För en månad sedan var det ståhej kring företaget Lexbase som drev en webbplats där man kunde få uppgift om personer som varit föremål för juridisk prövning i svenska tingsrätter. På sidan fanns en kartfunktion där man kunde se var personen bodde. Även de som friats eller vars dom inte var lagkraftvunnen fanns med.
Det framgick inte heller vilken förseelse eller vilket brott det handlat om. Det kunde alltså handla om allt från trafikförseelser och vårdnadstvister till mycket grov brottslighet. Det framgick inte heller om en person som fällts i tingsrätten blivit friat i högre instans.
Mot en avgift kunde man få del av handlingen bakom. Sekretessbelagda uppgifter, t.ex. namn och personnummer på vittnen och målsägande, fanns med i materialet.
Lexbase var i drift några dagar, sedan stängdes sajten ned av internetleverantören Bahnhof på grund av den massiva kritiken från media, myndigheter och allmänhet. Bra gjort, tycker jag.
I USA tillhandahåller myndigheterna på eget initiativ uppgifter om bl.a. personer som arresterats av den lokale sheriffen. Det man visar är foto, namn och typ av brottslighet. Kolla själv genom att klicka på länken nedan. Den går till sheriffen i Garrett County i delstaten Maryland.
http://www.garrettcounty.org/sheriffs-office/arrests
27 februari 2014
24 februari 2014
Nu har valrörelsen kört igång!
Som bekant är det val i år, dessutom två stycken. Först till EU-parlamentet söndagen den 25 maj och sedan till kommun, landsting och riksdag den 14 september. LO har redan tagit fram en extra lång valfilm där man angriper Alliansens genomförda politik med bl.a. skattesänkningar för vanligt folk.
Nu har valrörelsen tydligen kört i gång. Det märks även lokalt i min kommun. Häromdan låg i brevlådan en reklamlapp från Folkpartiet i kommunen där kommunalrådet (Fp) presenterade sig. Hon vill göra kommunen bättre (vilken lokalpolitiker vill inte det?) och ville ha in synpunkter.
Sånt händer aldrig andra år. Då är vi medborgare mest till besvär.
Nu har valrörelsen tydligen kört i gång. Det märks även lokalt i min kommun. Häromdan låg i brevlådan en reklamlapp från Folkpartiet i kommunen där kommunalrådet (Fp) presenterade sig. Hon vill göra kommunen bättre (vilken lokalpolitiker vill inte det?) och ville ha in synpunkter.
Sånt händer aldrig andra år. Då är vi medborgare mest till besvär.
20 februari 2014
Jordbruksfastighet i gåva kräver förvärvstillstånd
Vi har ett släkttorp i Bergslagen, ett torp som varit i min frus släkt i mer än 200 år. Det ägs nu till hälften av våra barn och till hälften av barnens ena moster, dvs. en syster till min fru. Hon har nu skänkt sin halva till min fru genom ett gåvobrev, som vi i mitten av december skickade in till Inskrivningsmyndigheten för att få lagfart.
Genom beslut den 18 december beviljades vilande lagfart, vilket kostade 825 kr i expeditionsavgift. Sedan dröjde det nästan en månad innan beslutet skickades ut. Handläggarna hade tydligen långledigt över jul och nyår?
Att det blev en vilande lagfart beror på att min fru måste söka förvärvstillstånd för att ta emot gåvan! Det lilla torpet (ca 16 hektar varav större delen är nyckelbiotop och därmed inte ekonomiskt intressant för t.ex. avverkning) är nämligen en jordbruksfastighet. För att förvärva en sådan fastighet i ett glesbygdsområde (vilket Bergslagen är) krävs förvärvstillstånd trots att det är en gåva mellan syskon! Märkligt.
Inskrivningsmyndigheten upplyste i beslutet att det är länsstyrelsen som beslutar om förvärvstillstånd och att det måste sökas, beviljas och tillställas inskrivningsmyndigheten inom tre månader, annars förfaller den vilande lagfarten.
Jag gick in på Länsstyrelsens i Örebro län hemsida och hittade en kort text med hänvisning till Jordbruksverkets hemsida där det skulle finnas ansökningsblanketter. Jag hittade rätt blankett som fylldes i, printades ut och skickades in till länsstyrelsen i mitten av januari.
