Invandring och integration är ett ämne som vållar känslor. Det är dessutom politiskt laddat. Starkt förenklat är det så här: Vänsterut (Fi, V, MP) är det inga problem med invandring, hederskultur m.m. Högerut (främst SD) är det roten till allt ont och alla problem. Övriga är mittemellan. Nu har fler och fler fattat att svenska språket och kunskap om hur Sverige fungerar är nyckeln till en fungerande integration.
Diverse borgerliga politiker föreslog för några år sedan krav på svenskkunskaper för att få svenskt medborgarskap och tak för hur många invandrare vi kunde ta emot samt könsundersökning av unga muslimtjejer. Då blev det ett himla liv och beskyllningar om rasism m.m. Locket lades på av kulturmaffian och vänsterjournalister som styr medierna.
(På 1960-talet var det länsstyrelserna som beslutade om svenskt medborgaskap. Då krävdes intyg på att man kunde tala, läsa, skriva och förstå svenska för att bli svenne på riktig. Varför det kravet togs bort vet jag tyvärr inte.)
Nu har mittenpartierna vaknat till och börjat ändra sin integrationspolitik. Man har - dock allt för sent - förstått att svenska och kunskap om Sverige är nödvändigt för att få våra nya svenskar i bl.a. arbete. Att prata högt om detta är inte längre rasistiskt även om det ännu inte är helt salongsfähigt.
Var svensk medborgare
Häromdan åkte jag taxi. Chauffören var invandrad från Kongo Kinshasa, men svensk medborgare, och vi kom att prata om det förestående valet. Han visste inte vad han skulle rösta på. Han funderade på att rösta blankt. Jag föreslog att han skulle välja parti efter vilken ideologi han sympatiserade med, dvs. om han var kommunist, socialist, liberal, konservativ eller nazist - förenklat sett.
Eller om han hade åsikter om detaljfrågor så kunde han gå in på "Valkompassen" och få se vilket parti hans åsikter stämde med.
"Ja, man måste ju rösta", sa han. "Om du inte vill rösta så behöver du inte det", svarade jag. Något förvånad blev han då. Han trodde nämligen att man var tvungen att rösta i Sverige. Då blev jag förvånad och frågade hur länge han varit i Sverige. "Tjugotvå år", blev svaret.
Bristande kunskaper
Han hade alltså varit i Sverige i mer än två decennier, pratade halvbra svenska och visste inte hur svenska valet fungerade. Trots att han var taxichaufför visste han inte helt säkert hur han körde från Sundbyberg till Sollentuna.
Men han var svensk medborgare. Sic!
23 augusti 2018
19 augusti 2018
En smart pillernasare på apoteket
Hur gör man när den medicin man ska hämta ut inte finns i rätt mängd på apoteket? Går till ett annat apotek. Sedan ytterligare ett annat. Slut överallt. Sen då? Jo, träffar en smart och serviceinriktad receptarie som har en lösning.
Min doktor hade skrivit ut Betapred-piller som jag ska ta om en uppretad geting angriper mig med sin gadd. Jag är överkänslig när det gäller getingstick. Receptet var på trettio piller. Men just den dosen var slut på mitt apotek i Sollentuna.
Jag gick till ett annat apotek. Slut även där. "Be din läkare skriva ut en burk med 100 piller. Dom har vi i lager men inte förpackningar med bara 30 piller" var beskedet jag fick.
En smart receptarie
När jag var i Bergslagen passade jag på att besöka apoteket i Lindesberg. Där hade man inte heller 30-pillerburkar. Men receptarien var smart och fann på råd. Hur gjorde han då?
Jo, han tog fram en burk med 100 piller, hällde ut pillren på ett A4-ark och räknade fram 30 piller som han hällde tillbaka i burken och lade undan de övriga 70. Vips hade jag fått min rätta förpackningsstorlek. Smart.
Jag fick givetvis betala för alla 100 pillren.
Min doktor hade skrivit ut Betapred-piller som jag ska ta om en uppretad geting angriper mig med sin gadd. Jag är överkänslig när det gäller getingstick. Receptet var på trettio piller. Men just den dosen var slut på mitt apotek i Sollentuna.
Jag gick till ett annat apotek. Slut även där. "Be din läkare skriva ut en burk med 100 piller. Dom har vi i lager men inte förpackningar med bara 30 piller" var beskedet jag fick.
En smart receptarie
När jag var i Bergslagen passade jag på att besöka apoteket i Lindesberg. Där hade man inte heller 30-pillerburkar. Men receptarien var smart och fann på råd. Hur gjorde han då?
Jo, han tog fram en burk med 100 piller, hällde ut pillren på ett A4-ark och räknade fram 30 piller som han hällde tillbaka i burken och lade undan de övriga 70. Vips hade jag fått min rätta förpackningsstorlek. Smart.
Jag fick givetvis betala för alla 100 pillren.
11 augusti 2018
Det blev ingen kilt för mig
Skottland har alltid fascinerat och intresserat mig - från allra tidigaste barnsben till ålderdomen. Jag var nyss där på en gruppresa; det var 41 år sen sist. När jag var i tolvårsåldern fick jag min moder att sy mig en kilt (fast det var nog mer något åt kjolhållet). Sen hängde jag en av hennes avlagda handväskor i en rem om magen och lekte skotte i min ensamhet. Att visa upp sig var inte att tänka på.
