En nära släkting till mig (Stig) var ungkarl hela livet och kom till Stockholm vid mitten av 1940-talet. Trots att han var ensamstående hade han precis som alla andra behov av sällskap då och då. Så här gjorde han när han på lördagarna ville träffa tillfälliga kvinnliga bekanta. Det blev till en början danskrogen, men sedan förenklade han processen...
På den tiden jobbade man halva lördagarna. När Stig kom från jobbet vid 13-tiden käkade han lunch och tog det lugnt ett par timmar. Frampå sena eftermiddagen började han förbereda sig för kvällens besök på danskrogen och det som (förhoppningsvis) väntade senare på nattkröken
Han kollade annonserna för att se vilka dansband som spelade och var de gjorde det. Efter dusch blev det ombyte till kostym med vit skjorta och slips. För att komma i rätt stämning slog han upp en stor grogg på whisky och vanlig Clubsoda, la på en stenkaka med Caterina Valente på grammofonen, nynnade med och började känna sig redo för kvällens eskapader.
Sen tog han spårvagn 15 från Råsunda in till centrala Stockholm. Äventyret kunde börja.
Drink, mat och dans på krogen
På krogen satt han först i baren och tog en ny grogg och spanade in kvinnorna runt honom. Stig var trevlig och social och hade lätt att få kontakt. Efter några misslyckade kontakter där han bjudit på drinkar fick han en mer varaktig kontakt med Vera och han bjöd henne också på en drink, som hon tacksamt tog emot.
De satte sig tillsammans i matsalen där de åt middag som Stig givetvis bjöd på. Mellan tuggorna var de uppe och dansade. Vera blev uppbjuden även av andra män och Stig bjöd upp andra kvinnor. Timmarna gick och Stig blev mer och mer svettig. Det var jobbigt att dansa och det var varmt i salen.
När sista dansen var avklarad vacklade de ut tillsammans och Stig följde Vera hem till den söderförort där hon bodde. Frampå morronkvisten tog Stig en taxi hem till sin etta i Råsunda och sov sedan halva söndagen.
Processen förenklades
Så var det för Stig. Tillfälliga kvinnliga bekanta, dyra krognotor, taxi m.m. Det borde gå att rationalisera, tänkte han. Det gjorde han också. Så här gick det till.
I stället för att åka in till krogen och käka mat så åt han en god middag i ensamhet hemma i Råsunda som avslutades med kaffe, avec och en cigarr. Det kunde han kosta på sig. När klockan segat sig fram till 22-tiden åkte han in till danskrogen.
Där dansade han i några timmar tills han fått napp och nu blev det taxi hem till kvinnan. Det kunde han också kosta på sig.
Nästa steg i hans förenkling av raggningsprocessen blev att han var kvar längre hemma och åkte till krogen när dansen var nästan slut.Då spanade han någon av de kvinnor som inte blev uppbjudna och när det var dags för de sista danserna bjöd han upp den "grå musen" som han haft span på.
Hon blev så tacksam och glad att hon gärna lät honom följa med hem.
Danskrogen behövdes inte längre
På det här viset fick han många tillfälliga kvinnliga bekanta. En del träffade han igen, andra bara en gång. Han fick en telefonbok fylld med namn, adresser och telefonnummer.
Till sist hade han rationaliserat bort danskrogen helt. När klockan var efter midnatt och då han visste att hans tillfälliga kvinnobekanta lämnat krogen och kommit hem ringde han någon av dem. Ofta var det ingen som svarade (hon var säkert upptagen och ville inre bli avbruten). Efter några obesvarade samtal fick han svar.
Kvinnan som svarade hade varit ute på krogen och inte lyckats få någon manligt kavaljer med sig hem. När Stig ringde tog hon en taxi hem till honom i Råsunda och de fick båda vad de var ute efter. Frampå morronen, efter frukosten, tog hon spårvagnen hem till förorten.
Stig hade förenklat och förbilligat hela processen.
PS. Vad hände med Stig senare i livet? Jo, han träffade till slut en kvinna som han blev särbo med och de hade några lyckliga år tillsammans innan Stig allt för tidigt gick bort. Så var den sannsagan slut.
3 september 2019
2 september 2019
Värnskatt i stället för bankskatt
Partierna till vänster vill alltid höja skatterna för att få in mer pengar till statskassan och - som man alltid framhåller med emfas - välfärdens finansiering. Innerst inne vet man att en skattehöjning inte alltid leder till ökade skatteintäkter. Det kan vara tvärtom. En skattesänkning kan ge ökade skatteintäkter. En sänkt skatt ökar viljan att jobba mer vilket ger mer skatteintäkter. Men för vänstern är det inte fråga om verklighet och vetenskap utan om ideologi.
Den så kallade "Värnskatten" som infördes 1995 ska tas bort nästa år. Vänstern gillar det inte. "Varför ta bort en skatt för dom som tjänar mest när pengarna behövs till skola, vård och omsorg", säger kommunister och vänstersossar. Det var ju Liberalerna som drev igenom detta i JÖKen, dvs. "Januariöverenskommelsen" som gjorde att Löfven kunde bli statsminister.
Statsvetare och nationalekonomer som har fakta har hävdat att slopandet av "Värnskatten" är självfinansierad då skatteintäkterna sannolikt kommer att öka lika mycket som skatten ger, dvs. knappt 4,5 miljarder kr.
Ordet "Värnskatt" har missbrukats
Jag har alltid tyckt att "Värnskatt" varit ett helt felaktigt namn på den extra statliga inkomstskatt som tas ut på årsinkomster högre än knappt 690 000 kr (2019). Ordet användes i Sverige första gången under första världskriget. Då införde man 1915 en tillfällig inkomstskatt för att få pengar till försvaret.
Historiskt sett var den i andra länder under 1800-talet en skatt som betalades av den som på grund av medicinska problem eller befrielse inte behövde göra krigstjänst.
Att sossarna i Sverige använde det namnet på den extra inkomstskatten man införde var alltså helt uppåt väggarna. Det gjordes enbart för att slå blå dunster i ögonen på "Svenne & Irma", dvs. deras lättlurade kärnväljare.
Skatt för tillfälligt behov
Historiskt sett har man i Sverige i alla tider tagit ut extra skatter för att finansiera vissa specifika ändamål. Nästan varje gång Sverige varit i krig har man plågat undersåtarna med olika nya, oftast tillfälliga, skatter med fantasifulla namn.
När vi förlorade Älvsborgs fästning till dansken vid två tillfällen tog man ut extra skatter, kallade "Älvsborgs lösen", för att kunna köpa tillbaka fästningen.
När slottet "Tre Kronor" brann ned 1697 och man måste bygga upp ett nytt införde man en särskild skatt kallad "Slottsbyggnadshjälpen". Den skulle var högst tillfällig, bara fyra år, men den tiden tänjdes ut till över 80 år!