Här hade det varit bra om Jordbruksverket haft en e-tjänst så att blanketten med e-leg kunde levereras digitalt till länsstyrelsen. Men man är tydligen inte alls så långt framme (som t.ex. Skatteverket) när
det gäller e-tjänster.
Samtidigt som jag via vanliga posten med kuvert och frimärken skickade in ansökningen om förvärvstillstånd till länsstyrelsen skickade jag ett e-brev till en av handläggarna på länsstyrelsen med lite frågor: Kostar det penger? Hur betalar jag?
När det gått drygt tre veckor utan någon reaktion från länsstyrelsen skickade jag ett mejl direkt till länsstyrelsen och bad om diarienummer på ärendet samt namn på handläggaren i fråga och varför jag inte fått svar på mejlet till handläggaren jag tidigare vänt mig till.
Efter någon dag fick jag svar från en annan handläggare som nu gått in och läst sin kollegas mejl. Han berättade att det kostar 3 700 kr att söka förvärvstillstånd för en fysisk person och att länsstyrelsen inte börjar handlägga ärendet förrän man fått betalt. Han berättade också att den handläggare jag skickat mitt e-brev till var långtidsjukskriven.
Detta reser två frågor: 1) Varför hörde inte länsstyrelsen av sig och berättade när man fick in vår ansökan att det kostar pengar och att man måste betala innan handläggningen börjar och 2) varför har man inte den självklara rutinen att det går ut ett automatmejl som talar om att den person man sökt mejlledes inte är i tjänst? Rena stenåldern när det gäller normal service!
Jag betalade in avgiften på direkten och skrev ett mejl till handläggaren och berättade det. Samtidigt tipsade jag om att man borde ha text på sin hemsida att det kostar pengar och att man inte tar i ärendet förrän man fått betalt. Dessutom tipsade jag att andra myndigheter, företag m.fl. har automatsvar på mejl som går till medarbetare som inte är i tjänst och som meddelar att personen i fråga är borta samt när han/hon är tillbaka.
På detta mejl har jag inte fått någon reaktion. Förmodligen retade jag upp handläggaren? Och jag har heller inte sett till något beviljat förvärvstillstånd trots att det snart gått två veckor. Om jag inte får tillståndet före den 20 mars förfallet den vilande lagfarten och jag blir blåst på expeditionsavgiften för den och får börja om från början.
När jag på 1960-talet jobbade hos Länsstyrelsen i Örebro fick inte självklara ärenden avgöras och expedieras förrän de fått "ligga till sig" några veckor trots att de kunde avgöras och avslutas samma dag de kom in. Så var det på den tiden. (Se mitt blogginlägg den 23 mars 2013.)
Jag är rädd att den kulturen fortfarande finns kvar. Sitter nog i väggarna.
Tillägg måndag den 24 februari: I dag kom beslutet med vanliga posten. Ett kort "brev" (dessutom med taskig typografi, skrivet med olika stilsorter och stilstorlekar) med beslutet, som var daterat den 19 februari. Den 20 skickade jag ett mejl och undrade när beslutet kunde komma. Svar fick jag via mejl dan därpå från handläggaren som berättade att han nu fått beslutet påskrivet av chefen och att det skulle lämna länsstyrelsen med posten samma dag.
Arbetstidsmässigt skulle jag tro att den effektiva handläggningstiden av ärendet handlade om högst en timme: 1) Läsning av ansökningsblanketten och diarieföring - 10 minuter. 2) Fundering - ärendet självklart från början - 5 minuter. 3) Egen utskrift av beslutet 10 minuter. 4) Föredragning, underskrift och kuvertering 10 minuter samt 5) svar på mina mejl, fikapaus m.m. 25 minuter.
Med tanke på att ärendet tagit flera veckor så har "liggetiden" varit ungefär densamma som på min tid, dvs. ett par veckor. Kulturen från 1960-talet finns kvar!
Genom beslut den 18 december beviljades vilande lagfart, vilket kostade 825 kr i expeditionsavgift. Sedan dröjde det nästan en månad innan beslutet skickades ut. Handläggarna hade tydligen långledigt över jul och nyår?