Jag köpte en bok om Skottlands historia för pengar som jag sparat ihop själv och lusläste allt om klanerna, kungarna, slagen och slotten. Till och med regentlängden med namn och årtal kunde jag rabbla som Fader Vår.
Jag lyssnade även med intresse på väderleksrapporterna för att få höra när Skottland nämndes. Det var mest lågtryck, vill jag minnas.
Min dröm har alltid varit att skaffa en riktig kilt med tillbehör. Nu inför gruppresan googlade jag runt för att kolla priser m.m. "Nu djävlar ska det bli av", tänkte jag.
En kiltmundering kostar många tusen
Det är otroliga mängder med rödrutiga souvenirer i Skottland. Butikerna med detta innehåll låg på rad efter varandra i varenda stad och samhälle vi besökte. Det mesta var säkert tillverkat i Kina. En del saker var faktiskt det, vilket framgick av texten på etiketterna.
I de större städerna, som t.ex. Inverness, Glasgow och Edinburgh, fanns det riktiga kiltbutiker. Trots protester från den medföljande hustrun gick jag in i en del av dem. "För att kolla runt lite", som jag sa till henne sådär lagom nonchalant och ointressant.
En kilt med tillbehör är inte direkt gratis. För att få en hel utstyrsel med kilt, skjorta, slips, manschettknappar, pläd över axeln, jacka, väst, bälte med spänne, sporran (magväska), kiltspänne, sockor, skor, kniv (i sockan) m.m. får man punga ut bortåt tiotusen spänn. Jag skulle tro att en svensk folkdräkt kan kosta ungefär lika mycket.
Men jag hade tänkt mig en enklare variant med bara kilt, sporran och sockor. Sen kunde jag komplettera på hemmaplan med skjorta, kavaj, skor m.m. Men det hade ändå handlat om flera tusenlappar.
"Vad ska du med en kilt till?" undrade hustrun varje gång jag stannade utanför ett skyltfönster med kiltar. "Du kommer ha den max en gång, sen aldrig mer". Jag var tvungen att hålla med henne.
Tusentals olika tartanmönster
Sista dagen på resan tvingade jag med mig hustrun in i en seriös kiltbutik i Edinburgh och började prata med den kiltförsedde manlige expediten.
Det skulle gå att ta mått i butiken och välja mönster, få kilten uppsydd och skickad hem till Sverige. Men det skulle ta några veckor. Varje äkta kilt måste alltså måttsys för varje användare.
Killen i butiken berättade att det fanns ca fyratusen olika mönster. Eftersom jag inte har någon som helst koppling till någon skotsk klan undrade jag om det fanns några mönster kopplade till geografin. Jodå, både Glasgow och Edinburgh samt öar, bl.a. Hebriderna, Skye, har egna tartanmönster. Bara att välja.
Jag undrade hur ofta kiltkillen i butiken använde sin kilt. Det var i stort sett bara på bröllop och liknande tillställningar. Han berättade att han varit på bröllop i Skåne och då bar han sin kilt.
Det blidde ingen kilt för mig
Det blev ingen kilt för mig. Hustrun har nog rätt: när ska jag använda den? Däremot tog jag en broschyr med måttagningsanvisningar m.m. samt mejladressen. Så rent teoretiskt kan jag beställa en kilt här hemma, få den uppsydd och levererad. Men då får jag göra det i smyg så inte hustrun ser det.
Vem vet, nån dag kanske jag gör det. Jag kan ju vara olydig om jag vill.
PS. En kilt köpte vi i alla fall. I en turistshop. En mindre modell till vårt yngsta barnbarn som precis fyllt fyra år. Den passade perfekt på henne. Dessutom köpte jag till mig själv ett par skotskrödrutiga kalsingar. Det köpet gillade hustrun i alla fall. Alltid något.
1 augusti 2018
Ange antalet kalorier och sockerhalt på drycker
Vi i Sverige är på väg att bli allt för överviktiga. Det är inte bra, generellt sett, och kan leda till en lång rad sjukdomar. Det finns mängder med tips på olika dieter för att gå ned i vikt. Var och en blir salig på sin tro. En del har insett att det går att tjäna pengar på folks önskan om lägre vikt. Socker och kalorier är stora bovar. Därför bör det vi stoppar i oss ha upplysningar om just detta. Men så är inte alltid fallet.
När det gäller att gå ned i vikt tror jag den enklaste - men kanske svåraste - metoden är bäst. Den är dessutom gratis och kräver inga piller, böcker eller andra hjälpmedel. Metoden går ut på att äta mindre och röra mer på sig. Lätt att säga. Men svårt i praktiken att leva upp till.
Jag har börjat dricka mer alkoholfri öl i stället för starköl. Det går bra. Smaken på de flesta sorterna är ok, som Carlsberg, Heineken och Falcon. Men Mariestads är odrickbar, den smakar halm. Den alkoholfria är dock fortfarande rätt dyr, betydligt dyrare än t.ex. vanlig 2,8-pilsner.
Det är inte bra. Därför borde priset på alkoholfri öl vara mycket lägre. Alkoholskatten torde vara i stort sett noll, vilket borde påverka priset nedåt, jämfört med t.ex. starköl.
Ett plus är att det alkoholfria ölet på etiketten har uppgift om antalet kalorier per deciliter, dvs. 20 kcal. Uppgift om kaloriinnehåll saknas på alla andra och starkare ölsorter.
Det är ju helt fel! Men det kanske är medvetet från tillverkarna att mörka hur många kalorier jag får i mig när jag sveper en starkbärs? Eller också är det väl EU-som ligger bakom. Det brukar ju ofta skyllas på EU när något i Sverige borde vara annorlunda.