Det brukar nästan alltid vara så att "tillfälligt" blir "permanent" när det handlar om uttag av skatt.
Pengar till försvaret
Häromdan fick finansminister Andersson ge sig och gå med på successivt ökade anslag till försvaret, en av statens viktigaste kärnuppgifter vid sidan av polis och rättsväsende. Målet är att anslaget ska nå 1,5 % av BNP en bit in på 20-talet.
För att få pengar så kommer man att beskatta bankerna. Den skatten har redan namnsatts och kallas "Bankskatten" efter de som får betala den. Men det är en sanning med modifikation. Okej, det blir bankerna som får betala in skatten, dvs. redovisa den till Skatteverket.
Men det blir som vanligt vi undersåtar och skattebetalare som får betala den genom höjda avgifter och ökade kostnader för att ha med bankerna att göra.
Ärligare med annat namn
Tidigare har extra skatter oftast fått namn efter vart pengarna ska gå. "Älvsborgs lösen" gick till att lösa ut, dvs. köpa tillbaka, fästningen. "Slottsbyggnadshjälpen" gick till bygget av det slott som fortfarande finns kvar. "Värnskatten" gick till att "värna" landet om vi skulle dras in i första världskriget.
Den extra skatt som fru Andersson nu ska ta ut för att landets försvar behöver rustas ytterligare är ju till för att åter "värna" landet så att Putin & Co håller tassarna borta.
Eftersom namnet "Värnskatt" blir ledig nästa år så borde hon använt det.
..
Den så kallade "Värnskatten" som infördes 1995 ska tas bort nästa år. Vänstern gillar det inte. "Varför ta bort en skatt för dom som tjänar mest när pengarna behövs till skola, vård och omsorg", säger kommunister och vänstersossar. Det var ju Liberalerna som drev igenom detta i JÖKen, dvs. "Januariöverenskommelsen" som gjorde att Löfven kunde bli statsminister.
Statsvetare och nationalekonomer som har fakta har hävdat att slopandet av "Värnskatten" är självfinansierad då skatteintäkterna sannolikt kommer att öka lika mycket som skatten ger, dvs. knappt 4,5 miljarder kr.
Ordet "Värnskatt" har missbrukats
Jag har alltid tyckt att "Värnskatt" varit ett helt felaktigt namn på den extra statliga inkomstskatt som tas ut på årsinkomster högre än knappt 690 000 kr (2019). Ordet användes i Sverige första gången under första världskriget. Då införde man 1915 en tillfällig inkomstskatt för att få pengar till försvaret.
Historiskt sett var den i andra länder under 1800-talet en skatt som betalades av den som på grund av medicinska problem eller befrielse inte behövde göra krigstjänst.
Att sossarna i Sverige använde det namnet på den extra inkomstskatten man införde var alltså helt uppåt väggarna. Det gjordes enbart för att slå blå dunster i ögonen på "Svenne & Irma", dvs. deras lättlurade kärnväljare.
Skatt för tillfälligt behov
Historiskt sett har man i Sverige i alla tider tagit ut extra skatter för att finansiera vissa specifika ändamål. Nästan varje gång Sverige varit i krig har man plågat undersåtarna med olika nya, oftast tillfälliga, skatter med fantasifulla namn.
När vi förlorade Älvsborgs fästning till dansken vid två tillfällen tog man ut extra skatter, kallade "Älvsborgs lösen", för att kunna köpa tillbaka fästningen.
När slottet "Tre Kronor" brann ned 1697 och man måste bygga upp ett nytt införde man en särskild skatt kallad "Slottsbyggnadshjälpen". Den skulle var högst tillfällig, bara fyra år, men den tiden tänjdes ut till över 80 år!
Det brukar nästan alltid vara så att "tillfälligt" blir "permanent" när det handlar om uttag av skatt.
Pengar till försvaret
Häromdan fick finansminister Andersson ge sig och gå med på successivt ökade anslag till försvaret, en av statens viktigaste kärnuppgifter vid sidan av polis och rättsväsende. Målet är att anslaget ska nå 1,5 % av BNP en bit in på 20-talet.
För att få pengar så kommer man att beskatta bankerna. Den skatten har redan namnsatts och kallas "Bankskatten" efter de som får betala den. Men det är en sanning med modifikation. Okej, det blir bankerna som får betala in skatten, dvs. redovisa den till Skatteverket.
Men det blir som vanligt vi undersåtar och skattebetalare som får betala den genom höjda avgifter och ökade kostnader för att ha med bankerna att göra.
Ärligare med annat namn
Tidigare har extra skatter oftast fått namn efter vart pengarna ska gå. "Älvsborgs lösen" gick till att lösa ut, dvs. köpa tillbaka, fästningen. "Slottsbyggnadshjälpen" gick till bygget av det slott som fortfarande finns kvar. "Värnskatten" gick till att "värna" landet om vi skulle dras in i första världskriget.
Den extra skatt som fru Andersson nu ska ta ut för att landets försvar behöver rustas ytterligare är ju till för att åter "värna" landet så att Putin & Co håller tassarna borta.
Eftersom namnet "Värnskatt" blir ledig nästa år så borde hon använt det.
..
När och var träffar man sin tillkommande?
När träffade du din livskamrat? Ja, det är säkert olika om man ser det i ett längre perspektiv. Förr var det nog främst kyrkbacken en vanlig söndag eller vid midsommarfirandet. Senare blev det kanske skolan, krogen, dansbanan eller jobbet och nu är det nog mest via en dejtingsajt på nätet.
I bondesamhället för en sisådär 100-150 år sen var det förmodligen på kyrkbacken en söndag som drängen och pigan från de olika gårdarna kastade lystna ögon på varandra. Sen blev det dansbanan, antingen en lövad sådan vid midsommar på landet eller i storstaden, som t.ex. på Skansen eller Nalen - och utan löv.
Att träffas på krogen var också ett alternativ. Alkohol och dans kan göra underverk och få blyga kavaljerer att våga be om lov. Själv mötte jag min hustru sista året på gymnasiet. Utan dans.
Jobbet - ett bra träffställe
Jobbet är också ett vanligt ställe att träffa sin partner (och kanske inte alltid den allra första livskamraten). Det händer nämligen en hel del på personalfester och konferenser...
En sommar på jobbet när semestertiden började närma sig sitt slut mötte jag avdelningschefen VA som såg klurig ut och frågade mig: "Vet du var jag har varit på semester i Sommar?" "Nä", svarade jag (för hur skulle jag kunna veta det?). "I Skottland", blev svaret och sen kom följdfrågan: "Kan du gissa tillsammans med vem?"
Ett bra artikeluppslag
Eftersom jag inte kunde gissa det så berättade han det. Det var en annan kvinnlig chef på jobbet. Eftersom jag visste att båda var gifta (eller varit det?) var och en på sitt håll så förstod jag att VA och den kvinnliga chefen BG polat ihop sig. Då fick jag en spontan snilleblixt.
