten av svenska folket.

Min oro hade varit mindre om jag vetat att vi hade stöd av Nato och USA ifall ryssen skulle komma. Att vi under kalla kriget vid ett par tillfällen fick en broschyr i brevlådan som hette "Om kriget kommer" mildrade inte heller min rädsla.

Putinland har nu sedan flera år tillbaka rustat upp sin krigsmakt. Antalet kränkningar av grannländerna - inklusive Sverige - har ökat och sker nästan varje vecka. Om det skulle dra ihop sig till snudd på varmt krig har vi inte stöd av Nato, trots att vi samarbetar med Nato på olika sätt. Det har Nato tydligt talar om för oss. Vi kan inte räkna med något stöd alls utifrån ifall ryssen kommer. För det krävs att vi är med i Nato, något som bara Folkpartiet förespråkar. Enligt en undersökning nyligen har dock svenskarna blivit mer positiva till ett medlemskap i Nato.

Under kalla kriget var Sverige - med hänsyn till storlek och folkmängd - ett av världens mest rustade länder. Flygvapnet var nummer fyra i storlek i världen. När Sovjet föll samman började Sverige att lägga ned försvaret och nu har vi i stort sett bara den beridna högvakten kvar.

Moderaterna, som tidigare varit ett försvarsvänligt parti, har fortsatt det som tidigare regeringar påbörjade. Den stora spiken i kistan var när värnplikten försvann. Den var nog mogen för ett slopande och sista året kallades bara 7 000 värnpliktiga in.

Sossarna pratar nu om återinförd mönstring. Andra vill ha värnplikten tillbaka. Andra vill lägga ned allt försvar, t.ex. Schyman & Co. Miljöpartiet är inte heller intresserade av något försvar. Hur ska vi då ha det med landets försvar?

Jag har två förslag.

1) Det ena är en ökad satsning på försvaret och att vi tillsammans med Finland går med i Nato.

2) Det andra är att vi slopar monarkin. Då behövs inte heller vaktparaden och när den är slopad har vi inget försvar alls kvar. Då blir i alla fall Schyman, Romson, Fridolin och Putin glada.