Sockerhalt bara på hyllkanten
När det gäller viner är uppgift om sockerhalten i antal milligram angiven i hylletiketten hos Systembolaget. Men inte på flasketiketten eller på kartongen. Det är också märkligt.
Populära viner har ofta en hög sockerhalt, som kan variera mellan tre och 15 milligram. Vissa boxviner sötas extra för att falla törstiga svenskar i smaken och därmed sälja bättre. Flera utländska boxviner kommer till Skåne i "lös vikt", där de sockras och fylls på kartonger för vidare spridning till landets systembutiker.
Jag tycker att sockerhalten även ska anges på vinetiketterna och boxarna. Men även här kanske EU lägger hinder i vägen?
Jag vet inte. Därför har jag kontaktat Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten och bett om svar.
PS. Här kan du läsa mer om övervikt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Övervikt
Tillägg den 11 augusti: Jo, det är EU som sätter käppar i hjulen. Så här är svaret från Livsmedelsverket:
När det gäller att gå ned i vikt tror jag den enklaste - men kanske svåraste - metoden är bäst. Den är dessutom gratis och kräver inga piller, böcker eller andra hjälpmedel. Metoden går ut på att äta mindre och röra mer på sig. Lätt att säga. Men svårt i praktiken att leva upp till.
Alkoholfritt visar kalorierna
Jag har börjat dricka mer alkoholfri öl i stället för starköl. Det går bra. Smaken på de flesta sorterna är ok, som Carlsberg, Heineken och Falcon. Men Mariestads är odrickbar, den smakar halm. Den alkoholfria är dock fortfarande rätt dyr, betydligt dyrare än t.ex. vanlig 2,8-pilsner.
Det är inte bra. Därför borde priset på alkoholfri öl vara mycket lägre. Alkoholskatten torde vara i stort sett noll, vilket borde påverka priset nedåt, jämfört med t.ex. starköl.
Ett plus är att det alkoholfria ölet på etiketten har uppgift om antalet kalorier per deciliter, dvs. 20 kcal. Uppgift om kaloriinnehåll saknas på alla andra och starkare ölsorter.
Det är ju helt fel! Men det kanske är medvetet från tillverkarna att mörka hur många kalorier jag får i mig när jag sveper en starkbärs? Eller också är det väl EU-som ligger bakom. Det brukar ju ofta skyllas på EU när något i Sverige borde vara annorlunda.
Sockerhalt bara på hyllkanten
När det gäller viner är uppgift om sockerhalten i antal milligram angiven i hylletiketten hos Systembolaget. Men inte på flasketiketten eller på kartongen. Det är också märkligt.
Populära viner har ofta en hög sockerhalt, som kan variera mellan tre och 15 milligram. Vissa boxviner sötas extra för att falla törstiga svenskar i smaken och därmed sälja bättre. Flera utländska boxviner kommer till Skåne i "lös vikt", där de sockras och fylls på kartonger för vidare spridning till landets systembutiker.
Jag tycker att sockerhalten även ska anges på vinetiketterna och boxarna. Men även här kanske EU lägger hinder i vägen?
Jag vet inte. Därför har jag kontaktat Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten och bett om svar.
PS. Här kan du läsa mer om övervikt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Övervikt
Tillägg den 11 augusti: Jo, det är EU som sätter käppar i hjulen. Så här är svaret från Livsmedelsverket:
Inom EU är livsmedelslagstiftningen i det närmaste harmoniserad genom unionslagstiftning. För drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol behöver ingrediensförteckning och näringsdeklaration inte anges.
EU-kommissionen kommer att lägga fram en rapport om alkoholhaltiga drycker och frågan om sådana drycker i framtiden bör omfattas av kraven på ingrediensförteckning och näringsdeklaration samt skälen till eventuella undantag.
28 juli 2018
De flesta bilar är svarta eller gråfärgade
Vi har ca sex miljoner personbilar i landet. Nästan hälften av dem är silverfärgade, svarta eller har olika gråa nyanser. De svenskägda bilarna är bland de äldsta i hela Europa då snittåldern är ca tio år. Hur många som är suvar eller kombibilar vet jag inte, men jag skulle tro att de är en majoritet.
Jag satt häromdan vid en uteservering i Västerås, helt nära en trafikled. Jag kunde konstatera att de flesta bilar jag såg var gråa och att de var suvar eller kombibilar. Vid en senare koll på nätet fann jag att svart är den vanligaste färgen med 836 000 bilar.
Summerar man alla svarta, silverfärgade och gråa bilar så blir det ca 2,6 miljoner, alltså ca 45 % av alla. Min är en av dem.
Vid kollen i Västerås noterade jag också att de allra flesta bilarna var suvar eller kombibilar - eller "herrgårdsvagnar" som vi sa förr i tiden. Det var förvånansvärt få bilar som hade en kaross av sedanmodell.
Vita och röda fordon
När det gäller färger på fordon så hade Sverige för drygt 70 år sedan bussar som var vita. De åkte till det sönderfallande resterna av Tredje riket, dvs. Hitlers Tyskland, och hämtade flera tusen överlevande från koncentrationslägren till vård och rehabilitering i Sverige. Det var ett resultat av en kohandel mellan greven Folke Bernadotte och SS-chefen Heinrich Himmler, precis i krigets slutskede.