"Du", sa jag. "Kan jag få skriva om det i personaltidningen (jag var redaktör för den)?
Jag förklarade också att min tanke med det var att tissel och tassel i dagar inte skulle inverka på arbetet samt att jag skulle få en kul nyhet i tidningen. Han tyckte idén var ok.
"Men det är nog bäst att du kollar med GB först", la jag till. "För säkerhets skull." VA kollade. Det blidde ingen artikel i personaltidningen.
Två stora staplar
Jag inledde det här inlägget med att lyfta fram midsommaren som en tid på året då många förbindelser inleddes. Det stämmer, i alla fall förr i tiden. En annan tidpunkt på året då man blev kär var julen.
Hur kan jag veta det? Jo, i början av 1970-talet gjorde några ADB-tekniker på Riksskatteverket (där jag jobbade) en speciell körning i sina datorer.
Man ändrade födelsedatum för hela befolkningen i en kopia av verkets digitala folkbokföringsregister och flyttade fram födelsedagen nio månader.
Resultatet blev ett diagram med två enormt stora staplar. Vid midsommar och jul.
I bondesamhället för en sisådär 100-150 år sen var det förmodligen på kyrkbacken en söndag som drängen och pigan från de olika gårdarna kastade lystna ögon på varandra. Sen blev det dansbanan, antingen en lövad sådan vid midsommar på landet eller i storstaden, som t.ex. på Skansen eller Nalen - och utan löv.
Att träffas på krogen var också ett alternativ. Alkohol och dans kan göra underverk och få blyga kavaljerer att våga be om lov. Själv mötte jag min hustru sista året på gymnasiet. Utan dans.
Jobbet - ett bra träffställe
Jobbet är också ett vanligt ställe att träffa sin partner (och kanske inte alltid den allra första livskamraten). Det händer nämligen en hel del på personalfester och konferenser...
En sommar på jobbet när semestertiden började närma sig sitt slut mötte jag avdelningschefen VA som såg klurig ut och frågade mig: "Vet du var jag har varit på semester i Sommar?" "Nä", svarade jag (för hur skulle jag kunna veta det?). "I Skottland", blev svaret och sen kom följdfrågan: "Kan du gissa tillsammans med vem?"
Ett bra artikeluppslag
Eftersom jag inte kunde gissa det så berättade han det. Det var en annan kvinnlig chef på jobbet. Eftersom jag visste att båda var gifta (eller varit det?) var och en på sitt håll så förstod jag att VA och den kvinnliga chefen BG polat ihop sig. Då fick jag en spontan snilleblixt.
"Du", sa jag. "Kan jag få skriva om det i personaltidningen (jag var redaktör för den)?
Jag förklarade också att min tanke med det var att tissel och tassel i dagar inte skulle inverka på arbetet samt att jag skulle få en kul nyhet i tidningen. Han tyckte idén var ok.
"Men det är nog bäst att du kollar med GB först", la jag till. "För säkerhets skull." VA kollade. Det blidde ingen artikel i personaltidningen.
Två stora staplar
Jag inledde det här inlägget med att lyfta fram midsommaren som en tid på året då många förbindelser inleddes. Det stämmer, i alla fall förr i tiden. En annan tidpunkt på året då man blev kär var julen.
Hur kan jag veta det? Jo, i början av 1970-talet gjorde några ADB-tekniker på Riksskatteverket (där jag jobbade) en speciell körning i sina datorer.
Man ändrade födelsedatum för hela befolkningen i en kopia av verkets digitala folkbokföringsregister och flyttade fram födelsedagen nio månader.
Resultatet blev ett diagram med två enormt stora staplar. Vid midsommar och jul.
10 augusti 2019
XXL är en kundorienterad firma
Jag har vid två skilda tillfällen haft annorlunda kontakter med sport- och fritidsföretaget XXL och deras stora butik i Barkarby, norr om Stockholm. Det första gällde ett par byxor som annonserats för ett lägre pris än jag fick betala. Det andra när jag bytte en vara jag köpt. Vid båda tillfällena var bemötandet och servicen utmärkt.
Jag hade länge funderat på att skaffa ytterligare ett par tunna långbyxor av fritidsmodell och med avtagbara ben. Bra att ha på sig när man reser till sydliga nejder. De är mycket praktiska och har många fickor.
Jag rev ur ett par annonser, som jag sparade. En var från XXL där priset var nedsatt från 800 kr till 500 kr.
Några dagar senare passerade jag XXL i Barkarby och mindes mitt långbyxbehov, men kom inte riktigt ihåg vad det stod i deras annons. (Mitt minne är inte vad det varit.) Svängde in till butiken, hittade mina byxor, betalade och åkte hem.
Väl hemma hittade jag den utrivna annonsen i papperskorgen, med priset 500 kr. "Shit", tänkte jag.
Jag är konflikträdd
Jag gillar inte konflikter, framför allt inte muntliga sådana. Så i stället för att ringa XXL skrev jag ett brev och berättade att jag - enligt mitt sätt att se saken - hade fått betala 300 kr för mycket. Priset i annonsen stämde inte med vad jag fick betala. Jag bifogade kopior på kvittot och annonsen. Sen åkte jag till torpet i Bergslagen och glömde det hela.
Några dagar senare ringde en trevlig kille från XXL. "Sorry, våra annonser gäller bara en vecka i taget", förklarade han. "Du var hos oss en måndag och vår annons gällde bara till och med söndagen så du kan inte få tillbaka några pengar. Däremot kan du få ett tillgodokvitto på 300 kr".
Tack och bock! När jag var åter på hemorten åkte jag till XXL i Barkarby, träffade den trevliga killen och fick mitt tillgodokvitto.
Skaffade en luftpistol
Då jag sedan länge funderat på att skaffa en luftpistol, som komplement till det två luftgevär vi har på torpet, passade jag på nu när jag var hos XXL. Den pistol jag köpte var ett demonstrationsex och det sista de hade.
När jag kom hem upptäckte jag att en del av pistolen saknades. "Shit, ett återbesök och ny konflikt", tänkte jag, som inte gillar att slänga käft och klaga.
Dan därpå återvände jag till butiken och var beredd på tjafs och diskussion om att jag var orsak till att den saknade grejen var borta. Som vanligt besannades inte mina förutfattade farhågor.
Åter möttes jag av en trevlig manlig expedit. "No problems", sa han och gick ut på lagret för att hämta en ny pistol. "Tyvärr, finns inte den här modellen kvar", sa han när han kom tillbaka och la i stället upp en annan, men liknande pistol på disken.
Fick samma pris
"Oj då", sa jag. "Men den här är väl dyrare?" "Jo, den är lite dyrare, men mycket bättre", sa killen hos XXL. "Men du får den för samma pris som den tidigare". Tack och bock igen! (Prisskillnaden visade sig vara 30 kr.)
