XXL är en kundorienterad firma

Jag har vid två skilda tillfällen haft annorlunda kontakter med sport- och fritidsföretaget XXL och deras stora butik i Barkarby, norr om Stockholm. Det första gällde ett par byxor som annonserats för ett lägre pris än jag fick betala. Det andra när jag bytte en vara jag köpt. Vid båda tillfällena var bemötandet och servicen utmärkt.

Jag hade länge funderat på att skaffa ytterligare ett par tunna långbyxor av fritidsmodell och med avtagbara ben. Bra att ha på sig när man reser till sydliga nejder. De är mycket praktiska och har många fickor.

Jag rev ur ett par annonser, som jag sparade. En var från XXL där priset var nedsatt från 800 kr till 500 kr.

Några dagar senare passerade jag XXL i Barkarby och mindes mitt långbyxbehov, men kom inte riktigt ihåg vad det stod i deras annons. (Mitt minne är inte vad det varit.) Svängde in till butiken, hittade mina byxor, betalade och åkte hem.

Väl hemma hittade jag den utrivna annonsen i papperskorgen, med priset 500 kr. "Shit", tänkte jag.

Jag är konflikträdd

Jag gillar inte konflikter, framför allt inte muntliga sådana. Så i stället för att ringa XXL skrev jag ett brev och berättade att jag - enligt mitt sätt att se saken - hade fått betala 300 kr för mycket. Priset i annonsen stämde inte med vad jag fick betala. Jag bifogade kopior på kvittot och annonsen. Sen åkte jag till torpet i Bergslagen och glömde det hela.

Några dagar senare ringde en trevlig kille från XXL. "Sorry, våra annonser gäller bara en vecka i taget", förklarade han. "Du var hos oss en måndag och vår annons gällde bara till och med söndagen  så du kan inte få tillbaka några pengar. Däremot kan du få ett tillgodokvitto på 300 kr".

Tack och bock! När jag var åter på hemorten åkte jag till XXL i Barkarby, träffade den trevliga killen och fick mitt tillgodokvitto.

Skaffade en luftpistol

Då jag sedan länge funderat på att skaffa en luftpistol, som komplement till det två luftgevär vi har på torpet, passade jag på nu när jag var hos XXL. Den pistol jag köpte var ett demonstrationsex och det sista de hade.

När jag kom hem upptäckte jag att en del av pistolen saknades. "Shit, ett återbesök och ny konflikt", tänkte jag, som inte gillar att slänga käft och klaga.

Dan därpå återvände jag till butiken och var beredd på tjafs och diskussion om att jag var orsak till att den saknade grejen var borta. Som vanligt besannades inte mina förutfattade farhågor.

Åter möttes jag av en trevlig manlig expedit. "No problems", sa han och gick ut på lagret för att hämta en ny pistol. "Tyvärr, finns inte den här modellen kvar", sa han när han kom tillbaka och la i stället upp en annan, men liknande pistol på disken.

Fick samma pris

"Oj då", sa jag. "Men den här är väl dyrare?" "Jo, den är lite dyrare, men mycket bättre", sa killen hos XXL. "Men du får den för samma pris som den tidigare". Tack och bock igen! (Prisskillnaden visade sig vara 30 kr.)

Den nya pistolen är lätt att ladda och hantera. Dessutom skjuter man med samma kulor som till de luftgevär jag redan har. Till den pistol jag köpte först måste man ha andra kulor, s.k. rundkulor.

Alltså: XXL är en kundvänlig och serviceinriktad butik. I alla fall den i Barkarby.

PS. Detta inlägg visar att jag inte alltid är negativ och gnällig.

Försändelsen jag aldrig fick kostade mig 400 kr

Jag har i ett tidigare blogginlägg (25 maj) sagt att jag är nöjd med det nuvarande postsystemet. Det är jag i och för sig fortfarande, men jag gillar inte Postnord, dvs. det dansk-svenska företag som ersatt Kungl. Svenska Postverket. Det är nog ett av landets mest kritiserade företag och nu är jag villig att instämma i den kritiken. Det beror på att jag aldrig fick mitt paket från USA.

Ni som följer min blogg vet att jag numera har en komplett kilt med alla tillbehör, bl.a. ett par sporrans (de små väskor skotten har fram på magen). En sporran har ett "bälte" som består av både kedja och läderrem och den hängs runt livet. Med läderdelen på  "bältet" justerar man längden  och hur långt ned på magen sporran ska hänga.