Nu går trafiken i omvänd riktning. Sverige har tagit mot flera röda bilar, dvs. brandfordon med tillhörande manskap som hjälp mot bränderna i mellersta landet. Kul när länder och folk hjälper varandra!
Läs mer om bilfärgerna här: https://www.transportstyrelsen.se/sv/Nyhetsarkiv/svarta-bilar-vanligast-i-sverige/
9 juli 2018
Foderbristen går att övervinna
Många av oss som inte är bönder gläds kanske åt den idoga sommarvärmen. Men för bönderna är det värre. Bristen på regn försämrar skördarna och det blir varken säd eller foder till djuren i tillräcklig mängd. Det är foderbrist, djur får nödslaktas eller avyttras på annat sätt. Det finns dock gräs, överallt, som skull kunna tas till vara och bli till djurfoder.
På vårt torp i Bergslagen har vi en liten äng som vi varje sommar slår med lie. Gräset får torka till hö på en gammaldags hässsjeställning. Höet har sedan under all år tagits om hand av en hästägare i byn som har haft tre nordsvenskar.
Men i år gick höet till en hästgård utanför Lindesberg, då hästägaren i byn inte längre har kvar sina nordsvenskar.
Det finns fortfarande "ängar" och marker på vårt lilla torp som skulle kunna slås och bli till nya höhässjor. Det är markbitar som är för små för att stora slåttermaskiner kan komma dit. De kan bara slås för hand med lie.
Så är det över hela landet.
Tiotusentals sysslolösa
Vi har tiotusentals friska unga människor som lever på bidrag och går utan sysselsättning. Samla ihop dem kommunvis, ge dem varsin lie (och bryne) och låt dem slå de gräsplättar som ingen bryr sig om.
Gräset kan sedan hässjas på traditionellt sätt och bli till foder åt hästar och boskap i landet. I det soliga, varma och lite blåsiga vädret torkar hässjorna på några få dagar. Arbetet kräver inga teoretiska förkunskaper eller att man pratar felfri svenska.
Nu hävdar säkert vän av ordning att "det är ju så svårt att slå med lie". Skitsnack! Har jag kunnat göra det kan vem som helst också det.
Omöjligt att genomföra
Detta är naturligtvis omöjligt att genomföra. Facket och politikerna kommer att kräva lantarbetarlön, semester- och reseersättning m.m. samt minst ett års grundutbildning från en lantbruksskola. Lägg till alla föreskrifter om arbetarskydd m.m. som måste vara uppfyllda.
Suck, säger jag bara.
På vårt torp i Bergslagen har vi en liten äng som vi varje sommar slår med lie. Gräset får torka till hö på en gammaldags hässsjeställning. Höet har sedan under all år tagits om hand av en hästägare i byn som har haft tre nordsvenskar.
Men i år gick höet till en hästgård utanför Lindesberg, då hästägaren i byn inte längre har kvar sina nordsvenskar.
Det finns fortfarande "ängar" och marker på vårt lilla torp som skulle kunna slås och bli till nya höhässjor. Det är markbitar som är för små för att stora slåttermaskiner kan komma dit. De kan bara slås för hand med lie.
Så är det över hela landet.
Tiotusentals sysslolösa
Vi har tiotusentals friska unga människor som lever på bidrag och går utan sysselsättning. Samla ihop dem kommunvis, ge dem varsin lie (och bryne) och låt dem slå de gräsplättar som ingen bryr sig om.
Gräset kan sedan hässjas på traditionellt sätt och bli till foder åt hästar och boskap i landet. I det soliga, varma och lite blåsiga vädret torkar hässjorna på några få dagar. Arbetet kräver inga teoretiska förkunskaper eller att man pratar felfri svenska.
Nu hävdar säkert vän av ordning att "det är ju så svårt att slå med lie". Skitsnack! Har jag kunnat göra det kan vem som helst också det.
Omöjligt att genomföra
Detta är naturligtvis omöjligt att genomföra. Facket och politikerna kommer att kräva lantarbetarlön, semester- och reseersättning m.m. samt minst ett års grundutbildning från en lantbruksskola. Lägg till alla föreskrifter om arbetarskydd m.m. som måste vara uppfyllda.
Suck, säger jag bara.
8 juli 2018
Gick Sverker Åström Sovjets ärenden?
Sverker Åström var en av Sveriges mest kända toppdiplomater under flera decennier. Han tjänstgjorde i både Sovjetunionen och USA samt FN och Paris. Dessutom blev han kabinettssekreterare, dvs. andreman på UD. Men han hade dolda sidor. Han var homosexuell och kom ut ur garderoben först vid hög ålder. Dessutom var han misstänkt som rysk spion, men man fick aldrig fram några hållbara bevis mot honom. En fascinerande människa, trots allt.
Det finns olika sorters spioner. En del, som de båda Stigarna Wennerström och Bergling, var militärer som sålde ut vårt försvar. Andra är så kallade illegalister, dvs. helt vanliga "svenskar" som ligger lågt tills de aktiveras inför en förestående kris eller en krigssituation. Då kastar de av sig sin i åratal - även för familjen - dolda identitet och går till aktion.
Sen finns det inflytandeagenter som inte avslöjar några militära hemligheter eller planerar att utföra sabotage och liknande. De kan finnas mitt i ibland oss, ofta på höga och betrodda poster. De påverkar på ett smygande sätt andra, t.ex. politiker och medier, utan att någon tänker på det eller ens misstänker något.