Den nya pistolen är lätt att ladda och hantera. Dessutom skjuter man med samma kulor som till de luftgevär jag redan har. Till den pistol jag köpte först måste man ha andra kulor, s.k. rundkulor.
Alltså: XXL är en kundvänlig och serviceinriktad butik. I alla fall den i Barkarby.
PS. Detta inlägg visar att jag inte alltid är negativ och gnällig.
Jag hade länge funderat på att skaffa ytterligare ett par tunna långbyxor av fritidsmodell och med avtagbara ben. Bra att ha på sig när man reser till sydliga nejder. De är mycket praktiska och har många fickor.
Jag rev ur ett par annonser, som jag sparade. En var från XXL där priset var nedsatt från 800 kr till 500 kr.
Några dagar senare passerade jag XXL i Barkarby och mindes mitt långbyxbehov, men kom inte riktigt ihåg vad det stod i deras annons. (Mitt minne är inte vad det varit.) Svängde in till butiken, hittade mina byxor, betalade och åkte hem.
Väl hemma hittade jag den utrivna annonsen i papperskorgen, med priset 500 kr. "Shit", tänkte jag.
Jag är konflikträdd
Jag gillar inte konflikter, framför allt inte muntliga sådana. Så i stället för att ringa XXL skrev jag ett brev och berättade att jag - enligt mitt sätt att se saken - hade fått betala 300 kr för mycket. Priset i annonsen stämde inte med vad jag fick betala. Jag bifogade kopior på kvittot och annonsen. Sen åkte jag till torpet i Bergslagen och glömde det hela.
Några dagar senare ringde en trevlig kille från XXL. "Sorry, våra annonser gäller bara en vecka i taget", förklarade han. "Du var hos oss en måndag och vår annons gällde bara till och med söndagen så du kan inte få tillbaka några pengar. Däremot kan du få ett tillgodokvitto på 300 kr".
Tack och bock! När jag var åter på hemorten åkte jag till XXL i Barkarby, träffade den trevliga killen och fick mitt tillgodokvitto.
Skaffade en luftpistol
Då jag sedan länge funderat på att skaffa en luftpistol, som komplement till det två luftgevär vi har på torpet, passade jag på nu när jag var hos XXL. Den pistol jag köpte var ett demonstrationsex och det sista de hade.
När jag kom hem upptäckte jag att en del av pistolen saknades. "Shit, ett återbesök och ny konflikt", tänkte jag, som inte gillar att slänga käft och klaga.
Dan därpå återvände jag till butiken och var beredd på tjafs och diskussion om att jag var orsak till att den saknade grejen var borta. Som vanligt besannades inte mina förutfattade farhågor.
Åter möttes jag av en trevlig manlig expedit. "No problems", sa han och gick ut på lagret för att hämta en ny pistol. "Tyvärr, finns inte den här modellen kvar", sa han när han kom tillbaka och la i stället upp en annan, men liknande pistol på disken.
Fick samma pris
"Oj då", sa jag. "Men den här är väl dyrare?" "Jo, den är lite dyrare, men mycket bättre", sa killen hos XXL. "Men du får den för samma pris som den tidigare". Tack och bock igen! (Prisskillnaden visade sig vara 30 kr.)
Den nya pistolen är lätt att ladda och hantera. Dessutom skjuter man med samma kulor som till de luftgevär jag redan har. Till den pistol jag köpte först måste man ha andra kulor, s.k. rundkulor.
Alltså: XXL är en kundvänlig och serviceinriktad butik. I alla fall den i Barkarby.
PS. Detta inlägg visar att jag inte alltid är negativ och gnällig.
21 juli 2019
Försändelsen jag aldrig fick kostade mig 400 kr
Jag har i ett tidigare blogginlägg (25 maj) sagt att jag är nöjd med det nuvarande postsystemet. Det är jag i och för sig fortfarande, men jag gillar inte Postnord, dvs. det dansk-svenska företag som ersatt Kungl. Svenska Postverket. Det är nog ett av landets mest kritiserade företag och nu är jag villig att instämma i den kritiken. Det beror på att jag aldrig fick mitt paket från USA.
Ni som följer min blogg vet att jag numera har en komplett kilt med alla tillbehör, bl.a. ett par sporrans (de små väskor skotten har fram på magen). En sporran har ett "bälte" som består av både kedja och läderrem och den hängs runt livet. Med läderdelen på "bältet" justerar man längden och hur långt ned på magen sporran ska hänga.
Det finns även ett annat sätt att hänga på sig sin sporran. Då använder man ett kort "bälte" som fästs direkt framtill på kiltskärpet, se bilden till höger nedan.
Sen leverans, slut i lager
En sådan "economy suspender" beställde jag för ett halvår sedan från ett företag i USA som tillhandahåller kiltar och allt som hör till. Jag betalade via PayPal vad det kostade (10 USD) samt frakten till Sverige (20 USD), alltså totalt ca 300 spänn.
Efter en vecka fick jag ett mejl där man berättade att bältet jag beställt var slut och man undrade om jag ville häva köpet eller vänta på leveransen. Jag valde att vänta.
Månaderna gick men i slutet av maj fick jag nytt mejl där man berättade att nu hade man skickat min beställda vara.
Avgift till Tullen och Postnord
Någon vecka senare fick jag ett brev från Postnord adresserat till mig på Love Almqvists väg i Sollentuna där man krävde mig på 24 kr i importmoms samt deklarationsavgift på 75 kr (inkl. moms 15 kr), alltså totalt 99 kr.
Först när jag betalat och Tullverket accepterat införtullningen skulle försändelsen skickas hem till mig eller till mitt postombud.
På brevet fanns även ett ID-nummer som jag skulle ange om jag ville spåra försändelsen. Men när jaag knappade in numret på Postnords sajt fick jag beskedet att numret var ogiltigt. Jag försökte flera gånger, men det hjälpte inte. Oavsett om jag tog nollan i numret för en nolla eller bokstaven O.
Eftersom min vara inte var särskilt skrymmande räknade jag med att få den direkt hem i min stora brevlåda. Sen åkte jag till torpet i Bergslagen.
Hamnade på Kungsholmen
När jag den 13 juli kom hem igen till Sollentuna låg ett nytt brev från Postnord i brevlådan. Det var en påminnelse om att jag hade ett brev att hämta hos ICA Maxi på Lindhagensgatan i Stockholm. Men det skulle hämtas senast den 8 juli!
Brevet var dessutom felaktigt adresserat till mig på Love Almqvists väg i Stockholm men hade eftersänts till mig i Sollentuna.
Varför hade min försändelse hamnat hos en ICA-butik på Kungsholmen i Stockholm och inte hos min ICA-butik i Sollentuna centrum? Jo, det berodde sannolikt på att min försändelse från USA var adresserad "Björn Thärnström, Love Almqvists väg 32, Sollentuna, Stockholms län , SE 191 44."