Att det blev en vilande lagfart beror på att min fru måste söka förvärvstillstånd för att ta emot gåvan! Det lilla torpet (ca 16 hektar varav större delen är nyckelbiotop och därmed inte ekonomiskt intressant för t.ex. avverkning) är nämligen en jordbruksfastighet. För att förvärva en sådan fastighet i ett glesbygdsområde (vilket Bergslagen är) krävs förvärvstillstånd trots att det är en gåva mellan syskon! Märkligt.
Inskrivningsmyndigheten upplyste i beslutet att det är länsstyrelsen som beslutar om förvärvstillstånd och att det måste sökas, beviljas och tillställas inskrivningsmyndigheten inom tre månader, annars förfaller den vilande lagfarten.
Jag gick in på Länsstyrelsens i Örebro län hemsida och hittade en kort text med hänvisning till Jordbruksverkets hemsida där det skulle finnas ansökningsblanketter. Jag hittade rätt blankett som fylldes i, printades ut och skickades in till länsstyrelsen i mitten av januari.
Här hade det varit bra om Jordbruksverket haft en e-tjänst så att blanketten med e-leg kunde levereras digitalt till länsstyrelsen. Men man är tydligen inte alls så långt framme (som t.ex. Skatteverket) när
det gäller e-tjänster.
Samtidigt som jag via vanliga posten med kuvert och frimärken skickade in ansökningen om förvärvstillstånd till länsstyrelsen skickade jag ett e-brev till en av handläggarna på länsstyrelsen med lite frågor: Kostar det penger? Hur betalar jag?
När det gått drygt tre veckor utan någon reaktion från länsstyrelsen skickade jag ett mejl direkt till länsstyrelsen och bad om diarienummer på ärendet samt namn på handläggaren i fråga och varför jag inte fått svar på mejlet till handläggaren jag tidigare vänt mig till.
Efter någon dag fick jag svar från en annan handläggare som nu gått in och läst sin kollegas mejl. Han berättade att det kostar 3 700 kr att söka förvärvstillstånd för en fysisk person och att länsstyrelsen inte börjar handlägga ärendet förrän man fått betalt. Han berättade också att den handläggare jag skickat mitt e-brev till var långtidsjukskriven.
Detta reser två frågor: 1) Varför hörde inte länsstyrelsen av sig och berättade när man fick in vår ansökan att det kostar pengar och att man måste betala innan handläggningen börjar och 2) varför har man inte den självklara rutinen att det går ut ett automatmejl som talar om att den person man sökt mejlledes inte är i tjänst? Rena stenåldern när det gäller normal service!
Jag betalade in avgiften på direkten och skrev ett mejl till handläggaren och berättade det. Samtidigt tipsade jag om att man borde ha text på sin hemsida att det kostar pengar och att man inte tar i ärendet förrän man fått betalt. Dessutom tipsade jag att andra myndigheter, företag m.fl. har automatsvar på mejl som går till medarbetare som inte är i tjänst och som meddelar att personen i fråga är borta samt när han/hon är tillbaka.
På detta mejl har jag inte fått någon reaktion. Förmodligen retade jag upp handläggaren? Och jag har heller inte sett till något beviljat förvärvstillstånd trots att det snart gått två veckor. Om jag inte får tillståndet före den 20 mars förfallet den vilande lagfarten och jag blir blåst på expeditionsavgiften för den och får börja om från början.
När jag på 1960-talet jobbade hos Länsstyrelsen i Örebro fick inte självklara ärenden avgöras och expedieras förrän de fått "ligga till sig" några veckor trots att de kunde avgöras och avslutas samma dag de kom in. Så var det på den tiden. (Se mitt blogginlägg den 23 mars 2013.)
Jag är rädd att den kulturen fortfarande finns kvar. Sitter nog i väggarna.
Tillägg måndag den 24 februari: I dag kom beslutet med vanliga posten. Ett kort "brev" (dessutom med taskig typografi, skrivet med olika stilsorter och stilstorlekar) med beslutet, som var daterat den 19 februari. Den 20 skickade jag ett mejl och undrade när beslutet kunde komma. Svar fick jag via mejl dan därpå från handläggaren som berättade att han nu fått beslutet påskrivet av chefen och att det skulle lämna länsstyrelsen med posten samma dag.