Det finns även ett annat sätt att hänga på sig sin sporran. Då använder man ett kort "bälte" som fästs direkt framtill på kiltskärpet, se bilden till höger nedan.

Sen leverans, slut i lager

En sådan "economy suspender" beställde jag för ett halvår sedan från ett företag i USA som tillhandahåller kiltar och allt som hör till. Jag betalade via PayPal vad det kostade (10 USD) samt frakten till Sverige (20 USD), alltså totalt ca 300 spänn.

Efter en vecka fick jag ett mejl där man berättade att bältet jag beställt var slut och man undrade om jag ville häva köpet eller vänta på leveransen. Jag valde att vänta.

Månaderna gick men i slutet av maj fick jag nytt mejl där man berättade att nu hade man skickat min beställda vara.

Avgift till Tullen och Postnord

Någon vecka senare fick jag ett brev från Postnord adresserat till mig på Love Almqvists väg i Sollentuna där man krävde mig på 24 kr i importmoms samt deklarationsavgift på 75 kr (inkl. moms 15 kr), alltså totalt 99 kr.

Först när jag betalat och Tullverket accepterat införtullningen skulle försändelsen skickas hem till mig eller till mitt postombud.

På brevet fanns även ett ID-nummer som jag skulle ange om jag ville spåra försändelsen. Men när jaag knappade in numret på Postnords sajt fick jag beskedet att numret var ogiltigt. Jag försökte flera gånger, men det hjälpte inte. Oavsett om jag tog nollan i numret för en nolla eller bokstaven O.

Eftersom min vara inte var särskilt skrymmande räknade jag med att få den direkt hem i min stora brevlåda. Sen åkte jag till torpet i Bergslagen.

Hamnade på Kungsholmen

När jag den 13 juli kom hem igen till Sollentuna låg ett nytt brev från Postnord i brevlådan. Det var en påminnelse om att jag hade ett brev att hämta hos ICA Maxi på Lindhagensgatan i Stockholm. Men det skulle hämtas senast den 8 juli!

Brevet var dessutom felaktigt adresserat till mig på Love Almqvists väg i Stockholm men hade eftersänts till mig i Sollentuna.

Varför hade min försändelse hamnat hos en ICA-butik på Kungsholmen i Stockholm och inte hos min ICA-butik i Sollentuna centrum?  Jo, det berodde sannolikt på att min försändelse från USA var adresserad "Björn Thärnström, Love Almqvists väg 32, Sollentuna, Stockholms län , SE 191 44."

När jag beställda varan på nätet hos företaget i USA fyllde jag i deras låsta formulär där jag var tvungen att även fylla i "State", dvs. motsvarigheten i Sverige "Stockholms län".

Redan gått i retur

Nåt pucko hos Postnord i Sverige läste bara "Stockholm" och därför gick försändelsen till ICA på Kungsholmen, där Love Almqvists väg i Stockholm ligger. Men varför fick jag då betalningsuppmaningen korrekt adresserad och sänd till mig i Sollentuna? Det är tydligen inte bara Herrens vägar som är outgrundliga, även Postnords.

Eftersom jag kom hem den 13 juli och paketet skulle ha hämtats senast den 8 ringde jag ICA på Lindhagensgatan för att kolla om det fanns kvar. Svaret jag fick var att mitt paket gått tillbaka redan den 9 juli till Postnord för fortsatt retur till avsändaren, dvs. företaget i USA.

Jag ringde då Postnords kundservice och hamnade som nummer 340 i deras telefonkö. Jag la på. Ingen idé att vänta. Jag skrev ett brev dit i stället för att försöka få dem att inte vidareskicka mitt brev till USA. Något svar (eller försändelse) har jag givetvis inte fått. Och kommer förmodligen aldrig att få det.

Ingen idé skicka det på nytt

Mitt lilla bälte till min sporran kommer alltså tillbaka till företaget i USA. Det är ju ingen idé att man skickar det på nytt för då får jag först betala 20 USD i porto. Och sen ytterligare en hundring i SEK för moms m.m. för att förhoppningsvis få hämta ut det.