När jag beställda varan på nätet hos företaget i USA fyllde jag i deras låsta formulär där jag var tvungen att även fylla i "State", dvs. motsvarigheten i Sverige "Stockholms län".
Redan gått i retur
Nåt pucko hos Postnord i Sverige läste bara "Stockholm" och därför gick försändelsen till ICA på Kungsholmen, där Love Almqvists väg i Stockholm ligger. Men varför fick jag då betalningsuppmaningen korrekt adresserad och sänd till mig i Sollentuna? Det är tydligen inte bara Herrens vägar som är outgrundliga, även Postnords.
Eftersom jag kom hem den 13 juli och paketet skulle ha hämtats senast den 8 ringde jag ICA på Lindhagensgatan för att kolla om det fanns kvar. Svaret jag fick var att mitt paket gått tillbaka redan den 9 juli till Postnord för fortsatt retur till avsändaren, dvs. företaget i USA.
Jag ringde då Postnords kundservice och hamnade som nummer 340 i deras telefonkö. Jag la på. Ingen idé att vänta. Jag skrev ett brev dit i stället för att försöka få dem att inte vidareskicka mitt brev till USA. Något svar (eller försändelse) har jag givetvis inte fått. Och kommer förmodligen aldrig att få det.
Ingen idé skicka det på nytt
Mitt lilla bälte till min sporran kommer alltså tillbaka till företaget i USA. Det är ju ingen idé att man skickar det på nytt för då får jag först betala 20 USD i porto. Och sen ytterligare en hundring i SEK för moms m.m. för att förhoppningsvis få hämta ut det.
Ni som följer min blogg vet att jag numera har en komplett kilt med alla tillbehör, bl.a. ett par sporrans (de små väskor skotten har fram på magen). En sporran har ett "bälte" som består av både kedja och läderrem och den hängs runt livet. Med läderdelen på "bältet" justerar man längden och hur långt ned på magen sporran ska hänga.
Det finns även ett annat sätt att hänga på sig sin sporran. Då använder man ett kort "bälte" som fästs direkt framtill på kiltskärpet, se bilden till höger nedan.
Sen leverans, slut i lager
En sådan "economy suspender" beställde jag för ett halvår sedan från ett företag i USA som tillhandahåller kiltar och allt som hör till. Jag betalade via PayPal vad det kostade (10 USD) samt frakten till Sverige (20 USD), alltså totalt ca 300 spänn.
Efter en vecka fick jag ett mejl där man berättade att bältet jag beställt var slut och man undrade om jag ville häva köpet eller vänta på leveransen. Jag valde att vänta.
Månaderna gick men i slutet av maj fick jag nytt mejl där man berättade att nu hade man skickat min beställda vara.
Avgift till Tullen och Postnord
Någon vecka senare fick jag ett brev från Postnord adresserat till mig på Love Almqvists väg i Sollentuna där man krävde mig på 24 kr i importmoms samt deklarationsavgift på 75 kr (inkl. moms 15 kr), alltså totalt 99 kr.
Först när jag betalat och Tullverket accepterat införtullningen skulle försändelsen skickas hem till mig eller till mitt postombud.
På brevet fanns även ett ID-nummer som jag skulle ange om jag ville spåra försändelsen. Men när jaag knappade in numret på Postnords sajt fick jag beskedet att numret var ogiltigt. Jag försökte flera gånger, men det hjälpte inte. Oavsett om jag tog nollan i numret för en nolla eller bokstaven O.
Eftersom min vara inte var särskilt skrymmande räknade jag med att få den direkt hem i min stora brevlåda. Sen åkte jag till torpet i Bergslagen.
Hamnade på Kungsholmen
När jag den 13 juli kom hem igen till Sollentuna låg ett nytt brev från Postnord i brevlådan. Det var en påminnelse om att jag hade ett brev att hämta hos ICA Maxi på Lindhagensgatan i Stockholm. Men det skulle hämtas senast den 8 juli!
Brevet var dessutom felaktigt adresserat till mig på Love Almqvists väg i Stockholm men hade eftersänts till mig i Sollentuna.
Varför hade min försändelse hamnat hos en ICA-butik på Kungsholmen i Stockholm och inte hos min ICA-butik i Sollentuna centrum? Jo, det berodde sannolikt på att min försändelse från USA var adresserad "Björn Thärnström, Love Almqvists väg 32, Sollentuna, Stockholms län , SE 191 44."
När jag beställda varan på nätet hos företaget i USA fyllde jag i deras låsta formulär där jag var tvungen att även fylla i "State", dvs. motsvarigheten i Sverige "Stockholms län".
Redan gått i retur
Nåt pucko hos Postnord i Sverige läste bara "Stockholm" och därför gick försändelsen till ICA på Kungsholmen, där Love Almqvists väg i Stockholm ligger. Men varför fick jag då betalningsuppmaningen korrekt adresserad och sänd till mig i Sollentuna? Det är tydligen inte bara Herrens vägar som är outgrundliga, även Postnords.
Eftersom jag kom hem den 13 juli och paketet skulle ha hämtats senast den 8 ringde jag ICA på Lindhagensgatan för att kolla om det fanns kvar. Svaret jag fick var att mitt paket gått tillbaka redan den 9 juli till Postnord för fortsatt retur till avsändaren, dvs. företaget i USA.
Jag ringde då Postnords kundservice och hamnade som nummer 340 i deras telefonkö. Jag la på. Ingen idé att vänta. Jag skrev ett brev dit i stället för att försöka få dem att inte vidareskicka mitt brev till USA. Något svar (eller försändelse) har jag givetvis inte fått. Och kommer förmodligen aldrig att få det.
Ingen idé skicka det på nytt
Mitt lilla bälte till min sporran kommer alltså tillbaka till företaget i USA. Det är ju ingen idé att man skickar det på nytt för då får jag först betala 20 USD i porto. Och sen ytterligare en hundring i SEK för moms m.m. för att förhoppningsvis få hämta ut det.
18 juli 2019
Solcellerna har sparat in 1,6 ton koldioxid på tre månader
Intresset för att montera solceller på sitt hustak är stort och har ökat de senaste åren. Staten lockar med ett bidrag på 20 %, men alla kan inte dock få det. Men man får i alla fall ROT-avdrag på arbetskostnaden. Våra solceller på torpet i Bergslagen har varit i drift utan problem i tre månader och sparat in 1,6 ton koldioxid.
Våra 34 solceller på taket till vårt torp Kalkåsen togs i drift den 17 april och har alltså levererats elektrisk ström i tre månader. De ligger mot söder och skuggas inte av några träd, vilket är ett plus.
Dessutom var det så turligt att de fyller i stort sett ut hela taket som på håll ser helt svart ut. De röda takpannorna syns knappast alls. Se bilden ovan.
