Affärer i tredje världen kräver mutor

Den svenska biståndsmyndigheten Sida har fått kritik för att ha använt det svenska konsultbolaget Hifab International, som svartlistats av Världsbanken. Anledning var att Hifab gett bort en bil som muta till en minister i Laos i samband med ett vägprojekt. Men Världsbanken är inte främmande för att använda mutor och borde alltså svartlista sig själv.

Att göra affärer med länder i tredje världen – oavsett om det är myndigheter, företag eller biståndsorganisationer som gör det – är svårt utan att använda mutor. Det vet alla som är insatta. Jag behöver bara nämna Bofors, Telia och Ericsson så vet alla att vi är lika goda kålsupare som alla andra. 

Men vi i Sverige ska alltid hålla vår fana fläckfri. ”Vi använder inga mutor” lyder mantrat. Och upptäcks mutandet förnekas det.

Sida och de övriga svenska myndigheter som upphandlat Hifab International som konsult har följt de svenska upphandlingsreglerna. Man behöver inte kolla om företaget man ska använda finns på Världsbankens svarta lista; en lista som innehåller flera tusen företag världen över. 

Jag är god vän sedan många år med en svensk, som jobbat utomlands som konsult och haft att göra med Världsbanken och andra internationella organ. När jag frågade honom om mutor, skrattade han och började berätta om sina erfarenheter.

Möte på Världsbanken

Hans företag hade goda kontakter i Indonesien och skulle lämna offert på ett projekt som finansierades av Världsbanken. 

För att presentera företaget besöktes Världsbanken och den berörde tjänstemannen sa då (ungefär) så här: ”Bra med era kontakter med ministeriet i Indonesien, men ni ska ha klart för er att 25 % av kontraktsbeloppet måste ni ge till den minister som skriver under kontraktet”. 

Min gode vän tackade för information och avstod från att lämna offert.

Guvernörens egna blev konsulter

Världsbanken stöttade under en period Argentina med mångmiljonbelopp för att utveckla administrationen i landets provinser. Världsbanken var positiv till att internationella konsulter skulle delta i upphandlingar av deras projekt, vilket min gode vän nappade på.

Min konsultbekant träffade då en provinsguvernör för att berätta att han ville vara med i upphandlingen. Guvernören var dock inte intresserad av externa konsulter utan sa: ”Det har vi löst på följande sätt: Vi ger alla tjänstemän tjänstledigt och så hyr vi in dem som konsulter. Var det något med du ville veta?”

Min vän tackade för informationen och gav sig därifrån.

Representantens standardfråga

När min konsultbekant hade möte med sitt företags lokala representant  i Argentina fick han följande fråga: ”Hur mycket får jag ge den som skriver under kontraktet?” Svaret blev ”Ingenting”. Representanten kontrade med: ”Det är helt OK för min del, men det är den första fråga jag kommer att få.”

Det blev inget kontrakt med hans hjälp.

Det stora bolagen fick uppdragen

Tillsammans med ett lokalt företag i Argentina skulle min bekant lämna offert på ett projekt som finansierades av Interamerikanska Utvecklingsbanken (IADB). Han avstod eftersom det var klart att muta var nödvändigt.

Ett av de stora revisionsföretagen fick i stället kontraktet. Senare  upptäcktes att muta var lämnad och projektet avbröts.

Inför ett liknande projekt i Ecuador som samma utvecklingsbank finansierade fick min konsultvän frågan om han tänkt på ”kommersiella kostnader” i sin offert, dvs. mutor. Då det inte var aktuellt med sådana utlägg lämnade han ingen offert. Uppdraget gick även den här gången till ett internationellt revisionsföretag. Även detta projekt avbröts då man upptäckte att mutor varit inblandat.

Trämaskiner till Bolivia

Sida betalade med svenska biståndspengar ett projekt där man hos ett universitet i Bolivia bedrev utbildning i träteknik. Svenska konsulter från Linköpings universitet medverkade.

För att kunna genomföra projektet hade Sida köpt två datorstyrda fräsmaskiner från Italien, som kostade ca 12-18 miljoner kronor.

Tulltjänstemännen i Bolivia krävde normalt mutor på ett par tre procent av värdet på gods som skulle in i landet. Det kostade så mycket för att man skulle stämpla pappren så godset kunde föras in. Det gällde även Sidas italienska fräsmaskiner.

Så går det alltså till.  Och detta trots att Sida med emfas hävdar att allt svenskt bistånd ska vara fritt från tullar, skatter och andra avgifter i mottagarländerna.

”Sverige – en humanitär stormakt”

Sverige slår sig ofta för bröstet och vill visa sig bäst i klassen när det gäller att ta emot flyktingar och ge bort svenska skattepengar i bistånd till korrupta länder i tredje världen.

Sverige har ett årligt mål: en procent av vår BNP måste – oavsett om det finns ett behov eller inte – skänkas som ”bistånd” till andra länder. 

Det har medfört att vänsterdiktaturer i Afrika och Asien fått tusentals miljarder, ofta rakt in i landets budget. Har det blivit bättre för befolkningen i dessa länder? Knappast.

Se bara på Zimbabwe där diktatorn Mugabe med svenskt sossestöd och biståndspengar hade makten i nästan fyra decennier.