Solcellerna har sparat in 1,6 ton koldioxid på tre månader

Intresset för att montera solceller på sitt hustak är stort och har ökat de senaste åren. Staten lockar med ett bidrag på 20 %, men alla kan inte dock få det. Men man får i alla fall ROT-avdrag på arbetskostnaden. Våra solceller på torpet i Bergslagen har varit i drift utan problem i tre månader och sparat in 1,6 ton koldioxid.

Våra 34 solceller på taket till vårt torp Kalkåsen togs i drift den 17 april och har alltså levererats elektrisk ström i tre månader. De ligger mot söder och skuggas inte av några träd, vilket är ett plus.

Dessutom var det så turligt att de fyller i stort sett ut hela taket som på håll ser helt svart ut. De röda takpannorna syns knappast alls. Se bilden ovan.

På de här tre (mest soliga) månaderna har de levererat 4 120 kWh, varav vi har sålt 2 671 kWh. Produktionen har inneburit att utsläppet av koldioxid minskat med drygt 1,6 ton, vilket motsvarar 5,4 träd.

Vår nät- och elleverantör EON köper överskottselen till rådande spotpris som nu senast var drygt 26 öre. Månaden tidigare var det tio öre högre. Spotpriset varierar över året beroende på efterfrågan på el. 

Även tillbaka på skatten

Utöver den betalningen får vi tillbaka 60 öre per kWh på energiskatten som en skattereduktion i inkomstdeklarationen. Så i princip får vi ca en krona för varje såld kilowattimme.

Junifakturan (mest nätavgifter m.m.) från ELON var i år på 124 kr. Förra årets junifaktura var på 678 kr. Alltså tämligen påtagligt att kostnaderna minskat.

Installationen kostade utan bidrag 146 000 kr och kommer att vara betald om 10-12 år. Livslängden är trettio år. En investering för framtiden. Får vi bidrag får vi betala tillbaka ROT-avdraget och då slutar installationskostnaden på 130 000 kr. Ungefär som en halvbra begagnad bil.

Min insats för att hedra C-byråns kvinnor

Jag har alltid varit fascinerad av Jane Horneys öde, den enda svenska kvinna som avrättats för spioneri under andra världskriget, dessutom på felaktiga grunder. Intresset för henne och hennes kvinnliga kollegor på C-byrån tog ny fart när jag hade läst Jan Bergmans bok "Sekreterarklubben" där jag även fann min vän Annas moster omnämnd. Hon var också en av de kvinnor som med fara för eget liv var engagerad av den svenska militära underrättelsetjänsten C-byrån.

Jag tyckte det var stor synd och skam att alla dessa kvinnor som var informanter och kurirer åt C-byrån under kriget förtigits och inte fått upprättelse.

Flera av dem fick bestående men, och en av dem - Jane Horney - offrade sitt liv. Ingen bildade familj. De fick inte något erkännande, ingen pension, ingenting. Utan Jan Bergman, vars mor var en av C-byråns kvinnor, och hans bok "Sekreterarklubben" hade de fortfarande varit bortglömda.

Män som gjort insatser för Sverige under kriget har dock hedrats på olika sätt. Men inte dessa kvinnor. Så kunde det inte fortsätta att vara.

Försök att få "Jane Horneys väg"

Därför skrev jag i mars 2018 till Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och föreslog att man skulle uppkalla en gata, väg etc. efter Jane Horney. Jag ville få Jane Horneys väg. Stadsbyggnadsnämndens namnberedning beslutade i maj att inte villfara min begäran.

Man menade bl.a. att namnet var svårt att uttala, att hon inte var känd för allmänheten. Jag lät mig dock inte nöja med den förklaringen, utan avsände en ny skrivelse till nämndens namnberedning.

Jag hade gått igenom boken "Stockholms gatunamn" och listat alla gator, vägar etc. med namn på personer som sannolikt var helt okända för gemene man. Jag listade särskilt svårstavade och svåruttalade gatunamn där en person hedrats. Allt för att försöka smula sönder beredningens argumentation.

Flera C-byråkvinnor

Dessutom utökade jag kretsen av C-byråkvinnor som borde hedras. Jag föreslog - förutom Jane Horney - att även Erika Schwarze, Karin Lannby och Sonja Wigert borde få namnge varsin gata.

Och om man inte ville använda deras riktiga namn kunde man i stället ta deras kodnamn, dvs. "Eskimå", "Onkel", "Anette" och "Bill". Den skrivelsen gick iväg i december förra året.