På de här tre (mest soliga) månaderna har de levererat 4 120 kWh, varav vi har sålt 2 671 kWh. Produktionen har inneburit att utsläppet av koldioxid minskat med drygt 1,6 ton, vilket motsvarar 5,4 träd.
Vår nät- och elleverantör EON köper överskottselen till rådande spotpris som nu senast var drygt 26 öre. Månaden tidigare var det tio öre högre. Spotpriset varierar över året beroende på efterfrågan på el.
Även tillbaka på skatten
Utöver den betalningen får vi tillbaka 60 öre per kWh på energiskatten som en skattereduktion i inkomstdeklarationen. Så i princip får vi ca en krona för varje såld kilowattimme.
Junifakturan (mest nätavgifter m.m.) från ELON var i år på 124 kr. Förra årets junifaktura var på 678 kr. Alltså tämligen påtagligt att kostnaderna minskat.
Installationen kostade utan bidrag 146 000 kr och kommer att vara betald om 10-12 år. Livslängden är trettio år. En investering för framtiden. Får vi bidrag får vi betala tillbaka ROT-avdraget och då slutar installationskostnaden på 130 000 kr. Ungefär som en halvbra begagnad bil.
2 juli 2019
Min insats för att hedra C-byråns kvinnor
Jag tyckte det var stor synd och skam att alla dessa kvinnor som var informanter och kurirer åt C-byrån under kriget förtigits och inte fått upprättelse.
Flera av dem fick bestående men, och en av dem - Jane Horney - offrade sitt liv. Ingen bildade familj. De fick inte något erkännande, ingen pension, ingenting. Utan Jan Bergman, vars mor var en av C-byråns kvinnor, och hans bok "Sekreterarklubben" hade de fortfarande varit bortglömda.
Män som gjort insatser för Sverige under kriget har dock hedrats på olika sätt. Men inte dessa kvinnor. Så kunde det inte fortsätta att vara.
Försök att få "Jane Horneys väg"
Därför skrev jag i mars 2018 till Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och föreslog att man skulle uppkalla en gata, väg etc. efter Jane Horney. Jag ville få Jane Horneys väg. Stadsbyggnadsnämndens namnberedning beslutade i maj att inte villfara min begäran.
Man menade bl.a. att namnet var svårt att uttala, att hon inte var känd för allmänheten. Jag lät mig dock inte nöja med den förklaringen, utan avsände en ny skrivelse till nämndens namnberedning.
Jag hade gått igenom boken "Stockholms gatunamn" och listat alla gator, vägar etc. med namn på personer som sannolikt var helt okända för gemene man. Jag listade särskilt svårstavade och svåruttalade gatunamn där en person hedrats. Allt för att försöka smula sönder beredningens argumentation.
Flera C-byråkvinnor
Dessutom utökade jag kretsen av C-byråkvinnor som borde hedras. Jag föreslog - förutom Jane Horney - att även Erika Schwarze, Karin Lannby och Sonja Wigert borde få namnge varsin gata.
Och om man inte ville använda deras riktiga namn kunde man i stället ta deras kodnamn, dvs. "Eskimå", "Onkel", "Anette" och "Bill". Den skrivelsen gick iväg i december förra året.
Även denna gång avslogs min begäran. Av beslutet framgår mellan raderna en viss irritation över att jag på nytt besvärat namnberedningen.
Vägen att via gatunamn hedra C-byråkvinnorna var alltså stängd.
Skrivelser även till regeringen
Samtidigt - i mars 2018 - hade jag skrivit till både utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist. Här handlade det inte om gatunamn utan om utdelning av Försvarsmaktens förtjänstmedalj postumt, alternativt en minnessten på Galärvarvskyrkogården eller vid Sjöhistoriska museet.
Mina brev skapade även här en viss irritation och så småningom fördes de båda "ärendena" samman och hamnade på Försvarsdepartementet där en tjänsteman svarade mig. Svaret fick jag i maj 2018. Där skrev man att "vi idag inte har någon tradition att upprätta monument av de slag du nämner, än mindre underrättelserelaterade sådana".
Jag skrev då ett nytt brev där jag radade upp en lång rad monument där män i krig hedrats, varav flera varit underrättelsetjänstemän. Ett exempel är obelisken på Galärvarvskyrkogården där de som omkom när den spionerande DC 3:an sköts ned 1952 av Sovjetunionen har hedrats - och dessutom är namngivna. Även C-byråkvinnornas chef Helmuth Ternberg har en minnessten på samma kyrkogård.
Kontaktade även Försvaret
Jag hade även en tredje tråd ute i samma ärende, nämligen ÖB och Försvarsmakten. Micael Bydén fick också i mars 2018 ett brev från mig där jag föreslog att C-byråkvinnorna borde hedras med Försvarsmaktens förtjänstmedalj eller en minnessten
ÖB fick en påminnelse i juni förra året och slutligen fick jag i juli 2018 ett utförligt och vänligt svar från Försvarsmaktens Veterancentrum. Där förklarade man för mig vilka regler som gäller för medaljer inom försvaret. Försvarsmaktens förtjänstmedaljer är inte retroaktiva och kan inte delas ut för handlingar som inträffade före 2008. Alltså var även den vägen att hedra C-byråkvinnorna stängd.
Men i en slutkläm förklarade man att min idé om en minnessten var intressant men det skulle kräva ytterligare beredning.
Där fanns fortfarande en öppning.
Ny skrivelse till Bydén
Därför fick ÖB ytterligare en skrivelse från mig i februari i år där jag föreslog en minnessten på Galärvarvskyrkogården. I skrivelsen fanns även ett förslag till text där Jane Horney nämndes samt även ett förslag med bild var på kyrkogården en minnessten kunde placeras.
Tiden gick och jag hörde ingenting. Därför kontaktade jag handläggaren på Veterancentrum och bad honom undersöka var mitt ärende hade hamnat. Svaret var att det låg hos chefen för MUST, dvs. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.
MUST är traditionsbärare för C-byrån
Att det var just MUST berodde på att man där är traditionsbärare av det som skett inom underrättelseområdet före 1948. Eftersom C-byrån fanns före det året hade mitt ärende hamnat där.
Nu hade man på MUST förstått att jag ville ha besked om hur mitt ärende hade fortskridit. Stabschefen på MUST Lisa Gustavsson ringde mig och berättade att jag efter den14 juni skulle bli kontaktad av en annan handläggare på MUST inför ett personligt möte.
Så skedde också. Jag träffade kapten Claes Carlsson vid MUST över en kopp kaffe på ett fik på Östermalm. Han berättade att MUST-chefen generalmajor Lena Hallin hade beslutat att C-byråns personal - både män och kvinnor - ska hedras.
Minnestavla i koppar
Detta kommer att ske genom att man sätter upp minnesplattor i koppar på de husfasader där C-byrån höll till 1939-45, dvs. både vid Sibyllegatan och Valhallavägen. Texten, beslutad av general Hallin, är allmänt hållen (se bild ovan) och innehåller inga namn. Kopparplattorna kommer att tillverkas hos Försvarets verkstad i Skövde.