Arbetstidsmässigt skulle jag tro att den effektiva handläggningstiden av ärendet handlade om högst en timme: 1) Läsning av ansökningsblanketten och diarieföring - 10 minuter. 2) Fundering - ärendet självklart från början - 5 minuter. 3) Egen utskrift av beslutet 10 minuter. 4) Föredragning, underskrift och kuvertering 10 minuter samt 5) svar på mina mejl, fikapaus m.m. 25 minuter.
Med tanke på att ärendet tagit flera veckor så har "liggetiden" varit ungefär densamma som på min tid, dvs. ett par veckor. Kulturen från 1960-talet finns kvar!
19 februari 2014
Gratis p-platser kan straffa sig
I dagens DN kan vi läsa rubriken "Ekobrottschefen lät bli att betala förmånsskatten". Ojdå, har generaldirektören där gjort bort sig! Hon som tidigare jobbade på Skatteverket. Nä, så illa är det inte. Läser man texten finner man att det är Ekobrottsmyndighetens polischef som under sin tid hos polisen hade en p-plats i polisens garage för sin privata bil som hon inte betalade för.
En förundersökning om "egenmäktigt förfarande" inleddes men som dock lades ned. Däremot får hon betala skatt för förmånen av gratis p-plats - därav artikelns braskande rubrik.
Sens moralen är att poliser och andra - t.ex. skattebyråkrater, åklagare, kronofogdar - som har till uppgift att sätta dit vanliga medborgare för olika typer av brott och förseelser m.m. alltid måste sköta sig själva till hundra procent. Men så är ju inte alltid fallet.
På min tid på Skatteverket i Solna hade alla höga chefer möjlighet att få en förmånsbil (mot löneavdrag). Till bilen hörde också en fri p-plats i myndighetens garage. Men den dåvarande högste chefen behövde två p-platser för att kunna parkera sin förmånsbil i myndighetens garage. Tydligen var han inte så bra på att parkera.
Jag vet inte om han tog upp den extra p-platsen som en förmån i sin deklaration. Skulle inte tro det.
PS den 20 februari: I dagens avisor kan vi läsa att ekbrottspolischefen avgår från sitt nya jobb och går tillbaka till vanliga polisen där hon jobbade förut. Allt på grund av p-platsen. Här kan man ju citera Povel Ramel i en av hans visor: "Det är dom små, små detaljerna som gör´et".
En förundersökning om "egenmäktigt förfarande" inleddes men som dock lades ned. Däremot får hon betala skatt för förmånen av gratis p-plats - därav artikelns braskande rubrik.
Sens moralen är att poliser och andra - t.ex. skattebyråkrater, åklagare, kronofogdar - som har till uppgift att sätta dit vanliga medborgare för olika typer av brott och förseelser m.m. alltid måste sköta sig själva till hundra procent. Men så är ju inte alltid fallet.
På min tid på Skatteverket i Solna hade alla höga chefer möjlighet att få en förmånsbil (mot löneavdrag). Till bilen hörde också en fri p-plats i myndighetens garage. Men den dåvarande högste chefen behövde två p-platser för att kunna parkera sin förmånsbil i myndighetens garage. Tydligen var han inte så bra på att parkera.
Jag vet inte om han tog upp den extra p-platsen som en förmån i sin deklaration. Skulle inte tro det.
PS den 20 februari: I dagens avisor kan vi läsa att ekbrottspolischefen avgår från sitt nya jobb och går tillbaka till vanliga polisen där hon jobbade förut. Allt på grund av p-platsen. Här kan man ju citera Povel Ramel i en av hans visor: "Det är dom små, små detaljerna som gör´et".
17 februari 2014
Knasig kommunal delområdesgräns
Vid förra sekelskiftet omfattade torpet det rödmarkerade området. Där finns nu radhus och villor.
Kommunen har gjort en karta, som visar gränserna för såväl kommundelar (t.ex. Tureberg, Helenelund) som delområden som Fågelsången, Eriksberg m.fl.
Kommunens södra gräns för delområdet Fågelsången är den röda linjen på kartan ovan. Den gränsen tycker jag går helt fel då inte ens det gamla torpområdet ingår i delområdet som fått sitt namn efter torpet. Jag tycket gränsen ska gå längre söderut, den blåa linjen på kartan. Då kommer även förskolan med namnet Fågelsången som ligger vid Rönnvägen att hamna i delområdet Fågelsången, vilket vore tacknämligt.
