Administrativt nedfall verkar drabba alla

När jag jobbade på Skatteverket var jag bl.a. redaktör för verkets interna tidning. I varje nummer skrev jag en kolumn som förmodligen var det mest (och kanske det enda?) lästa i tidningen. För tio år sedan skrev jag om det administrativa nedfallet, vilket var min benämning på den ökande interna byråkratin.

Det är ett ämne som fortfarande är aktuellt, bl.a. med tanke på dagens diskussion om landets lärare och deras ökade administrativa börda som stjäl tid från undervisningen. Det är inte bara lärare som kroknar under meningslös administration. Professorer, poliser och många andra yrkesgrupper är också drabbade.

Den kolumn jag skrev har nog tyvärr fortfarande en viss aktualitet. Här kommer huvuddelen av den:

"Under alla mina chefsår har jag märkt en trend, nämligen att mer och mer administration har delegerats ut på mellanchefen – från framför allt ekonomi- och personalfunktionerna. Samtidigt har antalet centralt placerade strateger ökat i antal.

Det ökande interna administrativa nedfallet som drabbar mellancheferna stjäl tid från kärnverksamheten. Det gillar inte jag. Den här trenden har varit smygande. Varje enskild liten detalj har inte varit mycket att bråka om. Men sammantaget så har det blivit en del. I alla fall känns det så i det långa perspektivet.

Strategerna ska också vara duktiga. Dom hittar på en massa saker som i slutändan främst drabbar mellancheferna och nedfallet fortsätter att öka. Mycket av nedfallet handlar om planering,  strategier, pro-cesser, kvalitetsarbete,  policyer och andra dokument, ofta långa och mångordiga. Sannolikt är det få medarbetare som läser allt som produceras.

Och sen ska vi mellanchefer dunka in det här i huvudena på våra medarbetare som är måttligt intresserade och har häcken full med att klara av den löpande kärnverksamheten.

Det ökade interna administrativa nedfallet resulterar alltså ofta i ökat internt administrativt avfall, som ingen egentligen vill ha. Och ingen vågar heller säga ifrån.

Jag har ett exempel. Vi hade för några år sedan en it-chef som för dyra pengar, gissningsvis minst en miljon kronor, anlitade en extern konsult som fick i uppdrag att ta fram en kommunikationsstrategi.

När jag hör ordet ”strategi” i kombination med ”kommunikation” får jag utslag. Tack och lov var jag inte inblandad i processen, utan den levde sitt eget liv på it-avdelningen.

Men sen när it-chefen försvann lämpades den här strategin med tillhörande bilagor, som sammanlagt omfattar över hundra sidor, över på mig – mot min vilja.

Jag har inte läst, bara bläddrat. Mycket är säkert bra men varför så mycket papper? Den här produkten togs fram för precis fem år sedan. Jag har inte använt den. Och inte någon annan heller. Fanns det något verkligt behov av en sådant här dokument? Nej, knappast.

Häromdagen såg jag ett citat som passar in här: ”Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls”. Den som sagt detta är en professor och strategiguru vid namn Peter Drucker.

Min egen kommunikationsstrategi har jag i huvudet:  Är det ett kommunikationsproblem det handlar om? Identifiera i så fall problemet. Lös det."

Den här kolumnen - tämligen harmlös - retade en del chefer (och strateger). Jag hade tydligen stampat riktigt ordentligt på en del ömma tår. Min närmaste chef krävde att i förväg få läsa det jag tänkte skriva i tidningen. Eftersom jag var tidningens ansvarige utgivare hade han ingen rätt till detta. Facket la sig i och det tog hus i helsike. DN skrev om censur på Skatteverket. Jag fick hundratals stödjande mejl m.m. från medarbetare (och även den del chefer) runt om i landet.

Verket fick backa och be mig om ursäkt. Som kompensation fick jag två extra semesterveckor. Men verket var långsint. Det verkliga straffet fick jag senare vid en omorganisation. Jag hamnade i kylan. Men det är en annan historia.

Hur det är med det administrativa nedfallet på Skatteverket idag vet jag inte.