Även denna gång avslogs min begäran. Av beslutet framgår mellan raderna en viss irritation över att jag på nytt besvärat namnberedningen.

Vägen att via gatunamn hedra C-byråkvinnorna var alltså stängd.

Skrivelser även till regeringen

Samtidigt - i mars 2018 - hade jag skrivit till både utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist. Här handlade det inte om gatunamn utan om utdelning av Försvarsmaktens förtjänstmedalj postumt, alternativt en minnessten på Galärvarvskyrkogården eller vid Sjöhistoriska museet.

Mina brev skapade även här en viss irritation och så småningom fördes de båda "ärendena" samman och hamnade på Försvarsdepartementet där en tjänsteman svarade mig. Svaret fick jag i maj 2018. Där skrev man att "vi idag inte har någon tradition att upprätta monument av de slag du nämner, än mindre underrättelserelaterade sådana".

Jag skrev då ett nytt brev där jag radade upp en lång rad monument där män i krig hedrats, varav flera varit underrättelsetjänstemän. Ett exempel är obelisken på Galärvarvskyrkogården där de som omkom när den spionerande DC 3:an sköts ned 1952 av Sovjetunionen har hedrats - och dessutom är namngivna. Även C-byråkvinnornas chef Helmuth Ternberg har en minnessten på samma kyrkogård.

Kontaktade även Försvaret

Jag hade även en tredje tråd ute i samma ärende, nämligen ÖB och Försvarsmakten.  Micael Bydén fick också i mars 2018 ett brev från mig där jag föreslog att C-byråkvinnorna borde hedras med  Försvarsmaktens förtjänstmedalj eller en minnessten

ÖB fick en påminnelse i juni förra året och slutligen fick jag i juli 2018 ett utförligt och vänligt svar från Försvarsmaktens Veterancentrum. Där förklarade man för mig vilka regler som gäller för medaljer inom försvaret. Försvarsmaktens förtjänstmedaljer är inte retroaktiva och kan inte delas ut för handlingar som inträffade före 2008. Alltså var även den vägen att hedra C-byråkvinnorna stängd.

Men i en slutkläm förklarade man att min idé om en minnessten var intressant men det skulle kräva ytterligare beredning.

Där fanns fortfarande en öppning.

Ny skrivelse till Bydén

Därför fick ÖB ytterligare en skrivelse från mig i februari i år där jag föreslog en minnessten på Galärvarvskyrkogården. I skrivelsen fanns även ett förslag till text där Jane Horney nämndes samt även ett förslag med bild var på kyrkogården en minnessten kunde placeras.

Tiden gick och jag hörde ingenting. Därför kontaktade jag handläggaren på Veterancentrum och bad honom undersöka var mitt ärende hade hamnat. Svaret var att det låg hos chefen för MUST, dvs. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.

MUST är traditionsbärare för C-byrån

Att det var just MUST berodde på att man där är traditionsbärare av det som skett inom underrättelseområdet före 1948. Eftersom C-byrån fanns före det året hade mitt ärende hamnat där.

Nu hade man på MUST förstått att jag ville ha besked om hur mitt ärende hade fortskridit. Stabschefen på MUST Lisa Gustavsson ringde mig och berättade att jag efter den14 juni skulle bli kontaktad av en annan handläggare på MUST inför ett personligt möte.

Så skedde också. Jag träffade kapten Claes Carlsson vid MUST över en kopp kaffe på ett fik på Östermalm. Han berättade att MUST-chefen  generalmajor Lena Hallin hade beslutat att C-byråns personal - både män och kvinnor - ska hedras.

Minnestavla i koppar

Detta kommer att ske genom att man sätter upp minnesplattor i koppar på de husfasader där C-byrån höll till 1939-45, dvs. både vid Sibyllegatan och Valhallavägen. Texten, beslutad av general Hallin, är allmänt hållen (se bild ovan) och innehåller inga namn. Kopparplattorna kommer att tillverkas hos Försvarets verkstad i Skövde.

Detta var en underhandsinformation. Häromdan kom det formella skriftliga beslutet från Försvarsmakten, undertecknat av general Hallin vid  MUST. Det bekräftade bara vad kapten Carlsson berättat för mig. Kopior hade gått till Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Kulturdepartementet. Länsstyrelsen i Stockholm samt flera delar av Försvarsmakten.