Min syn på detta har jag delgett kommunen, som svarat mig.
Av svaret framgår att den röda gränsen även är gräns mellan kommundelarna Tureberg (norr om) och Helenelund (söder om). Och kommundelsgränserna går där dom går och ändrades inte när man bestämde gränserna för delområdena. Därför får delområdet Fågelsången - som ingår i kommundelen Tureberg - denna gräns också. Ett delområde (Fågelsången) kan bara ingå i en kommundel (Tureberg).
Jag kan bara beklaga att Sollentuna kommuns byråkrater och politiker inte tog tillräckligt hänsyn till det historiska perspektivet när man drog sina kommundelsgränser.
13 februari 2014
Administrativt nedfall verkar drabba alla
När jag jobbade på Skatteverket var jag bl.a. redaktör för verkets interna tidning. I varje nummer skrev jag en kolumn som förmodligen var det mest (och kanske det enda?) lästa i tidningen. För tio år sedan skrev jag om det administrativa nedfallet, vilket var min benämning på den ökande interna byråkratin.
Det är ett ämne som fortfarande är aktuellt, bl.a. med tanke på dagens diskussion om landets lärare och deras ökade administrativa börda som stjäl tid från undervisningen. Det är inte bara lärare som kroknar under meningslös administration. Professorer, poliser och många andra yrkesgrupper är också drabbade.
Den kolumn jag skrev har nog tyvärr fortfarande en viss aktualitet. Här kommer huvuddelen av den:
"Under alla mina chefsår har jag märkt en trend, nämligen att mer och mer administration har delegerats ut på mellanchefen – från framför allt ekonomi- och personalfunktionerna. Samtidigt har antalet centralt placerade strateger ökat i antal.
Det ökande interna administrativa nedfallet som drabbar mellancheferna stjäl tid från kärnverksamheten. Det gillar inte jag. Den här trenden har varit smygande. Varje enskild liten detalj har inte varit mycket att bråka om. Men sammantaget så har det blivit en del. I alla fall känns det så i det långa perspektivet.
Strategerna ska också vara duktiga. Dom hittar på en massa saker som i slutändan främst drabbar mellancheferna och nedfallet fortsätter att öka. Mycket av nedfallet handlar om planering, strategier, pro-cesser, kvalitetsarbete, policyer och andra dokument, ofta långa och mångordiga. Sannolikt är det få medarbetare som läser allt som produceras.
Och sen ska vi mellanchefer dunka in det här i huvudena på våra medarbetare som är måttligt intresserade och har häcken full med att klara av den löpande kärnverksamheten.
Det ökade interna administrativa nedfallet resulterar alltså ofta i ökat internt administrativt avfall, som ingen egentligen vill ha. Och ingen vågar heller säga ifrån.
Jag har ett exempel. Vi hade för några år sedan en it-chef som för dyra pengar, gissningsvis minst en miljon kronor, anlitade en extern konsult som fick i uppdrag att ta fram en kommunikationsstrategi.
När jag hör ordet ”strategi” i kombination med ”kommunikation” får jag utslag. Tack och lov var jag inte inblandad i processen, utan den levde sitt eget liv på it-avdelningen.
Men sen när it-chefen försvann lämpades den här strategin med tillhörande bilagor, som sammanlagt omfattar över hundra sidor, över på mig – mot min vilja.
Jag har inte läst, bara bläddrat. Mycket är säkert bra men varför så mycket papper? Den här produkten togs fram för precis fem år sedan. Jag har inte använt den. Och inte någon annan heller. Fanns det något verkligt behov av en sådant här dokument? Nej, knappast.
Häromdagen såg jag ett citat som passar in här: ”Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls”. Den som sagt detta är en professor och strategiguru vid namn Peter Drucker.
Min egen kommunikationsstrategi har jag i huvudet: Är det ett kommunikationsproblem det handlar om? Identifiera i så fall problemet. Lös det."
Den här kolumnen - tämligen harmlös - retade en del chefer (och strateger). Jag hade tydligen stampat riktigt ordentligt på en del ömma tår. Min närmaste chef krävde att i förväg få läsa det jag tänkte skriva i tidningen. Eftersom jag var tidningens ansvarige utgivare hade han ingen rätt till detta. Facket la sig i och det tog hus i helsike. DN skrev om censur på Skatteverket. Jag fick hundratals stödjande mejl m.m. från medarbetare (och även den del chefer) runt om i landet.