Säpo misstänkte Åström
Sverker Åström misstänktes av den svenska säkerhetspolisen (Säpo) för att gå sovjets ärenden. Säpo hade flera möten med både Erlander och Palme om detta. Men då det inte fanns några säkra bevis hände inget.
Åström var den som formulerade sossarnas strategiska ställningstagande "alliansfrihet i fred och neutralitet i krig", en utrikespolitisk floskel som alltjämt gäller. Han skrev tal både åt Erlander och Palme och kämpade hela tiden för den här ståndpunkten. Han låg bakom det officiella svenska motståndet mot medlemskap i Nato. Han kritiserade alltid allt vad USA och Israel gjorde.
Var han "Getingen"?
Säpo skuggade honom och såg att han hade märkliga kontakter med personer från ryska ambassaden i Stockholm. Några hållbara bevis fick man aldrig. Säpo ansåg att hans homosexualitet var en stor riskfaktor. Politikerna som kände till hans läggning gav honom trots det fortsatt förtroende och befordran,
Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, vill för sitt liv inte att varken vi eller Finland går med i Nato. Att ha en i den svenska administrationen högt uppsatt tjänsteman som "spion" måste ha varit mumma för dagens ryske tsar, nämligen Valdemar Putin.
Ett avhoppat ryskt agentpar i Australien kunde berätta att det fanns en högt uppsatt tjänsteman i svenska UD med kodnamnet "Getingen" som var rysk agent. Åströms pekades ut.
Arvet stöd för ryssarna
Var Sverker Åström rysk inflytandeagent från 1940-talet och framåt? Det kan man verkligen undra. Han hade varit arbetskamrat med Stig Wennerström i Moskva. De kände varandra och umgicks en del, även i Stockholm.
När Sverker avled lämnade han efter sig närmare 12 miljoner kr. Förutom ett mindre belopp till släktingarna skulle största delen av hans kvarlåtenskap (11 miljoner) gå till den stiftelse som bär hans namn och vars syfte är att främja svensk-ryska förbindelser.
Var han rysk inflytandeagent? Tja, jag tror nog det, efter allt jag läst om honom.
PS. Fakta från Anders Sundelins bok "Diplomaten" (Weyler Bokförlag 2018) samt https://tommyhansson.wordpress.com/2012/06/27/sverker-astrom-mork-skugga-i-svensk-utrikespolitik/
http://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/
Det finns olika sorters spioner. En del, som de båda Stigarna Wennerström och Bergling, var militärer som sålde ut vårt försvar. Andra är så kallade illegalister, dvs. helt vanliga "svenskar" som ligger lågt tills de aktiveras inför en förestående kris eller en krigssituation. Då kastar de av sig sin i åratal - även för familjen - dolda identitet och går till aktion.
Sen finns det inflytandeagenter som inte avslöjar några militära hemligheter eller planerar att utföra sabotage och liknande. De kan finnas mitt i ibland oss, ofta på höga och betrodda poster. De påverkar på ett smygande sätt andra, t.ex. politiker och medier, utan att någon tänker på det eller ens misstänker något.
Säpo misstänkte Åström
Sverker Åström misstänktes av den svenska säkerhetspolisen (Säpo) för att gå sovjets ärenden. Säpo hade flera möten med både Erlander och Palme om detta. Men då det inte fanns några säkra bevis hände inget.
Åström var den som formulerade sossarnas strategiska ställningstagande "alliansfrihet i fred och neutralitet i krig", en utrikespolitisk floskel som alltjämt gäller. Han skrev tal både åt Erlander och Palme och kämpade hela tiden för den här ståndpunkten. Han låg bakom det officiella svenska motståndet mot medlemskap i Nato. Han kritiserade alltid allt vad USA och Israel gjorde.
Var han "Getingen"?
Säpo skuggade honom och såg att han hade märkliga kontakter med personer från ryska ambassaden i Stockholm. Några hållbara bevis fick man aldrig. Säpo ansåg att hans homosexualitet var en stor riskfaktor. Politikerna som kände till hans läggning gav honom trots det fortsatt förtroende och befordran,
Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, vill för sitt liv inte att varken vi eller Finland går med i Nato. Att ha en i den svenska administrationen högt uppsatt tjänsteman som "spion" måste ha varit mumma för dagens ryske tsar, nämligen Valdemar Putin.
Ett avhoppat ryskt agentpar i Australien kunde berätta att det fanns en högt uppsatt tjänsteman i svenska UD med kodnamnet "Getingen" som var rysk agent. Åströms pekades ut.
Arvet stöd för ryssarna
Var Sverker Åström rysk inflytandeagent från 1940-talet och framåt? Det kan man verkligen undra. Han hade varit arbetskamrat med Stig Wennerström i Moskva. De kände varandra och umgicks en del, även i Stockholm.
När Sverker avled lämnade han efter sig närmare 12 miljoner kr. Förutom ett mindre belopp till släktingarna skulle största delen av hans kvarlåtenskap (11 miljoner) gå till den stiftelse som bär hans namn och vars syfte är att främja svensk-ryska förbindelser.
Var han rysk inflytandeagent? Tja, jag tror nog det, efter allt jag läst om honom.
PS. Fakta från Anders Sundelins bok "Diplomaten" (Weyler Bokförlag 2018) samt https://tommyhansson.wordpress.com/2012/06/27/sverker-astrom-mork-skugga-i-svensk-utrikespolitik/
http://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/
5 juli 2018
Det går sakta utför för Skatteverket
Förra veckan presenterade Kantar Sifo årets mätning av folkets förtroende för 39 av landets 448 statliga myndigheter. I botten hamnar som vanligt Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Skatteverket ligger fortfarande bland de tio i topp. Men årets placering är åtta, jämfört med 2014 då verket låg på bronsplats. Det går utför. Trenden är tydlig.