Ärendet hade även dragits för Försvarets traditionsnämnd som uttryckt sitt gillande till Försvarsmaktens beslut. Den här nämnden lyder - märkligt nog - under Kulturdepartementet.

Det blidde en tumme

Skyltarna ska invigas i början av nästa år i samband med Armémuseums projekt "I rikets hemliga tjänst" där enligt uppgift en del av C-byråkvinnorna kommer att uppmärksammas. För mig hade det känts bättre om invigningen skett i början av maj 2020 i samband med att det gått 75 år sen andra världskriget slutade.

Av min ursprungsidé om att hedra Jane Horney och de övriga C-byråkvinnorna blev det i alla fall en skylt på de fastigheter där C-byrån höll till under kriget. Alltid något.

Av min vante blidde det en tumme.

PS.  Fler kontaktförsök. Jag skrev förra året i samma ärende till bl.a. Allan Widman (L), som var ordförande i Riksdagens försvarsutskott, men fick inget svar från honom. 
När jag vid ett föredrag tidigare i år träffade försvarsminister Peter Hultqvist räckte jag över ett handbrev till honom där jag bad honom läsa handlingarna i ärendet hos hans departement. Häromdan fick jag ett brev från departementet där man hänvisade till MUST men även bekräftade att han läst vad jag skrivit och att han tackade för mitt engagemang i frågan.

Låt OS alltid vara på samma orter

Vinter-OS 2026 gick till Milano och Cortina. Stockholm och Åre fick tji. Nu är det nog lika så gott att Sverige helt och hållet skrinlägger alla planer på ett OS, oavsett om det handlar om vinter- eller sommarspel. Sverige är inte tillräckligt skickligt (=viljan finns inte) att lobba och "muta" delegaterna som röstar fram vilken ort som får spelen, som alltid kostar mer än beräknat varenda gång de genomförs.

Nä, det är dags att göra något radikalt. Mitt förslag är att alltid ha spelen på samma orter, men att man sprider ut de olika grenarna över värden.

Friidrott kan t.ex. alltid gå i Grekland, fotboll i England, handboll i Tyskland osv. Det gäller att sprida grenarna över världen så att alla världsdelar är med i de olympiska lekarna (som norrmännen säger). Arktis och Antarktis kan vi lämna utanför.

Billigare spel

Befintliga anläggningar utnyttjas. Stora dyrbara arenor, som inte används sedan, behöver inte byggas.

Att spelen genomförs på olika platser kan möjligtvis vara en nackdel för de som vill se spelen "live" på plats. För det stora flertalet spelar det ingen roll då den stora publiken ser spelen på TV.

Sen slipper vi "tävlingarna" om vilken ort som får spelen och flera miljarder sparas i sponsring, mutor, skrytbyggen m.m. De stora inkomsterna är ju i alla fall TV-rättigheterna runt om i världen.

Nu har jag haft 70 000 besökare!

Idag fick jag min  besökare nr 70 000! Det skedde vid 16-tiden på eftermiddagen. Eftersom min bloggbok startade 2010 blir det mer än 7 000 per år. Totalt har jag totat ihop över 1 100 inlägg. Första året blev det flest - knappt 250, vilket var mer än fyra inlägg i veckan - men numera är antalet mycket lägre, runt 60 per år.

Att antalet inlägg minskat per år beror på att jag skrivit av mig det jag har velat säga. Och första året jobbade jag kvar på Skatteverket, vilket ledde till en hel del inlägg.

Jag har fått 452 kommentarer och jag har publicerat alla jag fått - utom en! Det fick jag häromdan och det var en lång drapa från en kvinna som klagade över att hennes man lämnat henne. Det hade inget som helst att göra med det inlägg hon kommenterat. Det var nog ett desperat försök att berätta om sin situation och få uppmärksamhet.

Antalet sidvyer har varit nästan 210 000 och det inlägg som fått flest ( 3 517) är det inlägg jag gjorde den 18 december 2011. Det handlade om hur jag misslyckades med att byta gasolflaska till min utegrill.

Även om antalet inlägg minskat så kommer jag fortsätta att hålla min bloggbok vid liv och lägga ut nya inlägg.

Tack alla ni som läser mina inlägg! Trevlig sommar och midsommar.