Verket fick backa och be mig om ursäkt. Som kompensation fick jag två extra semesterveckor. Men verket var långsint. Det verkliga straffet fick jag senare vid en omorganisation. Jag hamnade i kylan. Men det är en annan historia.
Hur det är med det administrativa nedfallet på Skatteverket idag vet jag inte.
Det är ett ämne som fortfarande är aktuellt, bl.a. med tanke på dagens diskussion om landets lärare och deras ökade administrativa börda som stjäl tid från undervisningen. Det är inte bara lärare som kroknar under meningslös administration. Professorer, poliser och många andra yrkesgrupper är också drabbade.
Den kolumn jag skrev har nog tyvärr fortfarande en viss aktualitet. Här kommer huvuddelen av den:
"Under alla mina chefsår har jag märkt en trend, nämligen att mer och mer administration har delegerats ut på mellanchefen – från framför allt ekonomi- och personalfunktionerna. Samtidigt har antalet centralt placerade strateger ökat i antal.
Det ökande interna administrativa nedfallet som drabbar mellancheferna stjäl tid från kärnverksamheten. Det gillar inte jag. Den här trenden har varit smygande. Varje enskild liten detalj har inte varit mycket att bråka om. Men sammantaget så har det blivit en del. I alla fall känns det så i det långa perspektivet.
Strategerna ska också vara duktiga. Dom hittar på en massa saker som i slutändan främst drabbar mellancheferna och nedfallet fortsätter att öka. Mycket av nedfallet handlar om planering, strategier, pro-cesser, kvalitetsarbete, policyer och andra dokument, ofta långa och mångordiga. Sannolikt är det få medarbetare som läser allt som produceras.
Och sen ska vi mellanchefer dunka in det här i huvudena på våra medarbetare som är måttligt intresserade och har häcken full med att klara av den löpande kärnverksamheten.
Det ökade interna administrativa nedfallet resulterar alltså ofta i ökat internt administrativt avfall, som ingen egentligen vill ha. Och ingen vågar heller säga ifrån.
Jag har ett exempel. Vi hade för några år sedan en it-chef som för dyra pengar, gissningsvis minst en miljon kronor, anlitade en extern konsult som fick i uppdrag att ta fram en kommunikationsstrategi.
När jag hör ordet ”strategi” i kombination med ”kommunikation” får jag utslag. Tack och lov var jag inte inblandad i processen, utan den levde sitt eget liv på it-avdelningen.
Men sen när it-chefen försvann lämpades den här strategin med tillhörande bilagor, som sammanlagt omfattar över hundra sidor, över på mig – mot min vilja.
Jag har inte läst, bara bläddrat. Mycket är säkert bra men varför så mycket papper? Den här produkten togs fram för precis fem år sedan. Jag har inte använt den. Och inte någon annan heller. Fanns det något verkligt behov av en sådant här dokument? Nej, knappast.
Häromdagen såg jag ett citat som passar in här: ”Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls”. Den som sagt detta är en professor och strategiguru vid namn Peter Drucker.
Min egen kommunikationsstrategi har jag i huvudet: Är det ett kommunikationsproblem det handlar om? Identifiera i så fall problemet. Lös det."
Den här kolumnen - tämligen harmlös - retade en del chefer (och strateger). Jag hade tydligen stampat riktigt ordentligt på en del ömma tår. Min närmaste chef krävde att i förväg få läsa det jag tänkte skriva i tidningen. Eftersom jag var tidningens ansvarige utgivare hade han ingen rätt till detta. Facket la sig i och det tog hus i helsike. DN skrev om censur på Skatteverket. Jag fick hundratals stödjande mejl m.m. från medarbetare (och även den del chefer) runt om i landet.
Verket fick backa och be mig om ursäkt. Som kompensation fick jag två extra semesterveckor. Men verket var långsint. Det verkliga straffet fick jag senare vid en omorganisation. Jag hamnade i kylan. Men det är en annan historia.
Hur det är med det administrativa nedfallet på Skatteverket idag vet jag inte.
