Den svenska biståndsmyndigheten Sida har fått kritik för
att ha använt det svenska konsultbolaget Hifab International, som svartlistats
av Världsbanken. Anledning var att Hifab gett bort en bil som muta till en
minister i Laos i samband med ett vägprojekt. Men Världsbanken är inte
främmande för att använda mutor och borde alltså svartlista sig själv.
Att göra affärer med länder i tredje världen – oavsett om
det är myndigheter, företag eller biståndsorganisationer som gör det – är svårt utan att använda mutor. Det vet alla som är insatta. Jag behöver bara
nämna Bofors, Telia och Ericsson så vet alla att vi är lika goda kålsupare som
alla andra.
Men vi i Sverige ska alltid hålla vår fana fläckfri. ”Vi använder
inga mutor” lyder mantrat. Och upptäcks mutandet förnekas det.
Sida och de övriga svenska myndigheter
som upphandlat Hifab International som konsult har följt de svenska
upphandlingsreglerna. Man behöver inte kolla om företaget man ska använda finns
på Världsbankens svarta lista; en lista som innehåller flera tusen företag världen över.
Jag är god vän sedan många år med en
svensk, som jobbat utomlands som konsult och haft att göra med Världsbanken och
andra internationella organ. När jag frågade honom om mutor, skrattade han och
började berätta om sina erfarenheter.
Möte på Världsbanken
Hans företag hade goda kontakter i Indonesien och skulle lämna
offert på ett projekt som finansierades av Världsbanken.
För att presentera
företaget besöktes Världsbanken och den berörde tjänstemannen sa då (ungefär) så
här: ”Bra med era kontakter med ministeriet i Indonesien, men ni ska ha
klart för er att 25 % av kontraktsbeloppet måste ni ge till den minister som
skriver under kontraktet”.
Min gode vän tackade för information och
avstod från att lämna offert.
Guvernörens egna blev konsulter
Världsbanken stöttade under en period Argentina med
mångmiljonbelopp för att utveckla administrationen i landets provinser. Världsbanken
var positiv till att internationella konsulter skulle delta i upphandlingar av
deras projekt, vilket min gode vän nappade på.
Min konsultbekant
träffade då en provinsguvernör för att berätta att han ville vara med i
upphandlingen. Guvernören var dock inte intresserad av externa konsulter utan
sa: ”Det har vi löst på följande sätt: Vi ger alla tjänstemän tjänstledigt
och så hyr vi in dem som konsulter. Var det något med du ville veta?”
Min
vän tackade för informationen och gav sig därifrån.
Representantens standardfråga
När min konsultbekant hade möte med sitt företags lokala representant
i Argentina fick han följande fråga: ”Hur
mycket får jag ge den som skriver under kontraktet?” Svaret blev ”Ingenting”.
Representanten kontrade med: ”Det är helt OK för min del, men det är den
första fråga jag kommer att få.”
Det blev inget kontrakt med hans hjälp.
Det stora bolagen fick uppdragen
Tillsammans med ett lokalt företag i Argentina skulle min bekant lämna offert på ett projekt som finansierades av Interamerikanska Utvecklingsbanken (IADB). Han avstod eftersom det var klart att muta var nödvändigt.
Ett av de stora revisionsföretagen fick i stället kontraktet. Senare upptäcktes att muta var lämnad och projektet avbröts.
Inför ett liknande projekt i Ecuador som samma utvecklingsbank finansierade fick min konsultvän frågan om han tänkt på ”kommersiella kostnader” i sin offert, dvs. mutor.
Då det inte var aktuellt med sådana utlägg lämnade han ingen offert. Uppdraget gick även den här gången till ett internationellt revisionsföretag. Även detta projekt avbröts då man upptäckte
att mutor varit inblandat.
Trämaskiner till Bolivia
Sida betalade med svenska biståndspengar ett projekt där
man hos ett universitet i Bolivia bedrev utbildning i träteknik. Svenska konsulter
från Linköpings universitet medverkade.
För att kunna genomföra projektet
hade Sida köpt två datorstyrda fräsmaskiner från Italien, som kostade ca 12-18
miljoner kronor.
Tulltjänstemännen i Bolivia krävde normalt mutor på ett
par tre procent av värdet på gods som skulle in i landet. Det kostade så mycket
för att man skulle stämpla pappren så godset kunde föras in. Det gällde även
Sidas italienska fräsmaskiner.
Så går det alltså till. Och detta trots att Sida med emfas hävdar att
allt svenskt bistånd ska vara fritt från tullar, skatter och andra avgifter i
mottagarländerna.
”Sverige – en humanitär stormakt”
Sverige slår sig ofta för bröstet och vill visa sig bäst i
klassen när det gäller att ta emot flyktingar och ge bort svenska skattepengar
i bistånd till korrupta länder i tredje världen.
Sverige har ett årligt mål: en
procent av vår BNP måste – oavsett om det finns ett behov eller inte – skänkas som
”bistånd” till andra länder.
Det har medfört att vänsterdiktaturer i Afrika
och Asien fått tusentals miljarder, ofta rakt in i landets budget. Har det
blivit bättre för befolkningen i dessa länder? Knappast.
Se bara på Zimbabwe
där diktatorn Mugabe med svenskt sossestöd och biståndspengar hade makten i nästan fyra decennier.