Idiotiska regler hindrar integrationen

Vi har fått hundratusentals nya invånare som inget hellre vill än att få ett jobb och göra rätt för sig i sitt nya land. Jag tänker givetvis på de flyktingar som kommit hit av olika skäl. En del av dem har utbildning och erfarenhet och är eftertraktade av flera arbetsgivare. Men om arbetsgivaren missar någon liten detalj i kollektivavtalet åker dom ut direkt trots att dom rotat sig här och inte ligger samhället till last. Exemplen är många.

Det räcker att ha tagit ut några semesterdagar för litet för att de ska utvisas. Eller fått några kronor för litet i lön trots att det rättats till efterhand. De åker ut i alla fall.

För LO är kollektivavtalen heliga. Eftersom det finns bortåt 700 olika avtal är det lätt att en arbetsgivare kan missa någon detalj.

Sunt förnuft saknas

Våra politiker låter det här vansinnet pågå. Sunft förnuft och vanligt bondförstånd finns inte, varken hos Migrationsverket, facken eller de politiker vi valt och som omedelbart borde kunna ändra reglerna. Först måste det utredas och dras i flera långbänkar.

Men om det är regler som skulle gynna dem själva går det ofta fort att få dem ändrade. Sic!

Det är inte bara högutbildade och självförsörjande invandrare som råkar illa ut på grund av rigida regler. Här är ett exempel.

Lärt sig svenska

A som är 28 år kom hit från Afghanistan tillsammans med sin man och lille son i den stora flyktingvågen 2015. De väntar sedan dess på permanent uppehållstillstånd (PUT). Båda har arbetstillstånd och maken har jobb och avtalsenlig lön. Sonen går på förskola. A har inget jobb men vill inget hellre än att jobba.

Eftersom de saknar PUT kan de inte får lära sig svenska via "svenska för invandrare (SFI). Men de har på egen hand lyckats lära sig att tala  begriplig svenska. Bara det är ett "under".

"Moment 22"

A är inskriven hos Arbetsförmedlingen (AF) men kan inte få hjälp därifrån för att få ett arbete. Hon saknar nämligen "de fyra sista siffrorna", dvs. ett samordningsnummer. Skatteverket kan inte ge henne det då hon saknar arbete. Snacka om "Moment 22"!

Då hon har bristfällig utbildning och aldrig förut haft ett jobb är det jättesvårt för henne att skaffa ett på egen hand. Däremot har hon lyckats få en obetald praktikplats på ett kommunalt äldreboende. En praktikplats är ett första stort och viktigt steg mot ett riktigt avlönad jobb. Men tyvärr är den vägen stängd för henne.

Arbetsgivaren vill ha besked om att "någon står bakom henne ifall något skulle hända", som t.ex. att hon skadar sig i jobbet på sin praktikplats.

Får hon stanna?

Hon är visserligen inskriven hos AF som har program för arbetssökande där praktikplats ingår. De som har en sådan praktikplats får via AF det stöd som arbetsgivaren efterfrågar. Men då hon skaffat sig sin plats på egen hand får hon inte det stödet från AF. För mig är det helt obegripligt att AF inte kan stötta henne, trots att hon är inskriven där.

Men även om hon till slut skulle lyckas få ett jobb så är de inte säkert att familjen får stanna i Sverige.  Det finns många exempel på skötsamma duktiga invandrarfamiljer som blivit "nysvenskar" men som trots det har utvisats och ofta till ett land de aldrig bott i. Sverige är fantastiskt!

Så här borde det vara

Jag tycker att de invandrare som

• rotat sig här, 
• lärt sig svenska, 
• har jobb och försörjer sig själv 
• och inte ligger samhället till last 

med automatik borde få permanent uppehållstillstånd.

PS. Däremot finns det exempel på invandrade som begått grova brott men som fått stanna. Anledningen har varit att de kan råka illa ut i sitt hemland om de skickas tillbaka. So what?

Annonser tränger undan det redaktionella

Jag envisas med att fortfarande betala dyrt och ha kvar min morgontidning på papper. Att läsa den på skärm är jag inte mogen för. Men jag tycker att annonserna börjar att få mer utrymme än de redaktionella texterna, dvs. artiklarna.

Jag kan förstå att annonser är prioriterade. Antalet prenumeranter på pappersutgåvan minskar stadigt då fler läser den på skärm i digital form.