11 februari 2014
Ännu en oläsvänlig annons
Utöver detta har man inte anpassat orden efter radlängden utan skapat onödigt stora ordmellanrum, vilket gör texten ännu mer svårläst.
Annonsen är gjord av reklambyrån Holy Diver i Stockholm.
I samma tidning, fast några sidor längre fram, har Skandia en helsida. Den är mer lättläst.
10 februari 2014
Gäckande vinter!
Jag slipper skotta snö. Jag slipper promenera med broddar. Jag slipper betala för extra uppvärmning.
Skidor då, undrar du? Nä, jag åker inte skidor längre. Det räcker att se andra åka.
Lägg OS alltid på samma ställe
När det ska väljas var ett kommande OS ska förläggas brukar det alltid spekuleras om mutor till de delegater som är med och bestämmer land och stad. Varje OS verkar dessutom kosta mer än beräknat. Dessutom förekommer andra oegentligheter när den valda staden och infrastrukturen runt den byggs om för att härbärgera alla olika idrottsgrenar och kommande besökare. Sotji är bara ett exempel i mängden.
OS har allt mer börjat att höra ihop med politik. Det började redan i Berlin 1936. Det skulle inte förvåna mig om sommarspelen 2024 kan hamna i Nordkorea och vinterspelen 2022 i Vitryssland. Allt handlar om vilka länder som mutar mest och flest.
OS har blivit OSunt.
Jag tycker därför att OS alltid ska förläggas till samma plats. Sommarspelen kan med fördel genomföras i "den gamla världen", förslagsvis Grekland. Vinterspelen - som inte fanns på de gamla grekernas tid - bör ligga i "den nya världen", t.ex. i Kanada.
Eller också kan grenarna fördelas över olika platser. Grenar som har med vatten att göra, t.ex. segling, kanot, simning, vattenpolo m.m. kan ligga i ett land, friidrott i ett annat, ridning i ett tredje osv. 1956 gick ridning i Stockholm och resten i Melbourne. Det gick ju bra.
Nu tror jag att det aldrig kommer att bli så här.
Men OS kommer för varje gång att utvecklas allt mer i fel riktning: mer mutor, mer spektakulära invigningar, mer kostsamma byggen, mer politik m.m. Hur länge kan det fortsätta?
OS har allt mer börjat att höra ihop med politik. Det började redan i Berlin 1936. Det skulle inte förvåna mig om sommarspelen 2024 kan hamna i Nordkorea och vinterspelen 2022 i Vitryssland. Allt handlar om vilka länder som mutar mest och flest.
OS har blivit OSunt.
Jag tycker därför att OS alltid ska förläggas till samma plats. Sommarspelen kan med fördel genomföras i "den gamla världen", förslagsvis Grekland. Vinterspelen - som inte fanns på de gamla grekernas tid - bör ligga i "den nya världen", t.ex. i Kanada.
Eller också kan grenarna fördelas över olika platser. Grenar som har med vatten att göra, t.ex. segling, kanot, simning, vattenpolo m.m. kan ligga i ett land, friidrott i ett annat, ridning i ett tredje osv. 1956 gick ridning i Stockholm och resten i Melbourne. Det gick ju bra.
Nu tror jag att det aldrig kommer att bli så här.
Men OS kommer för varje gång att utvecklas allt mer i fel riktning: mer mutor, mer spektakulära invigningar, mer kostsamma byggen, mer politik m.m. Hur länge kan det fortsätta?
9 februari 2014
Vi ligger före USA ibland
Det stora landet i väster tror sig om att vara världsledande när det gäller det mesta. I alla fall verkar många amerikaner tro det.
För ca femton år sedan hade jag besök av en amerikansk släkting som jag hämtade upp med bil vid hans hotell i Stockholm. Förvånat noterade han att jag hade en mobiltelefon i en hållare vid instrumentbrädan. Han trodde inte vi hade sådana i Sverige.
När jag var i Miami och åkte taxi för en vecka sedan berättade taxichauffören att alla taxibilar i Miami om tre månader skulle få möjlighet att ta betalt med kort och att bilarna skulle få GPS. Han var mäkta stolt. Han blev något snopen när jag berättade att det har vi haft i Sverige i många, många år. Sen var han tyst.