Skatteverket (SKV) är en av de populäraste myndigheterna, något som kamraterna på Försäkringkassan inte kan smälta. "Vi som ger ut pengar ligger i botten men ni som tar in pengar ligger i toppen", säger man och suckar.
I andra länder brukar deras skattemyndigheter inte vara så uppskattade som den hos oss.
Anledningen till detta är ett mycket långvarigt arbete med förenklingar och förbättrad service. Men trenden är tydlig. SKV tappar sakta men säkert i förtroende m.m. Det är allvarligt och borde bli en väckande klocka för verkets nya ledning.
Sämre placering i år
I året förtroendemätning ligger SKV på en åttondeplats men för fyra år sedan låg verket trea bland myndigheterna. Andra har gått om. Trenden har varit tydlig hela 2000-talet, se mitt blogginlägg den 7 mars 2014.
Vad kan resan utför bero på? Jag tror mycket handlar om verkets ledning. Ingemar Hansson var verkets tidigare chef 2010-17, men fick sparken. Det har säkert påverkat folks uppfattning om myndigheten.
Ledningens ansvar är stort
Sen har Hansson varit en riktig pettimetter som lagt sig i minsta detalj, något som inte uppskattats av medarbetarna. Hans intresse för service till de skattebetalande medborgarna har i stort sett varit obefintligt. Hur ledningen agerar och vilka budskap den sänder ut påverkar medarbetarna och deras arbete.
I praktiken kan detta vara orsak till att många medborgare upplevt att det numera tar längre tid att få svar från SKV, jämfört med tidigare. Jag hoppas att den nya ledningen tar tag i förtroendefrågan m.m. och bryter trenden.
För mig som ägnat hela mitt yrkesliv åt Skatteverket och jobbat för att förbättra verkets anseende - och till stor del lyckats med det - känns det extra tråkigt att se den gradvisa försämringen.
Skatteverket (SKV) är en av de populäraste myndigheterna, något som kamraterna på Försäkringkassan inte kan smälta. "Vi som ger ut pengar ligger i botten men ni som tar in pengar ligger i toppen", säger man och suckar.
I andra länder brukar deras skattemyndigheter inte vara så uppskattade som den hos oss.
Anledningen till detta är ett mycket långvarigt arbete med förenklingar och förbättrad service. Men trenden är tydlig. SKV tappar sakta men säkert i förtroende m.m. Det är allvarligt och borde bli en väckande klocka för verkets nya ledning.
Sämre placering i år
I året förtroendemätning ligger SKV på en åttondeplats men för fyra år sedan låg verket trea bland myndigheterna. Andra har gått om. Trenden har varit tydlig hela 2000-talet, se mitt blogginlägg den 7 mars 2014.
Vad kan resan utför bero på? Jag tror mycket handlar om verkets ledning. Ingemar Hansson var verkets tidigare chef 2010-17, men fick sparken. Det har säkert påverkat folks uppfattning om myndigheten.
Ledningens ansvar är stort
Sen har Hansson varit en riktig pettimetter som lagt sig i minsta detalj, något som inte uppskattats av medarbetarna. Hans intresse för service till de skattebetalande medborgarna har i stort sett varit obefintligt. Hur ledningen agerar och vilka budskap den sänder ut påverkar medarbetarna och deras arbete.
I praktiken kan detta vara orsak till att många medborgare upplevt att det numera tar längre tid att få svar från SKV, jämfört med tidigare. Jag hoppas att den nya ledningen tar tag i förtroendefrågan m.m. och bryter trenden.
För mig som ägnat hela mitt yrkesliv åt Skatteverket och jobbat för att förbättra verkets anseende - och till stor del lyckats med det - känns det extra tråkigt att se den gradvisa försämringen.
4 juli 2018
Den svarslöse reseledaren
En reseledare bad mig att skicka några foton från vår gemensamma resa för ett år sedan. Det gjorde jag. Han fick en minnessticka plus ett frankerat svarskuvert så han kunde skicka tillbaka USB-minnet i. Jag väntar fortfarande på svar från honom. Jag tycker ett sådant här "svarslöst" beteende är oacceptabelt.
Våren 2017 var jag och frugan plus några kompisar på en gruppresa till Cornwall, som arrangerades av Reseskaparna. Det var första gången just den här resan gjordes och tonvikten låg på "Morden i Midsomer" och vi fick se en hel del inspelningsplatser. Plus givetvis även mycket annat. Resan var det inget fel på.
Inte på vår guide och reseledare JN heller. Han var otroligt kunnig och trevlig och gjorde resan mycket intressant och lärorik. All heder till honom.
Fixade bilder åt honom
Det var första gången han gjorde den här resan åt Reseskaparna. Då han såg att jag tog många bilder med min digitalkamera bad han mig särskilt att skicka honom mina bilder från resan och han gav mig sitt visitkort.
Jag såg till att han fick bilderna så fort jag kommit hem till Sverige. Eftersom det var en hel del bilder lade jag dem på ett litet USB-minne, la det i ett kuvert, satte på både adress och tillräckligt med frimärken. Dubbelt porto.