Vin och möbler vanligast

Min tidning Svenska Dagbladet har till och med använt första och andra sidan enbart för annonser. Det tycker jag känns konstigt då jag alltid varit van att  få en sammanfattning av nyheterna på förstasidan.

Tidningen är nu fylld av stora annonser för vin och möbler, varav sängmöbler verkar vara vanligast.  En annan vanlig helsidesannons handlar om nya företag som söker kapital och erbjuder nyemissioner.

Redaktionell utformning

Alla dessa annonser är väl helt okej. Men nu förekommer även en annan typ av annonser. De gillar jag inte. Det beror på att de är utformade som den redaktionella texten och har ett typsnitt som är förvillande likt tidningens ordinarie.

Se bilden här ovanför. Hela uppslaget ser ut som om det handlade om redaktionell text i artikelform. Men högra sidan är en enda annons. Det är lurigt och tyder på viss desperation hos tidningens annonsavdelning. Här tillåter man nästan vad som helst för att få annonser.

Bara att acceptera

Jag gillar det inte, då naiva okunniga läsare kan luras att tro att annonsen är en vanlig tidningsartikel och "sanning". Ofta handlar dessa annonser om olika dyra tvivelaktiga piller och andra hälsopreparat med tveksam effekt.

Men för att få ha kvar min papperstidning har jag bara att acceptera detta. När prenumerationskostnaden blir allt för hög och min ekonomiska smärtgräns är passerad tvingas nog även jag till digital skärmläsning. Suck!

Sugrörsförbudet - bara en symbolhandling

Sverige ska bli världsbäst på att rädda miljön och detta trots att vi bara står för en bråkdel av koldioxidutsläppen. Tanken är att vi ska bli ett föredöme och att andra länder ska ta efter oss. Våra smarta tekniska lösningar kan bli exportframgångar. Jag skulle dock vilja se den dag när Kina, USA, Indien, Japan och andra länder med stora utsläpp - totalt sett - följer efter Sverige.

Koldioxid - även kallad växthusgas - finns i atmosfären och är livsnödvändig. Men våra utsläpp har ökat andelen koldioxid, vilket skyndar på växthuseffekten och förändrar klimatet på jorden. Därför vill man reducera utsläppet av just koldioxid.

De ökade utsläppen beror främst på förbränning av kol, olja och gas samt från skogsavverkning i stor skala utan återplantering.

Plasten är en miljöskurk

Plast i olika former är klassat som en stor miljöbov. Plastsopor flyter omkring på diverse världshav som enorma stora öar. Fisk, sköldpaddor och andra vattenlevande djur käkar plast och dör i förtid.

Plasten i haven kommer från länder som använder sina floder, som mynnar i haven, som en transportled för sopor. Enkelt men miljöfientligt.

Plastsopor finns även till lands. När jag rensade landsvägsdiket vid torpet i Bergslagen var en majoritet av skräpet plast i många olika former, mest f.d. förpackningar.

Djävulska plastförpackningar

Det är bara eländes elände med plast. Därför ska vi miljömedvetna svenskar sluta att använda plast.

Vi använder plast till nästan allt, framför allt i förpackningar. Varför måste nästan varenda pryl jag köper var inkapslad i hård plast som det är ett helvete att få bort? Varenda gång jag handlat något på t.ex. Clas Ohlson så får jag slita som sjutton för att kunna få bort den. Här borde tillverkarna göra något rejält annorlunda.

När jag sliter med plasten och svär (vilket också kan vara ett miljöproblem) säger jag  för mig själv, fast menat till företaget från Insjön: "Nädu Classe, nästa gång jag handlar av dig ska du banne mig själv få ta bort plasten när jag betalar i kassan!"

Men inte f-n kommer jag ihåg det nästa gång jag är där och handlar (något som jag inte har behov av).

Plastkassar kostar skjortan

Plastpåsen som Systembolaget tillhandahåller mot betalning är den vara som bolaget har störst avans på då den bara kostar en tioöring i inköp.

Numera tar nästan alla butiker betalt för sina kassar - även de som inte är av plast. Det är en extra inkomstkälla för dem.

För att rädda jorden från en miljökatastrof ska vi sluta att bära hem våra varor i plastkassar. Ta heller en papperskasse! Eller allra helst: ha med en väska hemifrån. Men då ska du använda en väska, tygkasse eller liknande som du redan har sedan länge.