Detta var en underhandsinformation. Häromdan kom det formella skriftliga beslutet från Försvarsmakten, undertecknat av general Hallin vid MUST. Det bekräftade bara vad kapten Carlsson berättat för mig. Kopior hade gått till Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Kulturdepartementet. Länsstyrelsen i Stockholm samt flera delar av Försvarsmakten.
Ärendet hade även dragits för Försvarets traditionsnämnd som uttryckt sitt gillande till Försvarsmaktens beslut. Den här nämnden lyder - märkligt nog - under Kulturdepartementet.
Det blidde en tumme
Skyltarna ska invigas i början av nästa år i samband med Armémuseums projekt "I rikets hemliga tjänst" där enligt uppgift en del av C-byråkvinnorna kommer att uppmärksammas. För mig hade det känts bättre om invigningen skett i början av maj 2020 i samband med att det gått 75 år sen andra världskriget slutade.
Av min ursprungsidé om att hedra Jane Horney och de övriga C-byråkvinnorna blev det i alla fall en skylt på de fastigheter där C-byrån höll till under kriget. Alltid något.
Av min vante blidde det en tumme.
PS. Fler kontaktförsök. Jag skrev förra året i samma ärende till bl.a. Allan Widman (L), som var ordförande i Riksdagens försvarsutskott, men fick inget svar från honom.
När jag vid ett föredrag tidigare i år träffade försvarsminister Peter Hultqvist räckte jag över ett handbrev till honom där jag bad honom läsa handlingarna i ärendet hos hans departement. Häromdan fick jag ett brev från departementet där man hänvisade till MUST men även bekräftade att han läst vad jag skrivit och att han tackade för mitt engagemang i frågan.
30 juni 2019
Låt OS alltid vara på samma orter
Vinter-OS 2026 gick till Milano och Cortina. Stockholm och Åre fick tji. Nu är det nog lika så gott att Sverige helt och hållet skrinlägger alla planer på ett OS, oavsett om det handlar om vinter- eller sommarspel. Sverige är inte tillräckligt skickligt (=viljan finns inte) att lobba och "muta" delegaterna som röstar fram vilken ort som får spelen, som alltid kostar mer än beräknat varenda gång de genomförs.
Nä, det är dags att göra något radikalt. Mitt förslag är att alltid ha spelen på samma orter, men att man sprider ut de olika grenarna över värden.
Friidrott kan t.ex. alltid gå i Grekland, fotboll i England, handboll i Tyskland osv. Det gäller att sprida grenarna över världen så att alla världsdelar är med i de olympiska lekarna (som norrmännen säger). Arktis och Antarktis kan vi lämna utanför.
Billigare spel
Befintliga anläggningar utnyttjas. Stora dyrbara arenor, som inte används sedan, behöver inte byggas.
Att spelen genomförs på olika platser kan möjligtvis vara en nackdel för de som vill se spelen "live" på plats. För det stora flertalet spelar det ingen roll då den stora publiken ser spelen på TV.
Sen slipper vi "tävlingarna" om vilken ort som får spelen och flera miljarder sparas i sponsring, mutor, skrytbyggen m.m. De stora inkomsterna är ju i alla fall TV-rättigheterna runt om i världen.
Nä, det är dags att göra något radikalt. Mitt förslag är att alltid ha spelen på samma orter, men att man sprider ut de olika grenarna över värden.
Friidrott kan t.ex. alltid gå i Grekland, fotboll i England, handboll i Tyskland osv. Det gäller att sprida grenarna över världen så att alla världsdelar är med i de olympiska lekarna (som norrmännen säger). Arktis och Antarktis kan vi lämna utanför.
Billigare spel
Befintliga anläggningar utnyttjas. Stora dyrbara arenor, som inte används sedan, behöver inte byggas.
Att spelen genomförs på olika platser kan möjligtvis vara en nackdel för de som vill se spelen "live" på plats. För det stora flertalet spelar det ingen roll då den stora publiken ser spelen på TV.
Sen slipper vi "tävlingarna" om vilken ort som får spelen och flera miljarder sparas i sponsring, mutor, skrytbyggen m.m. De stora inkomsterna är ju i alla fall TV-rättigheterna runt om i världen.
18 juni 2019
Nu har jag haft 70 000 besökare!
Idag fick jag min besökare nr 70 000! Det skedde vid 16-tiden på eftermiddagen. Eftersom min bloggbok startade 2010 blir det mer än 7 000 per år. Totalt har jag totat ihop över 1 100 inlägg. Första året blev det flest - knappt 250, vilket var mer än fyra inlägg i veckan - men numera är antalet mycket lägre, runt 60 per år.
Att antalet inlägg minskat per år beror på att jag skrivit av mig det jag har velat säga. Och första året jobbade jag kvar på Skatteverket, vilket ledde till en hel del inlägg.
Jag har fått 452 kommentarer och jag har publicerat alla jag fått - utom en! Det fick jag häromdan och det var en lång drapa från en kvinna som klagade över att hennes man lämnat henne. Det hade inget som helst att göra med det inlägg hon kommenterat. Det var nog ett desperat försök att berätta om sin situation och få uppmärksamhet.
Antalet sidvyer har varit nästan 210 000 och det inlägg som fått flest ( 3 517) är det inlägg jag gjorde den 18 december 2011. Det handlade om hur jag misslyckades med att byta gasolflaska till min utegrill.
Även om antalet inlägg minskat så kommer jag fortsätta att hålla min bloggbok vid liv och lägga ut nya inlägg.
Tack alla ni som läser mina inlägg! Trevlig sommar och midsommar.
Att antalet inlägg minskat per år beror på att jag skrivit av mig det jag har velat säga. Och första året jobbade jag kvar på Skatteverket, vilket ledde till en hel del inlägg.
Jag har fått 452 kommentarer och jag har publicerat alla jag fått - utom en! Det fick jag häromdan och det var en lång drapa från en kvinna som klagade över att hennes man lämnat henne. Det hade inget som helst att göra med det inlägg hon kommenterat. Det var nog ett desperat försök att berätta om sin situation och få uppmärksamhet.
Antalet sidvyer har varit nästan 210 000 och det inlägg som fått flest ( 3 517) är det inlägg jag gjorde den 18 december 2011. Det handlade om hur jag misslyckades med att byta gasolflaska till min utegrill.
Även om antalet inlägg minskat så kommer jag fortsätta att hålla min bloggbok vid liv och lägga ut nya inlägg.
Tack alla ni som läser mina inlägg! Trevlig sommar och midsommar.