Jag bad honom ladda över bilderna till sin dator, lägga minnet i det bifogade och frankerade svarskuvert och skicka det till mig. Allt för att underlätta för honom
Väntar fortfarande
Inget hände. Det gick ett par månader och jag blev orolig att det hade hänt honom något allvarligt och jag kontaktade via mejl researrangören. Svaret blev att han var vid full vigör och de skulle kontakta honom.
Ett ytterligare några dar kom ett kort mejl från JN med en ursäkt. Sen har jag inte hört något mer. Och ingen minnespinne har kommit tillbaka.
Har bytt resebyrå
Jag har svårt att förstå hans beteende. Först ber han mig om en tjänst, som jag utför och underlättar för honom. Sen struntar han i alltihop. Det stämmer inte med den bild jag fick av honom under vår trevliga resa.
Suck! Folk är olika. Det är väl förklaringen?
PS. I år åker jag tillbaka till United Kingdom, fast till en annan del. Och med en annan researrangör. Jag är även besviken på Reseskaparna, som kunde sett till att han skickat tillbaka minnespinnen.
Våren 2017 var jag och frugan plus några kompisar på en gruppresa till Cornwall, som arrangerades av Reseskaparna. Det var första gången just den här resan gjordes och tonvikten låg på "Morden i Midsomer" och vi fick se en hel del inspelningsplatser. Plus givetvis även mycket annat. Resan var det inget fel på.
Inte på vår guide och reseledare JN heller. Han var otroligt kunnig och trevlig och gjorde resan mycket intressant och lärorik. All heder till honom.
Fixade bilder åt honom
Det var första gången han gjorde den här resan åt Reseskaparna. Då han såg att jag tog många bilder med min digitalkamera bad han mig särskilt att skicka honom mina bilder från resan och han gav mig sitt visitkort.
Jag såg till att han fick bilderna så fort jag kommit hem till Sverige. Eftersom det var en hel del bilder lade jag dem på ett litet USB-minne, la det i ett kuvert, satte på både adress och tillräckligt med frimärken. Dubbelt porto.
Jag bad honom ladda över bilderna till sin dator, lägga minnet i det bifogade och frankerade svarskuvert och skicka det till mig. Allt för att underlätta för honom
Väntar fortfarande
Inget hände. Det gick ett par månader och jag blev orolig att det hade hänt honom något allvarligt och jag kontaktade via mejl researrangören. Svaret blev att han var vid full vigör och de skulle kontakta honom.
Ett ytterligare några dar kom ett kort mejl från JN med en ursäkt. Sen har jag inte hört något mer. Och ingen minnespinne har kommit tillbaka.
Har bytt resebyrå
Jag har svårt att förstå hans beteende. Först ber han mig om en tjänst, som jag utför och underlättar för honom. Sen struntar han i alltihop. Det stämmer inte med den bild jag fick av honom under vår trevliga resa.
Suck! Folk är olika. Det är väl förklaringen?
PS. I år åker jag tillbaka till United Kingdom, fast till en annan del. Och med en annan researrangör. Jag är även besviken på Reseskaparna, som kunde sett till att han skickat tillbaka minnespinnen.
15 juni 2018
Lång svarstid för Sollentuna kommun
I juli förra året kontaktade jag min hemkommun Sollentuna, dels via mejl och dels via vanliga pappersposten. Jag hade några frågor om den invasiva blomsterlupinen och om kommunen tänker försöka stoppa lupinens utbredning. Trots flera påminnelser dröjde det till maj i år innan jag till slut fick ett svar. Att det ska ta så lång tid att svara på ett brev är mycket anmärkningsvärt.
Den 3 juli 2017 skickade jag ett mejl till kommunens klimat- och miljöstrateg KE och undrade vad man tänkte göra för att stoppa spridningen av blomsterlupinen. Då jag inte fick något svar skickade jag den 20 juli ett pappersbrev i samma ärende, adresserat till Sollentuna kommun; alltså inte till någon enskild tjänsteman.
Inget svar. Månaderna gick och det blev höst.
I början av oktober förra året vände jag mig till kommunens kontaktcenter och undrade vad mitt brev tagit vägen. Jag fick till svar att det gått vidare till kommunens naturvårdschef RD. Den 11 oktober skickade jag ett mejl till honom - som en påminnelse om att jag ännu inte fått något svar.
Jag fick inget svar nu heller.
Ny kontakt i mars i år
I början av mars i år skickade jag ett nytt mejl till klimat- och miljöstrategen KE och undrade varför jag inte fått något svar på det mejl hon fick från mig i juli 2017. Jag bifogade även det ursprungliga mejlet. Hon svarade att hon inte kände till mitt mejl från juli.
Det var mycket märkligt, då mejlet borde ha gått fram eftersom jag inte fick det i retur.
Nåja, nu hade hon dock fått mitt meddelande, som hon berättade att hon lämnat vidare till kommunens parkförvaltare.
Påminnelse igen
Inget hände och veckorna gick. Jag skickade ett nytt mejl i slutet av april till strategen KE, som svarade direkt att hon pratat med naturvårdschefen RD som har ansvar för parkförvaltningen.
Hon fick svar från mig där jag berättade om pappersbrevet som naturvårdschefen RD tidigare fått från mig och som jag inte fått svar på. Jag bad henne på nytt att se till att jag fick ett svar från kommuen.
Men inget hände nu heller. Något svar från naturvårdschefen kom inte.
Kontaktade politikerna
Då tog jag reda på vilka politiker det var som är ansvariga för parker, naturvård m.m. Tre av dem i ledningen fick ett mejl från mig den 3 maj i år. Jag berättade att jag försökt sedan juli året innan att få svar från naturvårdschefen och kommunen.