Att köpa en ny tygkasse är nämligen inte bra från miljösynpunkt då den kostat en massa "miljö" - bl. annat i form av stora mänger vatten - när den tillverkades.

Lär ungarna dricka i stället

Vi ska sluta använda engångsmuggar och dito bestick. Vi ska även sluta att använda sugrör av plast. Våra ungar ska vi lära att dricka som folk, även när det är kalas, i stället för att sörpla upp drycken via ett rör av plast. Det är numera skämstämpel på den som ordnar ett barnkalas med sugrör i plast.

Det här med sugrörsförbud är väl att ta i ordentligt för att rädda jorden? Nä, det tycker inte jag. Det är bara löjligt. De stora flytande sopöarna i t.ex. Indiska oceanen, består inte av begagnade sugrör från svenska barnkalas i Norrlands inland. Det är sopor från en miljard indier!

Sugrörsbannlysningen är en typisk svensk symbolhandling. Jag får säga som studenten på flaket: "Fy fan va vi ä bra!"

Jag saknar inte "gamla" Postens kontor

När den "gamla" posten med alla sina postkontor skulle läggas ned var jag inte alls glad. Jag trodde inte den nya organisationen, dvs. den vi har idag med postombud lite varstans, skulle fungera lika bra. Jag var helt övertygad om det. Men ack så fel jag fick! Dagens postorganisation har många fördelar, jämför med den gamla med sin postkontor och postfröknar. 

Mitt första postminne är när jag följde med min mor till vårt postkontor på Norr i hemstaden Örebro. Där var hela ena långväggen upptagen av en lika lång disk som var för hög för mig att nå upp. Vad fanns där, undrade jag nyfiket.

Modern lyfte alltid upp mig så jag fick se vad som fanns där; en glasvägg på disken, bistra damer i glasögon, skrivbord, säckar, brevbärare och allt möjligt i en salig röra bakom disken. En spännande värld som försvann så fort jag åter var nedsatt på golvet framför disken.

Den vanligaste banken

På den tiden köpte man sina frimärken där; man hämtade och lämnade paket; man satte in kontanter på sin postsparbanksbok och fick färgglada "frimärken" inklistrade i sin grågröna bankbok med riksvapnet på omslagets framsida. Beloppen skrevs in för hand av den bistra postfröken med glasögon.

Det var tider det! Tänk så bra det fungerade, trots ett ofta långt köande för att få sitt ärende uträttat. Öppettiderna var inte något att skryta med. Brevbärare var ett fint yrke med trygghet som gav motion och frisk luft.

Två sorters brevutbärare

Hur ser det ut nu? Jo, vi har två företag som delar ut posten, Postnord och Bring (Citymail). Det innebär att jag kan få räkningar och annat vid två tillfällen på vardagarnas eftermiddagar i min brevlåda.

Frimärken kan jag köpa i min ICA-butik, som även är postombud. Hos postombudet får jag hämta det varor jag handlat via nätet. Och där kan jag lämna in paket som jag vill skicka själv. Ombudet har öppet samma tid som ICA-butiken, normalt kl. 8 - 22. Betydligt bättre än de gamla postkontoren.

Olika hämtställen

Varor jag köpt på distans kan jag få hämta inte bara på ICA utan på flera andra ställen: Pauls Kiosk, Spelbutiken i Helenelund, box i Sollentuna Centrum eller hos Netto. Var jag får hämta paketer beror på vilken distributör leverantören har anlitat.

Men man kör även ut mina varor. Då gäller det att vara hemma, annars får man åka till distrubutörens terminal och hämta själv.

Precis som de flesta andra i min ålder käkar jag ett antal olika piller, såväl morgon som kväll. Dessa har jag hittills hämtat ut på ett av de många apotek som nu finns sedan monopolet försvann.

Inte vänligt för miljön

Häromdan testade jag att beställa en pillersort via nätet. Det var enkelt och de levererades med bilburet bud hem till dörren på kvällen samma dag - utan extra kostnad! Fantastiskt bra service, men inte alls miljövänligt.

Över huvud taget är alla dessa bilburna budleveranser av det som folk beställt på nätet inte helt miljövänligt.

För att återgå till min inledning: jag saknar inte mitt gamla postkontor.