6 juni 2019
Idiotiska regler hindrar integrationen
Vi har fått hundratusentals nya invånare som inget hellre vill än att få ett jobb och göra rätt för sig i sitt nya land. Jag tänker givetvis på de flyktingar som kommit hit av olika skäl. En del av dem har utbildning och erfarenhet och är eftertraktade av flera arbetsgivare. Men om arbetsgivaren missar någon liten detalj i kollektivavtalet åker dom ut direkt trots att dom rotat sig här och inte ligger samhället till last. Exemplen är många.
Det räcker att ha tagit ut några semesterdagar för litet för att de ska utvisas. Eller fått några kronor för litet i lön trots att det rättats till efterhand. De åker ut i alla fall.
För LO är kollektivavtalen heliga. Eftersom det finns bortåt 700 olika avtal är det lätt att en arbetsgivare kan missa någon detalj.
Sunt förnuft saknas
Våra politiker låter det här vansinnet pågå. Sunft förnuft och vanligt bondförstånd finns inte, varken hos Migrationsverket, facken eller de politiker vi valt och som omedelbart borde kunna ändra reglerna. Först måste det utredas och dras i flera långbänkar.
Men om det är regler som skulle gynna dem själva går det ofta fort att få dem ändrade. Sic!
Det är inte bara högutbildade och självförsörjande invandrare som råkar illa ut på grund av rigida regler. Här är ett exempel.
Lärt sig svenska
A som är 28 år kom hit från Afghanistan tillsammans med sin man och lille son i den stora flyktingvågen 2015. De väntar sedan dess på permanent uppehållstillstånd (PUT). Båda har arbetstillstånd och maken har jobb och avtalsenlig lön. Sonen går på förskola. A har inget jobb men vill inget hellre än att jobba.
Eftersom de saknar PUT kan de inte får lära sig svenska via "svenska för invandrare (SFI). Men de har på egen hand lyckats lära sig att tala begriplig svenska. Bara det är ett "under".
"Moment 22"
A är inskriven hos Arbetsförmedlingen (AF) men kan inte få hjälp därifrån för att få ett arbete. Hon saknar nämligen "de fyra sista siffrorna", dvs. ett samordningsnummer. Skatteverket kan inte ge henne det då hon saknar arbete. Snacka om "Moment 22"!
Då hon har bristfällig utbildning och aldrig förut haft ett jobb är det jättesvårt för henne att skaffa ett på egen hand. Däremot har hon lyckats få en obetald praktikplats på ett kommunalt äldreboende. En praktikplats är ett första stort och viktigt steg mot ett riktigt avlönad jobb. Men tyvärr är den vägen stängd för henne.
Arbetsgivaren vill ha besked om att "någon står bakom henne ifall något skulle hända", som t.ex. att hon skadar sig i jobbet på sin praktikplats.
Får hon stanna?
Hon är visserligen inskriven hos AF som har program för arbetssökande där praktikplats ingår. De som har en sådan praktikplats får via AF det stöd som arbetsgivaren efterfrågar. Men då hon skaffat sig sin plats på egen hand får hon inte det stödet från AF. För mig är det helt obegripligt att AF inte kan stötta henne, trots att hon är inskriven där.
Men även om hon till slut skulle lyckas få ett jobb så är de inte säkert att familjen får stanna i Sverige. Det finns många exempel på skötsamma duktiga invandrarfamiljer som blivit "nysvenskar" men som trots det har utvisats och ofta till ett land de aldrig bott i. Sverige är fantastiskt!
Så här borde det vara
Jag tycker att de invandrare som
PS. Däremot finns det exempel på invandrade som begått grova brott men som fått stanna. Anledningen har varit att de kan råka illa ut i sitt hemland om de skickas tillbaka. So what?
Det räcker att ha tagit ut några semesterdagar för litet för att de ska utvisas. Eller fått några kronor för litet i lön trots att det rättats till efterhand. De åker ut i alla fall.
För LO är kollektivavtalen heliga. Eftersom det finns bortåt 700 olika avtal är det lätt att en arbetsgivare kan missa någon detalj.
Sunt förnuft saknas
Våra politiker låter det här vansinnet pågå. Sunft förnuft och vanligt bondförstånd finns inte, varken hos Migrationsverket, facken eller de politiker vi valt och som omedelbart borde kunna ändra reglerna. Först måste det utredas och dras i flera långbänkar.
Men om det är regler som skulle gynna dem själva går det ofta fort att få dem ändrade. Sic!
Det är inte bara högutbildade och självförsörjande invandrare som råkar illa ut på grund av rigida regler. Här är ett exempel.
Lärt sig svenska
A som är 28 år kom hit från Afghanistan tillsammans med sin man och lille son i den stora flyktingvågen 2015. De väntar sedan dess på permanent uppehållstillstånd (PUT). Båda har arbetstillstånd och maken har jobb och avtalsenlig lön. Sonen går på förskola. A har inget jobb men vill inget hellre än att jobba.
Eftersom de saknar PUT kan de inte får lära sig svenska via "svenska för invandrare (SFI). Men de har på egen hand lyckats lära sig att tala begriplig svenska. Bara det är ett "under".
"Moment 22"
A är inskriven hos Arbetsförmedlingen (AF) men kan inte få hjälp därifrån för att få ett arbete. Hon saknar nämligen "de fyra sista siffrorna", dvs. ett samordningsnummer. Skatteverket kan inte ge henne det då hon saknar arbete. Snacka om "Moment 22"!
Då hon har bristfällig utbildning och aldrig förut haft ett jobb är det jättesvårt för henne att skaffa ett på egen hand. Däremot har hon lyckats få en obetald praktikplats på ett kommunalt äldreboende. En praktikplats är ett första stort och viktigt steg mot ett riktigt avlönad jobb. Men tyvärr är den vägen stängd för henne.
Arbetsgivaren vill ha besked om att "någon står bakom henne ifall något skulle hända", som t.ex. att hon skadar sig i jobbet på sin praktikplats.
Får hon stanna?
Hon är visserligen inskriven hos AF som har program för arbetssökande där praktikplats ingår. De som har en sådan praktikplats får via AF det stöd som arbetsgivaren efterfrågar. Men då hon skaffat sig sin plats på egen hand får hon inte det stödet från AF. För mig är det helt obegripligt att AF inte kan stötta henne, trots att hon är inskriven där.
Men även om hon till slut skulle lyckas få ett jobb så är de inte säkert att familjen får stanna i Sverige. Det finns många exempel på skötsamma duktiga invandrarfamiljer som blivit "nysvenskar" men som trots det har utvisats och ofta till ett land de aldrig bott i. Sverige är fantastiskt!
Så här borde det vara
Jag tycker att de invandrare som
- rotat sig här,
- lärt sig svenska,
- har jobb och försörjer sig själv
- och inte ligger samhället till last
PS. Däremot finns det exempel på invandrade som begått grova brott men som fått stanna. Anledningen har varit att de kan råka illa ut i sitt hemland om de skickas tillbaka. So what?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