Jag fick ingen reaktion från politikerna heller. Dagarna gick. Men så i slutet av maj fick jag äntligen ett svar i mejlform från naturvårdschefen RD. Hans svar gick även till de tre politikerna som jag hade kontaktat.
Hans svar var utformat som en promemoria och beskrev i allmänna ordalag vad invasiva växter är m.m. Det var författat med politikerna som mottagare. Några direkt konkreta svar på mina frågor och förslag innehöll det inte.
Jag svarade dock med ett vänligt och kort mejl till honom med kopia till politikerna.
Anmälan till JO
Att det - trots flera påminnelser - tog nästan ett år att få svar på mitt brev är skandal. Därför har jag anmält kommunens hantering till JO. Jag vill få besked om det är acceptabelt med så lång svarstid.
När jag jobbade på Skatteverket svarade jag på de brev jag fick från allmänheten med vändande post och berättade att jag tagit emot det. Om jag inte kunde svara direkt så berättade jag vem som jag lämnat ärendet vidare till och när ett svar kunde komma.
Många myndigheter skickar också med automatik ett meddelande om att mejl m.m. tagits emot, vilket diarienummer det fått och oftast även vem som är handläggare.
Men så funkar det inte i min hemkommun Sollentuna.
Omgjord park för 60 mkr!
Men det finns annat som funkar i min kommun. Parkförvaltningen lägger 60 miljoner kronor på att göra om en park som ligger mellan Malmvägsområdet och nya,häktet i centrala Sollentuna. En helt otrolig summa för att ändra en befintlig park!
Jag hoppas man kommer att hålla blomsterlupinerna borta där!
Den 3 juli 2017 skickade jag ett mejl till kommunens klimat- och miljöstrateg KE och undrade vad man tänkte göra för att stoppa spridningen av blomsterlupinen. Då jag inte fick något svar skickade jag den 20 juli ett pappersbrev i samma ärende, adresserat till Sollentuna kommun; alltså inte till någon enskild tjänsteman.
Inget svar. Månaderna gick och det blev höst.
I början av oktober förra året vände jag mig till kommunens kontaktcenter och undrade vad mitt brev tagit vägen. Jag fick till svar att det gått vidare till kommunens naturvårdschef RD. Den 11 oktober skickade jag ett mejl till honom - som en påminnelse om att jag ännu inte fått något svar.
Jag fick inget svar nu heller.
Ny kontakt i mars i år
I början av mars i år skickade jag ett nytt mejl till klimat- och miljöstrategen KE och undrade varför jag inte fått något svar på det mejl hon fick från mig i juli 2017. Jag bifogade även det ursprungliga mejlet. Hon svarade att hon inte kände till mitt mejl från juli.
Det var mycket märkligt, då mejlet borde ha gått fram eftersom jag inte fick det i retur.
Nåja, nu hade hon dock fått mitt meddelande, som hon berättade att hon lämnat vidare till kommunens parkförvaltare.
Påminnelse igen
Inget hände och veckorna gick. Jag skickade ett nytt mejl i slutet av april till strategen KE, som svarade direkt att hon pratat med naturvårdschefen RD som har ansvar för parkförvaltningen.
Hon fick svar från mig där jag berättade om pappersbrevet som naturvårdschefen RD tidigare fått från mig och som jag inte fått svar på. Jag bad henne på nytt att se till att jag fick ett svar från kommuen.
Men inget hände nu heller. Något svar från naturvårdschefen kom inte.
Kontaktade politikerna
Då tog jag reda på vilka politiker det var som är ansvariga för parker, naturvård m.m. Tre av dem i ledningen fick ett mejl från mig den 3 maj i år. Jag berättade att jag försökt sedan juli året innan att få svar från naturvårdschefen och kommunen.
Jag fick ingen reaktion från politikerna heller. Dagarna gick. Men så i slutet av maj fick jag äntligen ett svar i mejlform från naturvårdschefen RD. Hans svar gick även till de tre politikerna som jag hade kontaktat.
Hans svar var utformat som en promemoria och beskrev i allmänna ordalag vad invasiva växter är m.m. Det var författat med politikerna som mottagare. Några direkt konkreta svar på mina frågor och förslag innehöll det inte.
Jag svarade dock med ett vänligt och kort mejl till honom med kopia till politikerna.
Anmälan till JO
Att det - trots flera påminnelser - tog nästan ett år att få svar på mitt brev är skandal. Därför har jag anmält kommunens hantering till JO. Jag vill få besked om det är acceptabelt med så lång svarstid.
När jag jobbade på Skatteverket svarade jag på de brev jag fick från allmänheten med vändande post och berättade att jag tagit emot det. Om jag inte kunde svara direkt så berättade jag vem som jag lämnat ärendet vidare till och när ett svar kunde komma.
Många myndigheter skickar också med automatik ett meddelande om att mejl m.m. tagits emot, vilket diarienummer det fått och oftast även vem som är handläggare.
Men så funkar det inte i min hemkommun Sollentuna.
Omgjord park för 60 mkr!
Men det finns annat som funkar i min kommun. Parkförvaltningen lägger 60 miljoner kronor på att göra om en park som ligger mellan Malmvägsområdet och nya,häktet i centrala Sollentuna. En helt otrolig summa för att ändra en befintlig park!
Jag hoppas man kommer att hålla blomsterlupinerna borta där!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