Här i Sverige betalar vi med kort som har ett chip. Inte en enda gång under mina två senaste veckor i USA såg jag en affär där man kunde betala med sitt chip i kortet plus kod. Det var det gamla vanliga pappersremsorna, som skulle skrivas under eller också en apparat med liten skärm vid kassan där jag med en digital penna skulle skriva mitt namn.
Men på ett område upptäckte jag att USA ligger före oss! På en restaurang på Ocean Drive i Miami Beach fanns det en urinoar som hade små tv-skärmar (som på stora flygplan) där man visade sportkanaler. Där kunde vi gubbar stå och kissa och kolla sport samtidigt - se bilden. Häftigt!
För ca femton år sedan hade jag besök av en amerikansk släkting som jag hämtade upp med bil vid hans hotell i Stockholm. Förvånat noterade han att jag hade en mobiltelefon i en hållare vid instrumentbrädan. Han trodde inte vi hade sådana i Sverige.
När jag var i Miami och åkte taxi för en vecka sedan berättade taxichauffören att alla taxibilar i Miami om tre månader skulle få möjlighet att ta betalt med kort och att bilarna skulle få GPS. Han var mäkta stolt. Han blev något snopen när jag berättade att det har vi haft i Sverige i många, många år. Sen var han tyst.
Här i Sverige betalar vi med kort som har ett chip. Inte en enda gång under mina två senaste veckor i USA såg jag en affär där man kunde betala med sitt chip i kortet plus kod. Det var det gamla vanliga pappersremsorna, som skulle skrivas under eller också en apparat med liten skärm vid kassan där jag med en digital penna skulle skriva mitt namn.
Men på ett område upptäckte jag att USA ligger före oss! På en restaurang på Ocean Drive i Miami Beach fanns det en urinoar som hade små tv-skärmar (som på stora flygplan) där man visade sportkanaler. Där kunde vi gubbar stå och kissa och kolla sport samtidigt - se bilden. Häftigt!
8 februari 2014
Min häftigaste (och dyraste) flygtur
Jag har varit i Florida. Flygfärden dit med Lufthansa kostade ca 10 kr per minut. Men väl i Florida gjorde jag en helt annan flygtur som var mycket kortare. Den kostade 75 kr per minut och varade bara 40 minuter. Men den turen var värd varje krona!
Jag flög nämligen (som passagerare) med världens enda funktionsdugliga och fortfarande flygande B-24 Liberator, ett amerikanskt bombplan som tillverkades i mer än 18 000 exemplar under åren 1939-45. Detta skedde från Naples Airport där man även visade upp en Flygande Fästning (B-17) och en P-51 Mustang, som man också kunde få åka med.
Att flyga en timme som ende passagerare i Mustangen kostade dock nästan 22 000 kr! För amerikanerna är kostnaden avdragsgill, därför att arrangören The Collings Foundation är någon slags ideell organisation. Det var flera som gjorde den turen (dock inte jag).
B-24-bombaren var trång, fylld av vajrar och en massa andra för mig obegripliga teknikaliteter + kulsprutor och bomber. Plåten var tunn, ingen isolering alls. Öppningar här och var, bl.a. i golvet under mig där jag satt vid start och landning samt öppningar på sidorna där det fanns kulsprutor. Det var dragit (och måste har varit fruktansvärt kallt när de flög över Tyskland en mil upp i luften). Men det vibrerade inget alls. Att samtala var dock omöjligt p.g.a. motorljudet.
Vi var sju betalande passagerare vid min flygning. Vid start och landning fick vi sitta fastspända men annars kunde vi röra oss fritt under flygningen. För att nå de främre kulsprutorna var man tvungen att krypa fram under piloternas utrymme. Det var verkligen trångt.
Planet var byggt 1944 och hade under kriget använts på Nya Guinea för att sedan via Indien hamna i England där det på 1980-talet togs om hand av den amerikanska stiftelsen som renoverade det från grunden.
När vi satt och väntade på att flygturen skulle börja träffade vi en äldre herre (bortåt 90 år) som också skulle flyga med B-24:an. Som 19-åring hade han 1944 direkt efter high-school blivit inkallad och utbildad till pilot, fraktats till England och satts in i flygkriget över Tyskland och spakat just en B-24 Liberator!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
